Ehrling – sträng och flitig musikalisk allätare

Från 40- till 90-tal var Sixten Ehrling en markant del av Stockholms musikliv. Vi som gick på opera och konserter andra hälften av 1900-talet tog intryck av hans tydliga, ofta dramatiska tolkningar av en bred repertoar: på Operan allt från Mozart till samtida uruppföranden, opera så väl som i yngre dar balett; på Konserthuset från Bach och Haydn till (även där) dåtidens avant-garde.

TEXT: Nils-Göran Olve

Sixten Ehrling

Sixten Ehrling växte upp i Malmö där han var född 3 april 1918. Efter studentexamen kom han 1936 till Stockholm för att gå organistlinjen vid Musikkonservatoriet – hans far tyckte att han borde skaffa sig ett yrke. Parallellt anlitades han ofta som pianist i underhållningssammanhang, men också som ackompanjatör och pianosolist. Studierna innehöll offentliga framträdanden, och från 20-årsåldern betraktades han som en synnerligen lovande pianist. Säsongen 1939/40 var han vid sidan av studierna oavlönad repetitör på Operan.

Operans arkiv, sökbart på nätet, uppger att han uppträdde 1 533 gånger i 111 olika produktioner åren 1940-98. Då är turnéer inräknade men där saknas framträdanden som inte helt var i Operans regi, som hans allra första framträdande vid en elevkonsert 27 april 1940. I maj det året dirigerade han vid balettelevskolans uppvisning på Operan. En av dansarna, Gunnel Lindgren, skulle sju år senare bli hans maka. I början var han främst med som pianist. Äldst i databasen är ett balettprogram 14 november 1940 då han dirigerade något nummer – resten skötte Nils Grevillius – men framför allt var han solist i Gershwins Rhapsody in Blue. Fortsätt läsa “Ehrling – sträng och flitig musikalisk allätare”

Mina första piratskivor – en skivsamlares tredje resa

Det händer att jag köper pirat-cd. Med det menar jag skivor eller nedladdning av ljudfiler från säljare på nätet, där det är uppenbart att den jag köper av inte har producerat eller förvärvat inspelningarna på ett sätt som ger dem rätt att kommersiellt sälja dem. I mitt fall handlar det om operaföreställningar.

TEXT: Nils-Göran Olve

Skivor som samlarobjekt – en skivsamlares första resa
Mitt första Wagner-år – en skivsamlares andra resa

Äldre inspelningar kan vara fria från copyright, men ofta handlar det om helt färska föreställningar.

Det är väl en fyra-fem olika leverantörer i USA, Kanada och Italien som jag har anlitat: Opera Depot, Premiere Opera (två olika i USA och Italien), House of Opera och någon till. Ett par av dem mejlar listor månatligen eller några gånger per år, och de har omfattande kataloger på internet. De billigaste tar bara fem dollars per cd eller dvd. Fortsätt läsa “Mina första piratskivor – en skivsamlares tredje resa”

Tre ovanliga operor tre dagar i följd

varefter varvet upprepas fyra gånger till.

TEXT: Nils-Göran Olve

WEXFORD, IRELAND, 2017. Wexford, en liten stad i sydöstra Irland, är varje höst platsen för en operafestival.  Många reser dit, särskilt från England, och många klär upp sig i smoking. Men så är detta också sedan några år Irlands nationalopera, förmodligen i brist på permanent operaverksamhet i Dublin.

Wexford-operan var från början 1951 ett amatörinitiativ, men sedan ett halvsekel är det nu en visserligen resurssnål men ändå välfungerande plantskola för artister på väg upp, och en plats att testa verk – de flesta från 1800-talet – som kanske är orättvist bortglömda. Fortsätt läsa “Tre ovanliga operor tre dagar i följd”

Toscanini inspelad

När han slutade dirigera hade lp-skivan bara funnits i några få år. Trots det hör Arturo Toscanini (1867-1957) till de dirigenter som gjort flest inspelningar och finns dokumenterade i störst repertoar.

Hela Toscaninis Aida på VHS. Den enda opera som finns fullständigt videofilmad med Toscanini (utgiven på VHS och DVD) är Verdis Aida televiserad konsertant av NBC 26 mars och 2 april 1949 i Studio 8H.

TEXT: Nils-Göran Olve

Bland de få dirigenter födda före 1870 som gjort viktiga upptagningar är han helt utan konkurrens vad gäller mängd och kvalitet, även om Pierre Monteux (född 1875) och Bruno Walter (född 1876) också hann göra många skivor och radioupptagningar. Även de var verksamma upp i 85-årsåldern, vilket betyder att de till skillnad från Toscanini också finns i många stereoinspelningar.

När Toscanini slutade dirigera 1954 var det bara hans sista två konserter som på prov spelats in i stereo. Till dessa kommer en ganska lyckad stereoutgåva av hans Verdi-Requiem från 1951, där två olika källor som tagits upp med olika mikrofoner med dator har kombinerats till att ge rumsverkan.

Här vill jag kort räkna upp de olika kategorier av Toscanini-inspelningar som finns. Fortsätt läsa “Toscanini inspelad”

Den viktigaste dirigenten?

“Quando sarò morto, avrò più vita che voi altri tutti!” När jag är död kommer jag att vara mer levande än alla ni andra!

TEXT: Nils-Göran Olve

Så lär den 84-årige Arturo Toscanini ha utmanat sin NBC-orkesters medlemmar vid en repetition 1951, en ensemble som hade grundats för honom fjorton år tidigare. Yttrandet är på många vis betecknande för förra seklets mest ryktbare orkesterdirigent, född för i år jämnt 150 år sedan. Fortsätt läsa “Den viktigaste dirigenten?”

Glyndebourne’s new Hamlet

This year’s repertoire at Glyndebourne ranged from 1658 Cavalli to 2017 Brett Dean, by the latter a commissioned new version of Hamlet.

by Nils-Göran Olve

Dean is a 55-year-old Australian who spent 15 years as a violist in the Berlin Philharmonic. Dean has been a full-time composer since the year 2000. In that capacity he has become widely known, not least in Sweden where the Stockholm Concert Hall devoted its annual composer festival to him in 2011.

I liked this new Hamlet opera very much. There were several reasons for that, one of course being the quality of the play itself. But my main reason for enjoying this so much was that Dean’s Hamlet is a genuine opera Fortsätt läsa “Glyndebourne’s new Hamlet”

Mitt första Wagner-år – en skivsamlares andra resa

Vintern 1960/61 fyllde jag 13 och började gå på Operan på allvar. Pappa vikarierade ofta i Hovkapellet och sedan han talat med någon vaktmästare fick jag smyga mig in till en av de väggfasta fällstolarna på parkett vänster. Eller också kunde jag som nybliven realskoleelev utnyttja studentrabatt: 9 kronor på parkett eller 2 kronor på tredje raden.

TEXT: Nils-Göran Olve

Skivor som samlarobjekt – en skivsamlares första resa
Mina första piratskivor – en skivsamlares tredje resa

Wagner hade jag vaga begrepp om, fast det jag läst i Klas Ralfs Operakvällar lät lockande. Den tionde opera jag såg blev Valkyrian vid en söndagsmatiné den 9 april 1961. Den fanns inte i Ralfs bok, men sedan ett halvår läste jag tyska så jag lyckades få några idéer om handlingen ur ett referat på sju-åtta rader i Das Atlantis Buch der Musik på föräldrarnas bokhylla. Fortsätt läsa “Mitt första Wagner-år – en skivsamlares andra resa”

Ringens återkomst

Det var september 2005 som första delen av Stockholmsoperans åter aktuella uppsättning av Wagners Nibelungens ring avtäcktes, och jämnt två år senare fullbordades projektet med premiären på den fjärde och sista operan. Nyfikenheten var stor, både på det sceniska och på sångarna, och dirigenten Greger Bühl var en relativt oprövad Wagner-kraft.

En version av denna artikel publicerades i OV-Revyn april 2017 inför nypremiären på Stockholmsoperans uppsättning av Wagners Nibelungens ring.

TEXT: Nils-Göran Olve

Regissören Staffan Valdemar Holm och scenografen Bente Lykke Möller hade 2002 satt upp Tannhäuser, kanske som ett slags provprojekt, och något kunde man också gissa från deras många talteateruppsättningar och ett par ytterligare operauppsättningar. Fortsätt läsa “Ringens återkomst”

Omvänd till Aniara

Aniara var närmast en kultopera efter sin premiär 1959 på Stockholmsoperan. Fram till 1971 gavs den där årligen. Men som ny och ung operabesökare var den inget jag sökte mig till. Först 1967 när jag hade hunnit bli 18 vågade jag mig på den.

TEXT: Nils-Göran Olve

Ändå var Karl-Birger Blomdahl starkt närvarande i Stockholms musikliv och därmed i mitt medvetande. Hans verk spelades, han var musikchef vid Sveriges Radio, jag såg honom ofta på konserter och förstod att han – på gott och ont – sågs som mäktig smakdomare. Fortsätt läsa “Omvänd till Aniara”

“Nabucco” på Met-Biografer 7 januari 2017

Det var en åtminstone delvis stimulerande kväll. Men jag hade många invändningar. Och jag är inte så kär i Nabucco.

TEXT: Nils-Göran Olve

Åtminstone en stor teater som Metropolitan sporrar till att det är decibel som gäller. Den här uppsättningen som jag tror är från 2001 (Moshinsky) har massor av trappor och ganska anslående helhetsbilder, men med tungviktiga damer (och tenor), och ett väldigt gammaldags agerande bortsett från inramningen, så var detta inget för närbilder. Fortsätt läsa ““Nabucco” på Met-Biografer 7 januari 2017″

Jussi – kan man jämföra Jussi?

Fast det gått ett drygt halvsekel sedan Jussi Björling dog går det att få tag på fler upptagningar med honom än någonsin. Enstaka arior finns i tjugotalet versioner. I en ny bok på ett amerikanskt universitetsförlag skriver en brittisk-italiensk expert, Stephen Hastings, om nästan alla Jussis inspelningar.

Denna artikel publicerades något förkortad i Axess 2013, 1, s. 94-96.

TEXT: Nils-Göran Olve

Nörderi eller forskningsområde? Kritisk analys av inspelningar är ännu inte allmänt erkänt som musikvetenskapligt arbete, påpekar författaren till den bok som här ska presenteras. Det finns systematiska genomgångar av några kända artisters efterlämnade inspelningar. Ljudspåren efter Maria Callas och Arturo Toscanini har blivit föremål för hela böcker. Men liksom när det gäller skivrecensioner är det ofta fråga om journalisters personliga tyckande. Även om de ibland har studerat musikvetenskap så verkar det inte ha gett många ledtrådar för vad man kan lyssna efter. Fortsätt läsa “Jussi – kan man jämföra Jussi?”

Wagners tre tidiga operor “Die Feen”, “Das Liebesverbot” och “Rienzi”

Lägesrapport från wagnerfestspelen i Bayreuth jubileumsåret 2013. Inte på Wagnerteatern men väl innanför stadsmurarna spelades för första gången i officiellt sammanhang Wagners tre första fullbordade operor ’Féerna’, ’Kärleksförbudet’ och ’Rienzi’. Rubriken ger verkens kronologiska ordning. Men 2013 års svit blev en annan. Ur “OV-Revyn”, augusti 2013. Rapportör var Nils-Göran Olve.

TEXT: Nils-Göran Olve

Die Feen (Bayreuth, 9 juli 2013)

Bayreuthfestspelen ger bara Wagners tio mogna operor. Till hans 200-årsfirande skedde ett undantag i samarbete med Leipzigoperan. Festspelhuset anses inte lämpat för mästarens tidiga verk: de är kanske inte fina nog, men framför allt är akustiken fel. Dessutom pågick förstås repetitioner där inför festspelens öppnande några veckor senare. Alltså inreddes Bayreuths idrottshall som operahus genom påkostade akustiska och sceniska förändringar – lyckade, tycker jag. Fortsätt läsa “Wagners tre tidiga operor “Die Feen”, “Das Liebesverbot” och “Rienzi””

Brechts Mahagonny – en opera som ”svidande konsumtionskritik”

Kurt Weills och Bertholt Brechts ”Staden Mahagonnys uppgång och fall” är ett paradoxalt verk. Formmässigt påminner det om ”Enleveringen ur seraljen” eller ”Trollflöjten”: ett tjugotal musiknummer som delvis åtskils av talade dialoger, delvis går i varandra, och med riktiga aktfinaler.

Utgivaren har kompletterat med några enskildheter markerade ISL

TEXT: Nils Göran Olve

Musiken blandar lättsamma ballader i typisk Weill-stil, varav några nästan blivit schlager, med kantiga kör- och orkesternummer som låter Hindemith. Att den tillkom i Weimar-republikens Tyskland hörs även om vi inte visste det. Fortsätt läsa “Brechts Mahagonny – en opera som ”svidande konsumtionskritik””

Om det fanns Nobel-pris för utgåvor av gammalt ljud…

I artikeln “For what do we listen?” skrev jag om äldre inspelningar för tidskriften The Record Collectors läsekrets, som jag förmodade var bekanta med sångarnamn som Nellie Melba och Florence Easton. Den som inte är det kan lätt googla namnen. Men min hänvisning till Marstons utgåvor kan behöva förklaras, och när utgivaren frågade mig om denne så blev mitt svar följande betraktelse.

Se även artikeln For what do we listen.

TEXT: Nils Göran Olve

Ward Marston heter en amerikan som gjort det till sin uppgift att restaurera gamla inspelningar av klassisk konstmusik. Riktigt, riktigt gamla: de äldsta han har gett ut gjordes 1890 på privata vaxrullar. Fortsätt läsa “Om det fanns Nobel-pris för utgåvor av gammalt ljud…”

OPERAHUSENS KONSTNÄRLIGA LEDARE – VAD BLIR KVAR?

BOKRECENSION: Att en museichef, stadsteaterchef eller chefdirigent starkt präglar sin institution trots få år som ledare finns det många exempel på. Även om det sker med lite fördröjning: repertoarplanering och trimning av en symfoniorkesters nivå ger effekt först när chefen snart ska avgå.

Hannu Salmi och Lasse Zilliacus (red.) (2014)
Armas Järnefelt. Kompositör och kapellmästare i Finland och Sverige
Atlantis. 325 s. ISBN 978-91-7353-716-2
Jutta Lamprecht (red.) (2015)
Leo Blech. Komponist – Kapellmeister – Generalmusikdirektor
Hentrich & Hentrich. 108 s. ISBN 978-3-95565-091-9

TEXT: Nils-Göran Olve

Annan påverkan märker omvärlden mindre av: rekryterade personer som blir kvar; nya arbetssätt och samarbeten; erfarenheter som följd av att anställda har betrotts med nya uppgifter. Sådana spår kan finnas kvar länge som sediment från avlägsen tid. Fortsätt läsa “OPERAHUSENS KONSTNÄRLIGA LEDARE – VAD BLIR KVAR?”

JUSSI BJÖRLING: Copenhagen concert 1959

SKIVRECENSION: This concert was discovered only recently: 50 minutes in very good mono sound documenting Björling’s last concert in Denmark, a country where he had sung more than 60 concerts and opera performances beginning already in 1931 when he was just 20. No other live Danish recordings of Björling survive, and only three other full-length song recitals – all from the US.

This is a review for The Record Collector (http://www.therecordcollector.org/) which was published in a somewhat abbreviated version in its September 2016 issue (Vol.61 No.3), p.199-200. There has now been a second issue from the tape collection mentioned at the end of the review: JSP 683 devoted to Marian Anderson’s 1961 Copenhagen concert, plus her concert in front of the Lincoln Memorial 1939.
Complete concert at Falkonercentret, Copenhagen, 15 October 1959: 16 arias and songs, with Bertil Bokstedt, pf. And bonus: complete Voice of Firestone broadcast 10 March 1952: 6 arias and songs plus announcements.
JSP records (www.jsprecords.com) JSP 682   28 tracks	68 mins.

TEXT: Nils-Göran Olve

He is in exceptionally good voice, not least if we remember that he had to be hospitalized for his heart condition during his final operatic recording just a few weeks earlier (Madama Butterfly for EMI in Rome), and would die from it less than a year later. During that year he would return twice to the US for his final performances at the Met and the San Francisco Opera, and he would sing in opera in Stockholm and London, and several more concerts. The context for the recital is given in the exceptionally detailed annotations by Harald Henrysson, Stephen Hastings and others that together with 15 illustrations make up the 24-page booklet – valuable in itself for us Jussi fans. Fortsätt läsa “JUSSI BJÖRLING: Copenhagen concert 1959”

For what do we listen?

Some of us collect scalps, ticking off the once-famous singers (or just rare recordings) we own – if only on CD. Others take an aesthetic pleasure in the sound of old recordings, like consumers of orange juice who preferred the metallic taste of tinned orange juice when frozen juice was introduced.

Published in The Record Collector (http://www.therecordcollector.org/), March 2007 (Vol.52, No.1), p.58-60.
Se även artikeln Om det fanns Nobel-pris för utgåvor av gammalt ljud…

TEXT: Nils-Göran Olve

But for most of us there has to be other reasons for spending time on old recordings when there are so many new ones. It is dangerous to claim that some are more worth our attention than others. Confronted with the flood of new releases, and writing the occasional record review for the Record Collector, it becomes necessary. So what is it we are listening for? Fortsätt läsa “For what do we listen?”

Nils-Göran Olve i SANKT PETERBUURRGG

På bilden befinner sig Nils-Göran Olve på Marinskijteatern i den stad som under sovjettid hette Leningrad, och där teatern även långt senare bar namn efter kommunistledaren Sergej Kirov (född 1886-mördad 1934).
Nils-Göran Olve på Marinskijteatern i den stad som under sovjettid hette Leningrad, och där teatern även långt senare bar namn efter kommunistledaren Sergej Kirov, född 1886-mördad 1934, [Sergej Kiraff (Сергей Киров)].
Tillfället är från 2005 under “Stjärnklara vita nätter” (звезды белых  ночей). Det vill säga festival i SANKT PETERBURG såsom staden numera
på imperialistisk ryska heter enligt Putins påbud. Fortsätt läsa “Nils-Göran Olve i SANKT PETERBUURRGG”

Skivor som samlarobjekt – en skivsamlares första resa

RCA LM-2044-C. Så hette min första egna lp: utdrag ur La traviata med Pierre Monteux som dirigent. Året var 1959 och jag var elva.

TEXT: Nils-Göran Olve

Mitt första Wagner-år – en skivsamlares andra resa
Mina första piratskivor – en skivsamlares tredje resa

Året före hade jag drabbats av opera. Efter att ha läst i Musikrevy att en nyutgiven ep med Caruso i fem Verdi-arior – upptagningar som då var femtio år gamla – hade ”långt mer än affektionsvärde” så hade den fått bli min första egenköpta skiva, och nu var det dags att gå vidare mer systematiskt och täcka in de viktigaste operorna. Fortsätt läsa “Skivor som samlarobjekt – en skivsamlares första resa”

Tala om sång – Nils-Göran Olve

Hur låter bra operasång? Går det att komma överens om det, eller gillar vi helt olika exempel – kanske rent av hör olika saker? Är det en fråga om smak, så att olika länder och tider har gillat olika slags sång, eller finns det ”eviga sanningar”?

TEXT: Nils-Göran Olve

Publicerat i lite annan form i Tidskriften Musikdramatik 2000. Musikdramatik och senare kompletterande Tidskriften Musikdramatik hette fram till år 2002 den publikation som nu med den äran bär namnet rätt och slätt Opera. Det är Sören Tranberg som sätter sin prägel på utformandet. Namnbytet skedde efter vad man tror med stora födslovåndor.

Skriver man om föreställningar och skivor är det här frågor som man ofta bör ställa sig. Visst är opera mycket mer än bra sång. Sången är dock avgörande för de flestas upplevelse. Ändå kommenteras den sällan i recensioner. I synnerhet gäller det röstbehandlingen i sig. Att peka ut rösttekniska problem, eller kommentera sångarens förmåga att sjunga det som står, verkar många dra sig för. Det kanske känns alltför personligt? Eller också skyggar recensenten för att ge sig in på det knepiga området sångteknik. Jag har bläddrat i några MD-nummer från senare tid. Någon gång kan man hitta kommentaren att en röst låtit väldigt trött eller ofri. Annars hittar jag bara ord som vacker, glödande, rondör, värme, frisk, imponerande, elegant, slank, märgfull, tillsammans med enstaka kommentarer om att diktionen varit bra eller att orkestern dränkt sångarna. Fortsätt läsa “Tala om sång – Nils-Göran Olve”