Bellman – harmlös antisemitism?

”Må på hvart caffehus hvar jude bli förbjuden att nå’nsin stiga in.”

Carl Michael Bellman (1740 – 1795) – DalaDemokraten 31 juli 1995

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm
Publiceras nu åter, 21 år efter första publiceringen.

”Må på hvart caffehus hvar jude bli förbjuden att nå’nsin stiga in.” Så skriver Carl Michael Bellman i sin mindre kända pjäs “Caffehuset” från 1790, det goda året då äntligen Epistlarna med   – den mäktige tidigare kritiske men nu ytterst välvillige Kellgrens berömmande förord –   skulle komma i tryck. De populära nymodiga caféerna med manlig publik och kvinnlig personal skildras i detta teaterstycke med ett tydligt antisemitiskt förtecken. En sida hos Bellman som knappast har beaktats.

Hur är det med epistlarnas troligen påhittade personer dvs Jergen Puckel, ibland med kamraten Benjamin Schwalbe? I motsats till övriga i den inledande s k rollistan har dessa inte kunnat spåras som existerande personer. En gammal uppsats av storkännaren Nils Afzelius – ”Jergen Puckel, individ och typ, 1943 omarbetade 1963” – anför intet judiskt. Men låt oss lyssna på interpreterna och låt oss se på texterna.

Carl Michael Bellman, 1740-1795. Signerad: P: Krafft fc: 1779 DigitaltMuseum. http://digitaltmuseum.se/021046506958
Carl Michael Bellman, 1740-1795. Signerad: P: Krafft fc: 1779
DigitaltMuseum. http://digitaltmuseum.se/021046506958

Under den stora anhopningen av Bellman-program i radions P2 till 200-årsminnet (1995) av trubadurens dödsdag ledde Christian Ljunggren ett samtal om Epistel 73 “Fan i fåtöljerna” som innehåller härmad tyska. Där tyckte Ludvig Rasmussen, Mats Einarsson och Lena Hoel till om olika artisters prestationer.

Lika lite som i den omfattande Bellman-litteraturen yppades nu misstanken att skalden möjligen ansluter sig till en antisemitisk schablon. Nej förståsigpåama ser här bara språkglädje hos ett geni som även i förbifarten har använt de hemskaste svordomar på många språk däribland tyska, finska och ryska.

lngen oråd

Gunnar Hillbom i den nya stora textkritiska utgåvan av år 1990 nämner just inget som kunde peka på judeförakt. Ingen oråd anas av alerte finländaren Lars Huldén i sin senaste Bellmanbok, ej heller av Bengt-Olov Linder i sin “Vår försummade Bellman”, där han pläderar för textläsning utan musik. Till textläsning utan musik har även Erik Beckman (not) manat men utan de antydningar som jag nu anför.

Epistel 73 har underrubriken “angående Jergen som förskref sig til fan”. Den börjar burdust i högt allegrotempo med textraderna “Fan i Fauteuillema! Stolarna kullra; Hej, bullra i dörrrarna bullra;” såsom det står i trycket av år 1790. Men för ovanlighetens skull bryts stämningen radikalt också musikaliskt med ett minore, dvs en molldel med samma grundton, “Ach ich pin ein elend sinder”. Denna gång utan tillnamnet Puckel talar Jergen här i direkt anföring på en svensk-tysk rotvälska i en språkdräkt som har drag gemensamma med klart antisemitiska porträtt i svensk litteratur. Han kan inte uttala vare sig tyskt ü eller svenskt y, utan det blir delabialiserat “i” som i “nikter” och “sinder”.

Förnedras

Det tillgjorda uttalet innefattar även tonlösa hårda klusiler, p, t, k i stället för de mjukare tonande b, d, g. Dessa drag motsvarar högtysk dialekt och möjligen jiddisch – som ju är en mixtur av högtyska och hebreiska – snarare än den lågtyska som troligen talades av stockholmsbesökande fruktseglare från Pommern, s k äppeltyskar. Att vidare juden rituellt står i förbindelse med djävulen motsvarar nog inget judiskt religiöst bruk men förekommer ofta som antisemitisk fördom.

Åtminstone indirekt är det tillkomsten av den stora sexskivorsboxen (skivmärke Proprius 6 CD) som tar fram frågan om tänkbar antisemitism hos Bellman exempelvis också i den tidigare nära nog oinspelade Epistel 76 “Se Hans Jergen hur han sig bockar” om hur denne får stryk, blir utpiskad. Jergen omtalas visserligen inte som jude utan här uttryckligen som tysk. Men innan han förnedras totalt med att nedslagen tvingas ta de fulaste ord i sin mun, ”hyndans fitta” (tyskans ”Hundsfott”) o s v, har han avhånats som den som har skjortan hängande ute.

Nidrim

Är det blott en tillfällighet att detta associerar till ett pejorativt pytterim som jag minns på skånska från Katedralskolans gård i Lund anno 1946 “Jude, jude skjortan hänger ude!”

Så åthutade varann gossarna i förpuberteten, mer eller mindre skämtsamt benämnda grisar för ettan respektive ankor för tvåan, motsvarande ungefär våra dagars mellanstadium, utom hörhåll for rektor Birger Bjerre, som händelsevis i den lärda världen var känd även som Bellman-forskare.

Detta nidrim skulle ju i Bellmans mälardalsvenska blivit ett nödrim med t i stället for d. Det duger heller inte som spe mot danskarnas jøder. For den skull behöver inte den avspeglade attityden vara bara lokalt skånsk. Den kan ha funnits i närbelägna Köpenhamn lika väl som i avlägsnare Stockholm.

Medhårs

Dessa båda bland flera Jergen­epistlar anses vara tillkomna hösten 1771 när Bellman ännu som ungkarl satt och diktade med då vidunderlig stockholmsutsikt från den fortfarande förefintliga vindslyan vid Urvädersgrand, Pär Bricolehuset.

Det är mig obekant om just dessa epistlar har fått större eller mindre retuscher inför utgivningen 1790. Magnus Nyman har i symposieboken “Judiskt liv i Norden” (1988) belyst tidningarnas publicerade judeanekdoter samt argumenten för och emot judisk inflyttning vid just denna tid.

Inte Nyman, men Lena Johannesson i sagda antologi med en följande uppsats nämner i förbifarten Bellman. Hon intar samma ställning som den etablerade Bellman-forskningen att skalden inte skulle vända sig mot judar. Men kunde det inte vara så att Bellman stryker en publik med judefördomar medhårs samtidigt som han har ryggen fri gentemot sin store välgörare Gustav III och dennes planer på förmögenhetsreglerad judisk invandring?

Bacill

Bellman ger ju i sin inledande personförteckning åtminstone fiktiva upplysningar om vilka Jergen Puckel och hans kumpan Benjamin Schwalbe skulle ha varit: tyska gesäller, inte helt fria utan ställda under den s k hallrätten .

Nu menar jag att det inte spelar avgörande roll hur många judar som hade hunnit få tillträde till Gustav III:s Sverige. Ej heller är det betydelsefullt huruvida de båda gesällerna bevisligen skulle återfinnas bokförda som tyska   – ickejudiska –   invånare i Stockholm under kontroll utanför skråordningen. Deras status påminner likafullt framför allt om den fattige judens. Likaså leder den sist i Epistel 73 nämnda Djurgårdskrogen Rosenthal tanken till ett möjligt judiskt namn.

Bellmans samtida publik var troligen inte så socialt medkännande som vi gärna läser texterna i dag. Den kan dessutom mycket väl ha varit lätt eller svårt anstucken av en rätt allmänt salongsfähig antisemitisk bacill. Bellman kan ha bjudit på retning av en fariseisk nerv. Beckmesser i Wagners Mästersångarna är ett annat exempel, likaväl som den av Alban Berg tillagda bankiren i operan Lulu.

Obehaglig

Skrattkomiskt, småroligt, harmlöst, oskyldigt eller rent av ett sympatiserande porträtt av Jergen och hans Fan i fåtöljen? For mig behåller texten en obehaglig färg till dess någon bevisar att jag alldeles misstar mig.

INGEMAR SCHMIDT-­LAGERHOLM
Publicerat i DalaDemokraten  31 juli 1995


(not nedtecknad för   www.vivaopera.se   den 15 november 2016)
Erik Beckman
(1935 – 1995). Författare med stor inkänning för avancerad klassisk musik. År 1965 kom hans drastiska ”Hertigens kartonger” om Churchills begravning. Något gåtfull är den år 1971 utgivna ”Kameler dricker vatten”. som redan i sin titel anges vara en roman, i översättning från arabiskan. Det där med översättning och arabiska kan vi ju ta för vad det är värt. I varje fall är det en    – möjligen identifierbar –   ort i helsvenska Närke som vänds upp och ner på grund av muslimskt inflytande. Erik Beckmans bägge döttrar Eva och Åsa innehar viktiga positioner inom svenskt mediaväsen. (Får jag nämna att Erik Beckman –   långsmal och med elegant mörkt skägg –   var en blygsam och tillbakadragen medlem av Lunds discofilklubb, vid den tid då jag var denna förenings ordförande?)