Jean Kullin, en svensk Liszt, eller Fru Musicas styvbarn

Jean (eller Johan) Kullin är namnet på en pianist, som vågade sig på att leva som frilansande, kringresande musiker i Sverige. Man stöter på hans namn i publicerade översikter över musiklivet i Uppsala och Göteborg, och man förstår att en nämare presentation av honom kan kasta ljus över villkoren för en turnerande musiker i 1800-talets Sverige.

TEXT: Göran Tegner

Man kan faktiskt säga att han var Sveriges svar på den första romantiker-generationen, tonsättare och pianovirtuoser födda omkring 1810 – Mendelssohn, Chopin, Schumann, Liszt är de i dag kändaste namnen, men störst genomslag i Sverige några decennier in på 1800-talet hade nog Sigmund Thalberg. Andra, i dag närmast glömda storheter i generationen, är Jacob Rosenhain,Theodor Döhler, Alexander Dreyschock och Adolf von Henselt, för att nämna några.

Familj och studier

Johan, egentligen Johannes, Kullin föddes den 13 juli 1821 i Brunnby socken på Kullahalvön i Skåne, där hans far, Jesper Kullin, var klockare i sockenkyrkan. Jesper Kullin var bondson, men studerade i Lund och avancerade – han måste ha varit en välutbildad klockare. Han steg först från klockare till  komminister och 1830 blev han av Kongl. Mai:t utnämnd och förordnad att “vara Kyrkoherde uti Brunnby Pastorat af Lunds Stift” (Post & Inrikes Tidningar 1830-04-30). Han föddes som Jeppa Jönsson, men tog redan under studietiden i Lund namn efter bygden. Prästen Severin Cavallin, som vid mitten av 1800-talet gav ut Lunds Herdaminne, och i ett opublicerat manuskript gjort rättelser och tillägg, skriver där: “J.K. var en klen präst och söp. Hustrun var bondklädd. Döttrarna lärde franska och spela klaver” (Lunds stifts herdaminne III, 1856, s. 395 f; ser. 2, Biografier 8, Luggude kontrakt, 1961, s. 106 f). Tydligen utsträckte sig denna utbildning – som väl ägde rum i hemmet – också till sönerna. Fortsätt läsa “Jean Kullin, en svensk Liszt, eller Fru Musicas styvbarn”

Fordon för kvinnlig frigörelse

Kvinnor på väg

TEXT: Göran Tegnér

Vi är vana vid att vackra kvinnor, i bild eller fysiska, förekommer i samband med lansering av bilar, i annonser eller på de internationella bilsalongerna. Kvinnorna ska vara dragplåster eller kuttersmycken. Och så har det varit ända sedan bilens barndom kring förra sekelskiftet.

Den här historien kan följas genom affischer och annan reklam som ligger på Internet. Självklart har någon lagt ut dem i något särskilt syfte, och man måste förstå att man inte kan göra ett urval bland allt som någonsin publicerats i ett visst ämne, utan det är mer en slump vad man lagt ut och vad man hittar, men utan tvekan kan man påvisa tendenser också med ett så slumpartat utlagt källmaterial. Men detta är inte historien om dessa bilmannekänger, utan om hur fordonen bidrog till kvinnlig frigörelse. Fortsätt läsa “Fordon för kvinnlig frigörelse”

Operaproduktion på Rossinis tid

Den franske författaren Stendhal, som egentligen hette Marie Henri Beyle, föddes i Grenoble 1783 och dog i Paris 1842. Han hade ett växlingsrikt liv som vi inte ska gå in på här (se istället https://sv.wikipedia.org/wiki/Stendhal).

Stendhal är mest känd för sina romaner Le Rouge et le Noir och La Chartreuse de Parme samt en bok om den tyska kulturen, L’Allemagne et l’Autriche [1] ̶̶̶  men han skrev också en biografi över Rossini, Vie de Rossini, som kom ut 1823, mer än 40 år före tonsättarens död.

Det är en ovanlig biografi, som berättar om långt mer än Rossinis liv. Han karakteriserar skillnaden mellan italiensk, tysk och fransk musik, hur man beter sig på operan, hur logerna på La Scala och på San Carlo i Neapel såg ut, hur sångarna sjunger etc. Allt på ett mycket medryckande sätt. Boken finns inte översatt till svenska, men en engelsk översättning av Richard N. Coe som gavs ut 1957 ligger tillgänglig på nätet (https://archive.org/details/lifeofrossini000853mbp).

Göran Tegnér

Stendhal, “Vie de Rossini”,
med kommentarer av Pierre Brunel.
Paris 1992.

Stendhal, målat av Olof Johan Södermark (1790-1848) (Wikimedia Commons)
Stendhal, målat av Olof Johan Södermark (1790-1848) (Wikimedia Commons)

Ur Chapitre VI, L’Impresario et son theátre
s. 140–149. Fortsätt läsa “Operaproduktion på Rossinis tid”