Glada änkan (Die lustige Witwe) – helt intim på Maxim

Die lustige Witwe (Glada änkan) av Franz Lehar från år 1905 är en absolut höjdpunkt inom musikdramatiken.

Operett av Franz Lehár (1905)
Danilo av börd och Hanna från folket
Danilo Danilowitsch, Hanna Glawari
(obs växling av betonad stavelse för grevenamnet)
/jfr  också slaviskt: Vladimir Vladimirovitj Putin  - som det annonseras innan guldörrarna slås upp i Kreml för Rysslands potentat/

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Så tycker Birgitta Svendén i toppen för Kungliga Operans nuvarande ledning. Och det tyckte också Ingmar Bergman år 1954 och år 1974. Han hade i sin ungdom på 1930-talet upplevt den med hovsångarparet Einar Beyron – Britta Herzberg.  (Var det Nils Grevillius som tolkade takten?) Genrebeteckningen spelar därvidlag ingen roll. Operett   – trivsam liten opera –   ja visst. De flesta italienska ’opere liriche’ har tillkommit under stressiga produktionsförhållanden som har liknat dem som rådde för Franz Lehár i Wien år 1905.

Men ”Glada änkan ” utspelar sig på viss distans från Österrike och åldrige kejsarens vid förra sekelskiftets Wien, i ett åtminstone fiktivt Paris av lättfärdighet och lättsinne. Kanske tar den negativ avstamp i Verdis  ’La traviata’ (1853). Alfredo och Violetta sjunger sin slutduett ”Parigi, o cara, noi lasceremo” (Paris, min kära, skall vi lämna), där Verdi med en grimas på första stavelsen felbetonar det italienska ordet för Paris. För att visa att paret inte längre hör hemma där, i den parisiska flärden.

”Glada änkan” är musikaliskt uppbyggd kring en svit av fyra läckert instrumenterade valser. Och nu gäller det den mondäna då nya så kallade bostonvalsen   – långsamt, sensuellt smeksamt,  knappt kännbar tretakt utan alltför fasta slag. ”Glada änkan” utgör i sin tur startpunkt för exempelvis valsoperor av stormästaren Richard Strauss:  extrovert med pompa och ståt i ’Rosenkavaljeren’ 1911, medan ’Arabella’ anno 1933 till text och musik nästan är en introvert invertering av ”Glada änkan”.
Det skulle vid denna tid i konstmusiken vara  ’tre slag i takten’, något som gällde även för Arnold Schoenberg,  när han kom ut med sin andra stråkkvartett (1908). Där ingår på träskobondskt manér det accentuerade citatet ”Ach du lieber Augustin, Augustin, Augustin.” såsom dialog i mellanstämmorna (andra satsens triodel).

Mannen av börd och flickan från folket, ja det är Danilo och Hanna i sin ungdomsförälskelse. När vi når operettens lyckliga slut är det förmögenhetsmässigt nära nog omvänt. Så mycket mer behöver väl inte här sägas om handlingen.  Sixten Nordströms bok ”Stora operetter och musikaler” kom år 2003. ”Glada änkan” får elva över måttan uppskattande sidor. Läs!  ”Våra vanligaste operor och operetter” i tre gedigna band från 1943 av Ingrid Sandberg lämnar heller ingalunda ”Glada änkan” obeaktad. En epok i Kungliga Operans historia sveper fram i bild och text, hela femton sidor att bläddra i med eller utan viftande valssteg.

Varje nummer i partituret vittnar om kompositörens infallsrikedom. Inte mindre berömvärd är hans förmåga att ge pregnant karaktär åt huvudgestalterna. Det som skall föreställa smått perversiserad halvvärld (demimonde) i Paris har nog en släng av Lehárs eget Wien. Men man får förstås akta sig för att ge Maxim  (där blir jag helt intim) drag av vilken bordell som helst. ”Pontevedrinos” ambassad i Paris, står det i texten. Skulle tanken eventuellt ledas till folk från det bergigt lantliga Montenegro i  Donaukejsardömet? Kanske har Lehár blandat in folklig musik därifrån: polka, mazurka som kontrast till det mondäna. Men dessa mera modesta inslag kan knappast kallas ”balkanmusik”, vilken i folkloristiken är något rytmiskt långt mera avancerat med bl a 7/8 delstakt.

Gaby Stenberg som Hanna Glawari från Malmö 1954. Foto: Alice Strid

Ingmar Bergman ”Glada änkan” 1954 och 1974 nämndes här inledningsvis. Den omsusade föreställningen på grandiosa Lewerentz-teatern (Malmö Opera) i Malmö 1954 (Gaby Stenberg, Per Grundén och frejdige Sten-Åke Axelsson på pulten) finns med omdömen av dåtidens ledande kritiker Folke Hähnel och Yngve Flyckt omnämnd i Fritjof Billquist: Ingmar Bergman,  teatermannen och filmskaparen (1960, sid 221-224). Under ”Glada änkan”-tiden i Malmö tillkom Ingmar Bergmans film ”Sommarnattens leende”, vilket säkert kan ge anledning till många reflektioner kring ansvarslös erotik.

Mikael Timm (Lusten och dämonerna, 2008, sid 450f) berättar en del om Bergman och ”Glada änkan” år 1974. Då utarbetade Ingmar Bergman ett helt nytt scenario för en film ”Merry Widow” som skulle bli en storslagen amerikansk produktion med Barbara Streisand   – ’den bästa film Bergman inte gjorde’. Timm passar på att påpeka att Bergman vid denna tid parallellt förberedde Mozartfilmen Trollflöjten. ”Kärleken till musiken förenade enligt Timm de två projekten. Tamino och Hanna, Papageno och Valencienne,  Sarastro och Mirko.” Jag är inte säker på vad Timm här månne menar. En abstrakt skönhet hos Tamino och Hanna? Levnadsglad lustighet hos Papageno och Valencienne? Frimureri hos Sarastro och Mirko?

Gustav Mahler (1860 – 1911)

En stor musikpersonlighet som inte gladde sig som andra i Wien före första världskriget var Gustav Mahler. Hans Alma höll på att glida ifrån honom. Han svarade med ett Lehárcitat inbakat i den först posthumt uppförda nionde symfonin: Ja, das Studium der Weiber ist schwer, (Marsch mit Danilo und Chor). /Kvinnor är det svårt att förstå sig på/

”Ja, das Studium der Weiber ist schwer “. Ljudfil (05 min)
från tre olika stereoinpelningar av ”Die lustige Witwe”
a) dirigent Lovro von Matacic 1962
b) dirigent Willy Mattes 1966
c) dirigent Robert Stolz 1972

Ljudfil (3½ min) den renommerade dirigenten Riccardo Chailly repeterar Lehárstället i Mahlers nionde symfoni, tredje satsen (Burleske) med Concertgebouw, Amsterdam /Axess TV 2007/
(takt 13 före siffra 31 sid. 114 i mitt studiepartitur inköpt i Lund 1957)

3x Lehárstället i Mahlers nionde symfoni, sats 3 (Burleske).
Ljudfil (04min) 

a) Bruno Walter Wien 16 jan 1938
b) Bruno Walter Hollywood jan 1961
c) Carlo Maria Giulini Chicago 1976
// Kan man som lyssnare till den österrikiska konsertupptagningen från januari 1938, spåra en viss nervositet?   – så här alldeles före Hitlers Österrike-Anschluß den 12 mars 1938. Våren 1933 hade Bruno Walter under elakartade former drivits bort från tyska Leipzig och villigt ersatts av Hermann Abendroth. Nu gällde det för Walter att ge upp även Österrike. //

 

Med darrande gubbhand har jag försökt skriva av notbilden hos Lehár respektive Mahler. För det uthållna ordet SCHWER (på tenorens mellan d) har Mahler två korta dess med violinernas lätta uppstråk landande med ett tyngre nedstråk på ett tredje och längre dess. För att analysera dessa båda fyrtaktsfrasers relation i harmoniläran räcker min musikteoretiska kännedom på intet sätt till.
Adorno.

Den som har gett denna fingervisning åt uppmärksamma dirigenter är Theodor W. Adorno i en bok från 1960: Mahler, eine musikalische Physiognomik. Vem är då denne Theodor Wiesengrund Adorno (1903 – 1969), tysk filosof, sociolog och musikteoretiker. Om honom finns åskilligt att läsa på nätet
Han var sannolikt en av 1900-talets mest inflytelserika filosofer. En studie med titeln The Authoritarian Personality (1950) framhåller de mänskliga egenskaper som vätter mot nazism och fascism. Studien har mångenstädes varit obligatorisk universitetläsning i psykologi och pedagogik exempelvis för blivande lärare. Adornos Mahlerbok finns i tyskt original samt på engelska. Jag översätter om Mahlers nia till svenska från sidan 211:
”På det ställe där notationen   – vid strikt behållande av huvudtempot –   växlar från ’alla breve’ till ’två fjärdedelstakt’ flyger ett av rondots huvudteman fram helt självständigt. Det dinglar i kvinnochansonen ”Ja, das Studium der Weiber ist schwer” från ’Glada änkan’, som vid den tiden ljöd ur vevgrammofonernas mässingtrattar.” (så långt Adorno)

Mahler Symphony No 9 (hela)

Gustav Mahler – Symphony No 9 – Berlin Philharmonic Orchestra cond/ Leonard Bernstein, möjligen 1985 (Youtube)

Uvertyren till “Glada Änkan”

Tonhalle Orchestra Zurich, dirigent Franz Lehar, 19 juni 1947 (Youtube)

“Die lustige Witwe” har ursprungligtvis ingen uvertyr. Men Franz Lehár färdigställde för Wiener Philharmoniker en till sin egen sjuttioårsdag den 30 april 1940. Vid detta tillfälle överräckte Lehár ett partitur till ett av örhängena i “Die lustige Witwe“ med tonsättarens personliga dedikation till Adolf Hitler. Omslaget pryddes av en stor bild av Louis Treumann, den uppburne judiske sångare som exekverade uruppförandet. Kan det ha varit en dubbeltydig gest? (Se i övrigt Carlberg: Hitlers lojala musiker sid. 66)

Lehar och Hitlerriket

Den glada änkan (tyska ”Die lustige Witwe”) framgent benämnd bara ’Witwe’

Följande komprimerade framställning stöder jag på verk av Brigitte Hamann, Günther Schwarberg, Fred K Prieberg, Walter Benjamin.

Walter Benjamin (1892 – 1940) var en medieteoretiker med förbluffande framsynthet. Att Hitler musikaliskt skulle vara Wagnerian var ingalunda hans åsikt. Vad Hitler uppskattade vore framförallt ’Witwe’. Från 1905 och framåt torde Hitler ha sett ’Witwe’ ett större antal gånger i Wien,  samt den 13 oktober 1906 i sin hemstad Linz, där han då som sjuttonåring för övrigt vid denna tid tog pianolektioner   –  (enlig Hamann,  ”Hitlers Wien” /1996/ sid. 46)

Hos Hamann (a a sid. 587) finns därtill uppgiften att Hitler 1943-44 i Wolfsschanze (i nuvarande Polen)  lät sin grammofon spela upp endast melodierna i ’Witwe’. Som öronvittne anges Frau Marlen Exner, ansvarig därstädes för diethushållningen .

Den icke-judiske Franz Lehar var gift med en judinna, Sophie (Paschkis) och han anlitade ofta judiska textförfattare, bland andra Leo Stein och Fritz Löhner-Beda. Den senare mördades i Auschwitz 1942.
Alfred Rosenberg och andra naziideologer försökte genomföra yrkesförbud för Lehár. Men Hitler och Goebbels, som båda av privata skäl var särskilt intresserade,  utfärdade ständigt nya specialtillstånd.

’Potpurri Glada Änkan’ Ljudspår audio 8½ min. Avslutningsvis ett ljudspår bestående av ett ’Potpurri Glada Änkan’ på svenska, enligt uppgift studioinspelat i Berlin 20 november 1940. Zarah Leander, Sven-Olof Sandberg, dirigent Michael Jary (8½min).
För dirigentnamnet Michael Jary hänvisas till en artikel under det namnet i tyska Wikipedia.  https://de.wikipedia.org/wiki/Michael_Jary

Jag gör nu en kort sammanfattning av det som står där. Michael Jary var artistnamnet för en polsk jude (1906 – 1988). Han var på sitt sätt väletablerad som duktig dirigent och kompositör i film- och underhållningsbranschen, flitigt anlitad men under ständigt hot om antisemitiskt yrkesförbud. Inspelningen ”Glada änkan” på svenska uppges ha ägt rum i Berlin 20 november 1940. Vi måste anta att nazitiden var pressande såväl för Michael Jary som för Franz Lehár.

Ingemar Schmidt-Lagerholm
                                                     jan 2017

Vid premiären i Wien 1905 sjöngs Danilos parti av den uppburne Louis Treumann (1872 – 1943). Tyska Wikipedia.de har informativa uppgifter om denne judiske tenor som omkom under antisemitisk förföljelse i Theresienstadt år 1943.
https://de.m.wikipedia.org/wiki/Louis_Treumann .
Den värderade läsare som önskar översättning från tyskan till svenska kan höra av sig till redaktören.