Mussolini får spöka på LaScala

Verdis opera Attila här och där. Hösten 2015 ledde Giovanni Impellizzerri Sveriges enda föreställningar av Verdis opera Attila. Sparsamt och effektivt – ändå sprudlande – på Estrad i Södertälje. Var annars? Lars Sjöberg, minsann, hade ett finger med i spelet.

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Likväl tar sig sympatiske mästerdirigenten Riccardo Chailly och ressigören (förlåt regissören skall det vara) Davide Livermore före att göra just Verdis Attila i full Mussolini-mundering såsom öppningsföreställning i december 2018 på Milanos LaScala. Dirigat, orkester, kör sångsolister voro ”nästan” lika bra som i Södertälje tre år tidigare.

Vad skall man då säga om regikonceptet med handlingen flyttad till den stad där Mussolini i april 1945 efter partisanernas grepp; upp och ner ”hängde lik” ihop med sin sista älskarinna. Ja sådan måste kanske modern regiopera vara. Den aktuella Milanoföreställningen av Verdis Attila televiserades 2018-12-07. Nationalsång. Italienske presidenten Sergio Mattarrella vördnadsbjudande i publiken. Men ur den antikulturella trojka som nu styr Italien  – och elakt men inte helt utan fog benämns ’i piccoli Mussolini’ – syntes ingen med barn och blomma.

Är det månne filmen ’Salò’ från 1975 av Pier Paolo Pasolini som har inspirerat till regiupplägget? Där har vi i form av ’Mussolinis sista dagar uppträngd i sitt lands nordligaste hörn’ en mixtur av pornografi från tidigt 1800-tal av självaste markisen de Sade och Dantes sexualhelvete från anno dazumal. Attila/Mussolini görs alltså nu till en inkräktare som italienarna egentligen alls inte ville ha. Det som sker på scenen går ofta helt på tvärs mot librettot. Och vi får på detta sätt ingenting veta om den avlägset forntida storstaden Aquileia, som så småningom skulle ersättas av Venedig/Venezia några landmil väster därom. Vilket nog var Verdis mening vid urpremiären 1846 på ’Teatro La Fenice’ i Venezia med full fart på ’risorgimento’, nationens enande.

Låt dig i detta fall inte störas av skribentens raljanta tenor och tonläge. Dirigenten Riccardo Chailly levde förvisso upp till de förväntningar som ställs på den som rimligen kan räknas in bland samtidens tjoget bästa. De glansröstade sångarna voro Ildar Abdrazakov, Saioa Hernandez, Simone Piazolla, Fabio Sartori. Utom Abdrazakov alla ännu inte så överdrivet kända men torde bli det inom kort.