Ringhörnorna

Wagners Ring med Stemme och Letonja i maj 2017 har prytts med en serie föredrag fyndigt kallade ”Ringhörnor” i Guldfoajén på Kungliga Operan.

Ingemar Schmidt-Lagerholm ”recenserar” rakt av och på sitt sätt.

Sviten tog sin början onsdagen den 17 maj

genom en halvtimme med regissören Staffan Valdemar Holm. Denne föreföll inte vara i form. Ingen har något emot att han sävligt upprepar sig. Men det var onödigt med så många ordentligt fula ord i denna stiliga sal. Man jämförde med legendariske filmregissören Ingmar Bergman som inte sällan kom med något enstaka överdrivet kraftord. Dålig och missvisande komparation.

Torsdagen den 18 maj bevisade Katarina Aronsson att Wagner

var verklig feminist. Det blev en Ringhörna med välvalda bilder och stimulerande kommentarer.  Fortsätt läsa “Ringhörnorna”

Wagners ”humor”

Kan man med fog beskylla Wagner för att sakna humor?

De ställen i Siegfried, Götterdämmerdämmerung eller för den delen Meistersinger som alldeles uppenbart är avsedda att var humoristiska, känns faktisk ganska stela och ibland rent av krystade. Någon förlösande humor såsom i Mozarts DaPonte-operor rör det sig aldrig om. Allvarligt och seriöst kunde det sägas vara hos Wagner.

Inte minst därför har Wagneroperorna alltid varit utsatta för skämt och skämtteckningar och Wagner själv har varit utsatt för ibland svårtolkade tecknade eller färglagda nidporträtt. Men Wagner kan också lättas upp på ett godmodigt sätt. Här följer en ljudfil med kort norsk introduktion (NRK 070915). Det är en satirisk kommentar på engelska av Anna Russell, inspelad på 1950-talet. Den sträcker sig med skrattsalvor över hela Ringen. Och det varar i 23 minuter.

Stefan Johansson: Wagners Ring på Kungliga Operan.

Regi och framförandetraditioner under ett sekel

Blogganpassad version av Stefan Johanssons omfattande essä, vilken ingår i antologin ”Operavärldar”, redigerad av Torsten Pettersson och utgiven år 2006, alldeles innan Staffan Valdemar Holms Stockholms-Ring gick av stapeln. I det sammanhanget var Stefan Johansson – vad man förstår – välbehövlig, ständig dramaturg, vilket flitigt även dokumenterades.

TEXT: Stefan Johansson

RICHARD WAGNERS operatetralogi Nibelungens ring har en snart hundraårig svensk scenhistoria, räknat från den första kompletta  Ringen på Kungliga Operan 1907. Under den tiden har verket hun­nit bli en central del av svensk operarepertoar. Det har sitt intresse att behandla dess scenhistoria utan anspråk på uttömmande utförlighet för att ge en bakgrund till kommande nyupp­sättningar av verket och antyda rikedomen i ett för teater- och musikforsk­ningen ganska oplöjt fält. Fortsätt läsa “Stefan Johansson: Wagners Ring på Kungliga Operan.”