“Ringen”: Præfatio. Anùlus Nibelùngi

Jubeldoktor Lars Rydbeck Uppsala/Lund föreslår Anùlus Nibelùngi som rubrik för förordet Præfatio. Utmärkt så! Mitt urgamla lexikon tillägger svenska betydelserna fingerring, sigillring. Och vidare enligt lexikonet "Rätt att bära guldring hade i Rom endast ämbetsmän, senatorer och riddare." Vi lägger alltså primärt åtsidan föreställningen att det även kunde syfta på en omslutande brinnande figurativ ring.

För bloggens olika Ring-kapitel finns en gemensam återkommande disposition. 1) En bild av vikt 2) Text eller ljudfil av Ingemar Schmidt-Lagerholm, publicerad i det förgångna. 3) Ljudfiler till två versioner av varje enskilt verk. 4) Ytterligare belysning och fokusering. 5) Punkt.

Wagnerringens kronologi

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Mellan smidesscenen i början av Siegfriedoperan och slutet av Götterdämmerung ligger endast få dagar. Det sagda är innehållet i vad Carl Dahlhaus skriver   – auktoritativ nestor bland Wagnerforskare. Sammalunda förmedlar den excellente konsertpianisten Stefan Mikisch i sina Bayreuthintroduktioner (även på CD, år 2003).

Vanligen betraktas Wagners Nibelungenring som en svävande myt utanför tid och rum. Just genom att vara utlyfta från en banal vardag får de mänskliga konflikterna allmängiltighet utanför konventioner och brottsbalk. Det är inte ofta som den innehållsliga kronologin alls dryftas ens i de mest vederhäftiga kommentarer. Och det finns ju inte som i teveserier skyltar med angiven epok.

Jag anser dock att frågan har intresse och jag vill framföra ett motförslag till denna tidsmässiga sammanslagning av Siegfriedoperan och Götterdämmerung. Fortsätt läsa ““Ringen”: Præfatio. Anùlus Nibelùngi”

“Ringen”: Rhenguldet – rent och rakt

So verfluch ich die Liebe. (Så förbannar jag kärleken.)
Utkast till scenbild för Rhenguldets första scen i samband med att Nibelungens ring uruppfördes i sin helhet i Bayreuth 1876. Konstnär: Josef Hoffmann.

Wagner var inte minst genom brodern till sin registrerade fader totalbeläst vad gäller Aristoteles och de grekiska tragöderna. Följden vid dåtidens gammelgrekiska festspel var ju tre tragedier samt ett epilogartat mera lättsamt satyrspel, således utgörande en tetralogi om fyra separata enheter.

Denna ordning använde Wagner i sitt förstorade verk Nibelungens ring, så när som på att han satte satyrspelet först och kallade detta “Vorabend”. Och vi har “Rheingold” med en riktig satyrfigur, nämligen Loge, gemensamt eldens och lögnens apostel. Kanske Set Svanholms favoritroll. Var helst denne uppträdde i en hel Ring-cykel: Siegmund kunde han avvara, men han släppte aldrig Loge. “Bedenken will ich’s, wer weiß was ich tu’. (Skall tänka på saken, vem vet vad jag gör.)

Glänsande Rhen-guld

Ingemar Schmidt (-Lagerholm), Vestmanlands läns tidning, Västerås (VLT) 1968-04-24

STOCKHOLMSOPERANS NYUPPSÄTTNING av Rhenguldet (1968) är säkerligen den mest samstäm­miga Wagnerinsceneringen på länge. Det är scenografin av Jan Brazda som så ypperligt fint bryggar över vad som nästan alltid har varit ett gap mellan den smidiga musiken och den sceniska stelheten. Fortsätt läsa ““Ringen”: Rhenguldet – rent och rakt”

“Ringen”: Vi väljer Valkyrian

Vereint sind Liebe und Lenz! (Sammanflätade är kärlek och vår!) Ur Siegmunds Vårsång.

Astrid Haugland förfärdigade i början på 00-talet ett antal keramikkfiguriner med motiv från operans värld: “The Rake’s Progress” av Straviskij, Beethovens Fidelio. Wagners Ring blev härvidlag en torso. Men Nornorna finns ju att beskåda vid bloggens kapitel Götterdämmerung, och här är ett bakomslingrat par väl så intensivt som några Valkyrians wagnertvillingar framifrån.

Siegmunds Vårsång (Winterstürme wichen)

“Den danske Wagnertenoren Lauritz Melchior (1890-1973) sjöng med den allra största ära världens operascener runt: Lohengrin, Parsifal, Siegmund, Tristan   – inte lika gärna och mera sällan Siegfried. Fortsätt läsa ““Ringen”: Vi väljer Valkyrian”

“Ringen”: Siegfried i Sverige

TEXT: Ingemar Schmidt-lagerholm

Den med mig alldeles jämnårige Lars Lönnroth har ägnat stor del av sitt förnämligt produktiva liv åt fornisländsk litteratur. När Lars Lönnroth i förordet till sin senaste bok i ämnet,   ”Det germanska spåret” (2017), skriver: ”modern forskning har visat att de texter, som ingår i denna tradition, har tagit starka intryck av latinsk, kristen och romansk medeltidslitteratur”, så är det främst hans egna insatsers förtjänst. Alltså inte såsom tidigare hade ansetts självklart: isolerat ’norrønt’, som den norska termen lyder.

“Du har rätt, jag är ingen wagnerian, men jag har dock haft glädje av Ringen.” Mejl från Lars Lönnroth 2018 07 27.

Lars Lönnroth undgår inte att på den ’tunga’ sidan snudda vid Wagner och på den ’lätta’ sidan beröra Tolkien med mera. Den inledningsvis avbildade Ramsundsristningen återfinns exempelvis i nämnda bok, sidan 75. Det framgår ju av det Lars Lönnroth där skriver såsom kommentar att han inte är wagnerian i djupare mening. Men Lars Lönnroth är här mild, inte aggressivt ignorant såsom en Maja Hagerman eller en Anders Carlberg.

Läs och avnjut denna senaste bok i det isländska ämnet av Lars Lönnroth för dess egen fascination. (Och varför inte ta del av dennes rättvisa ungdomsförsyndelse ’Litteraturforskningens dilemma’ från 1963). Indirekt uttalar Lönnroth klart att Wagners ”förlagor” (även allmänt sett) föga förtäljer om det djuppsykologiska innehållet Wagners musikdramer. Fortsätt läsa ““Ringen”: Siegfried i Sverige”

“Ringen”: Wagners gåtor i Göteborg (Götterdämmung).

“Es riß!/Det brast!“.  Wagners tre nornor i förspelet till Götterdämmerung (Ragnarök) avbildade som keramikfigurer av Astrid Haugland.

(001) Götterdämmerung: Vorspiel ”Die drei Nornen”
Ragnarök: Förspel ”De tre nornorna”
(002) Schluß der ersten Scene.
Första scenens slut
(003) Die dritte Norne:
Den tredje nornan:
(004) Zu locker das Seil! mir langt es nicht: soll ich nach Norden
För löst är garnet, jag lyckas ej. Skall jag räcka ändan mot norden
(005) neigen das Ende, straffer sei es gestreckt!
måste den sträckas hårdare!
(006) Die Dritte, Die Zweite, Die Erste (nacheinaner):  Es riß!
Den tredje, den andra, den första (efter varandra): Det brast!
(007) Die drei Nornen: Zu End’ ewiges Wissen! Der Welt melden
De tre nornorna: Slut med det eviga vetandet! Åt världen
(008) Weise nichts mehr: hinab, zur Mutter, hinab.
meddelar vi inget mer: ner nu härifrån (till moder Erda), ner.

Det krävs god träning i mytologiskt tänkande för att få grepp om vad som här avses. I högre regioner väver nornorna journalistiskt undersökande ett världsnät för det förgångna, för det framtida. World Wide Web skisserat i myternas värld långt före vårt vardagliga nät/nätet. Men trots alla snikvägar krackelerar, eller blockeras världsnätet, (”Es riß!“). Åter till jordens inre, där urmodern Erda kunde ge trygghet. Fortsätt läsa ““Ringen”: Wagners gåtor i Göteborg (Götterdämmung).”

Don Carlo(s) av Verdi i fem eller fyra akter – franska eller italienska?

Huruvida den inledande scenen i fjärran Fontainebleau-skogen skall vara med eller ej i Verdis opera Don Carlo(s). Därtill kan många förståndiga och känslomässiga argument anföras. Först då lite teaterhistoria sådan Ingemar har inhämtat den hos professor Ingvar Holm i Lund.

Denna sommar 2018 från den 28 juli ger ’Operan på Skäret’ vid Kopparberg i Västmanland Verdis “Don Carlo” i fyra akter på italienska. Tågresor från Stockholm erbjuds. Läs mer på hemsidan http://www.operapaskaret.se/ .
  1. För att inte gå alltför långt bakåt i tiden kan vi börja med Shakespeare på 1600-talet. Vildvuxet, stort persongalleri, många platser, överlång berättad tid.
  2. Den så kallade fransk-klassisimen på 1700-talet. Och här erinrar sig Ingemar desslikes sina lärare vid Kungsholmens gymnasium i Stockholm: Ivar Dahlberg och Gunnar Kjellin.
    Stränga tre enheter:  a) platsens   b) tidens   c) handlingens.
    Alltså ej för en teaterscen orealistiskt många platser, helst inom ett dygn (24 timmar) samt få närstående personer. Det kunde bli den perfekta teaterpjäsen.
  3. Mot detta reagerar tidig tysk ”Sturm und Drang”. Exotism. Fjärran länder. Fantasieggande romantiska egendomligheter skulle det i stället vara.
  4.  Mot slutet av 1800-talet återkommer de stränga enheterna med bland andra Ibsen och Strindberg. Fjärde väggens dramatik. Ridån är rummets fjärde vägg. Ridån går upp och publiken tittar realistiskt och naturalistiskt in i en vardagstillvaro med laddade repliker.

Friedrich Schiller (1759-1805) som ju står för förlagan till Verdis opera finns hos punkterna två och tre. Sin Don Carlos avfattar Schiller dock inom den huvudsakligast enhetliga fransk-klassiska ramen. Det betyder att en scen i Fontainbleau-skogen nära Paris från Schillers synpunkt i detta fall är otänkbar. Det är det centrala Escorial i Spanien som gäller. Fontainbleau-scenen återfinns alltså inte hos Schiller. Den är ett tillägg i Verdis libretto-fabrik. Fortsätt läsa “Don Carlo(s) av Verdi i fem eller fyra akter – franska eller italienska?”

“Parken” och “Ängeln” på var sin sida av Öresundsbron

Operafärd till Örestad

Öresundsbron är en mäktighet som, i det läget, inte ens medåkande, gästande mästerfotografen, långe Sten Billsson förmådde ge riktig rättvisa åt. Vi återger initialt likväl ett fotografi uppdragstaget av denne Sten Billsson. Någon vidare vy var det förstås inte vare sig norrut mot barndomens Lo^mma och Bjä`rred eller söderut riktning Kla~gshamn och Skanör. Det skulle kanske en hög turistbus ha bjudit på.

Bilfärd över Öresundsbron i riktning mot den bosättning på grushögar, vilken sedermera fått namnet Malmö. Foto:Sten Billsson.

En god vän till mig, som också när det begav sig var lundadiscofil, berättade att hen nyligen hade bilfärdats över Öresundsbron. Och, konstaterade hen om detta magnifika bygge, att där vore man på väg antingen i ena riktningen mot København (Kongens by) och krångligt belägna ”Operaen paa Holmen” eller i andra riktningen till den bosättning på grushögar, vilken sedermera fått namnet Malmö och det som numera borde heta ”Lewerentz-Operan” men som i discofilens tid bar namnet ’Malmö Stadsteater’.

Ja, sa jag, det där med att hylla dess legendariske arkitekt Sigurd Lewerentz kan jag hålla med om. Men Malmö är väl ingen grushög heller. Och då fick jag beskedet att det på gamla kartor tydligt kan läsas ortnamnet MALMHAUGAR, vars första led är liktydigt med ’sand, grus’ medan det andra ledet i etapper har förkortats haugar>haug>hög>ö. Alltstå långt ifrån någon ö ute i Öresund.

Den äkta modernismen i konstmusiken är vad vi lundadiscofiler alltid med själ och hjärta har omfamnat. Alltså tog sig vännen fram till dessa sydskandinaviska metropoler 180505 och 06 då det skulle bli en tvåfaldig begivenhet: lördagen 5 maj 2018 vankades premiär i Malmö på operan ”Der Park” av Hans Gefors, medan København dagen efter, söndagen den 6 maj, bjöd på ”The Exterminating Angel” av Thomas Adès (uttal ejdes). Fortsätt läsa ““Parken” och “Ängeln” på var sin sida av Öresundsbron”

Evert Taube senior i tre minuter

Lördagens påbörjade serie med Taube senior (SR P2 180616 kl 12) ville inte förmedla treminuterskänsla. (Varför det blir pris för Sankt Sebastian skall strax förklaras)

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Denna reflektion skall fokusera på ljudbit om tre minuter. Men audiohistorien innhåller ju andra synnerligen spännande ting.
Några strödda exempel:

Redan 1937 kunde Toscaninis operaföreställningar i sin helhet tas upp med filmens ljudteknik. Louis Armstrong spelade i början av 1920-talet in virtuosa trumpetsoli på så kallad cylinder. Nedteckningar gjordes noggrant ornament för ornament. Rullarna är förkomna men Bent Persson har efter notmaterialet kunnat rekonstruera och presentera i utvidgat musikantiskt sammanhang. John Fernström fick år 1947 sin klarinettkonsert utförd av Louis Cahuzac på tonsättarens trådband Luxor. När Fernström några år senare i närvaro av bland andra konstnären Bertil Englert högtidligen klingande skulle demonstrera sin tjugominutiga trådrulle så fanns där alls inget ljud.

(Den som i följande text märker en liten anspelning på Sankt Sebastian kan komma att belönas med ett pris.)

Evert Taube och treminutersvallen, en reflektion

För många generationer av äldre svenskar är Evert Taubes visor intimt förknippade med det för innehållet så väl avpassade treminutersformatet. Fortsätt läsa “Evert Taube senior i tre minuter”

Hans Werner Henze (1926 – 2012) förutsåg han Svenska Akademiens sönderfall?

Det var år 1980 med operan ”The English Cat”. Men ett så impertinent, insinuant flygande fråge-påstående tarvar väl ändå åtminstone en begriplig förklaring.

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Och förklaringen kommer i denna text. Jag innehar sedan år 1992 nämnda opera i en engelsksjungen CD-inspelning, dirigerad av Markus Stenz. Jag upplevde en tysksjungen lokal föreställning i Nürnberg 860413, dirigerad av Wolfgan Gayler och i regi av Götz Fischer (just Fischer).

Figuriner av Reinhard Heinrich som ansvarade för scenbild och kostymer till uppsätningen av “Die englische Katze” i Nürnberg 1986.

Jag har VHS-bevarat en engelsksjungen föreställning från ’Neuburg an der Donau’ 1993, där mästaren Hans Werner Henze har totalansvar. Scenbilder, kostymer, regi samt dirigering. Som vore det självaste Richard Wagner på 1830-talet i då lettisk-rysk-tyska Riga.

För att gå här vidare saxar jag omärkligt några stycken ur vad som skrevs av Bernd Stopka i anslutning till senaste insceneringen i Hannover 2016, dirigent Mark Rohde, regi Dagmar Schlingmann. Det rör sig i denna Henze-opera från 1980 om the ”Royal Society for the Protection of Rats” (RSPR). Eller på tyska KGSR (Königliche Gesellschaf für den Schuz der Ratten). Ty för de flesta av sina operor är Henze själv   – med partituranpassning –    involverad i operans flerspråkighet. Hoppas läsaren har förstått att det handlar om satir och parodi i kvadrat och kubik. Fortsätt läsa “Hans Werner Henze (1926 – 2012) förutsåg han Svenska Akademiens sönderfall?”

Dieselbilen, när vinner den?

SISTA ORDET OM DIESELMOTOR HOS PERSONBILAR KAN OMÖJLIGEN VARA SAGT.

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Uppslagsboken heter ”Nordisk familjebok” eftersom den koncipierades medan Sverige och Norge ännu hade en fungerande union. Encyklopedins andra upplaga är den berömda ”Ugglan” med många bevingade formuleringar. Den tredje upplagan kom från 1924 till 1940. Onödigt ringaktad. Övertaget faktiskt från första upplagan står där följande om el-bilar, uppslagsord ’automobil’, citat från 1924.

De elektriskt drivna automobilerna erhålla sin ström från en förut laddad ackumulator. En elektrisk motor är givetvis idealet för en automobil: lättskött, enkel, ofarlig, renlig, tystgående, lätt reglerbar i fråga om hastigheten. Ackumulatorn måste dock laddas om efter en väglängd om 70 à 80 km och är ganska tung. I Amerika finns laddningsstationer, där ackumulatorerna kunna utbytas mot nyladdade, men icke så i Sverige, där de elektriska bilarna därför ej ännu lämpa sig för längre färder. Uteslutet är emelletid ej, att detta slag av automobiler i en framtid kommer att framgångsrikt tävla med de explosionsmotordrivna.

Nota bene ovanstående formulerat långt för 1924. Man häpnar över hur lite som har skett på över ett sekel. Inget krångel med växellåda, automatväxel för alla. Skall man verkligen börja tro på elaka rykten om att etablissemanget ’world-wide’ för oljeutvinning aktivt har hindrat el-bilens avancemang.

Men så var det också det där med att en riktigt SCR-renad diesel knappast är miljöfarligare än en bensinbil. Fortsätt läsa “Dieselbilen, när vinner den?”

FOLKE SCHMIDT. Faran och försäkringsfallet.

En försäkringsrättslig studie. Lund 1943. Gleerup. 262 s. Kr. 8.50. — Skrifter utg. av Juridiska fakulteten i Lund. IV

Folke Schmidt, 1940

Folke Schmidt var en av huvudskaparna till den så kallade “Svenska modellen”. Allmänt om kollektivavtal, lagen om anställningsskydd (LAS) samt dylika delar. Han lät “högrenivå” -studenter    – även när han gästade Lund och Göteborg –   utföra rollspel såsom förhandlande företrädare för näringsliv och arbetstagarpart. Han föreställde sig en konjunkturanpassad flexibilitet. Så tedde sig saken vid samtal med äldste sonen Ingemar, åren 1974 till 1980 efter faderns pensionering. “Vi vill inte heller riva upp arbetsrätten” så uttalar sig moderatledaren Ulf Kristersson (SvD 180408) Det kunde även ha formulerats: Vi vill inte heller riva upp Folke Schmidts arbetsrätt.

Folke Schmidts universitetsläroböcker uppdateras ständigt och hålls vid liv av Ronnie Eklund, Åke Bouvin, Anders Viktorin, Axel Adlercreutz, Lars Tottie m.fl.

Se i övrigt Wikipedia.se om Folke Schmidt: https://sv.wikipedia.org/wiki/Folke_Schmidt


FAL står för Försäkringsavtalslagen.

FOLKE SCHMIDT. Faran och försäkringsfallet.

En försäkringsrättslig studie. Lund 1943. Gleerup. 262 s. Kr. 8.50. — Skrifter utg. av Juridiska fakulteten i Lund. IV.

I sin undervisning i civilrätt vid universitetet i Lund har tf professorn Schmidt bland annat haft att föreläsa över försäkringsrätt. Vid de studier av försäkringsavtalslagen han för detta ändamål företagit har han fått ögonen på åtskilliga intressanta och betydelsefulla spörsmål, vilka anknyta till de försäkringsrättsliga begreppen faran och försäkringsfallet. Det är resultaten av den möda föreläsaren nedlagt på att vinna klarhet i dessa spörsmål, vilka han nu offentliggjort i ovannämnda avhandling. Fortsätt läsa “FOLKE SCHMIDT. Faran och försäkringsfallet.”

Tonsättaren Pierre Boulez (1925 – 2016)

Om Polarpristagaren Pierre Boulez tycker Ingemar ungefär så här efter att i egenskap av musikrecensent ha följt hans musikergärning i ett halvt sekel. Såsom tonsättare tillhörande det mest fascinerande som finns.

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Lönar sig alltid att flerfaldigt lyssna på. Ett antal ljudfiler återfinnas nedtill.

Och dirigenten Pierre Boulez är minsan duktig partiturläsare vad gäller musikens ytstruktur. Men djupet var är det ? Han kan spela Haydn och andra klassiker rakt igenom utan reprisers respekterande. Och skickligt uruppförde han radikalistiska ”Utmost” av Sven-David Sandström, som sedan beträdde en ganska annorlunda väg. Fortsätt läsa “Tonsättaren Pierre Boulez (1925 – 2016)”

Mozart på stöldturné i Paris

Mozarts fyra första pianokonserter är plagiat! Hela materialet är taget från tonsättare som var etablerade i Paris på 1760-talet — Schobert (obs o!), Honnauer, Rapauch, Eckard.

Först publicerad tisdagen den 28 december 1965 i Vestmanlands läns tidning

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Det var år 1764 som pappa Leopold visade upp sina underbarn i Paris. Åttaårige Wolfgang och tretton-åriga Nannerl hänförde publiken med populära sonatsatser. Fortsätt läsa “Mozart på stöldturné i Paris”

Holtens Rigoletto Malmö mars 2018

Och så var det Rigoletto nyligen i Malmö, som jag absolut bara känner från recensioner.

En reflektion av Ingemar Schmidt-Lagerholm

Inget i libretton säger att Rigoletto verkligen har haft ett förhållande med Gildas mor. Vi får anta att Rigoletto var välbeställd. Han förefaller ha en förnäm stadsbostad. Har skaffat sig en dotter alternativt fosterdotter från ett barnhem.

Åren går och vad han för henne dillar om modern blir allt mera pinsamt och osammanhängande, motstridigt för Gilda. Att Rigoletto skulle ha Gildas mor som lik i garderoben är vare sig trovärdigt eller intressant. Och så förefaller Rigoletto i Holtens tolkning mot slutet vara nekrofil, i danske Peter Madsens fotspår rakt ner i en u-båt. Mindre än en promille av en västerländsk population är behäftad med denna anomali eller i detta fall snarare defekt. Synnerligen vederhäftige Martin Nyström skrev i DN 180326: “finalscenen där man förstår att han (Rigoletto) alltid hellre velat ha henne (Gilda) som död än som levande. Fortsätt läsa “Holtens Rigoletto Malmö mars 2018”

Sjuttonhundratalets reningsbad

Den så kallade filosofiska upplysningstiden på 1700-talet omhuldade en del tankar som åtminstone teoretiskt kunde göra samhället mera humant.

En reflektion av Ingemar Schmidt-Lagerholm

Men människans förmåga att begå illdåd är obegränsad. ”Franska revolutionen” (alltifrån 1789) åt upp sig själv. Och Holocaust (Förintelsen) i början av 1940-talet skall vi förvisso nämna. Engelsmannen David Irving, fransmannen Robert Faurisson tillhör dem som vill påstå att förintelselägret i Auschwitz vore ett påhitt, och svensken Jan Myrdal stöder dem, på sitt sätt. (Auschwitz är det tyska namnet på den polska staden Oświęcim som ligger cirka 60 kilometer väster om Kraków i sydöstra Polen.)

Genom sin fader diplomaten Björn von Otter kom den svenska sångerskan Ann-Sofie von Otter i kontakt med den så kallade Gerstein-rapporten. Kurt Gerstein var en tysk officer som smugglade sig själv in i Auschwitz / Oświęcim för att ta reda på huruvida det han misstänkte verkligen var sant. Och det var det i allra värsta grad. Fortsätt läsa “Sjuttonhundratalets reningsbad”

Cambridge Analytica och Trollen i Sankt Peterburg

Inte utan fog och med halvsekellång erfarenhet föreställer sig Ingemar det urartade nätflödet så här. Det rör sig om riktade attacker för att splittra en västvärld i kris.

En reflektion av Ingemar Schmidt-Lagerholm

Tror att just en situation av kris eller vippande kan göra sådana attacker framgångsrika, varpå det ena ger det andra. Har sannolikt pågått väldigt länge. Orimligt för mig att bringa en djupare analys. Att Steve Bannon (USA och Cambridge Analytica) respektive Vladimir Putin (Trollfabriken i Sankt Peterburg) på sina olika sätt finns med kan endast av mig personligen misstänkas. Helt säkert med helt olika ambitioner.

Här är några stationer från överblickbar närtid. Börjar med Norge.

  1. Stortingsvalet i Norge hösten 2013 förlorades knappt och oväntat av Arbeiderpartiets Jens Stoltenberg. Ett högerpopulistiskt parti, ”Fremskrittspartiet” kom i regeringsställning. Fortsätt läsa “Cambridge Analytica och Trollen i Sankt Peterburg”

Trilogin “Krilon” av Eyvind Johnson

Roman om det sannolika

Introduktion av Ingemar Schmidt-Lagerholm, som har läst denna bok sedan slutet av 1950-talet.

Romantiteln betyder att “Kristus samtalar med Platon
alternativt “Kristus talar med Platons röst”.
Tre delar: “Grupp Krilon”, “Krilons resa”, “Krilon själv”.

Omslagen till originalutgåvan från 1941-43.

Sveriges intellektuella, konstnärliga, kommersiella pulserande hjärta är Mälardalen. Detta kan uttryckas vara essensen hos Eyvind Johnsons romantrilogi “Krilon”, som man nog bör nalkas med någon form av introduktion.

En introduktion kunde vara min recension i VLT 670622 när en nyutgåva i tre reviderade band (nära 2000 sidor) hade presenterats. En auktoriserad kortutgåva kom redan 1948 med strax under 1000 sidor. Originalet kom modigt nog redan under andra världskriget åren 1941-43. Exakta originalet i tre band åter 1998 i pocket med omslag. Observera namnformer såsom Frank Lind, amerikansk affärskollega till Krilon  = Franklin D Roosevelt, USA:s president 1933-1945. Alltså:

  1. Original i tre band 1941-43   (562+552+690   = 1804 sidor)
  2. Kortutgåva en volym 1948   (990 sidor)
  3. Reviderad utgåva i tre band 1966, recenserad exempelvis i Vestmanlands läns tidning (VLT) av Ingemar Schmidt torsd 22 juni 1967
  4. Nytryckt exakt original i tre band 1998 med konvolut
  5. Ny upplaga är på gång från januari 2018, hittills endast ”Grupp Krilon”, första delen.
  6. Parafras feminiserad av Kerstin Ekman 1996: ”Gör mig levande igen.”
  7. Åtskillig sekundärlitteratur exempelvis:
    Per Anders Wiktorsson: Den utvidgade människan 2010
    Mats Tormod: Till en berättelse om tröst 2014

När Krilon kommer (VLT 670622)

Hon hade förolyckats under en kvällspromenad vid Mälaren. Isabelle Verolyg var vid sin bort­gång 36 år gammal.

Hon steg upp på natten, när månen gått ned. Hon gick genom hålet i häcken och var utanför. Nu kan jag ändå inte måla mer tänkte hon.

Verolyg är ett söndertrampat namn. Det är fullt av drift, den verolygska kroppens körtlar och behov av utlösning i slapphet, matthet, lustförintelse. Isabelle är ett annat, ett öga, ett begrepp om färgen, Isabelle är en annan verklighet.

Jag har kommit så långt som Isabelle kan komma och det som är kvar är bara Verolyg, och hen­ne vill jag inte ha kring mig mer, inte vara henne mer. Fortsätt läsa “När Krilon kommer (VLT 670622)”

En novis nalkas Verdis Aida – en rekommenderad väg

BLOGGENS ANDRA AIDA: Vad gäller en för honom ny opera har Ingemar alltid (sedan 1955) först lyssnat på musiken utan att alls bry sig om något dramaturgiskt innehåll. Genom olikartad läsning får man ju lätt reda på huruvida sådan lyssning borde ”löna” sig såsom blott och bar musikupplevelse.

1) Lyssna på ljudfiler utan kännedom om handling. Finns såsom helhet två gånger här på bloggen. Med Jussi Björling sist efter bloggens första Aida – en musikalisk analys av Henrik Nebelong. Mer om det nedan.

Samt Toscaninis ljudupptagning, vilken genom omtagningar anses vara förbättrad jämfört med den Toscanini-film från 1949 som finns på Youtube. Vi har hållit oss till fulla vinylskivesidor om genomsnittligt 25 minuter. Repetera gärna dessa klanger när nålen har gått till skivsidans slut.

(Jag tänker inte här berätta att just Aida i grammofonskivans barndom utsattes för den ”älskvärda” behandlingen OPERA WITHOUT WORDS. Det vill säga martialisk trumpet för Radamès, ljuv klarinett för Aida, gnällig oboe för Amneris, förstärkt cello – eller var det trombon – för Amonasro. Men för att förtälja detta har jag inte just nu slösat några allafingrars tangentnedslag.) Fortsätt läsa “En novis nalkas Verdis Aida – en rekommenderad väg”

Märklig den kreativitet som i huvudsak utgår från 1920-talets svarta Chicago.

Presenteras i ljud och bild tre låtar från Trappan Annexet i Vällingby tisdagen 180220. Spelar gör Bent Perssons Hot Stompers (Bent Persson trumpet, Kaj Sifvert trombon, Ulf Dreber sopransax, Pelle Larsson piano, Jacob Ullberger banjo, Thomas Ekström bas, Per Lilliehöök trummor). Klassisk jazz.

Ljud och video: Astrid Haugland

* Ain’t Misbehavin’ 4’23”
* Down in Honky Tonk Town 3’51”
* High Society 2’55”

Låtkommentar av Ingemar Schmidt-Lagerholm:

Vi vill inleda med Ain’t Misbehavin’ av Fats Waller i det som vi uppfattar som en sagolikt fin interpretation. Så vitt Ingemar förstår först “verse” väldig tillbakahållet och sordinerat av Bent. Sedan “chorus” av pianisten Pelle Larsson. Volymen stegras successivt och avrundningen blir en suverän Armstrong-virtuos extra koda av Bent med fin uthållen slutton.

Vi fick nu den fina melodilinen utan sång och det var nog bra. Ett ”glimrende” framförande skulle jag säga på danska, som en hylling till Bent Perssons troliga påbrå från vårt sydvästra grannland. Fortsätt läsa “Märklig den kreativitet som i huvudsak utgår från 1920-talets svarta Chicago.”