Bayreuth, en Wagnerstad
med omgivningar

Bayreuth ligger geografiskt just mitt emellan Berlin och Muenchen. Strax under 300 kilometer vilken riktning man än väljer. (Som från Jönköping till Stockholm eller Malmö). Vi radar här upp de viktigaste anhalterna: Berlin-Potsdam-Magdeburg- Halle-Leipzig-Plauen-Hof-Bamberg-Nuernberg. Från Nuernberg fortsätter järnvägsfärden mot Muenchen via Noerdlingen och Augsburg.

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

En officiell järnvägskarta från 1849 visar ett vitt och brett utbyggt tyskt järnvägsnät. En inbjudande karta från 1861 (Länken öppnas i nytt fönster/ny flik) var troligen den Richard och Cosima studerade för att lokalisera sin ’idealiska operaplats’.

I svängen Bamberg/Nuernberg (In ’Deutschlands Mitten’, Meistersinger) fick det bli en avstickare norrifrån vid Neuenmarkt och en brant stigning, de första av ungefär 30 kilometer för att söderut nå fram till Bayreuth. Vad jag förstår klarades den extrema stigningen    – som benämns ’Schiefe Ebene’ –  genom ’otillåtet’ skarpa kurvor i slingrigt lopp. Färdigställt 1853, då givetvis enkelspårigt. På en bild visas  – vad som torde ha blivit en turistattraktion –   nutida dubbelspår i högertrafik och med extra hjälplok baktill. https://www.dampflokmuseum.de/die-schiefe-ebene/. (Bilden längst ned till höger) Fortsätt läsa “Bayreuth, en Wagnerstad
med omgivningar”

STYRKAN HOS LOUIS ARMSTRONG

I början av 1930-talet hade Louis Armstrong så när fastnat i maffians och storgangstrarnas grepp. Han lyckades ta sig undan och över till Europa. I Paris samlade han en orkester av mörkhyade exilmusiker. Deras turné nådde Stockholm den 28 oktober 1933. Tre treminuterstitlar spelades in för svenska Sonora.

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Just veckan innan (331021) hade de varit i Köpenhamn och blivit filmade med konstnärlig finess. Sammanlagt tio minuter: den vackra ”I cover the Waterfront”, en foxtrot ”Dinah, (is there anyone finer in the State of Carolina)” och den hetsigt jagande ”Tiger Rag”. Bilden ovan från skärm visar Armstrong framför sin orkester kallad ”Hot Harlem Band” och klarinettisten Fletcher Allen som har rest sig för ett solo i ilfart.

Den befintliga mycket stora mängden av ljudupptagningar med Louis Armstrong kan ju generellt anses utgöra tre grupper vad gäller inre och yttre kvalitet. Fortsätt läsa “STYRKAN HOS LOUIS ARMSTRONG”

Black, Brown and Beige (Duke Ellington i drygt tre kvart)

Vi får anta att ”black” avser alltsedan 1600-talet brutalt överskeppade afrikaner. Medan ”brown” skulle vara amerikansk ’urbefolkning’ (indianer). Blandat ”beige” vore Ellington själv.

Vid en konsert den 23 januari 1943 (New Yorks Carnegie Hall) spelades “Black, Brown and Beige” in i sin helhet. Skivomslagsbild från urframförandet 1943 January 21.

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Och många benämningar finns: ’mestiser’, ’kreoler’. Hudfärg, genom dessa tre kolörer karakteriserar Duke Ellington vad han med ett ’tabuord’ kallar ”A Tone Parallel to the History of the American Negro”, en nära timslång komposition för sitt sextonmannaband med kontrasterande och balanserade blåsare till rytmsektion. Verket har också en lyrisk kärna, ”The Blues”   – en personifierad sinnesstämning –  framförd av kvinnlig eller manlig sångare. Placerat centralt såsom avsnitt 6 bland verkets 11 satser. “Blues” är något som inte har vett nog att resa sig upp och ge sig av. Obehagskänslan ‘blues’ blir man inte kvitt. Fortsätt läsa “Black, Brown and Beige (Duke Ellington i drygt tre kvart)”

Duo som heter duga. Och det
dubbelt upp

Vi berömmer först den avslutande halvan. Musikaliska moderniteter. En klarinettist med mogen virtuositet (Magnus Holmander) och förvisso inte vilken dragspelsdam som helst. Nej det var Irina Serotyuk med sitt fulladdade ackordeon.

I Stockholms Allhelgonakyrka lördagen den 6 april 2019 kl 18:00
inom ramen för KVAH (Kammarmusikens vänner i Allhelgonakyrkan).

    • Ylva Larsdotter violin och Peter Friis Johansson flygel
        • Sonate för violin och klaver nr 3 E-dur BWV 1016 av Johan Sebastian Bach
        • Violinsonat i a-moll av Alice Tegnér sats 3: Andante
        • Violinsonat nr 1 i G-dur op.78 av Johannes Brahms.
    • Magnus Holmander klarinett och Irina Serotyuk ackordeon
        • Ur ”Histoire de Tango” av Astor Piazzolla
        • Sonatina för klarinett och ackordeon av Sir Malcolm Arnold
        • Suite Hellénique av Pedro Iturralde

TEXT och FOTO: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Klaviatur med knappar förstås. En lätt handlyftning med bibehållen sättning mellan fingrarna och det blir fullkomligen en annan tonart utan hänsyn till pianots i det fallet besvärliga svarta och vita tangenter.

Man inledde avdelningen med ett avsnitt från ”Histoire de Tango” av Astor Piazzolla. In toto sannolikt en svit på dryga tjugo minuter, tryckt i noter för violin och piano. Och detta går att göra mycket av. Exempelvis delen ’Café 1930’ (Vi kan vara säkra på att caféet befinner sig i Paris.) Nu alltså för klarinett och ackordeon. Så här stringent behandlat nästan lika genuint som vore det Piazzollas eget bandoneon, i knät och med helt enskilda    – icke ackordskopplade –   basknappar.

Kvällens pris tog dock en äkta klarinett-sonatin av Sir Malcolm Arnold. And this gentle nobleman did compose a lot. Från djupet andas gammalengelsk folkmusik och en längtan efter Henry Purcell. Allt klätt i modernistiska klanger och de allra svåraste speltekniska tacksamheter. Om duon Holmander/Serotyuk gör mera sånt här så får Martin Fröst en allvarlig konkurrent. Fortsätt läsa “Duo som heter duga. Och det
dubbelt upp”

Katastrofområdet Kaliningradskaja oblast

Existensen av ryska exklaven Kaliningradskaja Oblast är en fasansfull katastof för hela Östersjöregionen.

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

1) För centralmakten i Moskva är exklaven enbart av militärt intresse. Ekonomiskt och kulturellt är området från rysk sida likgiltigt. Men här roar sig pubertetspiloter i överljudsfart med att sprida skräck över hela havet. Och här finns de miniubåtar som ingen svensk regering hittills har vågat ta på bar gärning. (bild ubåt)

2) Någon återuppbyggnad efter andra världskriget (1945) har egentligen aldrig skett. Det mesta är fult och motbjudande. Bostadsstandard och vägnät är i erbarmligt skick. Såväl i staden Kaliningrad som i regionen för övrigt. Fortsätt läsa “Katastrofområdet Kaliningradskaja oblast”

Östersjöns sydöstra hörn
– vad döljer sig där?

Sedan år 1945 ryska östersjöstaden Kaliningrad, tidigare tyska Königsberg i Ostpreußen.

Ostpreussen efter Wienkongressen 1815

Först följer några rader litauiska med svenskt innehållsreferat.

Karaliaučius (vok. Königsberg, prūs. Kunnegsgarbs, Knigsberg), iki 1255 m. Tvanksta (prūs. Twangste, Tuwangste, Twānksta, vok. Twangste), 1946 m. liepos 4 d. vokiško pavadinimo buvo atsisakyta ir dabartinis miestas oficialiai perpavadintas Kaliningradu (rus. Калининград, vok. Kaliningrad), kuris vėliau visomis kalbomis oficialiai taip pradėtas vadinti. Tai Baltijos jūros uostas, nuo 1945 m. TSRS okupuotos Rytprūsių šiaurinės dalies, performuotos į Kaliningrado sritį, centras. Miestas iki šiol valdomas Rusijos.
Kaliningrad. Tai Baltijos jūros uostas, nuo 1945 m. TSRS okupuotos Rytprūsių šiaurinės dalies, performuotos į Kaliningrado sritį, centras. Miestas iki šiol valdomas Rusijos.

(Från 4 juli 1946 är det officiella namnet inte längre Königsberg utan Kaliningrad. Därmed uppstod benämningen Kaliningradskaja Oblast för området. Hittills rysk överhöghet.)

Ovan är litauiska Wikipedias nuvarande (2019-04-07) text om Kaliningrad, som i Litauen fortfarande ofta benämns Karaliaučius, vilket är en direkt översättning av det tyska Königsberg. Ungefär fram till mitten av 1200-talet var platsen känd såsom Tvangste och var prusernas viktigaste ort. Alldeles i början av 1700-talet (före Fredrik den store [1712-1786]) börjar propaganda-politisering av den förtyskade namnformen Preußen. Fortsätt läsa “Östersjöns sydöstra hörn
– vad döljer sig där?”

Tre och en halv gång i Kaliningrad

FÖRSTA OCH HALVA GÅNGEN bör ha varit i juli 1992. Astrid och Ingemar färdades genom Polen i en blygsam svenskregistrerad grå Peugeot 305. Vi kom från Kętrzyn, det vill säga museiresterna av Hitlers Wolfsschanze i det som fordom kallades Ostpreußen.

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm
FOTO: Astrid Haugland

Hade ett tjugotal svenska mil kvar rakt till Kaliningrad. På halva vägen en kartmarkerad gränsövergång Bagratinowsk från Polen och över till ryska området Kalingradskaja Oblast. Visum klart och papper på bokat hotell för kvällen i staden Kaliningrad. Men se just vid Bagratinowsk skulle i denna veva ignomsläppas endast sjuktransporter, icke ’vanlig’ civil trafik. Man hänvisade oss till en nära 500 km lång omväg via Litauen. På polska sidan gjordes inga problem. Vi pendlade ett tag av och an hundratalet meter mellan polsk och rysk gränvakt i hopp om att man skulle låta sig övertalas. Vi gav dock upp för att i stället bege oss till Gdansk och hem till Sverige. Och under tiden hade vi fått iaktta hur tre BMW-bilar av elegantaste slag bekvämt slussades igenom.

I maj 1994 kunde Ingemar göra ett våghalsigt besök i Kaliningrad.  Fortsätt läsa “Tre och en halv gång i Kaliningrad”

Stråkkvartett i Allhelgonakyrkan
Treitlerkvartetten

I ett poem med några strofer kommer hjärtebudskapet sällan allra sist utan snarare näst sist. Och så är det i den tredje stråkkvartetten (1946) av Dmitrij Sjostakovitj. Där intas denna plats av ett adagio, en passacaglia TILL MINNE AV DE DÖDA (в память о погибших).

Treitlerkvartetten bestod lördagen 30 mars 2019 kl 18:00
i Stockholms Allhelgonakyrka av

      • Oscar Treitler första violin
      • Bartosz Cajler andra violin
      • Albin Uusijärvi viola
      • Filip Graden cello

Primarien Oscar Treitler stod för charmiga verkintroduktioner.

TEXT och FOTO: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Treitlerkvatetten lyckades verkligen fängsla lördagskvällens lyssnare i Allhelgonakyrkan med sin Sjostakovitjtolkning. De som förtjust hade nickat med i dansanta temafragment lutade sig under denna sorgmarsch konsentrerat framåt för att helt tränga in i den intensiva musiken. Fortsätt läsa “Stråkkvartett i Allhelgonakyrkan
Treitlerkvartetten”

Med anledning av oväderskatastrofen i Mosambique

REFLEKTION. Eftersom vi i svenska etermedia inte har det som exempelvis på tyska benämnes ‘synkronisation’. Nämligen att allt internationellt originaltal ersättes med i det fallet tyska fejkröster. Alltså kunde man härstädes från nyhetssändningar uppfatta att den afrikanska eliten i Mosambique talar portugisiska. De spanska senarekommande globala kolonisterna tvingades således under samma epoker (alltifrån 1400-talet) dra åtskilligt längre österut. Förbi Indien och det därstädes redan portugisiska Goa ända bort till det som fortfarande heter ‘Filipinerna’, efter den mäktige spanske kungen. Men då satte Japan i början av 1600-talet stopp.

Ingemar vägrar alltjämt att gå till nätet för ‘lättköpt’ kvasiinformation. Förlitar sig på sitt minne med alla dess brister. (Här finns detaljer att rätta.) Mosambique har man ju här hemmavid hört talas om i samband med deckarförfattaren (Wallander/Lassgård/Henriksson) Henning Mankells bekvämlighetsbosättning där. Dennes äktenskapliga särbo Eva Bergman (ja, en dotter till IB) var nog huvudsakligast teaterressisjör i Göteborg och måhända mycket sällan tillstädes i den föreställda lyxvillan vid Indiska Oceanens kust med utsikt under soluppgång (ex oriente lux) över till Madagaskar och vid siktigt väder och plattare planet kanske ända till Maldiverna där man nog inte kan köpa Toblerone.

Mosambique frigjorde sig först så sent som 1975. Men banden till just Portugal kvarstår. Dagens Portugal har dock inga resurser för sin gamla utnyttjade och tömda koloni. Därför vädjas vitt och brett om hjälp överalltifrån.

I S-L

Gustav Vasa aldrig i Dalarna

Svenskarnas historiske konung Gustav Eriksson Vasa (1496-1560) var under hela sitt liv aldrig någonsin i Dalarna, det landskap som på svenskt latin benämnes ”Dalecarlia”.

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Om detta råder i modern historievetenskap fullständig enighet. Fråga Dick Harrison !!! Vistelsen där är ett hopplock av skrönor och vandringssägner redigerade av hovkanslisten Peder Swart (Petrus Niger, död 1562). Och varför? Ett försök till förklaring kommer senare i denna text.

En av Sveriges mest betydande tidningsmän var Anders Yngve Pers (1902-1985) i Västerås, där hans organ hette ’Vestmanlands läns tidning’ (VLT). Och han kan jämställas med en annan gigant, Torgny Segerstedt i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Inte minst gällde det deras samfällda brist på undfallenhet gentemot vad Hitler företog sig i och utanför Tyskland. Det inflytande som Anders Yngve Pers utövade tog inte slut med andra världskriget. Denne framstående liberal var långliga tider Sveriges mest citerade ledarskribent i smått som stort. Fortsätt läsa “Gustav Vasa aldrig i Dalarna”

Flygande start för festspelen

“Flygande holländaren” från år 1843 är inte Wagners första opera men den är det tidigaste av de verk han ville godkänna för visning i den festspelsteater han skapade i Bayreuth.

Först publicerad den 28 maj 1960 i tidningen Arbetet

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Texten har Wagner, som till alla sina verk, skrivit själv. Förlagor finns i noveller av Heinrich Heine och Wilhelm Hauff, men inspirationen kommer från Wagners egna upplevelser under en sjöresa från Riga. Operan handlar förstås om den till evig seglats fördömde holländaren. En gång vart sjunde år får han gå iland. Finner han då en kvinna som verkligen blir honom trogen, så kan han bli frälst. Fortsätt läsa “Flygande start för festspelen”

Wagnerturism
till norska Sørlandets Tvedestrand?

Richard Wagners norska ”Holländaropera” såsom framförande på ort och ställe vid Noregs Sørlandet. Turism dit? Glöm det! För det är och blir absolut inget att tänka på.
    Och hur förklaras bäst detta tvärstopp i fantasin. Astrid och Ingemar tog under juli 2018 en biltur till grannlandet för att uppleva och undersöka.

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm
FOTO: Astrid Haugland

Med hjälp av det fackhistorikerna kallar kvarlevor och ’berättande källor’ kan i kombination platsen för Wagners norska nödhamn 29-30 juli 1839 exakt och precist lokaliseras: Borøya ute på en udde. Närmaste tätort är Tvedestrand med bibliotek, hotell och annat fint. Platsen består i nuläget av en mindre kaj, vilken tjänar som momentan tilläggsplats för fritidsbåtar. I lugn, trivsam och trång ro bor här nytillkomna sommargäster samt ättlingar till en långt tidigare verksam kustbefolkning. Inget talar för att här någonsin skulle ha funnits något Wagnermedvetande. Annat än på sistone lite löst påklistrat så där. I inget av husen finns ättlingar till folk som kan ha haft minnen av något tyskt tonsättarbesök. Fortsätt läsa “Wagnerturism
till norska Sørlandets Tvedestrand?”

“Ringen”: Præfatio. Anùlus Nibelùngi

Jubeldoktor Lars Rydbeck Uppsala/Lund föreslår Anùlus Nibelùngi som rubrik för förordet Præfatio. Utmärkt så! Mitt urgamla lexikon tillägger svenska betydelserna fingerring, sigillring. Och vidare enligt lexikonet "Rätt att bära guldring hade i Rom endast ämbetsmän, senatorer och riddare." Vi lägger alltså primärt åtsidan föreställningen att det även kunde syfta på en omslutande brinnande figurativ ring.

För bloggens olika Ring-kapitel finns en gemensam återkommande disposition. 1) En bild av vikt 2) Text eller ljudfil av Ingemar Schmidt-Lagerholm, publicerad i det förgångna. 3) Ljudfiler till två versioner av varje enskilt verk. 4) Ytterligare belysning och fokusering. 5) Punkt.

Wagnerringens kronologi

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Mellan smidesscenen i början av Siegfriedoperan och slutet av Götterdämmerung ligger endast få dagar. Det sagda är innehållet i vad Carl Dahlhaus skriver   – auktoritativ nestor bland Wagnerforskare. Sammalunda förmedlar den excellente konsertpianisten Stefan Mikisch i sina Bayreuthintroduktioner (även på CD, år 2003).

Vanligen betraktas Wagners Nibelungenring som en svävande myt utanför tid och rum. Just genom att vara utlyfta från en banal vardag får de mänskliga konflikterna allmängiltighet utanför konventioner och brottsbalk. Det är inte ofta som den innehållsliga kronologin alls dryftas ens i de mest vederhäftiga kommentarer. Och det finns ju inte som i teveserier skyltar med angiven epok.

Jag anser dock att frågan har intresse och jag vill framföra ett motförslag till denna tidsmässiga sammanslagning av Siegfriedoperan och Götterdämmerung. Fortsätt läsa ““Ringen”: Præfatio. Anùlus Nibelùngi”

“Ringen”: Rhenguldet – rent och rakt

So verfluch ich die Liebe. (Så förbannar jag kärleken.)
Utkast till scenbild för Rhenguldets första scen i samband med att Nibelungens ring uruppfördes i sin helhet i Bayreuth 1876. Konstnär: Josef Hoffmann.

Wagner var inte minst genom brodern till sin registrerade fader totalbeläst vad gäller Aristoteles och de grekiska tragöderna. Följden vid dåtidens gammelgrekiska festspel var ju tre tragedier samt ett epilogartat mera lättsamt satyrspel, således utgörande en tetralogi om fyra separata enheter.

Denna ordning använde Wagner i sitt förstorade verk Nibelungens ring, så när som på att han satte satyrspelet först och kallade detta “Vorabend”. Och vi har “Rheingold” med en riktig satyrfigur, nämligen Loge, gemensamt eldens och lögnens apostel. Kanske Set Svanholms favoritroll. Var helst denne uppträdde i en hel Ring-cykel: Siegmund kunde han avvara, men han släppte aldrig Loge. “Bedenken will ich’s, wer weiß was ich tu’. (Skall tänka på saken, vem vet vad jag gör.)

Glänsande Rhen-guld

Ingemar Schmidt (-Lagerholm), Vestmanlands läns tidning, Västerås (VLT) 1968-04-24

STOCKHOLMSOPERANS NYUPPSÄTTNING av Rhenguldet (1968) är säkerligen den mest samstäm­miga Wagnerinsceneringen på länge. Det är scenografin av Jan Brazda som så ypperligt fint bryggar över vad som nästan alltid har varit ett gap mellan den smidiga musiken och den sceniska stelheten. Fortsätt läsa ““Ringen”: Rhenguldet – rent och rakt”

“Ringen”: Vi väljer Valkyrian

Vereint sind Liebe und Lenz! (Sammanflätade är kärlek och vår!) Ur Siegmunds Vårsång.

Astrid Haugland förfärdigade i början på 00-talet ett antal keramikkfiguriner med motiv från operans värld: “The Rake’s Progress” av Straviskij, Beethovens Fidelio. Wagners Ring blev härvidlag en torso. Men Nornorna finns ju att beskåda vid bloggens kapitel Götterdämmerung, och här är ett bakomslingrat par väl så intensivt som några Valkyrians wagnertvillingar framifrån.

Siegmunds Vårsång (Winterstürme wichen)

“Den danske Wagnertenoren Lauritz Melchior (1890-1973) sjöng med den allra största ära världens operascener runt: Lohengrin, Parsifal, Siegmund, Tristan   – inte lika gärna och mera sällan Siegfried. Fortsätt läsa ““Ringen”: Vi väljer Valkyrian”

“Ringen”: Siegfried i Sverige

TEXT: Ingemar Schmidt-lagerholm

Den med mig alldeles jämnårige Lars Lönnroth har ägnat stor del av sitt förnämligt produktiva liv åt fornisländsk litteratur. När Lars Lönnroth i förordet till sin senaste bok i ämnet,   ”Det germanska spåret” (2017), skriver: ”modern forskning har visat att de texter, som ingår i denna tradition, har tagit starka intryck av latinsk, kristen och romansk medeltidslitteratur”, så är det främst hans egna insatsers förtjänst. Alltså inte såsom tidigare hade ansetts självklart: isolerat ’norrønt’, som den norska termen lyder.

“Du har rätt, jag är ingen wagnerian, men jag har dock haft glädje av Ringen.” Mejl från Lars Lönnroth 2018 07 27.

Lars Lönnroth undgår inte att på den ’tunga’ sidan snudda vid Wagner och på den ’lätta’ sidan beröra Tolkien med mera. Den inledningsvis avbildade Ramsundsristningen återfinns exempelvis i nämnda bok, sidan 75. Det framgår ju av det Lars Lönnroth där skriver såsom kommentar att han inte är wagnerian i djupare mening. Men Lars Lönnroth är här mild, inte aggressivt ignorant såsom en Maja Hagerman eller en Anders Carlberg.

Läs och avnjut denna senaste bok i det isländska ämnet av Lars Lönnroth för dess egen fascination. (Och varför inte ta del av dennes rättvisa ungdomsförsyndelse ’Litteraturforskningens dilemma’ från 1963). Indirekt uttalar Lönnroth klart att Wagners ”förlagor” (även allmänt sett) föga förtäljer om det djuppsykologiska innehållet Wagners musikdramer. Fortsätt läsa ““Ringen”: Siegfried i Sverige”

“Ringen”: Wagners gåtor i Göteborg (Götterdämmung).

“Es riß!/Det brast!“.  Wagners tre nornor i förspelet till Götterdämmerung (Ragnarök) avbildade som keramikfigurer av Astrid Haugland.

(001) Götterdämmerung: Vorspiel ”Die drei Nornen”
Ragnarök: Förspel ”De tre nornorna”
(002) Schluß der ersten Scene.
Första scenens slut
(003) Die dritte Norne:
Den tredje nornan:
(004) Zu locker das Seil! mir langt es nicht: soll ich nach Norden
För löst är garnet, jag lyckas ej. Skall jag räcka ändan mot norden
(005) neigen das Ende, straffer sei es gestreckt!
måste den sträckas hårdare!
(006) Die Dritte, Die Zweite, Die Erste (nacheinaner):  Es riß!
Den tredje, den andra, den första (efter varandra): Det brast!
(007) Die drei Nornen: Zu End’ ewiges Wissen! Der Welt melden
De tre nornorna: Slut med det eviga vetandet! Åt världen
(008) Weise nichts mehr: hinab, zur Mutter, hinab.
meddelar vi inget mer: ner nu härifrån (till moder Erda), ner.

Det krävs god träning i mytologiskt tänkande för att få grepp om vad som här avses. I högre regioner väver nornorna journalistiskt undersökande ett världsnät för det förgångna, för det framtida. World Wide Web skisserat i myternas värld långt före vårt vardagliga nät/nätet. Men trots alla snikvägar krackelerar, eller blockeras världsnätet, (”Es riß!“). Åter till jordens inre, där urmodern Erda kunde ge trygghet. Fortsätt läsa ““Ringen”: Wagners gåtor i Göteborg (Götterdämmung).”

Don Carlo(s) av Verdi i fem eller fyra akter – franska eller italienska?

Huruvida den inledande scenen i fjärran Fontainebleau-skogen skall vara med eller ej i Verdis opera Don Carlo(s). Därtill kan många förståndiga och känslomässiga argument anföras. Först då lite teaterhistoria sådan Ingemar har inhämtat den hos professor Ingvar Holm i Lund.

Denna sommar 2018 från den 28 juli ger ’Operan på Skäret’ vid Kopparberg i Västmanland Verdis “Don Carlo” i fyra akter på italienska. Tågresor från Stockholm erbjuds. Läs mer på hemsidan http://www.operapaskaret.se/ .
  1. För att inte gå alltför långt bakåt i tiden kan vi börja med Shakespeare på 1600-talet. Vildvuxet, stort persongalleri, många platser, överlång berättad tid.
  2. Den så kallade fransk-klassisimen på 1700-talet. Och här erinrar sig Ingemar desslikes sina lärare vid Kungsholmens gymnasium i Stockholm: Ivar Dahlberg och Gunnar Kjellin.
    Stränga tre enheter:  a) platsens   b) tidens   c) handlingens.
    Alltså ej för en teaterscen orealistiskt många platser, helst inom ett dygn (24 timmar) samt få närstående personer. Det kunde bli den perfekta teaterpjäsen.
  3. Mot detta reagerar tidig tysk ”Sturm und Drang”. Exotism. Fjärran länder. Fantasieggande romantiska egendomligheter skulle det i stället vara.
  4.  Mot slutet av 1800-talet återkommer de stränga enheterna med bland andra Ibsen och Strindberg. Fjärde väggens dramatik. Ridån är rummets fjärde vägg. Ridån går upp och publiken tittar realistiskt och naturalistiskt in i en vardagstillvaro med laddade repliker.

Friedrich Schiller (1759-1805) som ju står för förlagan till Verdis opera finns hos punkterna två och tre. Sin Don Carlos avfattar Schiller dock inom den huvudsakligast enhetliga fransk-klassiska ramen. Det betyder att en scen i Fontainbleau-skogen nära Paris från Schillers synpunkt i detta fall är otänkbar. Det är det centrala Escorial i Spanien som gäller. Fontainbleau-scenen återfinns alltså inte hos Schiller. Den är ett tillägg i Verdis libretto-fabrik. Fortsätt läsa “Don Carlo(s) av Verdi i fem eller fyra akter – franska eller italienska?”

“Parken” och “Ängeln” på var sin sida av Öresundsbron

Operafärd till Örestad

Öresundsbron är en mäktighet som, i det läget, inte ens medåkande, gästande mästerfotografen, långe Sten Billsson förmådde ge riktig rättvisa åt. Vi återger initialt likväl ett fotografi uppdragstaget av denne Sten Billsson. Någon vidare vy var det förstås inte vare sig norrut mot barndomens Lo^mma och Bjä`rred eller söderut riktning Kla~gshamn och Skanör. Det skulle kanske en hög turistbus ha bjudit på.

Bilfärd över Öresundsbron i riktning mot den bosättning på grushögar, vilken sedermera fått namnet Malmö. Foto:Sten Billsson.

En god vän till mig, som också när det begav sig var lundadiscofil, berättade att hen nyligen hade bilfärdats över Öresundsbron. Och, konstaterade hen om detta magnifika bygge, att där vore man på väg antingen i ena riktningen mot København (Kongens by) och krångligt belägna ”Operaen paa Holmen” eller i andra riktningen till den bosättning på grushögar, vilken sedermera fått namnet Malmö och det som numera borde heta ”Lewerentz-Operan” men som i discofilens tid bar namnet ’Malmö Stadsteater’.

Ja, sa jag, det där med att hylla dess legendariske arkitekt Sigurd Lewerentz kan jag hålla med om. Men Malmö är väl ingen grushög heller. Och då fick jag beskedet att det på gamla kartor tydligt kan läsas ortnamnet MALMHAUGAR, vars första led är liktydigt med ’sand, grus’ medan det andra ledet i etapper har förkortats haugar>haug>hög>ö. Alltstå långt ifrån någon ö ute i Öresund.

Den äkta modernismen i konstmusiken är vad vi lundadiscofiler alltid med själ och hjärta har omfamnat. Alltså tog sig vännen fram till dessa sydskandinaviska metropoler 180505 och 06 då det skulle bli en tvåfaldig begivenhet: lördagen 5 maj 2018 vankades premiär i Malmö på operan ”Der Park” av Hans Gefors, medan København dagen efter, söndagen den 6 maj, bjöd på ”The Exterminating Angel” av Thomas Adès (uttal ejdes). Fortsätt läsa ““Parken” och “Ängeln” på var sin sida av Öresundsbron”

Evert Taube senior i tre minuter

Lördagens påbörjade serie med Taube senior (SR P2 180616 kl 12) ville inte förmedla treminuterskänsla. (Varför det blir pris för Sankt Sebastian skall strax förklaras)

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Denna reflektion skall fokusera på ljudbit om tre minuter. Men audiohistorien innhåller ju andra synnerligen spännande ting.
Några strödda exempel:

Redan 1937 kunde Toscaninis operaföreställningar i sin helhet tas upp med filmens ljudteknik. Louis Armstrong spelade i början av 1920-talet in virtuosa trumpetsoli på så kallad cylinder. Nedteckningar gjordes noggrant ornament för ornament. Rullarna är förkomna men Bent Persson har efter notmaterialet kunnat rekonstruera och presentera i utvidgat musikantiskt sammanhang. John Fernström fick år 1947 sin klarinettkonsert utförd av Louis Cahuzac på tonsättarens trådband Luxor. När Fernström några år senare i närvaro av bland andra konstnären Bertil Englert högtidligen klingande skulle demonstrera sin tjugominutiga trådrulle så fanns där alls inget ljud.

(Den som i följande text märker en liten anspelning på Sankt Sebastian kan komma att belönas med ett pris.)

Evert Taube och treminutersvallen, en reflektion

För många generationer av äldre svenskar är Evert Taubes visor intimt förknippade med det för innehållet så väl avpassade treminutersformatet. Fortsätt läsa “Evert Taube senior i tre minuter”