Den romantiska tonsättargenerationen och Sverige

Med 2009 inleddes en serie tonsättarjubiléer: 1809 föddes Felix Mendelsohn, 1810 Frédéric Chopin och Robert Schumann och 1811 Franz Liszt.

Från vänster:
Mendelssohn efter en målning av Eduard Magnus, ca 1845.
Chopin fotograferad av Louis-Auguste Bisson, 1849.
Den polsk-franske tonsättaren föddes 1810 i Želazowa Wola. Efternamnets polska skrivning är Szopen. Den polska betoningen ligger på första stavelsen eftersom polska språket har fast betoning alltid på näst sista stavelsen. Fem mil väster om Warszawa.  Po polski: 46 km na zachód od Warszawy.
Schumann i en daguerreotypi från 1850.

Liszt i mars 1886, fyra månader innan han dog. Fotograferad av Nadar.

TEXT: Göran Tegnér

Detta faktum har inte givit så mycket eko, men faktum är att denna tonsättarkvartett – där alla faktiskt kände varandra, även om de aldrig träffades alla på en gång – kom att påverka musikskapandet under hela 1800-talet och in i 1900-talet. Tillsammans med Carl Maria von Weber (särskilt genom operorna) och Hector Berlioz utgjorde de den musikaliska romantikens främsta representanter.

När och hur introducerades deras musik i Sverige? Det är en intressant fråga, som belyser Sveriges kontakt med omvärlden under 1800-talet. Men innan jag ska försöka besvara den vill jag sätta in dem i sin tid. Fortsätt läsa “Den romantiska tonsättargenerationen och Sverige”

Wagneriana: Af Henrik Nebelong
4. Mytologi

En af Wagners betydeligste opdagelser er mytologiens anvendelighed i operaen, i musikdramaet.

(Fra et foredrag ca.2002)

Myte-lignende temaer findes i andre komponisters værker: eventyr, fabler osv. og Gluck har jo f.eks. på en fantastisk måde direkte behandlet Orfeus-myten, Händel f.eks. myten om Seramis og Jupiter. Alligevel må man nok sige, at Wagners myte-værker er noget helt særligt. Også fordi han går til sagen med sand tysk grundighed. ”Ringen” er den mytologiske opera par excellence.

Og det er den mytologiske tænkning i dette værk, jeg vil koncentrere mig om i aften. Fortsätt läsa “Wagneriana: Af Henrik Nebelong
4. Mytologi”

Flygande start för festspelen

“Flygande holländaren” från år 1843 är inte Wagners första opera men den är det tidigaste av de verk han ville godkänna för visning i den festspelsteater han skapade i Bayreuth.

Först publicerad den 28 maj 1960 i tidningen Arbetet

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Texten har Wagner, som till alla sina verk, skrivit själv. Förlagor finns i noveller av Heinrich Heine och Wilhelm Hauff, men inspirationen kommer från Wagners egna upplevelser under en sjöresa från Riga. Operan handlar förstås om den till evig seglats fördömde holländaren. En gång vart sjunde år får han gå iland. Finner han då en kvinna som verkligen blir honom trogen, så kan han bli frälst. Fortsätt läsa “Flygande start för festspelen”

Wagnerturism
till norska Sørlandets Tvedestrand?

Richard Wagners norska ”Holländaropera” såsom framförande på ort och ställe vid Noregs Sørlandet. Turism dit? Glöm det! För det är och blir absolut inget att tänka på.
    Och hur förklaras bäst detta tvärstopp i fantasin. Astrid och Ingemar tog under juli 2018 en biltur till grannlandet för att uppleva och undersöka.

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm
FOTO: Astrid Haugland

Med hjälp av det fackhistorikerna kallar kvarlevor och ’berättande källor’ kan i kombination platsen för Wagners norska nödhamn 29-30 juli 1839 exakt och precist lokaliseras: Borøya ute på en udde. Närmaste tätort är Tvedestrand med bibliotek, hotell och annat fint. Platsen består i nuläget av en mindre kaj, vilken tjänar som momentan tilläggsplats för fritidsbåtar. I lugn, trivsam och trång ro bor här nytillkomna sommargäster samt ättlingar till en långt tidigare verksam kustbefolkning. Inget talar för att här någonsin skulle ha funnits något Wagnermedvetande. Annat än på sistone lite löst påklistrat så där. I inget av husen finns ättlingar till folk som kan ha haft minnen av något tyskt tonsättarbesök. Fortsätt läsa “Wagnerturism
till norska Sørlandets Tvedestrand?”

Ach, du lieber Bach!

Nog är det förunderligt med Bachs musik. Johann Sebastian Bach lär vara på väg att gå om både Mozart och Beethoven som världens mest framförda tonsättare. 270 år efter sin död.

TEXT: Elisabeth Edström

Jag minns väl den dag min pianofröken tant Gerda satte något som hette ”Solfeggietto” i mina barnahänder. En ögonblicklig förälskelse. Detta var ändå inte pappa Bach utan en av sönerna, Carl Philipp Emanuel.

Senare lärde jag känna Johann Sebastians Inventioner, Partitor – och all orgelmusik – fantastiska Preludier och Fugor, koralbearbetningar och Triosonater. En otrolig skatt för alla kyrkomusiker.

Organist Elisabeth Edström spelar Bach.
Inspelning från Botkyrka kyrka, söndagen den 5 augusti 2018.

Toccata och fuga i F-dur (16:15)
Den uppmärksamme kan i videon hitta hänvisningar till kyrkans ålder.


Fem koraler: (12:18)

  1. ”Meine Seele erhebt den Herren” BWV 648
    ”Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud, min frälsare”.
  2. ”Der Tag, der ist so freudenreich” BWV 605
    ”En jungfru födde ett barn idag, det vi skola prisa och ära”
  3. ”Herzlich tut mich verlangen” BWV 727
    ”Jag längtar av allt hjärta att saligt skiljas hän”
  4. ”Erstanden ist der heil´ge Christ” BWV 628
    ”Uppstånden är den helige Kristus”
  5. ”In dir ist Freude” BWV 615
    ”I dig är fröjden”

Inspelningen följer kyrkoårets ordning

Och körmusiken. Under sin anställning i Leipzig (1723-1750), då Bach hade ansvaret för all musik i stadens fyra huvudkyrkor och undervisning i Thomasskolan, skrev han nya kantater för varje söndag under flera års tid. Fortsätt läsa “Ach, du lieber Bach!”

Mussolini får spöka på LaScala

Verdis opera Attila här och där. Hösten 2015 ledde Giovanni Impellizzerri Sveriges enda föreställningar av Verdis opera Attila. Sparsamt och effektivt – ändå sprudlande – på Estrad i Södertälje. Var annars? Lars Sjöberg, minsann, hade ett finger med i spelet.

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Likväl tar sig sympatiske mästerdirigenten Riccardo Chailly och ressigören (förlåt regissören skall det vara) Davide Livermore före att göra just Verdis Attila i full Mussolini-mundering såsom öppningsföreställning i december 2018 på Milanos LaScala. Dirigat, orkester, kör sångsolister voro ”nästan” lika bra som i Södertälje tre år tidigare. Fortsätt läsa “Mussolini får spöka på LaScala”

Hugo Rosén: Wagners livsverk

Del I. Formen

Mycket nöje vid läsningen av Hugo Roséns efterlämnade manuskript om Wagners livsverk. De 150 prydligt handskrivna sidorna kommer portionsvis på bloggen www.vivaopera.se i renskriven digital form.

Digitalisering april 2018 av Ingemar Schmidt-Lagerholm.
Kort introduktion av Ingemar Schmidt-Lagerholm

Jag anade verkligen inte att min så varmt uppskattade lärare från blott höstterminen 1950 vid Katedralskolan i Lund hade efterlämnat ett manuskript om Richard Wagner, därtill ett fullkvalificerat sådant. Stilistiskt bevingat och konkret men samtidigt abstrakt, filosofiskt och på väsentligt högre höjd än vad som vid den tiden publicerades i Operans programhäften exempelvis av en viss G.P. Den som är elementärt Wagner-orienterad torde här få en stimulerande sammanfattande läsning inte minst om Wagners skildring av sexualiteten.

Här vill jag i någon mån komplettera Hugo Rosén. Wagner hade livslångt säkerligen haft ”katalogmässigt räknat” minst tjugo eller trettio kvinnokontakter med största intimitet. Alltifrån modern och alla de klåfingriga systrarna i det trångbodda hem där ingen kunde fastställa vem som var Richards verklige biologiske far. Via ”leva lustigt loppan”, när han var strax över 20 i Magdeburg, kommer hans av honom övermåttan åtrådda Minna. Utan Wagners första gifta hustru Minna skulle vi aldrig ha haft någon Kundry i den sista operan Parsifal. Det var Minna som på riktigt bibringade honom sexualitet i praktiken.

Nummer två i den wagnerbiografiska litteraturen är ju Mathilde von Wesendock ”in einer Zürcher Villa”. Så gott som all forskning tyder på att detta var Wagners intensivaste kvinnoupplevelse, vilken dock ständigt torde ha förblivit platonsk. (Marke/Otto kunde ju inträffa vilken sekund som helst.) När Wagner sedan först efter Minnas död gifter sig med Cosima Listz (-von Bühlow) hade han fångats av ett effektivt statusobjekt snarare än av en sexualpartner.

Mycket nöje vid läsningen av Hugo Roséns efterlämnade manuskript. Fortsätt läsa “Hugo Rosén: Wagners livsverk”

Wagneriana. Del 1: Af Henrik Nebelong

Indhold:
1: Wagner kort
2: Mødet med Wagner
3: Wagner-ouverture i København

1: Wagner kort

Wagners livsløb strakte sig fra maj 1813 til februar 1883. Det blev præget af en utrolig energi og rastløshed. Efter halvt gennemførte musikstudier, et par kapelmesterjobs på tyske småscener.

Ægteskab med en enlig mor, den smukke skuespillerinde Minna Planer. Rodede livsforhold. Flugt for kreditorer via sørejse. Storm. Nær skibbrud. Proletartilværelse i Paris. Endelig gennembrud med operaen ”Rienzi”. Succes. Kongelig hofkapelmester i Dresden.

Nye værker: ”Den flyvende Hollænder”, ”Tannhäuser”, ”Lohengrin”. Kommunistiske taler i ”Fædrelandsforeningen”. Deltagelse i revolutionen i 1849 sammen med Bakunin. Eftersøgt. Landflygtig. Asyl i Schweiz. Nye værker: ”Ringen”. Dramaer. Politiske og filosofiske skrifter. Antisemitisme. Kærlighedsaffærer. Fortsätt läsa “Wagneriana. Del 1: Af Henrik Nebelong”

Wagners Mästersångarna – återblick på Hans Sachs egen tid (1500-talet)

Inledning till en svit med Astrid Hauglands bilder från ett “Meistersingerspiel” där operasångare från 1980-talets Nürnberg i stället för Wagner sjunger och agerar enligt medeltida sångböcker.

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm
FOTO: Astrid Haugland

Wagner betecknar Mästersångarna i Nürnberg såsom en komisk opera. Den innehåller verkligen många lustiga partier och friska, omedelbara folkskildringar. Men där ryms också djupa inslag av vemodigt allvar och poetisk vishet. Icke allenast härutinnan skiljer den sig från de komiska operor man eljest känner. Den har även yttre dimensioner (en musiktid överskridande fyra timmar), som man enligt äldre begrepp inte gärna förenar med begreppet komisk opera.

Innehållet är i korthet följande. Den unge riddaren Walter von Stolzing har kommit till Nürnberg och blivit bekant med den rike guldsmeden Pogners dotter Eva. (Dubbel W som dubbel W, dvs den stolte och självsäkre Richard Wagner själv). I Nürnberg under ett diktat 1500-tal finns ett myller av personer och personligheter. Två av dessa kan antas ha judiskt påbrå. Den i så fall konverterade guldsmeden Pogner. Just Evas fader. Samt en stadsjurist vid namn Beckmesser. Denne faktiskt med sysslor och uppgifter, vilka påminner om dem som gällde för Richard Wagners egen registrerade fader. Nu skall det alltså    – egendomligt nog –   bli tävling efter urgamla medeltida sångarregler. Huvudkonkurrenter är Walter och Beckmesser. Det absurda priset är ‘Eva till brud’ (och kanske så småningom en ansenlig förmögenhet). Fortsätt läsa “Wagners Mästersångarna – återblick på Hans Sachs egen tid (1500-talet)”

Metoorörelsen och dess dirigenter

“Oönskad intimitet” har blivit ett nypåfunnet slagord. Innan vi går vidare till att kommentera bilden med fem dirigenter anno 1929, låt oss gå tillbaka drygt tvåtusen år.

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Den så kallade grekiska demokratin för åtskilligt mer än 2000 år sedan. Som gällde för manliga elitmedborgare i Aten. Pedofili (gossekärlek) var det normala och utövades såväl fysiskt som intellektuellt. De äkta fruarna fick inte gå med till teatern utan skulle hålla sig hemma i den särskilda kvinnosalen (gynaiceion). Men på teatern fanns det helt polygamt många hetärer (prostituerade) med sexuell och/eller intellektuell kompetens.

Ovanstående är ett berömt foto från 1929. Tio år före andra världskrigets utbrott. Dåtidens livligt kulturella Berlin. Från vänster Bruno Walter (1876 – 1962), Arturo Toscanini (1867 – 1957), Erich Kleiber (1890 – 1956) , Otto Klemperer (1885 – 1973) och Wilhelm Furtwängler (1886 – 1954).
Går det att karakterisera dem individuellt? Ett tunt försök:
Furtwängler: alltid finns det något på djupet, förvisso en puka
Toscanini: ömt tolererad prestationsfanatiker
Walter: resultatinriktad vänlighet
Kleiber: energisk noggrannhet
Klemperer: obevekligt rak i ryggen.
Alla har de bemärkbart dirigerat Wagneroperor, exempelvis:

Fortsätt läsa “Metoorörelsen och dess dirigenter”

Jean Kullin, en svensk Liszt, eller Fru Musicas styvbarn

Jean (eller Johan) Kullin är namnet på en pianist, som vågade sig på att leva som frilansande, kringresande musiker i Sverige. Man stöter på hans namn i publicerade översikter över musiklivet i Uppsala och Göteborg, och man förstår att en nämare presentation av honom kan kasta ljus över villkoren för en turnerande musiker i 1800-talets Sverige.

TEXT: Göran Tegnér

Man kan faktiskt säga att han var Sveriges svar på den första romantiker-generationen, tonsättare och pianovirtuoser födda omkring 1810 – Mendelssohn, Chopin, Schumann, Liszt är de i dag kändaste namnen, men störst genomslag i Sverige några decennier in på 1800-talet hade nog Sigmund Thalberg. Andra, i dag närmast glömda storheter i generationen, är Jacob Rosenhain,Theodor Döhler, Alexander Dreyschock och Adolf von Henselt, för att nämna några.

Familj och studier

Johan, egentligen Johannes, Kullin föddes den 13 juli 1821 i Brunnby socken på Kullahalvön i Skåne, där hans far, Jesper Kullin, var klockare i sockenkyrkan. Jesper Kullin var bondson, men studerade i Lund och avancerade – han måste ha varit en välutbildad klockare. Han steg först från klockare till  komminister och 1830 blev han av Kongl. Mai:t utnämnd och förordnad att “vara Kyrkoherde uti Brunnby Pastorat af Lunds Stift” (Post & Inrikes Tidningar 1830-04-30). Han föddes som Jeppa Jönsson, men tog redan under studietiden i Lund namn efter bygden. Prästen Severin Cavallin, som vid mitten av 1800-talet gav ut Lunds Herdaminne, och i ett opublicerat manuskript gjort rättelser och tillägg, skriver där: “J.K. var en klen präst och söp. Hustrun var bondklädd. Döttrarna lärde franska och spela klaver” (Lunds stifts herdaminne III, 1856, s. 395 f; ser. 2, Biografier 8, Luggude kontrakt, 1961, s. 106 f). Tydligen utsträckte sig denna utbildning – som väl ägde rum i hemmet – också till sönerna. Fortsätt läsa “Jean Kullin, en svensk Liszt, eller Fru Musicas styvbarn”

“Ringen”: Præfatio. Anùlus Nibelùngi

Jubeldoktor Lars Rydbeck Uppsala/Lund föreslår Anùlus Nibelùngi som rubrik för förordet Præfatio. Utmärkt så! Mitt urgamla lexikon tillägger svenska betydelserna fingerring, sigillring. Och vidare enligt lexikonet "Rätt att bära guldring hade i Rom endast ämbetsmän, senatorer och riddare." Vi lägger alltså primärt åtsidan föreställningen att det även kunde syfta på en omslutande brinnande figurativ ring.

För bloggens olika Ring-kapitel finns en gemensam återkommande disposition. 1) En bild av vikt 2) Text eller ljudfil av Ingemar Schmidt-Lagerholm, publicerad i det förgångna. 3) Ljudfiler till två versioner av varje enskilt verk. 4) Ytterligare belysning och fokusering. 5) Punkt.

Wagnerringens kronologi

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Mellan smidesscenen i början av Siegfriedoperan och slutet av Götterdämmerung ligger endast få dagar. Det sagda är innehållet i vad Carl Dahlhaus skriver   – auktoritativ nestor bland Wagnerforskare. Sammalunda förmedlar den excellente konsertpianisten Stefan Mikisch i sina Bayreuthintroduktioner (även på CD, år 2003).

Vanligen betraktas Wagners Nibelungenring som en svävande myt utanför tid och rum. Just genom att vara utlyfta från en banal vardag får de mänskliga konflikterna allmängiltighet utanför konventioner och brottsbalk. Det är inte ofta som den innehållsliga kronologin alls dryftas ens i de mest vederhäftiga kommentarer. Och det finns ju inte som i teveserier skyltar med angiven epok.

Jag anser dock att frågan har intresse och jag vill framföra ett motförslag till denna tidsmässiga sammanslagning av Siegfriedoperan och Götterdämmerung. Fortsätt läsa ““Ringen”: Præfatio. Anùlus Nibelùngi”

“Ringen”: Rhenguldet – rent och rakt

So verfluch ich die Liebe. (Så förbannar jag kärleken.)
Utkast till scenbild för Rhenguldets första scen i samband med att Nibelungens ring uruppfördes i sin helhet i Bayreuth 1876. Konstnär: Josef Hoffmann.

Wagner var inte minst genom brodern till sin registrerade fader totalbeläst vad gäller Aristoteles och de grekiska tragöderna. Följden vid dåtidens gammelgrekiska festspel var ju tre tragedier samt ett epilogartat mera lättsamt satyrspel, således utgörande en tetralogi om fyra separata enheter.

Denna ordning använde Wagner i sitt förstorade verk Nibelungens ring, så när som på att han satte satyrspelet först och kallade detta “Vorabend”. Och vi har “Rheingold” med en riktig satyrfigur, nämligen Loge, gemensamt eldens och lögnens apostel. Kanske Set Svanholms favoritroll. Var helst denne uppträdde i en hel Ring-cykel: Siegmund kunde han avvara, men han släppte aldrig Loge. “Bedenken will ich’s, wer weiß was ich tu’. (Skall tänka på saken, vem vet vad jag gör.)

Glänsande Rhen-guld

Ingemar Schmidt (-Lagerholm), Vestmanlands läns tidning, Västerås (VLT) 1968-04-24

STOCKHOLMSOPERANS NYUPPSÄTTNING av Rhenguldet (1968) är säkerligen den mest samstäm­miga Wagnerinsceneringen på länge. Det är scenografin av Jan Brazda som så ypperligt fint bryggar över vad som nästan alltid har varit ett gap mellan den smidiga musiken och den sceniska stelheten. Fortsätt läsa ““Ringen”: Rhenguldet – rent och rakt”

“Ringen”: Vi väljer Valkyrian

Vereint sind Liebe und Lenz! (Sammanflätade är kärlek och vår!) Ur Siegmunds Vårsång.

Astrid Haugland förfärdigade i början på 00-talet ett antal keramikkfiguriner med motiv från operans värld: “The Rake’s Progress” av Straviskij, Beethovens Fidelio. Wagners Ring blev härvidlag en torso. Men Nornorna finns ju att beskåda vid bloggens kapitel Götterdämmerung, och här är ett bakomslingrat par väl så intensivt som några Valkyrians wagnertvillingar framifrån.

Siegmunds Vårsång (Winterstürme wichen)

“Den danske Wagnertenoren Lauritz Melchior (1890-1973) sjöng med den allra största ära världens operascener runt: Lohengrin, Parsifal, Siegmund, Tristan   – inte lika gärna och mera sällan Siegfried. Fortsätt läsa ““Ringen”: Vi väljer Valkyrian”

“Ringen”: Siegfried i Sverige

TEXT: Ingemar Schmidt-lagerholm

Den med mig alldeles jämnårige Lars Lönnroth har ägnat stor del av sitt förnämligt produktiva liv åt fornisländsk litteratur. När Lars Lönnroth i förordet till sin senaste bok i ämnet,   ”Det germanska spåret” (2017), skriver: ”modern forskning har visat att de texter, som ingår i denna tradition, har tagit starka intryck av latinsk, kristen och romansk medeltidslitteratur”, så är det främst hans egna insatsers förtjänst. Alltså inte såsom tidigare hade ansetts självklart: isolerat ’norrønt’, som den norska termen lyder.

“Du har rätt, jag är ingen wagnerian, men jag har dock haft glädje av Ringen.” Mejl från Lars Lönnroth 2018 07 27.

Lars Lönnroth undgår inte att på den ’tunga’ sidan snudda vid Wagner och på den ’lätta’ sidan beröra Tolkien med mera. Den inledningsvis avbildade Ramsundsristningen återfinns exempelvis i nämnda bok, sidan 75. Det framgår ju av det Lars Lönnroth där skriver såsom kommentar att han inte är wagnerian i djupare mening. Men Lars Lönnroth är här mild, inte aggressivt ignorant såsom en Maja Hagerman eller en Anders Carlberg.

Läs och avnjut denna senaste bok i det isländska ämnet av Lars Lönnroth för dess egen fascination. (Och varför inte ta del av dennes rättvisa ungdomsförsyndelse ’Litteraturforskningens dilemma’ från 1963). Indirekt uttalar Lönnroth klart att Wagners ”förlagor” (även allmänt sett) föga förtäljer om det djuppsykologiska innehållet Wagners musikdramer. Fortsätt läsa ““Ringen”: Siegfried i Sverige”

“Ringen”: Wagners gåtor i Göteborg (Götterdämmung).

“Es riß!/Det brast!“.  Wagners tre nornor i förspelet till Götterdämmerung (Ragnarök) avbildade som keramikfigurer av Astrid Haugland.

(001) Götterdämmerung: Vorspiel ”Die drei Nornen”
Ragnarök: Förspel ”De tre nornorna”
(002) Schluß der ersten Scene.
Första scenens slut
(003) Die dritte Norne:
Den tredje nornan:
(004) Zu locker das Seil! mir langt es nicht: soll ich nach Norden
För löst är garnet, jag lyckas ej. Skall jag räcka ändan mot norden
(005) neigen das Ende, straffer sei es gestreckt!
måste den sträckas hårdare!
(006) Die Dritte, Die Zweite, Die Erste (nacheinaner):  Es riß!
Den tredje, den andra, den första (efter varandra): Det brast!
(007) Die drei Nornen: Zu End’ ewiges Wissen! Der Welt melden
De tre nornorna: Slut med det eviga vetandet! Åt världen
(008) Weise nichts mehr: hinab, zur Mutter, hinab.
meddelar vi inget mer: ner nu härifrån (till moder Erda), ner.

Det krävs god träning i mytologiskt tänkande för att få grepp om vad som här avses. I högre regioner väver nornorna journalistiskt undersökande ett världsnät för det förgångna, för det framtida. World Wide Web skisserat i myternas värld långt före vårt vardagliga nät/nätet. Men trots alla snikvägar krackelerar, eller blockeras världsnätet, (”Es riß!“). Åter till jordens inre, där urmodern Erda kunde ge trygghet. Fortsätt läsa ““Ringen”: Wagners gåtor i Göteborg (Götterdämmung).”

Don Carlo(s) av Verdi i fem eller fyra akter – franska eller italienska?

Huruvida den inledande scenen i fjärran Fontainebleau-skogen skall vara med eller ej i Verdis opera Don Carlo(s). Därtill kan många förståndiga och känslomässiga argument anföras. Först då lite teaterhistoria sådan Ingemar har inhämtat den hos professor Ingvar Holm i Lund.

Denna sommar 2018 från den 28 juli ger ’Operan på Skäret’ vid Kopparberg i Västmanland Verdis “Don Carlo” i fyra akter på italienska. Tågresor från Stockholm erbjuds. Läs mer på hemsidan http://www.operapaskaret.se/ .
  1. För att inte gå alltför långt bakåt i tiden kan vi börja med Shakespeare på 1600-talet. Vildvuxet, stort persongalleri, många platser, överlång berättad tid.
  2. Den så kallade fransk-klassisimen på 1700-talet. Och här erinrar sig Ingemar desslikes sina lärare vid Kungsholmens gymnasium i Stockholm: Ivar Dahlberg och Gunnar Kjellin.
    Stränga tre enheter:  a) platsens   b) tidens   c) handlingens.
    Alltså ej för en teaterscen orealistiskt många platser, helst inom ett dygn (24 timmar) samt få närstående personer. Det kunde bli den perfekta teaterpjäsen.
  3. Mot detta reagerar tidig tysk ”Sturm und Drang”. Exotism. Fjärran länder. Fantasieggande romantiska egendomligheter skulle det i stället vara.
  4.  Mot slutet av 1800-talet återkommer de stränga enheterna med bland andra Ibsen och Strindberg. Fjärde väggens dramatik. Ridån är rummets fjärde vägg. Ridån går upp och publiken tittar realistiskt och naturalistiskt in i en vardagstillvaro med laddade repliker.

Friedrich Schiller (1759-1805) som ju står för förlagan till Verdis opera finns hos punkterna två och tre. Sin Don Carlos avfattar Schiller dock inom den huvudsakligast enhetliga fransk-klassiska ramen. Det betyder att en scen i Fontainbleau-skogen nära Paris från Schillers synpunkt i detta fall är otänkbar. Det är det centrala Escorial i Spanien som gäller. Fontainbleau-scenen återfinns alltså inte hos Schiller. Den är ett tillägg i Verdis libretto-fabrik. Fortsätt läsa “Don Carlo(s) av Verdi i fem eller fyra akter – franska eller italienska?”

Ehrling och Berwald

Sixten Ehrling – Berwald nog spännande för honom?

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Först publicerad den 17 september1968 i Vestmanlands läns tidning

Vid en ofta omtalad konsert i Wien 1849 dirigerade Franz Berwald tre egna orkesterfantasier: ”Erinnerungen an die norwegischen Alpen” (’Minnen från norska fjällen’. Detta var under ’unionstiden’) samt ”Elfenspiel” (”Älvalek”) och eventuellt uvertyren ”Golconda”. Dessa tre stycken utgör ena sidan av en Berwaldskiva, som Nils Castegren har producerat med Radioorkestern under Sixten Ehrling. Uppenbarligen har Castegren velat ge just Ehrling det här uppdraget trots dennes kolporterade uttalande: ”Berwald är fyrkantig och inte nog spännande för mig”. Fortsätt läsa “Ehrling och Berwald”

Ehrling – sträng och flitig musikalisk allätare

Från 40- till 90-tal var Sixten Ehrling en markant del av Stockholms musikliv. Vi som gick på opera och konserter andra hälften av 1900-talet tog intryck av hans tydliga, ofta dramatiska tolkningar av en bred repertoar: på Operan allt från Mozart till samtida uruppföranden, opera så väl som i yngre dar balett; på Konserthuset från Bach och Haydn till (även där) dåtidens avant-garde.

TEXT: Nils-Göran Olve

Sixten Ehrling

Sixten Ehrling växte upp i Malmö där han var född 3 april 1918. Efter studentexamen kom han 1936 till Stockholm för att gå organistlinjen vid Musikkonservatoriet – hans far tyckte att han borde skaffa sig ett yrke. Parallellt anlitades han ofta som pianist i underhållningssammanhang, men också som ackompanjatör och pianosolist. Studierna innehöll offentliga framträdanden, och från 20-årsåldern betraktades han som en synnerligen lovande pianist. Säsongen 1939/40 var han vid sidan av studierna oavlönad repetitör på Operan.

Operans arkiv, sökbart på nätet, uppger att han uppträdde 1 533 gånger i 111 olika produktioner åren 1940-98. Då är turnéer inräknade men där saknas framträdanden som inte helt var i Operans regi, som hans allra första framträdande vid en elevkonsert 27 april 1940. I maj det året dirigerade han vid balettelevskolans uppvisning på Operan. En av dansarna, Gunnel Lindgren, skulle sju år senare bli hans maka. I början var han främst med som pianist. Äldst i databasen är ett balettprogram 14 november 1940 då han dirigerade något nummer – resten skötte Nils Grevillius – men framför allt var han solist i Gershwins Rhapsody in Blue. Fortsätt läsa “Ehrling – sträng och flitig musikalisk allätare”

“Parken” och “Ängeln” på var sin sida av Öresundsbron

Operafärd till Örestad

Öresundsbron är en mäktighet som, i det läget, inte ens medåkande, gästande mästerfotografen, långe Sten Billsson förmådde ge riktig rättvisa åt. Vi återger initialt likväl ett fotografi uppdragstaget av denne Sten Billsson. Någon vidare vy var det förstås inte vare sig norrut mot barndomens Lo^mma och Bjä`rred eller söderut riktning Kla~gshamn och Skanör. Det skulle kanske en hög turistbus ha bjudit på.

Bilfärd över Öresundsbron i riktning mot den bosättning på grushögar, vilken sedermera fått namnet Malmö. Foto:Sten Billsson.

En god vän till mig, som också när det begav sig var lundadiscofil, berättade att hen nyligen hade bilfärdats över Öresundsbron. Och, konstaterade hen om detta magnifika bygge, att där vore man på väg antingen i ena riktningen mot København (Kongens by) och krångligt belägna ”Operaen paa Holmen” eller i andra riktningen till den bosättning på grushögar, vilken sedermera fått namnet Malmö och det som numera borde heta ”Lewerentz-Operan” men som i discofilens tid bar namnet ’Malmö Stadsteater’.

Ja, sa jag, det där med att hylla dess legendariske arkitekt Sigurd Lewerentz kan jag hålla med om. Men Malmö är väl ingen grushög heller. Och då fick jag beskedet att det på gamla kartor tydligt kan läsas ortnamnet MALMHAUGAR, vars första led är liktydigt med ’sand, grus’ medan det andra ledet i etapper har förkortats haugar>haug>hög>ö. Alltstå långt ifrån någon ö ute i Öresund.

Den äkta modernismen i konstmusiken är vad vi lundadiscofiler alltid med själ och hjärta har omfamnat. Alltså tog sig vännen fram till dessa sydskandinaviska metropoler 180505 och 06 då det skulle bli en tvåfaldig begivenhet: lördagen 5 maj 2018 vankades premiär i Malmö på operan ”Der Park” av Hans Gefors, medan København dagen efter, söndagen den 6 maj, bjöd på ”The Exterminating Angel” av Thomas Adès (uttal ejdes). Fortsätt läsa ““Parken” och “Ängeln” på var sin sida av Öresundsbron”