Drot og Marsk
– en dansk nationalopera?

Först lite basfakta. Peter Heise hette tonsättaren som levde 1830-1879. Han är mest känd för sina över 300 solosånger, även om det finns en symfoni, kammar- och scenmusik samt körsånger. Och så “Drot og Marsk”, vars titel Det Kongelige Teater i sin förhandsreklam inför årets nyuppsättning fann anledning att förklara: ”Kongen og generalen”.

Peter Heise: “Drot og Marsk”
Det Kongelige Teater i København. 2018-2019
Copyright: Miklos Szabo

TEXT: Nils-Göran Olve

Sedan första framförandet 1878 – året innan Heise dog – har den spelats mer än 200 gånger i Köpenhamn, där Det Kongelige brukar göra nya uppsättningar av den ungefär vart trettionde år.

Två gånger har den kommit på kommersiell grammofonskiva: på lp dirigerad av John Frandsen 1981 och på cd under Michael Schønwandt 1991. Härom året kom en nyreviderad notutgåva som nu användes, återigen med Schønwandt som dirigent, när regissörsparet Amy Lane och Kasper Holten satte upp verket. Amy Lane kommer från England och lär ha kommit in i projektet när Holten inte hade tid att ta hela regiansvaret. Han har ju lockats åter till Det Kongelige Teater där han var operachef 2000-11, för att nu från i fjor vara högsta chef med ansvar för såväl opera som talteater och balett.

Alla danska recensenter gav uppsättningen högsta betyg. Men så rör det sig också om en dansk nationalopera – ja på riktigt, för den ingår i Danmarks officiella kulturkanon som först presenterades 2006. Den omfattar 108 verk i åtta kategorier. I kategorin Konstmusik ingår fyra operor: Kunzens Holger Danske, Nielsens Maskerade, Langgaards Antikrist och så Drot og Marsk. Verken ansågs vara ”essentielle i det danske kulturarv” och syftet “at vi ikke glemmer vores fælles kulturhistorie – og hvordan den altid har været en del af en bredere international kultur.” Fortsätt läsaDrot og Marsk
– en dansk nationalopera?”

Europeiska unionens historia
och din röst

Många vet från sin skoltid att det kontinentala storkrig, som Gus­tav II Adolf deltog i, fick sin slut­punkt med den så kallade westfa­liska freden år 1648. Sverige fick då fotfäste på tysk mark, vilket väl var en av förut­sättningarna för det snart följande inkorporerandet av Skåne.

Först publicerad i Nya Ludvika Tidning lördag 12 november 1994
i samband med folkomröstningen om EU-medlemskap.

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Men också en väsentlig då tyskspråkig del av det som nu är EU:s kärna kom just genom westfaliska freden till Sveriges allierade, nämligen till Frankrike.

Låt oss nu inte spekulera över huruvida detta fredsslut med svensk hjälp sådde det onda fröet till 1900-talets världskrig. Området kallas på tysksvenska Elsass-Lothringen och blir ofta missbenämnt på kartor, eftersom den sydöstliga­re delen Elsass (fr. Alsace) får bok­stäverna till den nordvästligare delen Lothringen (fr. Lorraine) tryckta över sin nejd.

Den omstridda dubbel-regionen utgörs av det lilafärgade området med den tyska benämningen “Elsass-Lothringen”. Det har i sin östra kant floden Rhen såsom nuvarande gräns mellan Tyskland (i öster) och Frankrike (i Väster). Just på denna kartbild befinner sig emellertid bokstäverna “Elsass-” på den del som är “Lothringen”. På franska heter dubbel-regionen “Alsace-Lorraine”.

Kartans årttalsstatus torde vara 1920. Drygt 70 bilkilometer söder om Strassbourg ligger i dagsläget på franska sidan Colmar med ett syfilissjukhus från 1500- talet och det berömda ‘Isenheimer Altar’. När Columbus med europeiska ‘conquistadorer’ drog iväg för att erövra Sydamerika tog återvändare med sig könssjukdomen syfilis från Amerika till Europa. Conquistadorerna blev nu legosoldater framför allt i gränsområden mellan nuvarande Tyskland, Frankrike och Italien, något som berörs i Verdis opera Rigoletto. I ‘väntan’ på fjärde syfilisfasens utbrott kunde dessa konkvistadorer/legosoldater växelvårdas just i Colmar. “Isenheimer Altar” genom sin utformning av Matthias Grünewald på 1500-talet är berömt även i samband med operan ‘Mathis der Maler’ (1932) av Paul Hindemith.

Elsass-Lothringen hade förvaltats förstrött av Frankrike i drygt två se­kler, då folkspråk inte var något vä­sentligt för centralstyret.

Upp till Uppsala.
Impressioner. Diskrepant essä.

Löst och fast som kan knytas till Uppsala. Konsert och Kongress. Den estniske dirigenten Paul Mägi. Ingemars farföräldrar. Linnégatan 18 vid järnvägen. Häradshövdingens sonson: musikforskaren Anders Edling. Beskrivning av en innehållsrik bluray (BD-R). Och hen har nog inte varit i Uppsala men kom med ändå: Sofi Oksanen.

TEXT och FOTO: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Visst är Uppsala av tradition en delad stad. Av järnvägen i en västlig akademisk hälft med Fyriså, Slott, Carolina, Universitet, Dom, Stadsteater, Biskopsborg (Ingmar Bergmans Alexander), Ofvandahls Konditori (Lars Gustafsson), Bokhandeln där min farbror Torsten köpte historiskt om den uppländska Vendeltiden. Nationshuset av Alvar Aalto. På den östliga Vaksala-sidan var det alltid mera vildvuxet.

Men så invigdes lördagen den 1 september 2007 ”Uppsala Konsert och Kongress”. Och vips, Uppsala fick kultur på bägge sina sidor. Här framförs strax samtliga femton stråkkvartetter av Dmitri Sjostakovitj med Brodskykvartetten. Paul Mägi och Nils-Erik Sparf får som ansvariga för ”Uppsala Kammarorkester” skifta lokal från Universitetets aula till allra högst upp på nya Parnassen åt hållet för de berömda ”Uppsala högar”.

Den 7 februari 2019 på ’hemmaplan’ i Uppsala (högsta Parnassen, Konsert och Kongress). Paul Mägi slår in symfoniorkestern i helaftons-oratoriet Elias av Felix Mendelssohn.
Mitt i bild primarien Nils-Erik Sparf (ledare för Uppsala kammarsolister).

Fortsätt läsa “Upp till Uppsala.
Impressioner. Diskrepant essä.”

Axel Brattberg:
Det hos Wagner uttrycksbärande

Det som gör Wagners Mästersångarna i Nürnberg till en så rik opera är personteckningen – hurudana människorna är och hur de har det med varandra i vardagen. De gillar och ogillar varandra, de har både formella och personliga relationer. De bråkar, och de behöver varandra. För att detta skall komma till uttryck och bli levande på scenen krävs personregi.

Axel Brattberg (till höger) i Wagnersamtal.

TEXT: Axel Brattberg

I Opera, nr 2/2010, anmäler Mikael Strömberg Göteborgsoperans uppsättning av Wagners Mästersångarna i Nürnberg. Han tar fasta på uppsättningens brist på övergripande analys av verk och dess politiska implikationer, och menar att den därmed inget har att säga dagens publik. Jag håller i viss mån med om detta, men tycker att Strömberg missar uppsättningens viktigaste brist – frånvaron av personregi. Ett antal av sångarprestationerna avfärdas istället utifrån en åtminstone för mig ganska oklar måttstock. MS konstaterar att de helt enkelt inte är tillräckligt bra.

För mig är den övergripande konflikten i Mästersångarna konflikten mellan det gamla och det nya, och den känner vi väl igen även i våra dagar. Fortsätt läsa “Axel Brattberg:
Det hos Wagner uttrycksbärande”

Bayreuth, en Wagnerstad
med omgivningar

Bayreuth ligger geografiskt just mitt emellan Berlin och Muenchen. Strax under 300 kilometer vilken riktning man än väljer. (Som från Jönköping till Stockholm eller Malmö). Vi radar här upp de viktigaste anhalterna: Berlin-Potsdam-Magdeburg- Halle-Leipzig-Plauen-Hof-Bamberg-Nuernberg. Från Nuernberg fortsätter järnvägsfärden mot Muenchen via Noerdlingen och Augsburg.

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

En officiell järnvägskarta från 1849 visar ett vitt och brett utbyggt tyskt järnvägsnät. En inbjudande karta från 1861 (Länken öppnas i nytt fönster/ny flik) var troligen den Richard och Cosima studerade för att lokalisera sin ’idealiska operaplats’.

“Liegt nicht in Deutschlands Mitten mein liebes BAYEREUTH”! är ett obetydlgt falsifierat Wagner-citat” Hur lyder det korrekt? Från vilket verk? Strax före svängen via Bamberg fick det bli en avstickare norrifrån vid Neuenmarkt och en brant stigning, de första av ungefär 30 kilometer, för att söderut nå fram till Bayreuth. Vad jag förstår klarades den extrema stigningen    – som benämns ’Schiefe Ebene’ –  genom ’otillåtet’ skarpa kurvor i slingrigt lopp. Färdigställt 1853, då givetvis enkelspårigt. På en bild visas  – vad som torde ha blivit en turistattraktion –   nutida dubbelspår i högertrafik och med extra hjälplok baktill. https://www.dampflokmuseum.de/die-schiefe-ebene/. (Bilden längst ned till höger) Fortsätt läsa “Bayreuth, en Wagnerstad
med omgivningar”

STYRKAN HOS LOUIS ARMSTRONG

I början av 1930-talet hade Louis Armstrong så när fastnat i maffians och storgangstrarnas grepp. Han lyckades ta sig undan och över till Europa. I Paris samlade han en orkester av mörkhyade exilmusiker. Deras turné nådde Stockholm den 28 oktober 1933. Tre treminuterstitlar spelades in för svenska Sonora.

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Just veckan innan (331021) hade de varit i Köpenhamn och blivit filmade med konstnärlig finess. Sammanlagt tio minuter: den vackra ”I cover the Waterfront”, en foxtrot ”Dinah, (is there anyone finer in the State of Carolina)” och den hetsigt jagande ”Tiger Rag”. Bilden ovan från skärm visar Armstrong framför sin orkester kallad ”Hot Harlem Band” och klarinettisten Fletcher Allen som har rest sig för ett solo i ilfart.

Den befintliga mycket stora mängden av ljudupptagningar med Louis Armstrong kan ju generellt anses utgöra tre grupper vad gäller inre och yttre kvalitet. Fortsätt läsa “STYRKAN HOS LOUIS ARMSTRONG”

Black, Brown and Beige
Duke Ellington i drygt tre kvart

Vi får anta att ”black” avser alltsedan 1600-talet brutalt överskeppade afrikaner. Medan ”brown” skulle vara amerikansk ’urbefolkning’ (indianer). Blandat ”beige” vore Ellington själv.

Vid en konsert den 23 januari 1943 (New Yorks Carnegie Hall) spelades “Black, Brown and Beige” in i sin helhet. Skivomslagsbild från urframförandet 1943 January 21.

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Och många benämningar finns: ’mestiser’, ’kreoler’. Hudfärg, genom dessa tre kolörer karakteriserar Duke Ellington vad han med ett ’tabuord’ kallar ”A Tone Parallel to the History of the American Negro”, en nära timslång komposition för sitt sextonmannaband med kontrasterande och balanserade blåsare till rytmsektion. Verket har också en lyrisk kärna, ”The Blues”   – en personifierad sinnesstämning –  framförd av kvinnlig eller manlig sångare. Placerat centralt såsom avsnitt 6 bland verkets 11 satser. “Blues” är något som inte har vett nog att resa sig upp och ge sig av. Obehagskänslan ‘blues’ blir man inte kvitt. Fortsätt läsa “Black, Brown and Beige
Duke Ellington i drygt tre kvart”

Privateditioner

Hos Villa Vodano (Tullinge) huserar privateditioner

Bloggen    –  www.vivaopera.se absolut inte bara opera –   har ett arkiv (audio och video) med privateditioner. Samtliga anförda titlar står   – såsom gåva –    till förfogande för Nyhetsbrevets prenumeranter GRATIS och FRANCO. Samhörigt innehåll överföres till BLURAY (audio eller video). Naturligtvis eftersträvas för dessa konkreta medieprodukter  – att ta i –   den allra optimalaste ljudkvalitet. Den första av våra hembrända BD-R upptar tre cykler med de sex stråkkvartetterna av Béla Bartók. (En kuriositet är att Bartoks andra stråkkvartett har en roll i deckaren ”Paganinikontraktet”   – 2010 –   av författarnamnet Lars Kepler.) Följer såsom BD-R audio Ellington, Sjostakovitj och Armstrong samt Symfonie Fatastique av Berlioz i flera versioner alltifrån Rhené-Baton (1923) och Klemperer i Stockholm 650512. Fortsätt läsa “Privateditioner”