Ehrling och Berwald

Sixten Ehrling – Berwald nog spännande för honom?

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Först publicerad den 17 september1968 i Vestmanlands läns tidning

Vid en ofta omtalad konsert i Wien 1849 dirigerade Franz Berwald tre egna orkesterfantasier: ”Erinnerungen an die norwegischen Alpen” (’Minnen från norska fjällen’. Detta var under ’unionstiden’) samt ”Elfenspiel” (”Älvalek”) och eventuellt uvertyren ”Golconda”. Dessa tre stycken utgör ena sidan av en Berwaldskiva, som Nils Castegren har producerat med Radioorkestern under Sixten Ehrling. Uppenbarligen har Castegren velat ge just Ehrling det här uppdraget trots dennes kolporterade uttalande: ”Berwald är fyrkantig och inte nog spännande för mig”. Fortsätt läsa “Ehrling och Berwald”

Ehrling – sträng och flitig musikalisk allätare

Från 40- till 90-tal var Sixten Ehrling en markant del av Stockholms musikliv. Vi som gick på opera och konserter andra hälften av 1900-talet tog intryck av hans tydliga, ofta dramatiska tolkningar av en bred repertoar: på Operan allt från Mozart till samtida uruppföranden, opera så väl som i yngre dar balett; på Konserthuset från Bach och Haydn till (även där) dåtidens avant-garde.

TEXT: Nils-Göran Olve

Sixten Ehrling

Sixten Ehrling växte upp i Malmö där han var född 3 april 1918. Efter studentexamen kom han 1936 till Stockholm för att gå organistlinjen vid Musikkonservatoriet – hans far tyckte att han borde skaffa sig ett yrke. Parallellt anlitades han ofta som pianist i underhållningssammanhang, men också som ackompanjatör och pianosolist. Studierna innehöll offentliga framträdanden, och från 20-årsåldern betraktades han som en synnerligen lovande pianist. Säsongen 1939/40 var han vid sidan av studierna oavlönad repetitör på Operan.

Operans arkiv, sökbart på nätet, uppger att han uppträdde 1 533 gånger i 111 olika produktioner åren 1940-98. Då är turnéer inräknade men där saknas framträdanden som inte helt var i Operans regi, som hans allra första framträdande vid en elevkonsert 27 april 1940. I maj det året dirigerade han vid balettelevskolans uppvisning på Operan. En av dansarna, Gunnel Lindgren, skulle sju år senare bli hans maka. I början var han främst med som pianist. Äldst i databasen är ett balettprogram 14 november 1940 då han dirigerade något nummer – resten skötte Nils Grevillius – men framför allt var han solist i Gershwins Rhapsody in Blue. Fortsätt läsa “Ehrling – sträng och flitig musikalisk allätare”

“Parken” och “Ängeln” på var sin sida av Öresundsbron

Operafärd till Örestad

Öresundsbron är en mäktighet som, i det läget, inte ens medåkande, gästande mästerfotografen, långe Sten Billsson förmådde ge riktig rättvisa åt. Vi återger initialt likväl ett fotografi uppdragstaget av denne Sten Billsson. Någon vidare vy var det förstås inte vare sig norrut mot barndomens Lo^mma och Bjä`rred eller söderut riktning Kla~gshamn och Skanör. Det skulle kanske en hög turistbus ha bjudit på.

Bilfärd över Öresundsbron i riktning mot den bosättning på grushögar, vilken sedermera fått namnet Malmö. Foto:Sten Billsson.

En god vän till mig, som också när det begav sig var lundadiscofil, berättade att hen nyligen hade bilfärdats över Öresundsbron. Och, konstaterade hen om detta magnifika bygge, att där vore man på väg antingen i ena riktningen mot København (Kongens by) och krångligt belägna ”Operaen paa Holmen” eller i andra riktningen till den bosättning på grushögar, vilken sedermera fått namnet Malmö och det som numera borde heta ”Lewerentz-Operan” men som i discofilens tid bar namnet ’Malmö Stadsteater’.

Ja, sa jag, det där med att hylla dess legendariske arkitekt Sigurd Lewerentz kan jag hålla med om. Men Malmö är väl ingen grushög heller. Och då fick jag beskedet att det på gamla kartor tydligt kan läsas ortnamnet MALMHAUGAR, vars första led är liktydigt med ’sand, grus’ medan det andra ledet i etapper har förkortats haugar>haug>hög>ö. Alltstå långt ifrån någon ö ute i Öresund.

Den äkta modernismen i konstmusiken är vad vi lundadiscofiler alltid med själ och hjärta har omfamnat. Alltså tog sig vännen fram till dessa sydskandinaviska metropoler 180505 och 06 då det skulle bli en tvåfaldig begivenhet: lördagen 5 maj 2018 vankades premiär i Malmö på operan ”Der Park” av Hans Gefors, medan København dagen efter, söndagen den 6 maj, bjöd på ”The Exterminating Angel” av Thomas Adès (uttal ejdes). Fortsätt läsa ““Parken” och “Ängeln” på var sin sida av Öresundsbron”

Fordon för kvinnlig frigörelse

Kvinnor på väg

TEXT: Göran Tegnér

Vi är vana vid att vackra kvinnor, i bild eller fysiska, förekommer i samband med lansering av bilar, i annonser eller på de internationella bilsalongerna. Kvinnorna ska vara dragplåster eller kuttersmycken. Och så har det varit ända sedan bilens barndom kring förra sekelskiftet.

Den här historien kan följas genom affischer och annan reklam som ligger på Internet. Självklart har någon lagt ut dem i något särskilt syfte, och man måste förstå att man inte kan göra ett urval bland allt som någonsin publicerats i ett visst ämne, utan det är mer en slump vad man lagt ut och vad man hittar, men utan tvekan kan man påvisa tendenser också med ett så slumpartat utlagt källmaterial. Men detta är inte historien om dessa bilmannekänger, utan om hur fordonen bidrog till kvinnlig frigörelse. Fortsätt läsa “Fordon för kvinnlig frigörelse”

Evert Taube senior i tre minuter

Lördagens påbörjade serie med Taube senior (SR P2 180616 kl 12) ville inte förmedla treminuterskänsla. (Varför det blir pris för Sankt Sebastian skall strax förklaras)

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Denna reflektion skall fokusera på ljudbit om tre minuter. Men audiohistorien innhåller ju andra synnerligen spännande ting.
Några strödda exempel:

Redan 1937 kunde Toscaninis operaföreställningar i sin helhet tas upp med filmens ljudteknik. Louis Armstrong spelade i början av 1920-talet in virtuosa trumpetsoli på så kallad cylinder. Nedteckningar gjordes noggrant ornament för ornament. Rullarna är förkomna men Bent Persson har efter notmaterialet kunnat rekonstruera och presentera i utvidgat musikantiskt sammanhang. John Fernström fick år 1947 sin klarinettkonsert utförd av Louis Cahuzac på tonsättarens trådband Luxor. När Fernström några år senare i närvaro av bland andra konstnären Bertil Englert högtidligen klingande skulle demonstrera sin tjugominutiga trådrulle så fanns där alls inget ljud.

(Den som i följande text märker en liten anspelning på Sankt Sebastian kan komma att belönas med ett pris.)

Evert Taube och treminutersvallen, en reflektion

För många generationer av äldre svenskar är Evert Taubes visor intimt förknippade med det för innehållet så väl avpassade treminutersformatet. Fortsätt läsa “Evert Taube senior i tre minuter”