Black, Brown and Beige
Duke Ellington i drygt tre kvart

Vi får anta att ”black” avser alltsedan 1600-talet brutalt överskeppade afrikaner. Medan ”brown” skulle vara amerikansk ’urbefolkning’ (indianer). Blandat ”beige” vore Ellington själv.

Vid en konsert den 23 januari 1943 (New Yorks Carnegie Hall) spelades “Black, Brown and Beige” in i sin helhet. Skivomslagsbild från urframförandet 1943 January 21.

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Och många benämningar finns: ’mestiser’, ’kreoler’. Hudfärg, genom dessa tre kolörer karakteriserar Duke Ellington vad han med ett ’tabuord’ kallar ”A Tone Parallel to the History of the American Negro”, en nära timslång komposition för sitt sextonmannaband med kontrasterande och balanserade blåsare till rytmsektion. Verket har också en lyrisk kärna, ”The Blues”   – en personifierad sinnesstämning –  framförd av kvinnlig eller manlig sångare. Placerat centralt såsom avsnitt 6 bland verkets 11 satser. “Blues” är något som inte har vett nog att resa sig upp och ge sig av. Obehagskänslan ‘blues’ blir man inte kvitt.

The Blues av Duke Ellington i ”Black, Brown and Beige”
The Blues
The Blues aint
The Blues aint nothing
The Blues aint nothing but a cold grey day
and all night long stays that way
aint something that leaves you alone
aint nothing you were to call your own
aint something with sense enough to get up and go
aint nothing like nothing I know
The Blues
The Blues dont
The Blues dont know
The Blues dont know nobody as a Friend
aint been nowhere where they wellcome back again
low ugly

Kristet sinnad förlåtelse är något essentiellt för Duke Ellington. På vokalinslaget följer i partituret ett försonande, mjuk och mäktigt solo för tenorsaxofon, vid urframförandet 430123 oförglömligt exekverat av legendariske Ben Webster. Och drygt tjugo år senare hade samme Ben Webster sin frihet i en välutförd och mera vardaglig roll. Så kallad standardrepertoar bland annat med habila svenska kompmusiker.  Kristiansborgsskolan, Västerås den sjunde februari 1965. En timmes musik inspelad av Ingemar Schmidt med bästa mikrofoner Sennheiser, ny magnetofon Revox, modell D med stora rullar.

Vid en konsert den 23 januari 1943 (New Yorks Carnegie Hall) spelades “Black, Brown and Beige” in i sin helhet. Men detta var under amerikanska skivindustrins ‘recording ban’. Det blev en på många sätt och vis acceptabel upptagning, dock ingen professionell produkt, på besvärande många ’stenkakor’. Utgivning var under pågående världskrig förstås heller inte på tal. Halvtannat år senare (1944 12 12) kunde Ellington göra en kommersiell version. Utmärkt, dessvärre endast halva verket, vilket lanserades på två stora 12 tums sjuttioåttavarvare.

Inspelnings- och framförandehistorien för ”Black, Brown and Beige” slutar emellertid knappast härmed. En utsökt, vital och minutiös rekonstruktion gjordes i England av Alan Cohen Band under hösten 1972 (vinylutgåva). Liknande koncept följdes på CD år 1991 av superbatteristen Louie Bellson. Exempelvis 1965 framförde Ellington ofta den tjugominutiga sviten vid turnékonserter. Så i Stockholm 650202.

James Last, Stan Kenton med flera dirigerar och taktslår sina orkestrar. Duke Ellington lyfter ett finger och sexton man lever upp. Bilden är från en video-film. Duke Ellington ’busar’ bakifrån med Ben Webster.

Ytterligare två auktoriserade versioner av ”Black, Brown and Beige” kan förtecknas: Med utförlig Mahalia Jackson från år 1958 samt en version (1965) för Ellingtons privata arkiv, numera publicerad. Hela detta konstnärligt intressanta material    – ”Black, Brown and Beige” av Duke Ellington –   har samlats på EN hembränd skiva Bluray Audio av bloggen www.vivaopera.se    absolut inte bara opera. Kan, såsom present, erhållas gratis och franco av Nyhetsbladets prenumeranter.

     Black, Brown and Beige BD-R special (www.vivaopera.se)
1) 1991 Louie Bellson hela verket, 46 minuter
2) 1965 Stockholm Svit 20 minuter
3) 1943 New Yorks Carnegie Hall 49 minuter
4) 1944 Svit 19 minuter (RCA)
5) 1972 Alan Cohen Band hela verket (vinylutgåva)
6) 1958 för och med Mahalia Jackson, 38 minuter
7) 1965 // 1971 Ellington privat, 42 minuter

Länk till text om Ellingtons ”Black, Brown and Beige”
(kopiera och klistra in länktext om den inte är klickbar)
“Black, Brown, & Beige:Duke Ellington’s Historic Jazz Symphony” — (documentary)
https://indianapublicmedia.org/nightlights/black-brown-beige-duke-ellingtons-historic-jazz-symphony/?read=radio1

Tolkningar dröjer ofta vid nostalgi för Sydstaterna. De ofrias liv på bommullsplantagerna var möjligen inte präglat av den stress som rådde vid ackordsarbete i Chicagos stora fabriker och slakterier. I Ellingtons inledande  ”Work Song” skildras med drivande pukor den godmodigt sysselsatte ’svarte’ arbetaren av Ray Nance med stolt fallisk trumpet. Till den fria veckohelgen ”Come Sunday” tar samme Ray Nance avspänt fram sin violin och knäpper lugna pizzicati på sitt renstämda instrument.

Excellente trumpetaren Ray Nance (1913-1976) kom till Duke Ellingtons orkester hösten 1940. Han var något av en multitalang liksom Sammy Davis Jr. Vokalist, dansare och virtuost uttrycksfull på sin fiol. Bilder från 1958 visar honom som violinist även pizzicato med höjd stråke. Bilder från en video-film.

I S-L