Av Ingemar Schmidt-Lagerholm
Christian Lindberg iklädde sig därför en tätt åtsittande tunika helt lila, violett, viola. Med denna glänsande skjorta – men framförallt med den sammanhållna, avrundade orkesterklangen – hyllade han sin store svenske symfoniker. Och denne hade ju grundlagt sitt orkesterkunnande innifrån Stockholmsfilharmonikernas – ja, från vilken stråkstämma var det ? , jo just från en pult för altfiol som också heter viola.
Och lirare då? En lirare är den som spelar med boll eller musikinstrument. Och Christian Lindberg lirar med hel symfoniorkester, lirar på sin trombon och lirar suveränt med sin publik. Ty han är en spjuver, var så säker. Inför öppen ridå just före halvlek fejkade han trasig trombon, hämtade en annan hos orkesterns förstebasunist och brände intensivt och cantabelt av en sentimental och het sydamerikansk tango. Vokalt som om självaste sångtangons mästare Carlos Gardel funnes i kulissen. Till spontant ackompanjemang av ett instrument, ett bandoneon med Jens Lundberg. På en duk över knät med sjusärdeles rytmiska knyckar.
Där hade vi Norrköpingskonsertens extranummer före paus. Och det var två trollbindande musikanter. Dessförinnan gavs gedigen tango konsertant i form av tjugofem minuter nära nog äkta Astor Piazolla. ”De fyra årstiderna i Buenos Aires” (eller enligt programbladet med sin spanska titel: Las Cuatro Estaciones Portenas). Om än med tangoprägel rörde det sig här om mera konventionell klassisk musik för en konsertsal sådan som den med härlig akustik i Norrköping. Jens Lundberg bandoneon samt SON under Christian Lindberg.
Karaktäristiskt för denna hälsning till Vivaldi var solistens och och miniorkesterns integrering. Två sammanflödande spegelbilder, två sidor av samma sak. Bandoneon borta och strax där igen. Och Jens Lundberg står där stadigt på rakt vänsterben. På höger bär han med skydd upp det instrument som är ädlare än alla andra typer av dragspel. Ty bandoneon har ingen mjukgörare i form av fast riggade ackord för vänsterhanden. Spelaren kan här exempelvis ta ett enkelt C-dur ackord (c-e-g ) med g eller dubbelt g i basregistret nedanför. En tyngd med personlig icke-mekanisk färgläggning som på andra dragspel icke är möjlig.
Före detta välplacerade Piazolla-inslag hade konserten inletts med det – såsom det där står – kanske kortaste av Allan Pettersson. Ett fragment från tonsättarens dödsbädd, för vilket den tyske mångsysslande stortonsättaren Peter Ruzika har spelat en – vad jag tror – dubiös roll. Nu fick vi oss åtta mera renskalade minuter till livs. Och man föreställde sig tredje akten av Alban Bergs opera Lulu, vars instrumentering aldrig gjordes av Berg själv. Tänk om den aktens musik hade varit lika kraftfullt orkestrerad som dessa Pettersson-takter. Vilka exakt avvägda bleckinsatser!
Som helhet en sagolik konsertkväll. Man är salig över att få ha varit där och med. Christian Lindberg är en av Sveriges mest storartade musikanter. Lindberg är en dubbel Pettersson. Han har allt av Allan innombords och är därtill utåt förunnad med en helt annan sida: den suveräne showmannens. Måtte det stora Pettersson-projektektet för skivmärket BIS på sikt komma att även innefatta det ungefär halva antalet Pettersson-symfomier som hittills har beslagtagits av en annan dirigent.
Ingemar Schmidt-Lagerholm 10 nov 2016