Hela Toscaninis Aida på VHS. Den enda opera som finns fullständigt videofilmad med Toscanini (utgiven på VHS och DVD) är Verdis Aida televiserad konsertant av NBC 26 mars och 2 april 1949 i Studio 8H.
TEXT: Nils-Göran Olve
Bland de få dirigenter födda före 1870 som gjort viktiga upptagningar är han helt utan konkurrens vad gäller mängd och kvalitet, även om Pierre Monteux (född 1875) och Bruno Walter (född 1876) också hann göra många skivor och radioupptagningar. Även de var verksamma upp i 85-årsåldern, vilket betyder att de till skillnad från Toscanini också finns i många stereoinspelningar.
När Toscanini slutade dirigera 1954 var det bara hans sista två konserter som på prov spelats in i stereo. Till dessa kommer en ganska lyckad stereoutgåva av hans Verdi-Requiem från 1951, där två olika källor som tagits upp med olika mikrofoner med dator har kombinerats till att ge rumsverkan.
Här vill jag kort räkna upp de olika kategorier av Toscanini-inspelningar som finns.
1)
Efter första världskriget kunde La Scala i Milano inte ge några normala säsonger i väntan på att omorganiseras. För att medverka ställde Toscanini som villkor att en helt ny orkester skulle rekryteras och trimmas in. Man kom på den märkliga idén att göra det genom en fyra månaders turné i USA december 1920–mars 1921, med repetitioner och konserter även i Italien före och efter. Man besökte fyrtio städer i USA och Kanada, och det var då Toscanini gjorde sina första grammofonupptagningar. Det skedde akustiskt för RCA Victor, dvs via trattar som mekaniskt förmedlade orkesterns ljud till gravernålen. Två besök i Camden, New Jersey, gav som resultat ett antal korta orkesternummer och enstaka symfonisatser på 16 stycken 78-varvssidor med totalt ungefär en timmes speltid. Som alltid med denna teknik fick man reducera orkesterns numerär och byta ut vissa instrument för att få tillräcklig tydlighet. Toscanini var inte nöjd, och även om upptagningarna låter förvånansvärt bra i moderna överföringar så kan de bara ses som kuriositeter.
2)
Som chefdirigent för New York-filharmonin var det dags för Toscanini att göra sina första inspelningar med den nya, elektriska tekniken (dvs med mikrofoner). Ett par skivsidor för Brunswick redan 1926 intresserar bara samlare, men 1929 och 1936 gjorde Toscanini några av sina finaste inspelningar, ständigt återutgivna och alltjämt hörvärda. Moderna cd-utgåvor ryms på tre skivor. Nu tog man upp även långa verk som Mozarts Haffner-symfoni, Brahms Haydn-variationer och Beethovens sjua. Många anser att Toscanini som nu var mellan 60 och 70 år gav tolkningar som överträffade hans många senare upptagningar med NBC-orkestern, och hade en ännu bättre orkester. Återigen var det RCA Victor, det skivbolag som Toscaninis mest arbetade med, som stod för skivorna som gjordes i orkesterns vanliga konsertsal, Carnegie Hall. Från denna tid finns även live-upptagningar som jag ska återkomma till.
3)
Åren 1935-39 besökte Toscanini på vårarna London, där nu BBC:s symfoniorkester trimmats av Adrian Boult till en nivå som Toscanini imponerades av. RCA Victor i USA och HMV i England hade ett nära samarbete och gav ut varandras skivor under egen etikett för sina hemmamarknader, så det var naturligt att låta Toscanini spela in en ganska stor repertoar av bland annat tre Beethoven-symfonier här. HMV gjorde dessutom konsertupptagningar som långt senare gavs ut på lp och cd. Dessutom spelade BBC själv in sina konserter, fast fortfarande var det lackskivor och inte band som gällde. Konserter och inspelningar skedde i Queen’s Hall, Londons bästa konsertsal genom tiderna som tyvärr bombades 1944. Återutgåvor omfattar 6 à 7 cd.
4)
1937 grundade det amerikanska radiobolaget NBC sin symfoniorkester för Toscanini, och varje vinter (ungefär november-april) gavs en säsong av konserter såväl i Carnegie Hall som i en särskild radiostudio 8H vars torra och tydliga akustik var anpassad för dåtidens radioutsändningar och mottagarutrustning. Orkestern var även avsedd för grammofoninspelningar, för NBC och RCA hade ett nära samarbete. Radioutsändningar och skivinspelningar skedde fram till Toscaninis sista konsert 1954. Med början mars 1948 sändes vissa konsert på tv. Dessa har funnits på vhs och troligen även dvd. På 1950-talet gick Toscanini tillsamman med sin son Walter igenom det stora materialet av live-upptagna konserter och godkände många för publicering. Därigenom kom RCA att ge ut mycket, även långt efter Toscaninis död, som får betraktas som officiella grammofonutgåvor trots att de från början inte var tänkta så. Mer om det övriga materialet från NBC-konserter nedan. Under sina många NBC-konserter gjorde Toscanini en omfattande repertoar, många verk dessutom flera gånger. Här ingår till exempel hans sex officiella operainspelningar, alla Beethoven- och Brahms-symfonier, körverk, flera solokonserter, och även populärare stycken som operauvertyrer, Gershwin och mycket annat.
5)
Under NBC-åren skedde även en serie inspelningar vintern 1941-42 med Philadelphia-orkestern, som gjordes under studioförhållanden och var avsedda att ges ut på RCA. Av olika skäl kom detta inte att ske förrän i överföringar till lp på 1970-talet.
6)
Som kuriosum kan nämnas att Toscanini gjorde några skivsidor, fortfarande på 78-varv, med La Scala-orkestern i Milano i augusti 1951. Den enda utgåvan tycks vara de två förspelen ur La traviata, publicerade som 78-varv i Brasilien.
RCA:s senaste utgåva av vad som benämns ”kompletta godkända inspelningar” omfattar 85 cd, och tycks omfatta det mesta av det som nämnts ovan – även HMV-inspelningarna från London – men inget av det ”inofficiella” material som vi kommer till nu. Det senare torde motsvara ytterligare nästan lika många cd, och då finns fortfarande opublicerade upptagningar som även utgivare av historiska inspelningar har funnit alltför dåliga eller ointressanta för att ge ut. Ofta rör det sig då om ytterligare versioner av verk som redan finns i flera inspelningar. Kanske spelar det in att allt material finns arkiverat på ett bibliotek i New York där det kan avlyssnas. Sämre hemmabandningar förblir outgivna i hopp om att bättre kopior någon dag ska friges från samlingarna.
Nu lämnar vi alltså de kommersiella utgåvorna. Parallellt med de officiella inspelningarna gjorde förstås en del radiobolag och ett med åren växande antal amatörer, hemma vid sina radioapparater, upptagningar av växlande kvalitet och intresse som långt senare har publicerats. De riktiga entusiasterna lyssnar gärna även på dessa för att följa Toscaninis utveckling. Numera går det också att göra datorbearbetningar som korrigerar felaktig tonhöjd (pga att upptagningsapparaten gått fel eller haft svajande hastighet), klipper bort knäppningar och ändrar frekvensspektrum – mer eller mindre framgångsrikt. Ännu på 1970-talet stämde RCA andra utgivare av Toscanini-material, men på senare år har marknaden öppnats upp, när arkiv öppnats, ljudbearbetningstekniken gått framåt och risken för legala åtgärder blivit låg.
7)
De tidigaste live-upptagningarna kommer från åren med New York-filharmonin och har stort samlarvärde. Konserter hade börjat sändas i radio redan runt 1923 och har bevarats på olika sätt. Repertoaren är i huvudsak samma som under NBC-åren, men många föredrar de mer skiftningsrika tidigare inspelningarna – om de kunnat återställas till hörbart ljud. Från åren 1933-37 finns många exempel på detta. Även på 1940-talet återvände Toscanini någon gång till sin gamla orkester, vilket finns dokumenterat på skiva. Ledande bland utgivarna de senaste åren har varit Immortal Performances, som bland annat har publicerat hela den Brahms-cykel som Toscanini gav med New York-filharmonin 1935.
8)
Det samma gäller gästspelen i London 1935-39 – jämför under 3 ovan. Här har HMV (senare EMI och nu Warner) gett ut så mycket material att det kan vara svårt att hålla reda på vad som är officiella inspelningar och vad som inte från början var tänkt att ges ut. Bolag som West Hill och Testament har lanserat cd-utgåvor som tycks bygga på originalkällor.
9)
De viktigaste live-inspelningarna från 1930-talet är dock operaföreställningarna från Salzburg. De är de enda som visar Toscanini i aktion i ett operahus, och att det gäller scenföreställningar är förstås en viktig skillnad mot NBC-konserterna med opera. Dessutom finns de numera i ganska bra ljud, eftersom de spelades in som ett slags primitiv bandupptagning av ljudet på film i långa tagningar. Avspelning och kondition för materialet har dock begränsat vad man kan höra av de tre föreställningar det gäller: Trollflöjten, Mästersångarna och Falstaff, alla från 1937. Dessutom finns fragment från året före av Fidelio och även en del brottstycken av konserter, alla förstås med Wienerfilharmonikerna.
10)
Under 1930-talet gästade Toscanini också ett litet antal andra orkestrar varvid inspelningar skedde. Till och med från Stockholms Konsertförening (dagens Filharmoniker) finns några avsnitt utgivna på cd. Kompletta verk finns från Haag och Luzern, och även från Buenos Aires (1941). Liksom en hel del annat material med Toscanini där ingen kan göra ägaranspråk har detta hittat ut inte bara på skiva utan även på Internet (Youtube). Av särskilt intresse är ett framförande av Verdis Requiem från augusti 1939 i Luzern (med Jussi Björling som tenorsolist) som finns bevarat i uselt ljud nästan komplett. Det har omvittnats som en politiskt och emotionellt laddad händelse eftersom många bland medverkande och publik var tyskar, österrikare och italienare som kommit över gränsen för konserterna eller emigrerat, anande att kriget var nära förestående. Delar ska ges ut för första gången senare i år.
11)
Efter kriget återvände Toscanini så snart förhållandena medgav till Italien för att dirigera återinvigningen av La Scala 1946. Ett blandat program med de främsta yngre italienska sångarna innehöll några hela operascener, liksom en minneskonsert med avsnitt ur Arrigo Boitos båda operor två år senare. De finns inspelade och utgivna, liksom ett Verdi-Requiem från 1950. Toscanini gav även orkesterkonserter med La Scala-orkestern, till exempel i Luzern 1946 varifrån Beethovens första symfoni getts ut.
12)
Toscaninis sista ”nya” orkester blev Philharmonia Orchestra i London. Den hade grundats efter andra världskriget, i första hand för grammofoninspelningar, men snart även börjat ge konserter under Herbert von Karajan och andra yngre dirigenter som Toscaninis tänkta arvtagare Guido Cantelli (som omkom 1956), men även med Wilhelm Furtwängler. Philharmonia lyckades locka Toscanini till ett sista gästspel i London. I Royal Festival Hall som invigts året före gjorde Toscanini hösten 1952 två konserter som omfattade Brahms fyra symfonier och några kortare verk. De finns numera på Testament-cd i acceptabelt ljud från BBC:s radioutsändning av konserterna, medan de däremot inte dokumenterades av EMI vars ledande producent Walter Legge hade grundat orkestern,
Totalt tycks ljuddokumenten med Toscanini omfatta 150–200 timmar. Sammantaget sträcker sig den dokumenterade repertoaren över de flesta facetterna av hans repertoar: från tidig italiensk barock till tonsättare födda på 1900-talet, och från kammarmusik som Beethoven-kvartettsatser i orkesterdräkt och körsånger av Brahms med pianoackompanjemang till stora verk som Richard Strauss Ein Heldenleben och Beethovens Missa solemnis. Den sista finns i tre upplagor (1935, 1940 och 1953), Verdis Requiem i minst fem. Där finns tonsättare som man inte skulle ha väntat sig locka Toscanini som Atterberg, Stravinsky och Sjostakovitj, fast i hans fall spelade nog alliansen under andra världskriget en roll. Han uruppförde Barbers Adagio i dess orkesterversion och drog sig inte för att dirigera Carmen-sviten, Strauss-valser eller tre Sousa-marscher. Letar man kan man även hitta en av Bachs Brandenburg-konserter och slutkören ur Matteuspassionen.
Men givetvis är de mest värdefulla upptagningarna de ur den stora symfoniska litteraturen. Man kan höra Toscanini leda Bruckners sjua, däremot ingen Mahler. Kanske är den största bristen, givet hans långa operakarriär, att det inte finns några bel canto-operor; däremot förstås flera Rossini-uvertyrer, lite Bellini och Donizetti och rätt mycket Verdi utöver hans Requiem och de tre operor som bevarats komplett.
Nils-Göran Olve