Fritz Langs berömda filmer

presenteras i optimal bluraykvalitet och DTS hos vivaopera.se söndagen den tredje november 2019 kl 14h00. OSA om möjligt snarast.

I filmen Siegfried av Fritz Lang kämpas det mot draken.

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Stoff och tema. Om vi inom litteraturvetenskap tar FAUST.
Som tema är Faust en strävan efter ett (högre) mål
såsom stoff är det en viss person med detta namnet (och denna strävan)

Den tyska Nibelungensagan är ett stoff kring en skatt i floden Rhen. Möjligen finns ett historiskt verklighetsunderlag genom en hunnerkung på 400-talet. Till vår tids kultur når ’händelserna’ via spår som även korsar varandra. En manifestation är det tyska ”Nibelungenlied” på vers med varianter vilka fanns i olika tyska kloster före 1200-talet. År 1989 utkom av John Evert Härd en svenskspråkig volym ”Nibelungeneposets moderna historia”, där mycket av detta klarläggs. Nazitidens missbruk hör också hit. Fortsätt läsa “Fritz Langs berömda filmer”

Alberich i metoo-rörelsens grepp

Den av Wagner skapade motbjudande Alberich har fått av Metoo-rörelsen drivna olycksbröder: Harvey Weinstein, Jean Claude Arnauld, Lars Åhly, Eskil Erlandsson.

Alberich trakteras i föreställning med “La Fura dels Baus”, 2007

Om Wagners Ring i ord och musik med Ingemar Schmidt-Lagerholm
Del 1/2. Längd

Del 2/2. Längd


 

“DOMPAN” FRI I NORGE

Arne Domnérus’ svenska sekstett turnerar i Norge med jazz och norsk folkmusik. Inspelningar (konsert och studio) sker i september 1977. Det blir en dubbelvinylare, “Ja vi älskar”, som du aldrig kommer att få se eller höra igen.

På detta utsnitt från skivomslaget till “Ja vi älskar” finns den kända norska oljemålningen (no: maleriet) ”Brudeferd i Hardanger” (1848). Personer av Adolph Tideman och landskap av Hans Gude.

Vi hör Ingemar Schmidt-Lagerholm berätta och spela exempel från albumet. Fortsätt läsa ““DOMPAN” FRI I NORGE”

Rued Langgaard, Aarre Merikanto, Fartein Valen – vilka voro väl dessa personer?

De var modernistiska nordiska tonsättare verksamma under det tidiga 1900-talets mellankrigstid. Låt oss här och nu gripa dansken Rued Langgaard (1893-1952).

Sekterister åkallar Antikrist. Bild från DVD, Danmarks Radio (DR), 2002.

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Den radikalt ganska lekfulle Köpenhamnaren i öst som    – så när som på några av sina sista år –   aldrig på riktigt blev ripenser (Ribe) i väst. 16 symfonier med trevliga titlar, 7 stråkkvartetter. Men också en opera som har gjorts kanonisk i Danmark. Och det är den vi nu vill kasta ljus på: “ANTIKRIST”.

I kvasiperiferin av religiös sekterism har alltid funnits sexualism med eller utan ledargestalt. För att händelsevis hålla oss inom Skandinavien har vi norska haugianere, bohuslänska schartauianer, nordliga læstadianer. Också mera nyligen Knutby strax öster om Uppsala. Fortsätt läsa “Rued Langgaard, Aarre Merikanto, Fartein Valen – vilka voro väl dessa personer?”

Wagneriana: Af Henrik Nebelong
7. Intro til Wagner og til ”Parsifal” som Rued Langgaard oplevede værket

Foredrag ved Rued Langgaard-festivalen i Ribe 2013.
Rued Immanuel Langgaard (1893 1952) var en dansk organist og komponist.

Henrik Nebelong

Richard Wagner levede fra 1813 til 1883. Han vil formentlig for al fremtid forblive dét, han nu i 130 år har været: ubeskrivelig og uforklarlig. Selvom (eller måske netop: fordi) der er skrevet mere om Wagner end om noget andet menneske, forekommer han stadig utilstrækkeligt beskrevet – der er store hvide felter på landkortet.

Og det hjælper ikke, at der findes enorme mængder data om hans liv nærmest fra dag til dag – netop mængden af data gør billedet flimrende. Og selvom man igennem de 130 år siden hans død har forsøgt sig med et utal af forklarende tolkninger af hans værk og liv, således at der er opstået en hel receptionshistorie, forekommer både liv og værk stadig fuldkommen gådefulde.

Af de tolkningsmodeller, der har været anvendt på Wagners værk kan blot som de 10 vigtigste nævnes: de nationalistiske, religionsfilosofiske, biografiske, racebiologiske, marxistiske, freudianske, jungianske, strukturalistiske, feministiske og sexologiske. Wagner kan som multi-geni: digter, komponist, filosof og aktiv politiker m.m. måske kun sammenlignes med renæssancegiganter som Leonardo da Vinci og Michelangelo. Eller med et voldsomt naturfænomen.

Og her i aften skal jeg så introducere ham for jer på én time. Fortsätt läsa “Wagneriana: Af Henrik Nebelong
7. Intro til Wagner og til ”Parsifal” som Rued Langgaard oplevede værket”

Starsopran und schwedischer Graf
Sena Jurinac und Erik Sparre

Erik Sparre ist mein persönlicher Freund seit 1956. Unaufhörliche Telefonate. In der Zeit der Vinyl-Platte alles über Oper. Immer hat er mir erzählt über seine Kontakte mit der Sängerin Sena Jurinac.

Sena Jurinac als Oktavian im „Rosenkavalier“ von Richard Strauss.

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Sena Jurinac (1918-2011) hat eine umfangreiche internationale Diskographie als lyrische Sopranistin mit exceptioneller Fülle und dramatischem Ausdruch. Für die, die Video vorziehen ist die Auswahl relativ gering. An erster Stelle die Bergsche Marie (Wozzeck) aus einer Serie mit Aufnahmen von Rolf Liebermann in Hamburg 1970. Der Modernist der Schoenbergschule Bruno Maderna dirigiert hier, der Protagonist Wozzeck ist Tony Blankenheim. Verdis Desdemona singt Jurinac deutsch mit Wolfgang Windgassen als Othello. Den Straussschen Komponisten aus Ariadne gab sie unter dem Dirigat von Karl Böhm.

Als Anrede verwendet Shakespeare (um 1600) das singular-Pronomen thou (du), dem (nach Reform) modernen schwedischen “du” naheliegend. Die pronomina thou (du) und thee (dich) waren dem damaligen Publikum weder gekünstelt noch altertümlich. Aus unnötiger Eifersucht tötet Otello/Othello seine Frau Desdemona. Was er im Original zu allerletzt äußert ist “I kiss’d thee, ere I kill’d thee. Killing myself, to die upon a kiss.” Otello/Othello ist gerade eingedrungen in „a Bedchamber of the Castle“. Desdemona (Sena Jurinac) versteht und reagiert. Fortsätt läsa “Starsopran und schwedischer Graf
Sena Jurinac und Erik Sparre”

Bachs Goldbergvariationer
– hur skall de utföras?

Utan tvivel måste vi godkänna både Helmut Walcha och Ralph Kirkpatricks interpretationer av Goldbergvariationerna. Men vi får göra klart för oss att principen bakom deras tolkningar är väsensskild.

Tidigare publicerat i ”Meddelande från Discofilklubben i Lund”.
Årg 5:1 April 1959.

TEXT: Bertil Cavallin (1959)

Var och en som något känner Ralph Kirkpatricks inspelning av Bachs Goldbergvariationer vet att man där bjudes på en till­talande förening av musikologisk kunnighet och vital uppförandepraxis. Jag vill inte påstå att begreppen skulle vara oförenliga eller ens motstridande, men faktum kvarstår, sällan förenas de så osökt som här – det är nämligen både lätt och nöjsamt att höra Kirkpatrick (1911-1984) i de 30 variationerna, rakt igenom. Han saknar alla drag av monotonitet eller uppstyltad förkonstling som kunde få en att stoppa långt före den franska ouvertyren. Han har tillräckliga in­sikter och är smakfull nog att undvika de alltför grova och alltför påtag­ligt påklistrade effekter som finns i andra framföranden av detta och jämför­liga mästerverk. Fortsätt läsa “Bachs Goldbergvariationer
– hur skall de utföras?”

Mirga Gražinytė-Tyla – eine Litauerin
deren Gatte das Schweigen ist.

Deutsche Fassung 2019-07-08

Vorderseite von „The Gramophone“ Mai 2019. Die litauische Dirigentin Mirga Gražinytė-Tyla dominiert. Wahrlich eine Ehrung. Denn diese sehr englische ‚monthly‘ ist die älteste der Welt in Sachen Tonträger und die am meisten renommierte für „klassische Musik“ (founded in 1923).

Geschrieben von Ingemar Schmidt-Lagerholm.

Liebe Leser! Die damals zehnjährige Mirga / Mirgutė gewinnt 1996 ein Gesangswettbewerb im Fernsehen mit dem Kleinlied ”Gera būtų“. (Es wäre gut, wenn …). Dem Zuhörer drei Minuten Staunens über ihre Artikulation. Hier ist der Link. Youtube (https://www.youtube.com/watch?v=wUXv6uTsIfI) Fortsätt läsa “Mirga Gražinytė-Tyla – eine Litauerin
deren Gatte das Schweigen ist.”

Mirga Gražinytė-Tyla – En litauiska
med TYSTNADEN som make

Omslaget till ”The Gramophone” May 2019 pryds helt dominerande av den trettiotvååriga litauiska dirigentskan Mirga Gražinytė-Tyla. I sanning en hedersutnämning, ty denna tidskrift är världens äldsta och mest renommerade för reproducerad ’klassisk’ musik (founded in 1923).

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Käre läsare. Gå nu till denna länk på Youtube (https://www.youtube.com/watch?v=wUXv6uTsIfI) för att i nästan tre minuter häpnas över artikulationen när Mirga/Mirgu som tioåring vinner en sångtävling i hemstaden Vilnius. År 1996 kan det ha varit. ”Gera būtų” heter hennes ’lilla’ sång med sannolika innebörden ’det skulle vara bra’.

Mirga Gražinytė-Tyla har när detta skrives (juni 2019) den kvinnliga åldern av 32 år och har just lyckligen framfött ett välartat gossebarn. Precis trettio och något plus är ju enligt utbrett synsätt idealiskt för den aktiva kvinnans nativitet. Och proffsmusiker (körledare) inom det klassiska facket blev denna Mirga Gražinytė-Tyla redan som trettonåring med påbörjad yrkeskarriär.

Hon är född i litauiska huvustaden Vilnius den 29 augusti 1986. Sin ungdomsutbildning har Mirga Gražinytė-Tyla i det flerfaldigt musikaliska hemmet. Och på Vilnius-gymnasiet med namn av Čiurlionis. Från tjugoårsåldern blir hon mera konventionellt utbildad i västeuropeiska elitsammanhang.

Fullfjädrad dirigent för klassisk symfoniorkester på uppåt hundra fullt kvalificerade musiker. Inte så få sådana ledardamer dyker upp. Därtill med utnyttjad multitalang, vilken kan vara instrumental: klaver, violin, klarinett (Simone Young), konventionell operasång eller varför inte parallellt utförd mer eller mindre ordlösa vokaliser. Carl Nielsens trea eller Luonnotar av Sibelius (Barbara Hannigan, dirigent och sopran i Berwaldhallen 170322).

Innan vi här belyser att Mirga Gražinytė-Tyla  åt “Deutsche Grammophon“ skall spela in rikhaltig  seriös musik dröjer vi vid hennes tredelade namn. Fortsätt läsa “Mirga Gražinytė-Tyla – En litauiska
med TYSTNADEN som make”

Sena Jurinac och Erik Sparre – Världssopranen och hennes svenske greve

Sena Jurinac (1921-2011) har en omfattande internationell diskografi som sopran och mezzosopran. Virilt egaliserad mezzo, inga besvär utanför normalt register.

Sena Jurinac i ‘Der Rosenkavalier’. Photo: ITV/REX

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

För den som vill se henne på DVD är utbudet relativt magert. Främst och bäst vad gäller video är väl hennes genomträngande tolkning av Marie i Wozzeck av Alban Berg; dirigent ingen mindre än Bruno Maderna (Övervakning: Rolf Liebermann, protagonisten är Tony Blankenheim, Hamburg 1970). Hennes tyska tolkning av Desdemona i Verdis Othello är inte remarkabel. Kanske heller inte så när hon visuellt gör ”der Komponist” i ”Ariadne auf Naxos” av Richard Strauss dirigerat av Karl Böhm.

Alltså kvantitativt klent med videogestaltningar av Sena Jurinac. Auditivt finns det däremot mycket minnesvärt som man vill lista och framhålla. Fortsätt läsa “Sena Jurinac och Erik Sparre – Världssopranen och hennes svenske greve”

Recent ”Collector’s Classics”
Caprice CDs

For Vivaopera 28 June 2019 by Nils-Göran Olve

Dear international readers!

This brief note is intended for those of you who take an interest in historical recordings of classical music, and might otherwise miss some recent Swedish issues on CDs (and downloads). They come from the indefatigable veteran restorer of Swedish sound documents Carl-Gunnar Åhlén, whose website www.aahlen.se lists a huge range of his LP and CD issues now going back 50 years. Many of these have been on the Caprice label in a series called Collector’s Classics, whose issues always come with long and informative notes by Carl-Gunnar. In recent years, and like many small-label releases, you almost need to know about their existence to find them, and sadly the extensive texts are given only in Swedish.

Collector’s Classics Volume 15 can be translated “Under the composer’s baton” (“Under tonsättarens taktpinne”) and consists of one CD each for Swedish composers Kurt Atterberg, Lars-Erik Larsson and Ingvar Lidholm – three important figures in Swedish music during most of the 20th century.

Fortsätt läsa “Recent ”Collector’s Classics”
Caprice CDs”

Mästersångarna i Nürnberg:
HÄGG, FLÄDER eller SYRÉN?

Operan ”Meistersinger” av Richard Wagner utspelar sig under ’kristen’ midsommar, Johannes Döparens dag (slutet av juni). Protagonisten Hans Sachs sjunger mitt i andra akten en monolog som lovprisar låt oss säga syrenen. ”Wie duftet doch der Flieder so mild, so stark und voll.” Och Wagner kryddar luktsensationen med att låta två horn i orkestern gå i tersklang, vilket verkligen känns i lyssnarens näsborrar.

En av Villa Vodanos egna syrener fotograferad 2 juni 2019. Blommorna visar de första tecknen på att börja vissna.

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

hägg (ty. Traubenkirschbaum)
Prunus padus är ett medelstort träd i familjen rosväxter. Trädets bark och blad har en bittermandelartad doft.

fläder (ty. Hollunder)
Sambucus nigra förekommer naturligt i Europa till västra Sibirien.
Karakteristisk stark och söt doft. Frukterna blir först röda, men de blir senare svarta och glänsande. På norska och danska finns benämningen hyll/hyld för sambucus nigra.

syrén // syren (ty. Flieder)
Syringa vulgaris är ursprunglig i sydöstra och östra Europa, men numera planterad och förvildad på många håll. Syren är en lövfällande buske som blir relativt stor. Syrenen blommar i slutet av våren med en behaglig söt doft. Syrén heter ofta på engelska lilac. Paul Hindemith komponerade år 1946.  Als Flieder mir jüngst im Garten blüht’ − Ein Requiem denen, die wir lieben (engl. When Lilacs Last in the Dooryard Bloom’d – A Requiem for Those We Love), Oratorium nach einem Text von Walt Whitman.

I diskursen dyker stundtals upp frågan om vilken växt Wagner faktiskt avser. Stämmer verkligen doft och blomningstid. I companion-häftet ”Wagner’s Meistersinger” Ed. Vazsonyi (2002) är det Dietrich Fischer-Dieskau som påpekar (sid.54) att Wagner kunde ha förväxlat fläder och syrén. Den senare utblommad i Nürnberg vid midsommartid. Men kanske inte i Rigas lummiga trädgårdar. Fortsätt läsa “Mästersångarna i Nürnberg:
HÄGG, FLÄDER eller SYRÉN?”

Drot og Marsk
– en dansk nationalopera?

Först lite basfakta. Peter Heise hette tonsättaren som levde 1830-1879. Han är mest känd för sina över 300 solosånger, även om det finns en symfoni, kammar- och scenmusik samt körsånger. Och så “Drot og Marsk”, vars titel Det Kongelige Teater i sin förhandsreklam inför årets nyuppsättning fann anledning att förklara: ”Kongen og generalen”.

Peter Heise: “Drot og Marsk”
Det Kongelige Teater i København. 2018-2019
Copyright: Miklos Szabo

TEXT: Nils-Göran Olve

Sedan första framförandet 1878 – året innan Heise dog – har den spelats mer än 200 gånger i Köpenhamn, där Det Kongelige brukar göra nya uppsättningar av den ungefär vart trettionde år.

Två gånger har den kommit på kommersiell grammofonskiva: på lp dirigerad av John Frandsen 1981 och på cd under Michael Schønwandt 1991. Härom året kom en nyreviderad notutgåva som nu användes, återigen med Schønwandt som dirigent, när regissörsparet Amy Lane och Kasper Holten satte upp verket. Amy Lane kommer från England och lär ha kommit in i projektet när Holten inte hade tid att ta hela regiansvaret. Han har ju lockats åter till Det Kongelige Teater där han var operachef 2000-11, för att nu från i fjor vara högsta chef med ansvar för såväl opera som talteater och balett.

Alla danska recensenter gav uppsättningen högsta betyg. Men så rör det sig också om en dansk nationalopera – ja på riktigt, för den ingår i Danmarks officiella kulturkanon som först presenterades 2006. Den omfattar 108 verk i åtta kategorier. I kategorin Konstmusik ingår fyra operor: Kunzens Holger Danske, Nielsens Maskerade, Langgaards Antikrist och så Drot og Marsk. Verken ansågs vara ”essentielle i det danske kulturarv” och syftet “at vi ikke glemmer vores fælles kulturhistorie – og hvordan den altid har været en del af en bredere international kultur.” Fortsätt läsaDrot og Marsk
– en dansk nationalopera?”

Upp till Uppsala.
Impressioner. Diskrepant essä.

Löst och fast som kan knytas till Uppsala. Konsert och Kongress. Den estniske dirigenten Paul Mägi. Ingemars farföräldrar. Linnégatan 18 vid järnvägen. Häradshövdingens sonson: musikforskaren Anders Edling. Beskrivning av en innehållsrik bluray (BD-R). Och hen har nog inte varit i Uppsala men kom med ändå: Sofi Oksanen.

TEXT och FOTO: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Visst är Uppsala av tradition en delad stad. Av järnvägen i en västlig akademisk hälft med Fyriså, Slott, Carolina, Universitet, Dom, Stadsteater, Biskopsborg (Ingmar Bergmans Alexander), Ofvandahls Konditori (Lars Gustafsson), Bokhandeln där min farbror Torsten köpte historiskt om den uppländska Vendeltiden. Nationshuset av Alvar Aalto. På den östliga Vaksala-sidan var det alltid mera vildvuxet.

Men så invigdes lördagen den 1 september 2007 ”Uppsala Konsert och Kongress”. Och vips, Uppsala fick kultur på bägge sina sidor. Här framförs strax samtliga femton stråkkvartetter av Dmitri Sjostakovitj med Brodskykvartetten. Paul Mägi och Nils-Erik Sparf får som ansvariga för ”Uppsala Kammarorkester” skifta lokal från Universitetets aula till allra högst upp på nya Parnassen åt hållet för de berömda ”Uppsala högar”.

Den 7 februari 2019 på ’hemmaplan’ i Uppsala (högsta Parnassen, Konsert och Kongress). Paul Mägi slår in symfoniorkestern i helaftons-oratoriet Elias av Felix Mendelssohn.
Mitt i bild primarien Nils-Erik Sparf (ledare för Uppsala kammarsolister).

Fortsätt läsa “Upp till Uppsala.
Impressioner. Diskrepant essä.”

Axel Brattberg:
Det hos Wagner uttrycksbärande

Det som gör Wagners Mästersångarna i Nürnberg till en så rik opera är personteckningen – hurudana människorna är och hur de har det med varandra i vardagen. De gillar och ogillar varandra, de har både formella och personliga relationer. De bråkar, och de behöver varandra. För att detta skall komma till uttryck och bli levande på scenen krävs personregi.

Axel Brattberg (till höger) i Wagnersamtal.

TEXT: Axel Brattberg

I Opera, nr 2/2010, anmäler Mikael Strömberg Göteborgsoperans uppsättning av Wagners Mästersångarna i Nürnberg. Han tar fasta på uppsättningens brist på övergripande analys av verk och dess politiska implikationer, och menar att den därmed inget har att säga dagens publik. Jag håller i viss mån med om detta, men tycker att Strömberg missar uppsättningens viktigaste brist – frånvaron av personregi. Ett antal av sångarprestationerna avfärdas istället utifrån en åtminstone för mig ganska oklar måttstock. MS konstaterar att de helt enkelt inte är tillräckligt bra.

För mig är den övergripande konflikten i Mästersångarna konflikten mellan det gamla och det nya, och den känner vi väl igen även i våra dagar. Fortsätt läsa “Axel Brattberg:
Det hos Wagner uttrycksbärande”

Bayreuth, en Wagnerstad
med omgivningar

Bayreuth ligger geografiskt just mitt emellan Berlin och Muenchen. Strax under 300 kilometer vilken riktning man än väljer. (Som från Jönköping till Stockholm eller Malmö). Vi radar här upp de viktigaste anhalterna: Berlin-Potsdam-Magdeburg- Halle-Leipzig-Plauen-Hof-Bamberg-Nuernberg. Från Nuernberg fortsätter järnvägsfärden mot Muenchen via Noerdlingen och Augsburg.

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

En officiell järnvägskarta från 1849 visar ett vitt och brett utbyggt tyskt järnvägsnät. En inbjudande karta från 1861 (Länken öppnas i nytt fönster/ny flik) var troligen den Richard och Cosima studerade för att lokalisera sin ’idealiska operaplats’.

“Liegt nicht in Deutschlands Mitten mein liebes BAYEREUTH”! är ett obetydlgt falsifierat Wagner-citat” Hur lyder det korrekt? Från vilket verk? Strax före svängen via Bamberg fick det bli en avstickare norrifrån vid Neuenmarkt och en brant stigning, de första av ungefär 30 kilometer, för att söderut nå fram till Bayreuth. Vad jag förstår klarades den extrema stigningen    – som benämns ’Schiefe Ebene’ –  genom ’otillåtet’ skarpa kurvor i slingrigt lopp. Färdigställt 1853, då givetvis enkelspårigt. På en bild visas  – vad som torde ha blivit en turistattraktion –   nutida dubbelspår i högertrafik och med extra hjälplok baktill. https://www.dampflokmuseum.de/die-schiefe-ebene/. (Bilden längst ned till höger) Fortsätt läsa “Bayreuth, en Wagnerstad
med omgivningar”

STYRKAN HOS LOUIS ARMSTRONG

I början av 1930-talet hade Louis Armstrong så när fastnat i maffians och storgangstrarnas grepp. Han lyckades ta sig undan och över till Europa. I Paris samlade han en orkester av mörkhyade exilmusiker. Deras turné nådde Stockholm den 28 oktober 1933. Tre treminuterstitlar spelades in för svenska Sonora.

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Just veckan innan (331021) hade de varit i Köpenhamn och blivit filmade med konstnärlig finess. Sammanlagt tio minuter: den vackra ”I cover the Waterfront”, en foxtrot ”Dinah, (is there anyone finer in the State of Carolina)” och den hetsigt jagande ”Tiger Rag”. Bilden ovan från skärm visar Armstrong framför sin orkester kallad ”Hot Harlem Band” och klarinettisten Fletcher Allen som har rest sig för ett solo i ilfart.

Den befintliga mycket stora mängden av ljudupptagningar med Louis Armstrong kan ju generellt anses utgöra tre grupper vad gäller inre och yttre kvalitet. Fortsätt läsa “STYRKAN HOS LOUIS ARMSTRONG”

Black, Brown and Beige
Duke Ellington i drygt tre kvart

Vi får anta att ”black” avser alltsedan 1600-talet brutalt överskeppade afrikaner. Medan ”brown” skulle vara amerikansk ’urbefolkning’ (indianer). Blandat ”beige” vore Ellington själv.

Vid en konsert den 23 januari 1943 (New Yorks Carnegie Hall) spelades “Black, Brown and Beige” in i sin helhet. Skivomslagsbild från urframförandet 1943 January 21.

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Och många benämningar finns: ’mestiser’, ’kreoler’. Hudfärg, genom dessa tre kolörer karakteriserar Duke Ellington vad han med ett ’tabuord’ kallar ”A Tone Parallel to the History of the American Negro”, en nära timslång komposition för sitt sextonmannaband med kontrasterande och balanserade blåsare till rytmsektion. Verket har också en lyrisk kärna, ”The Blues”   – en personifierad sinnesstämning –  framförd av kvinnlig eller manlig sångare. Placerat centralt såsom avsnitt 6 bland verkets 11 satser. “Blues” är något som inte har vett nog att resa sig upp och ge sig av. Obehagskänslan ‘blues’ blir man inte kvitt. Fortsätt läsa “Black, Brown and Beige
Duke Ellington i drygt tre kvart”

Privateditioner

Hos Villa Vodano (Tullinge) huserar privateditioner

Bloggen    –  www.vivaopera.se absolut inte bara opera –   har ett arkiv (audio och video) med privateditioner. Samtliga anförda titlar står   – såsom gåva –    till förfogande för Nyhetsbrevets prenumeranter GRATIS och FRANCO. Samhörigt innehåll överföres till BLURAY (audio eller video). Naturligtvis eftersträvas för dessa konkreta medieprodukter  – att ta i –   den allra optimalaste ljudkvalitet. Den första av våra hembrända BD-R upptar tre cykler med de sex stråkkvartetterna av Béla Bartók. (En kuriositet är att Bartoks andra stråkkvartett har en roll i deckaren ”Paganinikontraktet”   – 2010 –   av författarnamnet Lars Kepler.) Följer såsom BD-R audio Ellington, Sjostakovitj och Armstrong samt Symfonie Fatastique av Berlioz i flera versioner alltifrån Rhené-Baton (1923) och Klemperer i Stockholm 650512. Fortsätt läsa “Privateditioner”

”Lady” eller ”Katerina”

Dmitrij Sjostakovitj (1906-1975) var en fullfjädrad operatonsättare när hans utmanande ”Lady Macbeth” dubbelt gick upp på ryska tiljor år 1934. Efter någon tid kom Stalins möjligen egenhändiga, numera så välkända och genomtröskade bannlysning av verket (Pravda 360126).

Ingemar införskaffade under juni 2005 i SANKT PETERBURRG ett klaverutdrag, nämligen Sjostakovitj: Katerina, av tonsättaren ’sovjetiskt’ mildrad version, i denna utgåva från 2003, angivet såsom reprint från år 1935.

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Men en sexuellt mildrad version hade av tonsättarern och förlaget redan färdigställts, dock närmast för export. Denna ’mildare’ utgåva med namnet ”Katarina” gavs på svenska i Stockholm 351116 under Herbert Sandberg (Einar Beyron, Britta Herzberg) och likaledes därstädes i december 1979 under Sixten Ehrling med Margareta Hallin och Erik Sædén på regissören Lars Runstens svenska, besökt 791207 av Ingemar med då 17-årige sonen Rolf. (Troligen var det återanvändning av år 1935 inköpta noter och stämmaterial, vilket eventuellt fem år senare övergick till Göteborg). Fortsätt läsa “”Lady” eller ”Katerina””