Axel Brattberg:
Det hos Wagner uttrycksbärande

Det som gör Wagners Mästersångarna i Nürnberg till en så rik opera är personteckningen – hurudana människorna är och hur de har det med varandra i vardagen. De gillar och ogillar varandra, de har både formella och personliga relationer. De bråkar, och de behöver varandra. För att detta skall komma till uttryck och bli levande på scenen krävs personregi.

Axel Brattberg (till höger) i Wagnersamtal.

TEXT: Axel Brattberg

I Opera, nr 2/2010, anmäler Mikael Strömberg Göteborgsoperans uppsättning av Wagners Mästersångarna i Nürnberg. Han tar fasta på uppsättningens brist på övergripande analys av verk och dess politiska implikationer, och menar att den därmed inget har att säga dagens publik. Jag håller i viss mån med om detta, men tycker att Strömberg missar uppsättningens viktigaste brist – frånvaron av personregi. Ett antal av sångarprestationerna avfärdas istället utifrån en åtminstone för mig ganska oklar måttstock. MS konstaterar att de helt enkelt inte är tillräckligt bra.

För mig är den övergripande konflikten i Mästersångarna konflikten mellan det gamla och det nya, och den känner vi väl igen även i våra dagar.

Det som gör M till en så rik opera är emellertid personteckningen – hurudana människorna är och hur det har det med varandra i vardagen. De gillar och ogillar varandra, de har både formella och personliga relationer. De bråkar, och de behöver varandra. För att detta skall komma till uttryck och bli levande på scenen krävs personregi. Det är här som Gbg-föreställningen har sin stora brist. Jag såg ett otal poänger i den fyndiga texten – och musiken – passera obemärkta.

Min fråga blir då: hur detta kunnat ske, och hur regissören John Dew har jobbat? Har han ansträngt sig att för att ge de olika rollinnehavarna en levande blid av vilka de är, vad de tänker, tycker och säger, och hur de relaterar till varandra? Jag tror inte det. Göteborgsuppsättningen är i det avseendet ett hastverk.

Föreställningen är ursprungligen gjord för en annan scen, i Tyskland, där man kan förmoda att flertalet sångare har tyska som modersmål. Sedan har den flyttats till ett annat land, med sångare som till största delen är nya för verket och inte har tyska som modersmål, utan att de fått hjälp att förstå detaljerna, och därmed få nyanser och djup i sina roller och deras inbördes relationer.

Man kan invända att de skall klara detta själva, och det har väl någon enstaka också gjort.

Alla torde ha haft fullt upp med att lära sig läxan. Flera av de bärande rollerna är stora partier, och Hans Sachs parti är ett av operalitteraturens allra mest omfattande, om inte det längsta. Bara att lära sig den läxan är en bedrift. Och det hade Anders Lorentzson klarat med den äran. Jag känner mig stolt – nationalistisk! – å hans vägnar. Tänk att en svensk sångare klarat denna bedrift med ett sådant utomordentligt resultat.

Man önskar att han fick sjunga denna roll många fler gånger, dels i Göteborg, men därutöver också på många andra scener, så att han – och publiken – fick den utdelning som jag är säker på att han är mäktig.

Regissören hävdar i programboken att han velat ta tillvara verkets komik. Men vad är komik? Och vad är det vi ser, annat än förenklade och förgrovade komiska schabloner. För mig är Dews ambition bara en undanflykt, ett sätt att slippa jobba med sina sångare. Humor är något mycket allvarligt och mångbottnat. Därav finns det mycket i Mästersångarna, men det lyser med sin frånvaro i Göteborg.

Ett exempel:

”… B: Ganz frisch noch die Schrift? – S: Und die Tinte noch nass?…”

är ett av alla replikskiften mellan Sachs och Beckmesser. Denna lilla nyckelscen missar både regissören, och därmed också sångarna totalt att ta tillvara och ge mening. När just detta sjungs, står Sachs och Beckmesser på rejält avstånd från varandra, och B håller inte pappersarket så att S skulle kunna se det. S försöker inte heller snegla.

Sachs skall förstås kunna se att texten blivit intill oläslighet kladdig, när Beckmesser vek ihop arket och stoppade det i fickan. Sachs måste få syn på just detta, och publiken måste se det. Sachs, och publiken, förstår då att det kommer att bli svårt för B att ha någon användning av dikten, och kunna tonsätta och sjunga den. Så visar sig också bli fallet. Dessutom är det så att ett antal av orden och vändningarna i den text B senare sjunger har en ytlig bokstavslikhet med Walters dikt. Detta förklarar ytterligare de verbala tossigheterna i Bs sång. Han har försökt läsa vad Sachs skrivit, försökt tyda de tillkladdade bokstäverna, och kom inte längre än så. Någon rimlighetsvärdering av orden och innehållet i den text han faktiskt sjunger tycks han inte heller ha gjort. Han förlitar sig helt på det faktum att dikten, som han tror, är skriven av Sachs, och faller därmed med ett brak.

En personregi värd namnet utgår från en grundlig kännedom om och förståelse av det som står i texten, och hur musiken tar hand om detta. Här finns den viktigaste källan till förståelse för hur musiken skall bli uttrycksbärande, vad den skall uttrycka, och därmed hur den skall sjungas. Jag är säker på att flertalet sångare i Göteborg hade kunnat komma mycket längre än de gjorde, om regissören ansträngt sig lite med och givit dem denna hjälp. Jag har naturligtvis ingen aning om hur det förföll sig i verkligheten, men som publik kan jag inte dra någon annan slutsats än att detta är verket av en regissör som varit oengagerad – eller, kanske, haft på tok för små resurser. Och därför tycker jag också att det är ovärdigt att avfärda ett antal goda sångare, nya i sina roller, så lättsinnigt som Mikael Strömberg gör i sin anmälan.

Axel Brattberg