Axel Brattberg:
Det hos Wagner uttrycksbärande

Det som gör Wagners Mästersångarna i Nürnberg till en så rik opera är personteckningen – hurudana människorna är och hur de har det med varandra i vardagen. De gillar och ogillar varandra, de har både formella och personliga relationer. De bråkar, och de behöver varandra. För att detta skall komma till uttryck och bli levande på scenen krävs personregi.

Axel Brattberg (till höger) i Wagnersamtal.

TEXT: Axel Brattberg

I Opera, nr 2/2010, anmäler Mikael Strömberg Göteborgsoperans uppsättning av Wagners Mästersångarna i Nürnberg. Han tar fasta på uppsättningens brist på övergripande analys av verk och dess politiska implikationer, och menar att den därmed inget har att säga dagens publik. Jag håller i viss mån med om detta, men tycker att Strömberg missar uppsättningens viktigaste brist – frånvaron av personregi. Ett antal av sångarprestationerna avfärdas istället utifrån en åtminstone för mig ganska oklar måttstock. MS konstaterar att de helt enkelt inte är tillräckligt bra.

För mig är den övergripande konflikten i Mästersångarna konflikten mellan det gamla och det nya, och den känner vi väl igen även i våra dagar. Fortsätt läsa “Axel Brattberg:
Det hos Wagner uttrycksbärande”

Wagners Mästersångarna – återblick på Hans Sachs egen tid (1500-talet)

Inledning till en svit med Astrid Hauglands bilder från ett “Meistersingerspiel” där operasångare från 1980-talets Nürnberg i stället för Wagner sjunger och agerar enligt medeltida sångböcker.

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm
FOTO: Astrid Haugland

Wagner betecknar Mästersångarna i Nürnberg såsom en komisk opera. Den innehåller verkligen många lustiga partier och friska, omedelbara folkskildringar. Men där ryms också djupa inslag av vemodigt allvar och poetisk vishet. Icke allenast härutinnan skiljer den sig från de komiska operor man eljest känner. Den har även yttre dimensioner (en musiktid överskridande fyra timmar), som man enligt äldre begrepp inte gärna förenar med begreppet komisk opera.

Innehållet är i korthet följande. Den unge riddaren Walter von Stolzing har kommit till Nürnberg och blivit bekant med den rike guldsmeden Pogners dotter Eva. (Dubbel W som dubbel W, dvs den stolte och självsäkre Richard Wagner själv). I Nürnberg under ett diktat 1500-tal finns ett myller av personer och personligheter. Två av dessa kan antas ha judiskt påbrå. Den i så fall konverterade guldsmeden Pogner. Just Evas fader. Samt en stadsjurist vid namn Beckmesser. Denne faktiskt med sysslor och uppgifter, vilka påminner om dem som gällde för Richard Wagners egen registrerade fader. Nu skall det alltså    – egendomligt nog –   bli tävling efter urgamla medeltida sångarregler. Huvudkonkurrenter är Walter och Beckmesser. Det absurda priset är ‘Eva till brud’ (och kanske så småningom en ansenlig förmögenhet). Fortsätt läsa “Wagners Mästersångarna – återblick på Hans Sachs egen tid (1500-talet)”