Metoorörelsen och dess dirigenter

“Oönskad intimitet” har blivit ett nypåfunnet slagord. Innan vi går vidare till att kommentera bilden med fem dirigenter anno 1929, låt oss gå tillbaka drygt tvåtusen år.

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Den så kallade grekiska demokratin för åtskilligt mer än 2000 år sedan. Som gällde för manliga elitmedborgare i Aten. Pedofili (gossekärlek) var det normala och utövades såväl fysiskt som intellektuellt. De äkta fruarna fick inte gå med till teatern utan skulle hålla sig hemma i den särskilda kvinnosalen (gynaiceion). Men på teatern fanns det helt polygamt många hetärer (prostituerade) med sexuell och/eller intellektuell kompetens.

Ovanstående är ett berömt foto från 1929. Tio år före andra världskrigets utbrott. Dåtidens livligt kulturella Berlin. Från vänster Bruno Walter (1876 – 1962), Arturo Toscanini (1867 – 1957), Erich Kleiber (1890 – 1956) , Otto Klemperer (1885 – 1973) och Wilhelm Furtwängler (1886 – 1954).
Går det att karakterisera dem individuellt? Ett tunt försök:
Furtwängler: alltid finns det något på djupet, förvisso en puka
Toscanini: ömt tolererad prestationsfanatiker
Walter: resultatinriktad vänlighet
Kleiber: energisk noggrannhet
Klemperer: obevekligt rak i ryggen.
Alla har de bemärkbart dirigerat Wagneroperor, exempelvis:

Walter påbörjade i Wien 1935 vad som avsågs bli en komplett Ringinspelning på 78:or, vilken dock av politiska skäl blev föga mer än en formidabel första Walküre-akt. Under den sena tiden för amerikanska Columbia stannade det vid Tannhäusers fulla Venus-musik från Paris.

Toscanini utförde två tredjedelar av Götterdämmerung i Torino 1895, flera utantilldirigerade föreställningar i Bayreuth omkring 1930 (personligen icke oberörd av Winifred Wagner) en med filmljudsteknik mirakulöst bevarad fullständig Meistersinger Salzburg 1937. Walküre-repetitioner i New York med Set Svanholm på tre vinyler.

Kleiber från 1922, när det var tyskt, vid festivalen (Waldoper) vid Seebad-Kurort Zoppot/Sopot nio km norr om Danzig/Gdansk. Ringen, Tristan 1940-tal i Argentina, tidigt 1950-tal Tristan studioinspelad samt Lohengrin i Köpenhamn.

Klemperer på 1920-talet vid Krolloper i Berlin Holländer samt på ungerska i Budapest, sent 1940-tal Meistersinger och Lohengrin. 1957 skulle ha blivit ett stort Wagnerår för Klemperer. Men av hälsoskäl tvingades han avsäga sig såväl Meistersinger i Zürich som Tristan i Amsterdam.

Furtwängler Lohengrin med extra lång Gral Bayreuth 1936 i anslutning till det årets Berlin-Olympiad. Ringen under studioformer i Rom 1953 samt Tristan 1952 Abbey Road (Beatles) studion i London med Kirsten Flagstad, vars lillasyster har att förtälja.

Som sagt exempelvis.

Två av dessa så betydande dirigenter skulle med största sannolikhet inte ha stått pall för en granskning av 2018 års metoorörelse. Och så hamnar vi väntat eller oväntat i cirkel runt på ett eller annat sätt betydande män. Om det är sant att geniale finansministern Anders Borg helprivat eller halvprivat på en fest som gick lite snett satt och viftade med sin hmhm. Så kanske det är helsant att en av USA:s bästa presidenter Bill Clinton blev betjänad med fellatio av en attraktiv litauiska: Monica Lewinski.

Och så har vi den prisade dirigenten och kompositören (West Side Story) Leonard Bernstein, som under sina sista år visade alltför stort och otillåtet intresse för yngre män. Och så har vi förträffligt mångsidige James Levine som har fått böta med all heder och ära för att ha masturberat samman med manliga musikstudenter. Levine skall enligt uppgift raderas ut ur Metropolitanoperans annaler. Inga inga inga inspelningar med honom längre saluföras. Om detta även gäller Levines suveränt fullständiga vinylinspelning (Domingo m fl) anno 1973 i London av Verdis Vespri (3h08) är i skrivande stund oklart.

Gustav Kuhn (född 1945 Steiermark) är en dirigent av viss betydenhet vad gäller dirigat och discografi om än redan i början något skandalös. Alltsedan han våren 1985 örfilade en överordnad i Bonn. 1997 till 2018 ledde han egna festspel i tirolska Erl (Kufstein) öster om Innsbruck nära gränsen mellan Österrike och Tyskland. Vilket resulterade i en lång rad audio-produktioner, däribland Wagners Ring. I hans namn finns en utmärkt dvd på engelska med ”Intermezzo” av Richard Strauss. (Rekommenderas även för dokumentärinslag med tonsättaren plus barnbarn). Med Verdis ovanliga Alzira ingår Gustav Kuhn i en video-box med Verdis samtliga operor.  I januari 1986 ledde Gustav Kuhn Wagners Meistersinger på ort och ställe i Nürnberg. Något som Astrid och Ingemar gemensamt kunde glädja oss åt.
I januari 2018 börjar Kuhns ”imperium” att rasa. Alltför auktoritär ledarstil, regelbundna sexuella trakasserier. En inte helt hederlig doktorsavhandling (Salzburg). Bernd Loebe har utnämnts att ersätta den i Erl avsatte Kuhn. Så förefaller den sagan att vara all.

Och vem var det som så mitt i prick inför Met-nätets världspublik härförleden dirigerade Wagners Parsifal med Kaufmann, Mattei, Dalayman. Jo det var italienaren Daniele Gatti. Just i slutet av juli 2018 blev Gatti avskedad från Concertgebouw i Amsterdam för att ha sexuellt trakasserat sångerskor (och instrumentalissor). Gatti har mångdistribuerat ett brev med ursäkt till alla damer som av honom nu och i det förflutna kan tänkas ”inte ha blivit behandlade med tillbörlig respekt”. Och Gatti ämnar gå rättsligt tillväga för att få avskedandet upphävt.

Vad gäller denne min mycket store personlige favorit Daniele Gatti, som med Franz Grundheber (kan vissla sitt parti) och Thomas Moser har gestaltat bland annat Arnold Schoenbergs väsentliga opera ”Moses und Aron” (de judiska namnformerna, inte de lutherskt vilka saknar  slut-s och respektive har dubbelt a:  ’Mose und Aaron’)  –  torso och ändå ingen torso. Slutraden ”O Wort, du Wort das mir fehlt” utgör vinjetten överst till bloggen www.vivaopera.se. Så är detta en flerfaldig besvikelse, vilken borde kunna betvingas.

Ingemar Schmidt-Lagerholm