Otter from Wisconsin to Old Sweden

RECENSION: Anne Sofie von Otter i högform tillsammans med
stråkkvartett i elitklass från skandinaviska bygder i USA.

Berwaldhallen i Stockholm, 3 november 2016
Anne Sofie von Otter med sin stråkkvartett Brooklyn Rider.
Vi ser ryggen till andreviolinisten Colin Jacobsen. Vidare försteviolinen Johnny Gandelsman samt nye cellisten Michael Nicolas. Viola spelas av Nicholas Cords.

Musik av bl a John Adams, Elvis Costello, Leoš Janácek, Björk och Philip Glass

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm
FOTO: Arne Hyckenberg

(Jo, Anne Sofie von Otter har också förut sjungit till stråkkvartett. Vid ett särdeles celebert och pionjärbetonat tillfälle med självaste Uppsala kammarsolister i Uppsala Gamla rådhus 1986. Ett framförande av den tidigare kryptiskt dolda texten till sista satsen i Alban Bergs berömda ”Lyrisk svit” (1926). För sin hustru Helene dolde tonsättaren kärleken till sin älskarinna genom att i denna kvartettsats chiffrera in en dikt av Baudelaire i tysk version av Stefan George.)

Följande är ett talesätt bland amerikanska europaresenärer: ”It is no use visiting Sweden because it is just like Wisconsin or Minnesota.”  Ja, dessa stater i USA påstås vara svenska Småland upp i dagen. Av de amerikanska stråkarna i kvartetten ”Brooklyn Rider”    – som sannerligen är mycket mer än Anne Sofie von Otters nuvarande kompgrupp  –   var det framförallt violaspelaren Nicholas Cords som fick berätta om den skandinaviska bakgrunden. Fortsätt läsa “Otter from Wisconsin to Old Sweden”

Lindberg, lirare i lila

RECENSION: Lila/violett finns med bland de upp till 11 färgord som anses vara grundläggande i alla språk. Han skulle utantilldirigera SON (Norrköpinges symfoniorkester) och magiskt frammana Allan Petterssons trekvartslånga sjunde symfoni i Norrköpings DeGeerhall.

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Christian Lindberg iklädde sig därför en tätt åtsittande tunika helt lila, violett, viola. Med denna glänsande skjorta   – men framförallt med den sammanhållna, avrundade orkesterklangen –    hyllade han sin store svenske symfoniker. Och denne hade ju grundlagt sitt orkesterkunnande innifrån Stockholmsfilharmonikernas   – ja, från vilken stråkstämma var det ? , jo just från en pult för altfiol som också heter viola. Fortsätt läsa “Lindberg, lirare i lila”

For what do we listen?

Some of us collect scalps, ticking off the once-famous singers (or just rare recordings) we own – if only on CD. Others take an aesthetic pleasure in the sound of old recordings, like consumers of orange juice who preferred the metallic taste of tinned orange juice when frozen juice was introduced.

Published in The Record Collector (http://www.therecordcollector.org/), March 2007 (Vol.52, No.1), p.58-60.
Se även artikeln Om det fanns Nobel-pris för utgåvor av gammalt ljud…

TEXT: Nils-Göran Olve

But for most of us there has to be other reasons for spending time on old recordings when there are so many new ones. It is dangerous to claim that some are more worth our attention than others. Confronted with the flood of new releases, and writing the occasional record review for the Record Collector, it becomes necessary. So what is it we are listening for? Fortsätt läsa “For what do we listen?”

Così fan tutte – Så göra de alla

– det vill säga alla kvinnor gör så

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Den första operan i Kungliga Stockholmshuset på utrikiska. För första gången i svensk operahistoria en flerordstitel på idel italienska. Innan vi berör denna nätta skapelses pendling mellan skräpförklaring och fullständigt superlativ uppskattning, låt oss klä av rubriken dess bokstäver och konstatera vilken som är den exakta betydelsen. Det sista ordet ”tutte”, med ändelsen -e, är en femininform i flertal, vilken alltså alldeles utesluter att det skulle röra sig om vad männen sysslar med. Fortsätt läsa “Così fan tutte – Så göra de alla”

Nils-Göran Olve i SANKT PETERBUURRGG

På bilden befinner sig Nils-Göran Olve på Marinskijteatern i den stad som under sovjettid hette Leningrad, och där teatern även långt senare bar namn efter kommunistledaren Sergej Kirov (född 1886-mördad 1934).
Nils-Göran Olve på Marinskijteatern i den stad som under sovjettid hette Leningrad, och där teatern även långt senare bar namn efter kommunistledaren Sergej Kirov, född 1886-mördad 1934, [Sergej Kiraff (Сергей Киров)].
Tillfället är från 2005 under “Stjärnklara vita nätter” (звезды белых  ночей). Det vill säga festival i SANKT PETERBURG såsom staden numera
på imperialistisk ryska heter enligt Putins påbud. Fortsätt läsa “Nils-Göran Olve i SANKT PETERBUURRGG”

Skivor som samlarobjekt – en skivsamlares första resa

RCA LM-2044-C. Så hette min första egna lp: utdrag ur La traviata med Pierre Monteux som dirigent. Året var 1959 och jag var elva.

TEXT: Nils-Göran Olve

Mitt första Wagner-år – en skivsamlares andra resa
Mina första piratskivor – en skivsamlares tredje resa

Året före hade jag drabbats av opera. Efter att ha läst i Musikrevy att en nyutgiven ep med Caruso i fem Verdi-arior – upptagningar som då var femtio år gamla – hade ”långt mer än affektionsvärde” så hade den fått bli min första egenköpta skiva, och nu var det dags att gå vidare mer systematiskt och täcka in de viktigaste operorna. Fortsätt läsa “Skivor som samlarobjekt – en skivsamlares första resa”

Schönberg blev Schoenberg – men Arnold förblev

Han kunde på fri hand rita en perfekt cirkel på svart tavla. Det behövdes för undervisningen i harmonilära (Schoenbergs Harmonielehre är på drygt 500 sidor), ty det gällde att behärska alla regler utifrån den konventionella kvintcirkeln innan man borde tillåta sig själv att trotsa dem.

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Svärsonen och kvartettprimarien Rudolf Kolisch visste hemligeter om hur Schoenberg själv arbetade med kompositionen av sin tredje och sin fjärde (amerikanska) stråkkvartett. Det var enligt Kolisch minsann slump och spel med kulramar och räknestickor. Men det skulle man inte skvallra om.

Men innan vi börjar räkna upp Schönberg/Schoenberg:s egna musikdramatiska verk vill jag så långt minnet förmår återberätta något som rör den ofullbordade operan Lulu av Alban Berg. Och jag vill inte be om ursäkt för att jag framhåller Arnold Schönbergs judiska bakgrund. Fortsätt läsa “Schönberg blev Schoenberg – men Arnold förblev”

STORKLASS OCH LILLKLASS I SVENSKA

Om ett experiment med undervisning i storklass och smågrupper genomfört vid Hagaskolan i Västerås läsåret 1966/1967. Kanske är metoderna som redovisas här fortfarande aktuella.

Av INGEMAR SCHMIDT-LAGERHOLM

Artikel av Ingemar Schmidt publicerad i boken "LEKTIONEN svenska" utgiven av SKOLVÄRLDEN AB, 1968.

Högstadiet åk 9. Högstadieläraren i svenska har en relativt stor frihet vad gäller valet av stoff. Vanligen utgör ett aktuellt, engagerande material och en inte alltför stor klass med i varje fall några pigga elever de bästa förutsättningarna för en levande undervisningssituation. Det vore inte svårt att förstå om det åtminstone i ämnet svenska funnes en negativ förhandsinställning hos lärare mot den amerikanske pedagogen Lloyd Trumps system. Ty detta system innebär dels ett storklassmoment, dels att många lärare blir tvungna att ta ett program som de personligen kanske inte engagerar sig för. Fortsätt läsa “STORKLASS OCH LILLKLASS I SVENSKA”

Sanningen i Debussys opera

I Debussys enda opera, “Pelléas och Mélisande”, råder enligt texten mänsklig blindhet. En nyckel i librettot är franskans “aveugle”, vilket är en person som inte kan se.

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Enligt sökmaskinen till min dator förekommer ordet “aveugle” inalles 18 gånger och i varje av verkets fem omkring halvtimmeslånga akter. En fransman som är litterärt orienterad   – då inkluderande den belgiske nobelpristagaren (1911) Maurice Maeterlinck –    associerar gärna ”aveugle” till ett i fransk tradition välkänt ordspråk: Au royaume des aveugles le borgne est roi, vilket formulerat på svenska ger ”i de blindas rike är den enögde kung”. Fortsätt läsa “Sanningen i Debussys opera”

OPERAVERK – ENAKTARE OCH MED UPP TILL FEM AKTER

Avsett som stimulans för att man skall reflektera över sitt operaintresse. Sprider man sina gracer på ett tillbörligt sätt? Mången ”sann” operavän kanske får hjärtat i halsgropen inför vissa anförda verk. (Gounod har glatt fler än vad Schreker har gjort uttalade den vise Stefan Johansson.)

Vilka får plats bland de 40?

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

På annan plats bland kapitlen i    www.vivaopera.se   väljs tjugo operakompositörer såsom de bästa. Här väljer man enskilda verk. Inkluderas kan alltså även solitärer – en kompositörs enda operabarn. Efter principen ”värd synnerlig uppmärksamhet” snarare än ”bäst på jorden”. Fortsätt läsa “OPERAVERK – ENAKTARE OCH MED UPP TILL FEM AKTER”

Bob Dylans Nobelpris för eller emot

Inte särskilt egendomligt men det var ”Blowin’ in the wind” med sin seriöst desillusionerade text som blev min första kontakt med Bob Dylans skapande: ”How many times can a man turn his head, pretending he just doesn’t see.”

”Blowin’ in the wind” påstås vara först framförd i ’Gerdes Folk City’ den 16 april 1962 eventuellt utan den ovan citerade tredje versen.

De i lätt bris förbiblåsande fraserna är så suggestiva att knappast någon vågar översätta dem till vilket annat språk det än vore.  Och de som har ett melodiinstrument    – violin, klarinett, flöjt –   vill ta tag i noterna i D-dur eller annan lämplig tonart. Fortsätt läsa “Bob Dylans Nobelpris för eller emot”

Revben tillhörigt Adam, den första mannen. Den första människan?

Många känner till att vår vanliga Bibel i sin inledning Genesis innehåller två skapelseberättelser tryckta efter varandra, kanske är de parallella, måhända är de avsedda att bli valda ’ad libitum’ efter vars och ens smak. Först står ett förlopp på sju dagar.

Bild: Lorenzo Maitani (1275-1330): Utsnitt av relieff på första pelaren i katedralen i Orvieto.
Lorenzo Maitani (1275-1330): Utsnitt av relieff på första pelaren i katedralen i Orvieto. Hämtad från ” Wikimedia Commons, the free media repository” 2016-10-21

Om man utsträcker dessa eror, långepoker, så kan man konstruera fram en viss innehållslig likhet med modern evolutionsteori, fascinerande.
Men direkt därpå ansluter berättelsen om den första manspersonen, Adam, och hans revben som skulle ha framfött den första kvinnan Eva. Det finns en plausibel förklaring till denna underhållande skröna, vilken råkar ha blivit en myt.

I Svenska Dagbladet 21 augusti 1981 förtäljer framlidne Harry Bökstedt härom. Denne kanske är mest känd som översättare av väsentliga böcker:  Relativity for the million (Relativitetsteorin) 1964 vidare Postman-Weingartner Skolan och kulturarvet (1970). Fortsätt läsa “Revben tillhörigt Adam, den första mannen. Den första människan?”

Elena Ferrante heter egentligen Anita Raja

Ja, den så framgångsrika italienska författarinnan heter faktiskt Anita Raja. Man måste säga att detta är oemotsägligt fastlagt.

Här skall halvt på allvar halvt på skämt Elena Ferrante / Anita Raja få ännu ett täcknamn, alias. Nämligen “Maria Lupa”. Och detta skall ”ledas i bevis”, åtminstone på försök.

Den som orkar läsa hela denna framställning får på slutet lite sexualitet att koppla av med. Kunde det kallas underhållningspornografi? Nej, verkligen inte. Ty det rör sig om väl valda skildringar av olikartad sexualdebut. (italiano e svedese) Från tetralogins andra del.

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Alla vet att aliasfiguren Elena Ferrante är avslöjad. Det rör sig om en betrodd och pålitlig översätterska hos förlaget Edizioni e/o. Det gäller framför allt översättningar från tyska till italienska och särskilt den    – in i det sista på sitt sätt –    kommunistiskt DDR-trogna författaren Christa Wolf (1929 – 2011) med bland andra de berömda böckerna:

”Der geteilte Himmel” (Den delade himlen),
”Nachdenken über Christa T” (Vem var Christa T.?),
och ”Kassandra”. Fortsätt läsa “Elena Ferrante heter egentligen Anita Raja”

Utgivarens frågesport

Frågor till artiklarna om Syrianerna i Sverige, Allan Pettersson (Cecilia Aare) och Operanycklar (Lars Sjöberg)

1. Syrien: För vilken stad är det i oktober 2016 särdeles kritiskt?

 
 
 

2. Syrien: Vilka motsatta grupperingar finns i Syrien?

 
 
 

3. Syrien: Vilka storstäder skulle förbindas genom en järnväg genom norra Syrien?

 
 
 

4. Pettersson (Cecilia Aare): Vilket Petterssonverk hade vid uruppförandet en lucka?

 
 
 

5. Pettersson (Cecilia Aare): Vilka Petterssonverk avses bli inspelade med Christian Lindberg som dirigent?

 
 
 

6. Pettersson (Cecilia Aare): Om de så kallade ”Barfotasångerna”

 
 
 

7. Operanycklar (Lars Sjöberg): Vilket uttryck kan tjäna som nyckelmening
för ”La Boheme”?

 
 
 

8. Operanycklar (Lars Sjöberg): Vilket uttryck kan tjäna som nyckelmening
för ”Capriccio”?

 
 
 

9. Operanycklar (Lars Sjöberg): Vilket uttryck kan tjäna som nyckelmening
för ”Così fan tutte”?

 
 
 

10. Operanycklar (Lars Sjöberg): Vilket uttryck kan tjäna som nyckelmening
för ”Don Carlos”?

 
 
 

11. Operanycklar (Lars Sjöberg): Vilket uttryck kan tjäna som nyckelmening
för ”Eugen Onegin”?

 
 
 

12. Operanycklar (Lars Sjöberg): Vilket uttryck kan tjäna som nyckelmening
för ”Figaros bröllop”?

 
 
 

13. Operanycklar (Lars Sjöberg): Vilket uttryck kan tjäna som nyckelmening
för ”Kristina från Dufvemåla”?

 
 
 

14. Operanycklar (Lars Sjöberg): Vilket uttryck kan tjäna som nyckelmening
för ”Lohengrin”?

 
 
 

15. Operanycklar (Lars Sjöberg): Vilket uttryck kan tjäna som nyckelmening
för ”Maria Stuart”?

 
 
 

16. Operanycklar (Lars Sjöberg): Vilket uttryck kan tjäna som nyckelmening
för ”Otello”?

 
 
 

17. Operanycklar (Lars Sjöberg): Vilket uttryck kan tjäna som nyckelmening
för ”Trojanerna”?

 
 
 

Question 1 of 17

Frågor till innehåll på vivaopera

Testa dina opera-kunskaper

AV: Ingemar Schmidt-Lagerholm

1) Vinjettens notcitat

a) identifiera citatet – ur vilken opera?
b) hur benämns denna föredragsstil?
c) vilka namn har operans båda protagonister?
d) hur stavas dessa namn på ordinarie tyska?
e) varför passar vinjetten till just en blogg som www.vivaopera.se

Fortsätt läsa “Frågor till innehåll på vivaopera”

OPERA’S TOP TWENTY

De tjugo bästa operatonsättarna

DOMARE: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Monteverdi, Händel, Gluck, Lully, Rameau, Mozart, Beethoven, Weber, Rossini, Donizetti, Meyerbeer, Verdi, Wagner, Puccini, Errstrauss, Rimskij, Schreker, Janacek, Britten.

Fidelio är ett problematiskt unikum men trots sin träaktighet så genial att Beethoven måste med i denna lista. I övrigt har tre operor satts som ett minimum i denna konkurrens. Fortsätt läsa “OPERA’S TOP TWENTY”

Tala om sång – Nils-Göran Olve

Hur låter bra operasång? Går det att komma överens om det, eller gillar vi helt olika exempel – kanske rent av hör olika saker? Är det en fråga om smak, så att olika länder och tider har gillat olika slags sång, eller finns det ”eviga sanningar”?

TEXT: Nils-Göran Olve

Publicerat i lite annan form i Tidskriften Musikdramatik 2000. Musikdramatik och senare kompletterande Tidskriften Musikdramatik hette fram till år 2002 den publikation som nu med den äran bär namnet rätt och slätt Opera. Det är Sören Tranberg som sätter sin prägel på utformandet. Namnbytet skedde efter vad man tror med stora födslovåndor.

Skriver man om föreställningar och skivor är det här frågor som man ofta bör ställa sig. Visst är opera mycket mer än bra sång. Sången är dock avgörande för de flestas upplevelse. Ändå kommenteras den sällan i recensioner. I synnerhet gäller det röstbehandlingen i sig. Att peka ut rösttekniska problem, eller kommentera sångarens förmåga att sjunga det som står, verkar många dra sig för. Det kanske känns alltför personligt? Eller också skyggar recensenten för att ge sig in på det knepiga området sångteknik. Jag har bläddrat i några MD-nummer från senare tid. Någon gång kan man hitta kommentaren att en röst låtit väldigt trött eller ofri. Annars hittar jag bara ord som vacker, glödande, rondör, värme, frisk, imponerande, elegant, slank, märgfull, tillsammans med enstaka kommentarer om att diktionen varit bra eller att orkestern dränkt sångarna. Fortsätt läsa “Tala om sång – Nils-Göran Olve”

Barberaren på “Amiralen” i Malmö

Det bästa av de verkligt skrattretande numren i Rossinis opera ”Barberaren i Sevilla” är kanske den så kallade förtalsarian (La calunnia).

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Artikeln publicerad i tidningen Arbetet (Malmö) den 2 juli 1961

Till intrigmakaren Basilios redogörelse för skvallrets förödande verkan har Rossini med oemotståndlig komik använt sin uppfinning crescendot, börjande med ett viskande sus och växande till en kanonskott. Fortsätt läsa “Barberaren på “Amiralen” i Malmö”

Rossinis förtalsaria (La calunnia) greppar oss – Barberaren i Sevilla

Den verkliga franska grevinnan Germaine Sparre på slottet Kronovall (Österlen) brukade för gästande Lundadiscofiler berätta om sin ungdoms upplevelse med Beaumarchaiskomedin ”Il barbiere di Siviglia” omgjord till ’opera lirica’ av såväl Giovanni Paisiello (1782) som Gioacchino Rossini (1825) i följd efter varandra på samma dag.

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Men alla vet ju att den i olika tonlägen upprepade frasen ”Figaro, Figaro, Figaro” är från Rossinis ”Il barbiere di Siviglia” och inte från Mozarts ”Figaros bröllop”, låt vara att det egentligen rör sig om samma av fransmannen Pierre-Augustine de Beaumarchais (1732-1799) skapade teatergestalt. Fortsätt läsa

 

Lars Sjöbergs operanycklar

Lars Sjöberg ger nycklar till tolkning av 11 kända operor

Publicerade i Expressen våren 2016

“La Bohème” 1896
av Giacomo Puccini (1858 – 1924)

De plötsliga aha-upplevelserna är väl knappast Giacomo Puccinis fält. Hans svaghet ligger i att han mestadels bara tonsätter det som redan står i texten. Hans styrka ligger i att han gör det så vackert och skickligt. Men där finns uddar som sticker ut. I tredje akten av La Bohème söker den lungsjuka Mimi upp vännen Marcello för att dryfta sina problem med att leva ihop med Rodolfo. Hon ställer en enkel fråga:  ”Ursäkta, var ligger värdshuset, där målaren Marcello bor?”  Men musiken komplicerar frågan. Den fallande melodilinjen, de abrupta pauserna mellan orden, orkesterns dissonanser vittnar om att Mimi är sjuk, svårt sjuk till och med. Hade hon sagt ”Ack, jag känner mig så dålig”, hade musiken kunnat ingå i vilken dussinmusikal som helst. Men här skänker den situationen en tredje dimension. Operamusiks främsta uppgift är inte att illustrera vad som står i librettot utan vad som INTE står där. Fortsätt läsa “Lars Sjöbergs operanycklar”