Stefan Johansson: Wagners Ring på Kungliga Operan.

Regi och framförandetraditioner under ett sekel

Blogganpassad version av Stefan Johanssons omfattande essä, vilken ingår i antologin ”Operavärldar”, redigerad av Torsten Pettersson och utgiven år 2006, alldeles innan Staffan Valdemar Holms Stockholms-Ring gick av stapeln. I det sammanhanget var Stefan Johansson – vad man förstår – välbehövlig, ständig dramaturg, vilket flitigt även dokumenterades.

TEXT: Stefan Johansson

RICHARD WAGNERS operatetralogi Nibelungens ring har en snart hundraårig svensk scenhistoria, räknat från den första kompletta  Ringen på Kungliga Operan 1907. Under den tiden har verket hun­nit bli en central del av svensk operarepertoar. Det har sitt intresse att behandla dess scenhistoria utan anspråk på uttömmande utförlighet för att ge en bakgrund till kommande nyupp­sättningar av verket och antyda rikedomen i ett för teater- och musikforsk­ningen ganska oplöjt fält. Fortsätt läsa ”Stefan Johansson: Wagners Ring på Kungliga Operan.”

Ringen-tolkningar i Stockholm 1904-2007

Följer ljudfiler från cd-skiva kompilerad av Stefan Johansson. Ursprungligen en skiva som hörde till det 96-sidiga rikt bildbestyckade häftet ”Nibelungens Ring, Kungliga Operan 1895-2007”. Sammanlagd speltid 1h20. Med Stefan Johanssons uttryckliga tillstånd.

Rhenguldet
  1. Lugt, Schwestern (Rhendöttrar, Alberich), scen 1, 1968-04-20 (5’57)
    Margareta Hallin, Dorrit Kleimert, Ileana Peterson,
    Anders Näslund / Silvio Varviso
  2. So weit Leben und Weben (Loge), scen 2, 1904 (3’12)
    Otto Briesemeister
  3. Weiche, Wotan (Erda, Wotan), scen 4, 1968-04-20 (5’27)
    Unni Rugtvedt, Erik Saedén / Varviso
  4. Aftonljust skimrar solens öga (Wotan) 1905/06 (2’41)
    Åke Wallgren

Resterande Ringexempel från CD-skivan får man via länken “fortsätt läsa”. Fortsätt läsa ”Ringen-tolkningar i Stockholm 1904-2007”

TEMA: Wagners Ring

Wagners Ring är förstås ingalunda något slags allmän variant på någon Saga om någon Ring. Saga kan Wagners mäktiga skapelse knappast kallas, ty det mesta har direkt och konkret relation till verkliga livet. Möjligen är det en mytologi efter gammalgrekiskt mönster.

Det finns en person av Nibelungarnas släkte, och det gäller den ring denne Nibelung gör anspråk på såsom varande sin, därför beteckningen ”Nibelungens ring”. Tysk originaltitel: ”Der Ring des Nibelungen”. (genitiv av femte deklinationen slutande på -n i stället för -s; grundform der Nibelung/e för den som kommer ihåg sin tyska), Men det är ju också en cirkel, en cykel, en ring, där allt skulle kunna börja på nytt. Den korta benämningen ”Ringen” hänför sig alltså till ett värdefullt guldföremål vanligtvis att träda på någons finger. Ordet Ringen kan också bli genretiteln på något cykliskt, något som kan börja om från början, något som går runt liksom en ringdans.

Vivaopera presenterar i ett antal kommande inlägg texter relaterade till Wagners Ring samt ljudfiler huvudsakligast med äldre inspelningar i mono. En given uppdelning är

1) Allmänt om hela Ringen
2A) Rheingold 2B) Walküre 2C) Siegfried 2D) Götterdämmerung

På bloggen ges inga direkta innehållsreferat för handlingen i Wagners Ring. Därav finns en mångfald på nätet, på bibliotek eller eljest i handböcker som den intresserade kan förväntas redan inneha. Den som vill ha det riktigt utförligt och välskrivet kan gå till sidorna 62 – 118 i boken ”Ringen” av Hackzell och Kask, Sohlmans 1976.

Rusalka utan avskuret huvud

“Den lille havfrue” i det yttre av danska huvudstadens hamnområde fick sitt vackra huvud avskuret. Kanske utfördes deliktet på 1970-talet av drakabyggaren Jørgen Nash, eller så skrävlade han bara. Ovisst om det kunde löna sig att leta i trakten av Örkeljunga efter denna metallbit.

Anonym omslagsbild (31,5 x 31,5 cm) till ett fyraskivors tjeckiskt vinylalbum i stereo (Supraphon, Prag 1961), Dirigent: Zdeněk Chalabala (1899-1962); Milada Šubrtová (Rusalka sop), Ivo Žídek (Prinsen ten), Eduard Haken (Vattenanden bas).

Fjorton år senare (1975) gjordes en tjeckisk teveversion med denna audioinpelning som grund (nästan in extenso). Alltså filmade mimande skådespelare i studio och externt. Stillbilder från denna tjeckiska teveversion följer nedan    – efter mödosamt redigeringsarbet av Astrid och Ingemar   – såsom bildspel i femton episoder. Allt för att befrämja äkta tjeckisk miljö.

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Havfrue-fabeln av H C Andersen från 1837 lästes av Dvoraks blivande librettist under en ferievistelse på Bornholm i slutet av 1800-talet. Till det folkloristiska i temat kan vi återkomma. Dvoraks Rusalka är ju en med H C Andersens skapelse besläktad vattendam. Och kanske har det hänt att regissörer har utsatt även henne för välmenta dock ej välbetänkta nidingsdåd. Fortsätt läsa

Glada änkan (Die lustige Witwe) – helt intim på Maxim

Die lustige Witwe (Glada änkan) av Franz Lehar från år 1905 är en absolut höjdpunkt inom musikdramatiken. Så tycker Birgitta Svendén i toppen för Kungliga Operans nuvarande ledning. Och det tyckte också Ingmar Bergman år 1954 och år 1974.

Operett av Franz Lehár (1905)
Danilo av börd och Hanna från folket
Danilo Danilowitsch, Hanna Glawari
(obs växling av betonad stavelse för grevenamnet)
/jfr  också slaviskt: Vladimir Vladimirovitj Putin  - som det annonseras innan guldörrarna slås upp i Kreml för Rysslands potentat/

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Ingmar Bergman hade i sin ungdom på 1930-talet upplevt ”Glada änkan ” med hovsångarparet Einar Beyron – Britta Herzberg.  (Var det Nils Grevillius som tolkade takten?) Genrebeteckningen spelar därvidlag ingen roll. Operett   – trivsam liten opera –   ja visst. De flesta italienska ’opere liriche’ har tillkommit under stressiga produktionsförhållanden som har liknat dem som rådde för Franz Lehár i Wien år 1905. Fortsätt läsa ”Glada änkan (Die lustige Witwe) – helt intim på Maxim”

Homofilerna – de förföljda, 1964

MÅNDAGEN DEN 8 JUNI 1964  Vestmanlands läns tidning (VLT)

av Ingemar Schmidt (-Lagerholm)

Bokrecension: ”Jag var anställd i en affär, där revisionen avslöjade en kassabrist på 15.000 kronor. Innehavaren kallade in mig och föreslog en “uppgörelse i tysthet”: jag skulle skriva under en revers och sen sluta min anställning. Men jag krävde att polisen fick anmälan. Det avslöjades att en tidigare anställd hade förskingrat pengarna. Naturligtvis sade jag upp mig, och kort efteråt fick jag ett nytt jobb. Plötsligt en morron låg min avlöning på bordet med en uppmaning att jag borde ge mig av… Min tidigare chef hade ringt till min nya chef och berättat att jag var homofil och därtill opålitlig i ekonomiska sammanhang.” Fortsätt läsa ”Homofilerna – de förföljda, 1964”

Väst-Berlin 1965, “Cirkus Karajani”

Västberlins nya konserthus (1963).
Åhörarplatserna stiger uppåt terrassformigt som vingårdar.

TISDAGEN DEN 20 JULI 1965, Vestmanlands läns tidning

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Den utan konkurrens märkligaste kulturbyggnaden i det återuppbyggda Berlin är det nya konserthuset i Västberlin, fyndigt “döpt” till Cirkus Karajani. Det enda konserthus i världen som är konstruerat för umgänge och social gemenskap. Åhörarna samlas till samvaro i grupper, samvaro mellan grupper, samvaro med och kring upplevelsen. Fortsätt läsa ”Väst-Berlin 1965, “Cirkus Karajani””

Hamburgs “Elphi” har acceptabel akustik

Öppningsevenemanget ägde rum onsdagen den 11 januari 2017. Hamburgs nya konsertbygge ovanpå en rejäl lagerlokal vid kajen (Kaispeicher) demonstrerade en generellt sett acceptabel akustik i den stora rymd som upptas av ensemblemangets stora sal med fyra, rent av fem, vindlande rader i diskret gråbeige och blåsvart nyans.

Interval Applause / Opening Concert © Michael Zapf

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Ingen tvekan om att detta är ett arkitektoniskt mästerstycke   – en bra bit över två tusen sittplatser, ingen på längre än trettio meters avstånd från ’medias res’. Att jämföra med 1500 platser i Malmö stora Lewerentz-teater (nuvarande Malmö Opera). Viss inspiration har nog kommit från konserthuset i Västberlin ”Cirkus Karajani” färdigställt 1963. Ett ballongklot, ett strutsägg och så till det någon tårtspets i maxiformat. Fortsätt läsa ”Hamburgs “Elphi” har acceptabel akustik”

“Nabucco” på Met-Biografer 7 januari 2017

Det var en åtminstone delvis stimulerande kväll. Men jag hade många invändningar. Och jag är inte så kär i Nabucco.

TEXT: Nils-Göran Olve

Åtminstone en stor teater som Metropolitan sporrar till att det är decibel som gäller. Den här uppsättningen som jag tror är från 2001 (Moshinsky) har massor av trappor och ganska anslående helhetsbilder, men med tungviktiga damer (och tenor), och ett väldigt gammaldags agerande bortsett från inramningen, så var detta inget för närbilder. Fortsätt läsa ”“Nabucco” på Met-Biografer 7 januari 2017”

Jussi – kan man jämföra Jussi?

Fast det gått ett drygt halvsekel sedan Jussi Björling dog går det att få tag på fler upptagningar med honom än någonsin. Enstaka arior finns i tjugotalet versioner. I en ny bok på ett amerikanskt universitetsförlag skriver en brittisk-italiensk expert, Stephen Hastings, om nästan alla Jussis inspelningar.

Denna artikel publicerades något förkortad i Axess 2013, 1, s. 94-96.

Av Nils-Göran Olve

BOKRECENSION: Stephen Hasting, The Björling Sound – A Recorded Legacy (University of Rochester Press 2012, 420 s.)

Nörderi eller forskningsområde? Kritisk analys av inspelningar är ännu inte allmänt erkänt som musikvetenskapligt arbete, påpekar författaren till den bok som här ska presenteras.

Fortsätt läsa ”Jussi – kan man jämföra Jussi?”

Flyg på Nabuccos gyllene vingar från Italien till periferins Norge!

Nabucco – Verdi var tjugonio år när han skrev verket

Av Ingemar Schmidt-Lagerholm

Nåväl, protagonisten Nabucco    – och vi skall här inte besvära oss med hans längre ”irakiska” namn Nabucodonosor / Nebudkanessar –   har ju inga vingar precis. Dennes klumpiga bidrag till operan med hans namn består i en våldsam blasfemi, hädelse, vilken omgående bestraffas med förlust av förstånd, dvs med dårskap. Fortsätt läsa ”Flyg på Nabuccos gyllene vingar från Italien till periferins Norge!”

Brecht – Berlin DDR

det var där han hamnade efter
Danmark, Sverige, Finland, Moskva
samt förhör i USA.

Exilfärden återspeglas punktvis i expressionistiska kortdikter.
Här hämtade ur ett Brechtnummer  (1 // 1964) av Ord och Bild,
kulturtidskrift för de nordiska länderna.

Sex dikter av Bert Brecht

KOMMENTARER: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Sex dikter av Bert Brecht (1898-1956) i original samt svenska översättningar (Aleby, Bjurman).
Urvalet är i anslutning till essän “Brecht och kommissarierna” av Stig Jonasson återpublicerad i  www.vivaopera.se den 9 december 2016.
Fortsätt läsa

Ernst Jünger (Juenger) – vem är det?

Ja, den frågan har många trott sig kunna besvara. Under Weimarrepubliken och några år in på Tredje riket var nazisterna övertygade om att Jünger var deras man.

Av Stig Jonasson (1975)

Under en kort period ansåg Karl Radek att ingenting, inte ens valframgångar, kunde vara värdefullare för det tyska kommunistpartiet än att lyckas värva Ernst Jünger. Och strax efter andra världskriget myste de klerikala kretsarna i Västtyskland över att han äntligen tycktes ha hittat hem till det kristna fadershuset. Fortsätt läsa ”Ernst Jünger (Juenger) – vem är det?”

Giordanos Fedora ingen deckare

Giordanos ”Fedora” är ingen deckare eller ”krimi”. Det är ett drama om sexuell besatthet, och åtrån bara ökar genom medvetenheten om kontrahentens mord och får ännu högre potens när det blir klart att även konkret otrohet – alldeles purfärsk, in flagranti – finns med i bilden.

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Giordanos ”Fedora” är ingen deckare eller ”krimi”. Det är ett drama om sexuell besatthet, och åtrån bara ökar genom medvetenheten om kontrahentens mord och får ännu högre potens när det blir klart att även konkret otrohet   – alldeles purfärsk, in flagranti –   finns med i bilden. Här gives inte spåret av ömhet, endast fullbordad sexualakt vid ankomst direkt till sängkammaren en timme efter festen med eller utan levererad rumsnyckel   – fra un’ora. Fortsätt läsa ”Giordanos Fedora ingen deckare”

Brecht och kommissarierna

Få författare har haft så trassliga politiska affärer som Bertolt Brecht, men ingen har väl heller njutit så av att spela den gåtfulles roll på den politiska scenen som den store drama­tikern och regissören. Detta har lurat många aningslösa exegeter att antingen prisa honom som kommunistiskt helgon eller hånfullt jämställa honom med den norske Hitlerbesökande författaren Knut Hamsun.

Av Stig Jonasson

Ord och bild (kulturtidskrift för de nordiska länderna)   nr 1 / 1964

Det har också gjorts enfaldiga försök att helt avpolitisera Brechts diktning. Det är emellertid omöjligt att ge en definitiv bild av Brechts förhållande till marxismen av den enkla anledningen att hans omfattande litterära kvarlåtenskap fortfarande ligger oåtkomlig i Östberlin. (Måhända annorlunda år 2016, inflikar ISL) Hans opublicerade dikter, brev, dagböcker och notiser lär innehålla åtskilligt av sensationell politisk karaktär. Fortsätt läsa ”Brecht och kommissarierna”

Wagners tre tidiga operor “Die Feen”, “Das Liebesverbot” och “Rienzi”

Lägesrapport från wagnerfestspelen i Bayreuth jubileumsåret 2013. Inte på Wagnerteatern men väl innanför stadsmurarna spelades för första gången i officiellt sammanhang Wagners tre första fullbordade operor ’Féerna’, ’Kärleksförbudet’ och ’Rienzi’. Rubriken ger verkens kronologiska ordning. Men 2013 års svit blev en annan. Ur “OV-Revyn”, augusti 2013. Rapportör var Nils-Göran Olve.

TEXT: Nils-Göran Olve

Die Feen (Bayreuth, 9 juli 2013)

Bayreuthfestspelen ger bara Wagners tio mogna operor. Till hans 200-årsfirande skedde ett undantag i samarbete med Leipzigoperan. Festspelhuset anses inte lämpat för mästarens tidiga verk: de är kanske inte fina nog, men framför allt är akustiken fel. Dessutom pågick förstås repetitioner där inför festspelens öppnande några veckor senare. Alltså inreddes Bayreuths idrottshall som operahus genom påkostade akustiska och sceniska förändringar – lyckade, tycker jag. Fortsätt läsa ”Wagners tre tidiga operor “Die Feen”, “Das Liebesverbot” och “Rienzi””

Peter Weiss om IDÉER I VÅR TID

ONSDAGEN DEN 21 APRIL 1965 VLT (Vestmanlands läns tidning)
Chefredaktör: Anders Yngve Pers, Kulturredaktör: Lars Höög

Ingemar Schmidt (-Lagerholm)

BOKRECENSION: ”Det stora dilemmat som många av oss sitter i som har utgått från en radikal socialism är att denna socialism inte samtidigt har tillåtit intellektuell och individuell frihet. Att det låter sig förenas är ju fortfarande idealet. Vad som diskuteras idag är frågan huruvida det är möjligt att bevara en individuell frihet samtidigt med en socialisering av samhället.”

Så formulerade Peter Weiss i en intervju de teser han behandlar i sitt stora idédrama med den långa titeln “Jean Paul Marat förföljd och mördad så som det framställs av patienterna på hospitalet Charenton under ledning av Herr de Sade.” Eller på originalets tyska: ”Die Verfolgung und Ermordung Jean Paul Marats dargestellt durch die Schauspielgruppe des Hospizes Charenton unter Anleitung des Herrn de Sade.“  Den rolltekniska form, som Weiss har valt för sin idédiskussion, gör att han kan ge en mångfald perspektiv på socialism i teori och praktik. Fortsätt läsa ”Peter Weiss om IDÉER I VÅR TID”

Brechts Mahagonny – en opera som ”svidande konsumtionskritik”

Kurt Weills och Bertholt Brechts ”Staden Mahagonnys uppgång och fall” är ett paradoxalt verk. Formmässigt påminner det om ”Enleveringen ur seraljen” eller ”Trollflöjten”: ett tjugotal musiknummer som delvis åtskils av talade dialoger, delvis går i varandra, och med riktiga aktfinaler.

Ingemar Schmidt-Lagerholm har kompletterat med några enskildheter markerade ISL

Av Nils Göran Olve

Musiken blandar lättsamma ballader i typisk Weill-stil, varav några nästan blivit schlager, med kantiga kör- och orkesternummer som låter Hindemith. Att den tillkom i Weimar-republikens Tyskland hörs även om vi inte visste det. Fortsätt läsa ”Brechts Mahagonny – en opera som ”svidande konsumtionskritik””

SIEGFRIED WAGNER – hunsad medelmåtta eller djärv förnyare

I DET EVIGT pågående krönikespel som är dynastin Wagners historia intog mästarens ende son, Siegfried, länge en gåtfull och undanskymd plats. Siegfried Wagner (1869 -1930) var i sin tillbakadragna stillhet en avvikande särling, den svage lite världsfrånvände och smått handlingsförlamade, familjens väluppfostrade men ändå svarta får.

Tidskriften Opera nr 3/2010

TEXT: Erik Graune

Trots sin motvilja mot Bayreuthklanens mer och mer extrema stortyska ideologi och osunda sektbildning och med tiden tilltagande nazifiering, hade han inte styrka nog att hävda sig mot det gigantiska fadersarvet, ännu mindre mot modern Cosima och inte heller senare mot den 28 år yngre hustrun Winifred.

Att detta bara är en del av sanningen fram­kommer nu då fler av hans operor blir tillgängliga för en bredare allmänhet. Här växer istället fram en konstnärspersonlighet med en lågmäld men stark integritet. Han som visar att han, trots det monumentalt kvävande familjetrycket, lyckades gå sin egen väg och, ofta utan uppmuntran, hävda sig både personligt och konstnärligt. Fortsätt läsa ”SIEGFRIED WAGNER – hunsad medelmåtta eller djärv förnyare”

Nystroems “Herr Arnes penningar”

Gösta Nystroem är mest känd för sina symfonier och sånger, men han befann sig också hela livet på flera sätt i närheten av det sceniska – bland annat som operarecensent och teatertonsättare. Vid mer än 60 års ålder fullbordade han sin första och enda opera.

Ett avsnitt ur Anders Edlings biografi Gösta Nystroem, Gidlunds 2016, redigerat av författaren.

AV Anders Edling

Idéer till egna operor hade han haft långt tidigare. På 1920-talet hade han varit intresserad av att göra opera av ”Gösta Berlings saga”, och han hade vid samma tid satt igång men aldrig avslutat en tonsättning av den franske författaren André Obeys Shakespeare-baserade pjäs ”Le viol de Lucrèce”. Det blev i stället andra kompositörer som gjorde operor av de verken – Riccardo Zandonai med ”I cavalieri di Ekebù” och Benjamin Britten med ”The Rape of Lucrecia”. Fortsätt läsa ”Nystroems “Herr Arnes penningar””

Weiss rannsakar västtyskt välstånd

Jag hade våren 1964 uppfattat tidningsnotiserna om att den tysk-svenske författaren m m Peter Weiss våren 1964 följde den just pågående Frankfurträttegången mot personalen i förintelselägret Auschwitz, och att det skulle bli en teaterpjäs.

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm
FOTO: Markus Gårder

Jag minns mycket väl omständigheterna kring uruppförandet den 19 oktober 1965. Peter Weiss var aktad och etablerad. Scenstycket som på tyska hade titeln “Die Ermittlung” skulle premiärvisas klockmässigt samtidigt i Östberlin (DDR) och i Västberlin (som ju räknades till BRD, Förbundsrepubliken). Fortsätt läsa ”Weiss rannsakar västtyskt välstånd”

Bellman – harmlös antisemitism?

”Må på hvart caffehus hvar jude bli förbjuden att nå’nsin stiga in.”

Carl Michael Bellman (1740 – 1795) – DalaDemokraten 31 juli 1995

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm
Publiceras nu åter, 21 år efter första publiceringen.

”Må på hvart caffehus hvar jude bli förbjuden att nå’nsin stiga in.” Så skriver Carl Michael Bellman i sin mindre kända pjäs “Caffehuset” från 1790, det goda året då äntligen Epistlarna med   – den mäktige tidigare kritiske men nu ytterst välvillige Kellgrens berömmande förord –   skulle komma i tryck. De populära nymodiga caféerna med manlig publik och kvinnlig personal skildras i detta teaterstycke med ett tydligt antisemitiskt förtecken. En sida hos Bellman som knappast har beaktats. Fortsätt läsa ”Bellman – harmlös antisemitism?”

Om det fanns Nobel-pris för utgåvor av gammalt ljud…

I artikeln “For what do we listen?” skrev jag om äldre inspelningar för tidskriften The Record Collectors läsekrets, som jag förmodade var bekanta med sångarnamn som Nellie Melba och Florence Easton. Den som inte är det kan lätt googla namnen. Men min hänvisning till Marstons utgåvor kan behöva förklaras, och när utgivaren frågade mig om denne så blev mitt svar följande betraktelse.

Se även artikeln For what do we listen.

Av Nils Göran Olve

Ward Marston heter en amerikan som gjort det till sin uppgift att restaurera gamla inspelningar av klassisk konstmusik. Riktigt, riktigt gamla: de äldsta han har gett ut gjordes 1890 på privata vaxrullar. Fortsätt läsa ”Om det fanns Nobel-pris för utgåvor av gammalt ljud…”

Operahusens konstnärliga ledare – vad blir kvar?

BOKRECENSION: Att en museichef, stadsteaterchef eller chefdirigent starkt präglar sin institution trots få år som ledare finns det många exempel på. Även om det sker med lite fördröjning: repertoarplanering och trimning av en symfoniorkesters nivå ger effekt först när chefen snart ska avgå.

Hannu Salmi och Lasse Zilliacus (red.) (2014)
Armas Järnefelt. Kompositör och kapellmästare i Finland och Sverige
Atlantis. 325 s. ISBN 978-91-7353-716-2
Jutta Lamprecht (red.) (2015)
Leo Blech. Komponist – Kapellmeister – Generalmusikdirektor
Hentrich & Hentrich. 108 s. ISBN 978-3-95565-091-9

Av Nils-Göran Olve

Annan påverkan märker omvärlden mindre av: rekryterade personer som blir kvar; nya arbetssätt och samarbeten; erfarenheter som följd av att anställda har betrotts med nya uppgifter. Sådana spår kan finnas kvar länge som sediment från avlägsen tid. Fortsätt läsa ”Operahusens konstnärliga ledare – vad blir kvar?”

JUSSI BJÖRLING: Copenhagen concert 1959

SKIVRECENSION: This concert was discovered only recently: 50 minutes in very good mono sound documenting Björling’s last concert in Denmark, a country where he had sung more than 60 concerts and opera performances beginning already in 1931 when he was just 20. No other live Danish recordings of Björling survive, and only three other full-length song recitals – all from the US.

This is a review for The Record Collector (http://www.therecordcollector.org/) which was published in a somewhat abbreviated version in its September 2016 issue (Vol.61 No.3), p.199-200. There has now been a second issue from the tape collection mentioned at the end of the review: JSP 683 devoted to Marian Anderson’s 1961 Copenhagen concert, plus her concert in front of the Lincoln Memorial 1939.
Complete concert at Falkonercentret, Copenhagen, 15 October 1959: 16 arias and songs, with Bertil Bokstedt, pf. And bonus: complete Voice of Firestone broadcast 10 March 1952: 6 arias and songs plus announcements.
JSP records (www.jsprecords.com) JSP 682   28 tracks	68 mins.

By Nils-Göran Olve

He is in exceptionally good voice, not least if we remember that he had to be hospitalized for his heart condition during his final operatic recording just a few weeks earlier (Madama Butterfly for EMI in Rome), and would die from it less than a year later. Fortsätt läsa ”JUSSI BJÖRLING: Copenhagen concert 1959”

Otter from Wisconsin to Old Sweden

RECENSION: Anne Sofie von Otter i högform tillsammans med
stråkkvartett i elitklass från skandinaviska bygder i USA.

RecensioBerwaldhallen i Stockholm, 3 november 2016
Anne Sofie von Otter med sin stråkkvartett Brooklyn Rider.
Vi ser ryggen till andreviolinisten Colin Jacobsen. Vidare försteviolinen Johnny Gandelsman samt nye cellisten Michael Nicolas. Viola spelas av Nicholas Cords.

Musik av bl a John Adams, Elvis Costello, Leoš Janácek, Björk och Philip Glass

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm
FOTO: Arne Hyckenberg

(Jo, Anne Sofie von Otter har också förut sjungit till stråkkvartett. Vid ett särdeles celebert och pionjärbetonat tillfälle med självaste Uppsala kammarsolister i Uppsala Gamla rådhus 1986. Ett framförande av den tidigare kryptiskt dolda texten till sista satsen i Alban Bergs berömda ”Lyrisk svit” (1926). För sin hustru Helene dolde tonsättaren kärleken till sin älskarinna genom att i denna kvartettsats chiffrera in en dikt av Baudelaire i tysk version av Stefan George.)

Följande är ett talesätt bland amerikanska europaresenärer: ”It is no use visiting Sweden because it is just like Wisconsin or Minnesota.”  Ja, dessa stater i USA påstås vara svenska Småland upp i dagen. Av de amerikanska stråkarna i kvartetten ”Brooklyn Rider”    – som sannerligen är mycket mer än Anne Sofie von Otters nuvarande kompgrupp  –   var det framförallt violaspelaren Nicholas Cords som fick berätta om den skandinaviska bakgrunden. Fortsätt läsa ”Otter from Wisconsin to Old Sweden”

Lindberg, lirare i lila

RECENSION: Lila/violett finns med bland de upp till 11 färgord som anses vara grundläggande i alla språk. Han skulle utantilldirigera SON (Norrköpinges symfoniorkester) och magiskt frammana Allan Petterssons trekvartslånga sjunde symfoni i Norrköpings DeGeerhall.

Av Ingemar Schmidt-Lagerholm

Christian Lindberg iklädde sig därför en tätt åtsittande tunika helt lila, violett, viola. Med denna glänsande skjorta   – men framförallt med den sammanhållna, avrundade orkesterklangen –    hyllade han sin store svenske symfoniker. Och denne hade ju grundlagt sitt orkesterkunnande innifrån Stockholmsfilharmonikernas   – ja, från vilken stråkstämma var det ? , jo just från en pult för altfiol som också heter viola. Fortsätt läsa ”Lindberg, lirare i lila”

For what do we listen?

Some of us collect scalps, ticking off the once-famous singers (or just rare recordings) we own – if only on CD. Others take an aesthetic pleasure in the sound of old recordings, like consumers of orange juice who preferred the metallic taste of tinned orange juice when frozen juice was introduced.

Published in The Record Collector (http://www.therecordcollector.org/), March 2007 (Vol.52, No.1), p.58-60.
Se även artikeln Om det fanns Nobel-pris för utgåvor av gammalt ljud…

By Nils-Göran Olve

But for most of us there has to be other reasons for spending time on old recordings when there are so many new ones. It is dangerous to claim that some are more worth our attention than others. Confronted with the flood of new releases, and writing the occasional record review for the Record Collector, it becomes necessary. So what is it we are listening for? Fortsätt läsa ”For what do we listen?”

Così fan tutte – Så göra de alla

– det vill säga alla kvinnor gör så

Av Ingemar Schmidt-Lagerholm

Den första operan i Kungliga Stockholmshuset på utrikiska. För första gången i svensk operahistoria en flerordstitel på idel italienska. Innan vi berör denna nätta skapelses pendling mellan skräpförklaring och fullständigt superlativ uppskattning, låt oss klä av rubriken dess bokstäver och konstatera vilken som är den exakta betydelsen. Det sista ordet ”tutte”, med ändelsen -e, är en femininform i flertal, vilken alltså alldeles utesluter att det skulle röra sig om vad männen sysslar med. Fortsätt läsa ”Così fan tutte – Så göra de alla”

Nils-Göran Olve i SANKT PETERBUURRGG

På bilden befinner sig Nils-Göran Olve på Marinskijteatern i den stad som under sovjettid hette Leningrad, och där teatern även långt senare bar namn efter kommunistledaren Sergej Kirov (född 1886-mördad 1934).
Nils-Göran Olve på Marinskijteatern i den stad som under sovjettid hette Leningrad, och där teatern även långt senare bar namn efter kommunistledaren Sergej Kirov, född 1886-mördad 1934, [Sergej Kiraff (Сергей Киров)].
Tillfället är från 2005 under “Stjärnklara vita nätter” (звезды белых  ночей). Det vill säga festival i SANKT PETERBURG såsom staden numera
på imperialistisk ryska heter enligt Putins påbud. Fortsätt läsa ”Nils-Göran Olve i SANKT PETERBUURRGG”

Skivor som samlarobjekt – en skivsamlares första resa

RCA LM-2044-C. Så hette min första egna lp: utdrag ur La traviata med Pierre Monteux som dirigent. Året var 1959 och jag var elva.

Av Nils-Göran Olve

Mitt första Wagner-år – en skivsamlares andra resa
Mina första piratskivor – en skivsamlares tredje resa

Året före hade jag drabbats av opera. Efter att ha läst i Musikrevy att en nyutgiven ep med Caruso i fem Verdi-arior – upptagningar som då var femtio år gamla – hade ”långt mer än affektionsvärde” så hade den fått bli min första egenköpta skiva, och nu var det dags att gå vidare mer systematiskt och täcka in de viktigaste operorna. Fortsätt läsa ”Skivor som samlarobjekt – en skivsamlares första resa”

Schönberg blev Schoenberg – men Arnold förblev

Han kunde på fri hand rita en perfekt cirkel på svart tavla. Det behövdes för undervisningen i harmonilära (Schoenbergs Harmonielehre är på drygt 500 sidor), ty det gällde att behärska alla regler utifrån den konventionella kvintcirkeln innan man borde tillåta sig själv att trotsa dem.

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Svärsonen och kvartettprimarien Rudolf Kolisch visste hemligeter om hur Schoenberg själv arbetade med kompositionen av sin tredje och sin fjärde (amerikanska) stråkkvartett. Det var enligt Kolisch minsann slump och spel med kulramar och räknestickor. Men det skulle man inte skvallra om.

Men innan vi börjar räkna upp Schönberg/Schoenberg:s egna musikdramatiska verk vill jag så långt minnet förmår återberätta något som rör den ofullbordade operan Lulu av Alban Berg. Och jag vill inte be om ursäkt för att jag framhåller Arnold Schönbergs judiska bakgrund. Fortsätt läsa ”Schönberg blev Schoenberg – men Arnold förblev”

STORKLASS OCH LILLKLASS I SVENSKA

Om ett experiment med undervisning i storklass och smågrupper genomfört vid Hagaskolan i Västerås läsåret 1966/1967. Kanske är metoderna som redovisas här fortfarande aktuella.

Av INGEMAR SCHMIDT-LAGERHOLM

Artikel av Ingemar Schmidt publicerad i boken "LEKTIONEN svenska" utgiven av SKOLVÄRLDEN AB, 1968.

Högstadiet åk 9. Högstadieläraren i svenska har en relativt stor frihet vad gäller valet av stoff. Vanligen utgör ett aktuellt, engagerande material och en inte alltför stor klass med i varje fall några pigga elever de bästa förutsättningarna för en levande undervisningssituation. Det vore inte svårt att förstå om det åtminstone i ämnet svenska funnes en negativ förhandsinställning hos lärare mot den amerikanske pedagogen Lloyd Trumps system. Ty detta system innebär dels ett storklassmoment, dels att många lärare blir tvungna att ta ett program som de personligen kanske inte engagerar sig för. Fortsätt läsa ”STORKLASS OCH LILLKLASS I SVENSKA”

Sanningen i Debussys opera

I Debussys enda opera, “Pelléas och Mélisande”, råder enligt texten mänsklig blindhet. En nyckel i librettot är franskans “aveugle”, vilket är en person som inte kan se.

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Enligt sökmaskinen till min dator förekommer ordet “aveugle” inalles 18 gånger och i varje av verkets fem omkring halvtimmeslånga akter. En fransman som är litterärt orienterad   – då inkluderande den belgiske nobelpristagaren (1911) Maurice Maeterlinck –    associerar gärna ”aveugle” till ett i fransk tradition välkänt ordspråk: Au royaume des aveugles le borgne est roi, vilket formulerat på svenska ger ”i de blindas rike är den enögde kung”. Fortsätt läsa ”Sanningen i Debussys opera”

OPERAVERK – ENAKTARE OCH MED UPP TILL FEM AKTER

Avsett som stimulans för att man skall reflektera över sitt operaintresse. Sprider man sina gracer på ett tillbörligt sätt? Mången ”sann” operavän kanske får hjärtat i halsgropen inför vissa anförda verk. (Gounod har glatt fler än vad Schreker har gjort uttalade den vise Stefan Johansson.)

Vilka får plats bland de 40?

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

På annan plats bland kapitlen i    www.vivaopera.se   väljs tjugo operakompositörer såsom de bästa. Här väljer man enskilda verk. Inkluderas kan alltså även solitärer – en kompositörs enda operabarn. Efter principen ”värd synnerlig uppmärksamhet” snarare än ”bäst på jorden”. Fortsätt läsa ”OPERAVERK – ENAKTARE OCH MED UPP TILL FEM AKTER”