Duo som heter duga. Och det
dubbelt upp

Vi berömmer först den avslutande halvan. Musikaliska moderniteter. En klarinettist med mogen virtuositet (Magnus Holmander) och förvisso inte vilken dragspelsdam som helst. Nej det var Irina Serotyuk med sitt fulladdade ackordeon.

I Stockholms Allhelgonakyrka lördagen den 6 april 2019 kl 18:00
inom ramen för KVAH (Kammarmusikens vänner i Allhelgonakyrkan).

    • Ylva Larsdotter violin och Peter Friis Johansson flygel
        • Sonate för violin och klaver nr 3 E-dur BWV 1016 av Johan Sebastian Bach
        • Violinsonat i a-moll av Alice Tegnér sats 3: Andante
        • Violinsonat nr 1 i G-dur op.78 av Johannes Brahms.
    • Magnus Holmander klarinett och Irina Serotyuk ackordeon
        • Ur ”Histoire de Tango” av Astor Piazzolla
        • Sonatina för klarinett och ackordeon av Sir Malcolm Arnold
        • Suite Hellénique av Pedro Iturralde

TEXT och FOTO: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Klaviatur med knappar förstås. En lätt handlyftning med bibehållen sättning mellan fingrarna och det blir fullkomligen en annan tonart utan hänsyn till pianots i det fallet besvärliga svarta och vita tangenter.

Man inledde avdelningen med ett avsnitt från ”Histoire de Tango” av Astor Piazzolla. In toto sannolikt en svit på dryga tjugo minuter, tryckt i noter för violin och piano. Och detta går att göra mycket av. Exempelvis delen ’Café 1930’ (Vi kan vara säkra på att caféet befinner sig i Paris.) Nu alltså för klarinett och ackordeon. Så här stringent behandlat nästan lika genuint som vore det Piazzollas eget bandoneon, i knät och med helt enskilda    – icke ackordskopplade –   basknappar.

Kvällens pris tog dock en äkta klarinett-sonatin av Sir Malcolm Arnold. And this gentle nobleman did compose a lot. Från djupet andas gammalengelsk folkmusik och en längtan efter Henry Purcell. Allt klätt i modernistiska klanger och de allra svåraste speltekniska tacksamheter. Om duon Holmander/Serotyuk gör mera sånt här så får Martin Fröst en allvarlig konkurrent. Fortsätt läsa “Duo som heter duga. Och det
dubbelt upp”

Stråkkvartett i Allhelgonakyrkan
Treitlerkvartetten

I ett poem med några strofer kommer hjärtebudskapet sällan allra sist utan snarare näst sist. Och så är det i den tredje stråkkvartetten (1946) av Dmitrij Sjostakovitj. Där intas denna plats av ett adagio, en passacaglia TILL MINNE AV DE DÖDA (в память о погибших).

Treitlerkvartetten bestod lördagen 30 mars 2019 kl 18:00
i Stockholms Allhelgonakyrka av

      • Oscar Treitler första violin
      • Bartosz Cajler andra violin
      • Albin Uusijärvi viola
      • Filip Graden cello

Primarien Oscar Treitler stod för charmiga verkintroduktioner.

TEXT och FOTO: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Treitlerkvatetten lyckades verkligen fängsla lördagskvällens lyssnare i Allhelgonakyrkan med sin Sjostakovitjtolkning. De som förtjust hade nickat med i dansanta temafragment lutade sig under denna sorgmarsch konsentrerat framåt för att helt tränga in i den intensiva musiken. Fortsätt läsa “Stråkkvartett i Allhelgonakyrkan
Treitlerkvartetten”

Wilhelm Peterson-Berger (P.-B.)
– tidsfenomen eller alltjämt relevant?

Carl-Gunnar Åhlén har gett ut gamla ljud på lp och cd i nästan 50 år, alltid i egna överföringar av mödosamt inventerade unika upptagningar från radioarkiv och privata källor. Hans viktigaste utgåvor utgör en egen serie på Caprice, Collector’s Classics, som nu har nått fram till volym 14.

Wilhelm Peterson-Berger 1867 – 1942. “Musikfynd i P.-B:s lönnlåda”.
2019 Caprice Records, Stockholm, Sweden.

TEXT: Nils-Göran Olve

I de flesta fall rymmer varje volym ett flertal cd och utförliga texter av Åhlén, som oftast är minst lika värdefulla som upptagningarna. Till exempel har han kartlagt svenska stråkkvartetter, pianister och körer. Flera volymer i serien ägnas särskilda tonsättare, och på andra skivmärken finns dessutom antologier med till exempel dirigenten Tor Manns Nielsen-inspelningar, violinisten Endré Wolf och alla bevarade inspelningar av Armas Järnefelt. Totalt måste det röra sig om långt mer än 100 cd.

Den senaste utgåvan dök upp tidigare i vår (2019) och var möjligen från början ämnad som en 150-årshyllning till Wilhelm Peterson-Berger, född 1867. Ytterligare fynd och en utdragen produktionstid gör att vi har fått vänta, och det är väl oklart hur många som numera ägnar signaturen P.-B. så många tankar.

Musiklyssnare känner säkert igen några bland pianostyckena Frösöblomster – totalt 21 stycken – och även kanske några av hans mer ambitiösa pianoverk liksom hans utmärkta sånger för solo eller kör. De fem symfonierna eller violinkonserten går visserligen lätt att få tag i på skiva, men de spelas sällan. Ännu värre är det förstås för de fem operorna. Den sista, Adils och Elisiv, gavs konsertant av Stockholmsoperan i januari 2017, gick då i radio och kan därför avlyssnas. Men har något operahus satt upp någon bland dem sceniskt sedan just Adils fick sin premiär på samma scen 1924? Fortsätt läsa “Wilhelm Peterson-Berger (P.-B.)
– tidsfenomen eller alltjämt relevant?”

Wagneriana: Af Henrik Nebelong
5. Die gesunde Art krank zu sein
– Syg på den sunde måde.

Thomas Mann og Wagner – forelæsning på Københavns Universitet 2015

Den 10. februar 1933, små 2 uger efter at Adolf Hitler den 30. januar var blevet udnævnt til tysk rigskansler, holdt Thomas Mann et foredrag i Münchens Universitets Auditorium Maximum i anledning af den forestående 50-års-dag for Richard Wagners død. Titlen på foredraget var ”Leiden und Grösse Richard Wagners” ”Richard Wagners lidelse og storhed”.

Dagen efter rejste Mann til udlandet, hvor han som verdensberømt nobelpristager skulle gentage foredraget flere steder. Derefter fulgte et improviseret længere ferieophold i Schweiz og Italien. Mann var klar over, at jorden brændte under ham. Vreden mod ham var voksende.

Mann, der tidligere havde befundet sig et godt stykke ude på højrefløjen, virkede nu i foredraget som en renegat, en overløber. Den 16. april offentliggjordes en protest mod Wagner-foredraget, underskrevet af et halvt hundrede af Münchens kulturelle spidser, heriblandt dirigenten Hans Knabbertbusch og komponisterne Hans Pfitzner og Richard Strauss. Man fandt det bl.a. forargeligt, at Mann i foredraget ”havde ført Wagners kunstneriske skaben tilbage til primitive instinkter”. Hans hus og ejendele blev beslaglagt. Thomas Mann søgte støtte bl.a. hos indenrigsminister Wilhelm Frick, men modstanden, især fra Heinrich Himmlers næstkommanderende Reinhardt Heydrich, var for stærk, og det endte med, at Mann fik frataget sit tyske statsborgerskab. Han var dømt til eksilet.

Till vänster Richard Wagner ca 1860. By Franz Hanfstaengl – Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=3182278
Till höger Thomas Mann 1932. By Bundesarchiv, Bild 183-R15883 / Unknown / CC-BY-SA 3.0, CC BY-SA 3.0 de, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=5436366

Hvorledes kunne et højakademisk foredrag give anledning til disse voldsomme reaktioner? Fortsätt läsa “Wagneriana: Af Henrik Nebelong
5. Die gesunde Art krank zu sein
– Syg på den sunde måde.”

Äreminne över skivbutiken

I stora städer finns det fortfarande butiker som säljer cd-skivor. De senaste åren har de börjat ägna en stor del av sitt utrymme åt nytillverkad vinyl, särskilt för pop.

TEXT: Nils-Göran Olve

Att ha en fysisk ”skivsamling” har blivit ett retrofenomen och livsstilsmarkör. Utom för en del av oss äkta samlare som rotar bland allt skräpigare lp hos Myrorna och övervintrande skivbörser.

Där kan den kunniga å andra sidan göra verkliga fynd. På den internationella samlarmarknaden går enstaka skivor för femsiffriga belopp. Om de är i gott skick, har rätt konvolut och etikett, och kommer från rätt serie pressningar (identifierad med små siffror i plasten runt etiketten). För de flesta kunder i andrahandsbutiker är detta inte syftet, utan det är nostalgin kring konvolut och hoppet om att hitta något udda till lågt pris som motiverar.

Det är svårt att föreställa sig att det en gång fanns flera skivbutiker i varje stadsdel, och även i förortscentra. Att sälja skivor var en lönsam bransch med en viktig roll för musiksmak och vad som då kallades folkbildning. Storhetstiden var femtio- till sjuttiotal, och få branscher har gått upp och ner så snabbt som skivbutikerna.

Det har kommit en ny bok om detta som väcker tankar om en rad ting. Den heter Stockholms skivaffärer och skivbörsar – en 100-årig historia, och är skriven av Torbjörn Sörhuus (Premium Publishing). Han har i decennier sökt upp bilder och historik för alla Stockholms hundratals, ofta kortlivade butiker, och nu finns resultat i en välproducerad och rikt illustrerad bok på uppåt 400 sidor. Kanske bokhandlare – en besläktad och likaledes utrotningshotad bransch – sorterar in den på hyllan för Stockholmiana, men den skulle också kunna ses som amatörforskning i näringslivshistoria. I boken beskrivs och avbildas hundratals butiker som den som rörde sig på Stockholms gator förra århundrandet känner igen. Fortsätt läsa “Äreminne över skivbutiken”

Den romantiska tonsättargenerationen och Sverige

Med 2009 inleddes en serie tonsättarjubiléer: 1809 föddes Felix Mendelsohn, 1810 Frédéric Chopin och Robert Schumann och 1811 Franz Liszt.

Från vänster:
Mendelssohn efter en målning av Eduard Magnus, ca 1845.
Chopin fotograferad av Louis-Auguste Bisson, 1849.
Den polsk-franske tonsättaren föddes 1810 i Želazowa Wola. Efternamnets polska skrivning är Szopen. Den polska betoningen ligger på första stavelsen eftersom polska språket har fast betoning alltid på näst sista stavelsen. Fem mil väster om Warszawa.  Po polski: 46 km na zachód od Warszawy.
Schumann i en daguerreotypi från 1850.

Liszt i mars 1886, fyra månader innan han dog. Fotograferad av Nadar.

TEXT: Göran Tegnér

Detta faktum har inte givit så mycket eko, men faktum är att denna tonsättarkvartett – där alla faktiskt kände varandra, även om de aldrig träffades alla på en gång – kom att påverka musikskapandet under hela 1800-talet och in i 1900-talet. Tillsammans med Carl Maria von Weber (särskilt genom operorna) och Hector Berlioz utgjorde de den musikaliska romantikens främsta representanter.

När och hur introducerades deras musik i Sverige? Det är en intressant fråga, som belyser Sveriges kontakt med omvärlden under 1800-talet. Men innan jag ska försöka besvara den vill jag sätta in dem i sin tid. Fortsätt läsa “Den romantiska tonsättargenerationen och Sverige”

Wagneriana: Af Henrik Nebelong
4. Mytologi

En af Wagners betydeligste opdagelser er mytologiens anvendelighed i operaen, i musikdramaet.

(Fra et foredrag ca.2002)

Myte-lignende temaer findes i andre komponisters værker: eventyr, fabler osv. og Gluck har jo f.eks. på en fantastisk måde direkte behandlet Orfeus-myten, Händel f.eks. myten om Seramis og Jupiter. Alligevel må man nok sige, at Wagners myte-værker er noget helt særligt. Også fordi han går til sagen med sand tysk grundighed. ”Ringen” er den mytologiske opera par excellence.

Og det er den mytologiske tænkning i dette værk, jeg vil koncentrere mig om i aften. Fortsätt läsa “Wagneriana: Af Henrik Nebelong
4. Mytologi”

Flygande start för festspelen

“Flygande holländaren” från år 1843 är inte Wagners första opera men den är det tidigaste av de verk han ville godkänna för visning i den festspelsteater han skapade i Bayreuth.

Först publicerad den 28 maj 1960 i tidningen Arbetet

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Texten har Wagner, som till alla sina verk, skrivit själv. Förlagor finns i noveller av Heinrich Heine och Wilhelm Hauff, men inspirationen kommer från Wagners egna upplevelser under en sjöresa från Riga. Operan handlar förstås om den till evig seglats fördömde holländaren. En gång vart sjunde år får han gå iland. Finner han då en kvinna som verkligen blir honom trogen, så kan han bli frälst. Fortsätt läsa “Flygande start för festspelen”

Wagnerturism
till norska Sørlandets Tvedestrand?

Richard Wagners norska ”Holländaropera” såsom framförande på ort och ställe vid Noregs Sørlandet. Turism dit? Glöm det! För det är och blir absolut inget att tänka på.
    Och hur förklaras bäst detta tvärstopp i fantasin. Astrid och Ingemar tog under juli 2018 en biltur till grannlandet för att uppleva och undersöka.

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm
FOTO: Astrid Haugland

Med hjälp av det fackhistorikerna kallar kvarlevor och ’berättande källor’ kan i kombination platsen för Wagners norska nödhamn 29-30 juli 1839 exakt och precist lokaliseras: Borøya ute på en udde. Närmaste tätort är Tvedestrand med bibliotek, hotell och annat fint. Platsen består i nuläget av en mindre kaj, vilken tjänar som momentan tilläggsplats för fritidsbåtar. I lugn, trivsam och trång ro bor här nytillkomna sommargäster samt ättlingar till en långt tidigare verksam kustbefolkning. Inget talar för att här någonsin skulle ha funnits något Wagnermedvetande. Annat än på sistone lite löst påklistrat så där. I inget av husen finns ättlingar till folk som kan ha haft minnen av något tyskt tonsättarbesök. Fortsätt läsa “Wagnerturism
till norska Sørlandets Tvedestrand?”

Ach, du lieber Bach!

Nog är det förunderligt med Bachs musik. Johann Sebastian Bach lär vara på väg att gå om både Mozart och Beethoven som världens mest framförda tonsättare. 270 år efter sin död.

TEXT: Elisabeth Edström

Jag minns väl den dag min pianofröken tant Gerda satte något som hette ”Solfeggietto” i mina barnahänder. En ögonblicklig förälskelse. Detta var ändå inte pappa Bach utan en av sönerna, Carl Philipp Emanuel.

Senare lärde jag känna Johann Sebastians Inventioner, Partitor – och all orgelmusik – fantastiska Preludier och Fugor, koralbearbetningar och Triosonater. En otrolig skatt för alla kyrkomusiker.

Organist Elisabeth Edström spelar Bach.
Inspelning från Botkyrka kyrka, söndagen den 5 augusti 2018.

Toccata och fuga i F-dur (16:15)
Den uppmärksamme kan i videon hitta hänvisningar till kyrkans ålder.


Fem koraler: (12:18)

  1. ”Meine Seele erhebt den Herren” BWV 648
    ”Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud, min frälsare”.
  2. ”Der Tag, der ist so freudenreich” BWV 605
    ”En jungfru födde ett barn idag, det vi skola prisa och ära”
  3. ”Herzlich tut mich verlangen” BWV 727
    ”Jag längtar av allt hjärta att saligt skiljas hän”
  4. ”Erstanden ist der heil´ge Christ” BWV 628
    ”Uppstånden är den helige Kristus”
  5. ”In dir ist Freude” BWV 615
    ”I dig är fröjden”

Inspelningen följer kyrkoårets ordning

Och körmusiken. Under sin anställning i Leipzig (1723-1750), då Bach hade ansvaret för all musik i stadens fyra huvudkyrkor och undervisning i Thomasskolan, skrev han nya kantater för varje söndag under flera års tid. Fortsätt läsa “Ach, du lieber Bach!”

Mussolini får spöka på LaScala

Verdis opera Attila här och där. Hösten 2015 ledde Giovanni Impellizzerri Sveriges enda föreställningar av Verdis opera Attila. Sparsamt och effektivt – ändå sprudlande – på Estrad i Södertälje. Var annars? Lars Sjöberg, minsann, hade ett finger med i spelet.

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Likväl tar sig sympatiske mästerdirigenten Riccardo Chailly och ressigören (förlåt regissören skall det vara) Davide Livermore före att göra just Verdis Attila i full Mussolini-mundering såsom öppningsföreställning i december 2018 på Milanos LaScala. Dirigat, orkester, kör sångsolister voro ”nästan” lika bra som i Södertälje tre år tidigare. Fortsätt läsa “Mussolini får spöka på LaScala”

Hugo Rosén: Wagners livsverk

Del I. Formen

Mycket nöje vid läsningen av Hugo Roséns efterlämnade manuskript om Wagners livsverk. De 150 prydligt handskrivna sidorna kommer portionsvis på bloggen www.vivaopera.se i renskriven digital form.

Digitalisering april 2018 av Ingemar Schmidt-Lagerholm.
Kort introduktion av Ingemar Schmidt-Lagerholm

Jag anade verkligen inte att min så varmt uppskattade lärare från blott höstterminen 1950 vid Katedralskolan i Lund hade efterlämnat ett manuskript om Richard Wagner, därtill ett fullkvalificerat sådant. Stilistiskt bevingat och konkret men samtidigt abstrakt, filosofiskt och på väsentligt högre höjd än vad som vid den tiden publicerades i Operans programhäften exempelvis av en viss G.P. Den som är elementärt Wagner-orienterad torde här få en stimulerande sammanfattande läsning inte minst om Wagners skildring av sexualiteten.

Här vill jag i någon mån komplettera Hugo Rosén. Wagner hade livslångt säkerligen haft ”katalogmässigt räknat” minst tjugo eller trettio kvinnokontakter med största intimitet. Alltifrån modern och alla de klåfingriga systrarna i det trångbodda hem där ingen kunde fastställa vem som var Richards verklige biologiske far. Via ”leva lustigt loppan”, när han var strax över 20 i Magdeburg, kommer hans av honom övermåttan åtrådda Minna. Utan Wagners första gifta hustru Minna skulle vi aldrig ha haft någon Kundry i den sista operan Parsifal. Det var Minna som på riktigt bibringade honom sexualitet i praktiken.

Nummer två i den wagnerbiografiska litteraturen är ju Mathilde von Wesendock ”in einer Zürcher Villa”. Så gott som all forskning tyder på att detta var Wagners intensivaste kvinnoupplevelse, vilken dock ständigt torde ha förblivit platonsk. (Marke/Otto kunde ju inträffa vilken sekund som helst.) När Wagner sedan först efter Minnas död gifter sig med Cosima Listz (-von Bühlow) hade han fångats av ett effektivt statusobjekt snarare än av en sexualpartner.

Mycket nöje vid läsningen av Hugo Roséns efterlämnade manuskript. Fortsätt läsa “Hugo Rosén: Wagners livsverk”

Wagneriana. Del 1: Af Henrik Nebelong

Indhold:
1: Wagner kort
2: Mødet med Wagner
3: Wagner-ouverture i København

1: Wagner kort

Wagners livsløb strakte sig fra maj 1813 til februar 1883. Det blev præget af en utrolig energi og rastløshed. Efter halvt gennemførte musikstudier, et par kapelmesterjobs på tyske småscener.

Ægteskab med en enlig mor, den smukke skuespillerinde Minna Planer. Rodede livsforhold. Flugt for kreditorer via sørejse. Storm. Nær skibbrud. Proletartilværelse i Paris. Endelig gennembrud med operaen ”Rienzi”. Succes. Kongelig hofkapelmester i Dresden.

Nye værker: ”Den flyvende Hollænder”, ”Tannhäuser”, ”Lohengrin”. Kommunistiske taler i ”Fædrelandsforeningen”. Deltagelse i revolutionen i 1849 sammen med Bakunin. Eftersøgt. Landflygtig. Asyl i Schweiz. Nye værker: ”Ringen”. Dramaer. Politiske og filosofiske skrifter. Antisemitisme. Kærlighedsaffærer. Fortsätt läsa “Wagneriana. Del 1: Af Henrik Nebelong”

Wagners Mästersångarna – återblick på Hans Sachs egen tid (1500-talet)

Inledning till en svit med Astrid Hauglands bilder från ett “Meistersingerspiel” där operasångare från 1980-talets Nürnberg i stället för Wagner sjunger och agerar enligt medeltida sångböcker.

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm
FOTO: Astrid Haugland

Wagner betecknar Mästersångarna i Nürnberg såsom en komisk opera. Den innehåller verkligen många lustiga partier och friska, omedelbara folkskildringar. Men där ryms också djupa inslag av vemodigt allvar och poetisk vishet. Icke allenast härutinnan skiljer den sig från de komiska operor man eljest känner. Den har även yttre dimensioner (en musiktid överskridande fyra timmar), som man enligt äldre begrepp inte gärna förenar med begreppet komisk opera.

Innehållet är i korthet följande. Den unge riddaren Walter von Stolzing har kommit till Nürnberg och blivit bekant med den rike guldsmeden Pogners dotter Eva. (Dubbel W som dubbel W, dvs den stolte och självsäkre Richard Wagner själv). I Nürnberg under ett diktat 1500-tal finns ett myller av personer och personligheter. Två av dessa kan antas ha judiskt påbrå. Den i så fall konverterade guldsmeden Pogner. Just Evas fader. Samt en stadsjurist vid namn Beckmesser. Denne faktiskt med sysslor och uppgifter, vilka påminner om dem som gällde för Richard Wagners egen registrerade fader. Nu skall det alltså    – egendomligt nog –   bli tävling efter urgamla medeltida sångarregler. Huvudkonkurrenter är Walter och Beckmesser. Det absurda priset är ‘Eva till brud’ (och kanske så småningom en ansenlig förmögenhet). Fortsätt läsa “Wagners Mästersångarna – återblick på Hans Sachs egen tid (1500-talet)”

Metoorörelsen och dess dirigenter

“Oönskad intimitet” har blivit ett nypåfunnet slagord. Innan vi går vidare till att kommentera bilden med fem dirigenter anno 1929, låt oss gå tillbaka drygt tvåtusen år.

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Den så kallade grekiska demokratin för åtskilligt mer än 2000 år sedan. Som gällde för manliga elitmedborgare i Aten. Pedofili (gossekärlek) var det normala och utövades såväl fysiskt som intellektuellt. De äkta fruarna fick inte gå med till teatern utan skulle hålla sig hemma i den särskilda kvinnosalen (gynaiceion). Men på teatern fanns det helt polygamt många hetärer (prostituerade) med sexuell och/eller intellektuell kompetens.

Ovanstående är ett berömt foto från 1929. Tio år före andra världskrigets utbrott. Dåtidens livligt kulturella Berlin. Från vänster Bruno Walter (1876 – 1962), Arturo Toscanini (1867 – 1957), Erich Kleiber (1890 – 1956) , Otto Klemperer (1885 – 1973) och Wilhelm Furtwängler (1886 – 1954).
Går det att karakterisera dem individuellt? Ett tunt försök:
Furtwängler: alltid finns det något på djupet, förvisso en puka
Toscanini: ömt tolererad prestationsfanatiker
Walter: resultatinriktad vänlighet
Kleiber: energisk noggrannhet
Klemperer: obevekligt rak i ryggen.
Alla har de bemärkbart dirigerat Wagneroperor, exempelvis:

Fortsätt läsa “Metoorörelsen och dess dirigenter”

Jean Kullin, en svensk Liszt, eller Fru Musicas styvbarn

Jean (eller Johan) Kullin är namnet på en pianist, som vågade sig på att leva som frilansande, kringresande musiker i Sverige. Man stöter på hans namn i publicerade översikter över musiklivet i Uppsala och Göteborg, och man förstår att en nämare presentation av honom kan kasta ljus över villkoren för en turnerande musiker i 1800-talets Sverige.

TEXT: Göran Tegnér

Man kan faktiskt säga att han var Sveriges svar på den första romantiker-generationen, tonsättare och pianovirtuoser födda omkring 1810 – Mendelssohn, Chopin, Schumann, Liszt är de i dag kändaste namnen, men störst genomslag i Sverige några decennier in på 1800-talet hade nog Sigmund Thalberg. Andra, i dag närmast glömda storheter i generationen, är Jacob Rosenhain,Theodor Döhler, Alexander Dreyschock och Adolf von Henselt, för att nämna några.

Familj och studier

Johan, egentligen Johannes, Kullin föddes den 13 juli 1821 i Brunnby socken på Kullahalvön i Skåne, där hans far, Jesper Kullin, var klockare i sockenkyrkan. Jesper Kullin var bondson, men studerade i Lund och avancerade – han måste ha varit en välutbildad klockare. Han steg först från klockare till  komminister och 1830 blev han av Kongl. Mai:t utnämnd och förordnad att “vara Kyrkoherde uti Brunnby Pastorat af Lunds Stift” (Post & Inrikes Tidningar 1830-04-30). Han föddes som Jeppa Jönsson, men tog redan under studietiden i Lund namn efter bygden. Prästen Severin Cavallin, som vid mitten av 1800-talet gav ut Lunds Herdaminne, och i ett opublicerat manuskript gjort rättelser och tillägg, skriver där: “J.K. var en klen präst och söp. Hustrun var bondklädd. Döttrarna lärde franska och spela klaver” (Lunds stifts herdaminne III, 1856, s. 395 f; ser. 2, Biografier 8, Luggude kontrakt, 1961, s. 106 f). Tydligen utsträckte sig denna utbildning – som väl ägde rum i hemmet – också till sönerna. Fortsätt läsa “Jean Kullin, en svensk Liszt, eller Fru Musicas styvbarn”

“Ringen”: Præfatio. Anùlus Nibelùngi

Jubeldoktor Lars Rydbeck Uppsala/Lund föreslår Anùlus Nibelùngi som rubrik för förordet Præfatio. Utmärkt så! Mitt urgamla lexikon tillägger svenska betydelserna fingerring, sigillring. Och vidare enligt lexikonet "Rätt att bära guldring hade i Rom endast ämbetsmän, senatorer och riddare." Vi lägger alltså primärt åtsidan föreställningen att det även kunde syfta på en omslutande brinnande figurativ ring.

För bloggens olika Ring-kapitel finns en gemensam återkommande disposition. 1) En bild av vikt 2) Text eller ljudfil av Ingemar Schmidt-Lagerholm, publicerad i det förgångna. 3) Ljudfiler till två versioner av varje enskilt verk. 4) Ytterligare belysning och fokusering. 5) Punkt.

Wagnerringens kronologi

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Mellan smidesscenen i början av Siegfriedoperan och slutet av Götterdämmerung ligger endast få dagar. Det sagda är innehållet i vad Carl Dahlhaus skriver   – auktoritativ nestor bland Wagnerforskare. Sammalunda förmedlar den excellente konsertpianisten Stefan Mikisch i sina Bayreuthintroduktioner (även på CD, år 2003).

Vanligen betraktas Wagners Nibelungenring som en svävande myt utanför tid och rum. Just genom att vara utlyfta från en banal vardag får de mänskliga konflikterna allmängiltighet utanför konventioner och brottsbalk. Det är inte ofta som den innehållsliga kronologin alls dryftas ens i de mest vederhäftiga kommentarer. Och det finns ju inte som i teveserier skyltar med angiven epok.

Jag anser dock att frågan har intresse och jag vill framföra ett motförslag till denna tidsmässiga sammanslagning av Siegfriedoperan och Götterdämmerung. Fortsätt läsa ““Ringen”: Præfatio. Anùlus Nibelùngi”

“Ringen”: Rhenguldet – rent och rakt

So verfluch ich die Liebe. (Så förbannar jag kärleken.)
Utkast till scenbild för Rhenguldets första scen i samband med att Nibelungens ring uruppfördes i sin helhet i Bayreuth 1876. Konstnär: Josef Hoffmann.

Wagner var inte minst genom brodern till sin registrerade fader totalbeläst vad gäller Aristoteles och de grekiska tragöderna. Följden vid dåtidens gammelgrekiska festspel var ju tre tragedier samt ett epilogartat mera lättsamt satyrspel, således utgörande en tetralogi om fyra separata enheter.

Denna ordning använde Wagner i sitt förstorade verk Nibelungens ring, så när som på att han satte satyrspelet först och kallade detta “Vorabend”. Och vi har “Rheingold” med en riktig satyrfigur, nämligen Loge, gemensamt eldens och lögnens apostel. Kanske Set Svanholms favoritroll. Var helst denne uppträdde i en hel Ring-cykel: Siegmund kunde han avvara, men han släppte aldrig Loge. “Bedenken will ich’s, wer weiß was ich tu’. (Skall tänka på saken, vem vet vad jag gör.)

Glänsande Rhen-guld

Ingemar Schmidt (-Lagerholm), Vestmanlands läns tidning, Västerås (VLT) 1968-04-24

STOCKHOLMSOPERANS NYUPPSÄTTNING av Rhenguldet (1968) är säkerligen den mest samstäm­miga Wagnerinsceneringen på länge. Det är scenografin av Jan Brazda som så ypperligt fint bryggar över vad som nästan alltid har varit ett gap mellan den smidiga musiken och den sceniska stelheten. Fortsätt läsa ““Ringen”: Rhenguldet – rent och rakt”

“Ringen”: Vi väljer Valkyrian

Vereint sind Liebe und Lenz! (Sammanflätade är kärlek och vår!) Ur Siegmunds Vårsång.

Astrid Haugland förfärdigade i början på 00-talet ett antal keramikkfiguriner med motiv från operans värld: “The Rake’s Progress” av Straviskij, Beethovens Fidelio. Wagners Ring blev härvidlag en torso. Men Nornorna finns ju att beskåda vid bloggens kapitel Götterdämmerung, och här är ett bakomslingrat par väl så intensivt som några Valkyrians wagnertvillingar framifrån.

Siegmunds Vårsång (Winterstürme wichen)

“Den danske Wagnertenoren Lauritz Melchior (1890-1973) sjöng med den allra största ära världens operascener runt: Lohengrin, Parsifal, Siegmund, Tristan   – inte lika gärna och mera sällan Siegfried. Fortsätt läsa ““Ringen”: Vi väljer Valkyrian”

“Ringen”: Siegfried i Sverige

TEXT: Ingemar Schmidt-lagerholm

Den med mig alldeles jämnårige Lars Lönnroth har ägnat stor del av sitt förnämligt produktiva liv åt fornisländsk litteratur. När Lars Lönnroth i förordet till sin senaste bok i ämnet,   ”Det germanska spåret” (2017), skriver: ”modern forskning har visat att de texter, som ingår i denna tradition, har tagit starka intryck av latinsk, kristen och romansk medeltidslitteratur”, så är det främst hans egna insatsers förtjänst. Alltså inte såsom tidigare hade ansetts självklart: isolerat ’norrønt’, som den norska termen lyder.

“Du har rätt, jag är ingen wagnerian, men jag har dock haft glädje av Ringen.” Mejl från Lars Lönnroth 2018 07 27.

Lars Lönnroth undgår inte att på den ’tunga’ sidan snudda vid Wagner och på den ’lätta’ sidan beröra Tolkien med mera. Den inledningsvis avbildade Ramsundsristningen återfinns exempelvis i nämnda bok, sidan 75. Det framgår ju av det Lars Lönnroth där skriver såsom kommentar att han inte är wagnerian i djupare mening. Men Lars Lönnroth är här mild, inte aggressivt ignorant såsom en Maja Hagerman eller en Anders Carlberg.

Läs och avnjut denna senaste bok i det isländska ämnet av Lars Lönnroth för dess egen fascination. (Och varför inte ta del av dennes rättvisa ungdomsförsyndelse ’Litteraturforskningens dilemma’ från 1963). Indirekt uttalar Lönnroth klart att Wagners ”förlagor” (även allmänt sett) föga förtäljer om det djuppsykologiska innehållet Wagners musikdramer. Fortsätt läsa ““Ringen”: Siegfried i Sverige”