Dr. Wedekind’s son: a Frank story

What is in a name, and how does it come to us? This vignette shares the story of the son of a German gynecologist and how his impact influenced two medical students in 1918 Munich, eventually leading to the name of my mother’s first child—also a physician—Frank.

 Denna ”story” är sagolik men sannerligen ingen saga.

Det är en högst seriös ”research”, som för oss rakt in i operakonstens hjärta. Spännande nog får vi aldrig riktigt veta varför, men vi skulle kunna fråga Kerstin Avemo. Det är Frank Wollheim som skriver på synnerligen elegant engelska. Frank Wollheim är 85 år och verkligen ”still going strong”. Professor emeritus, ledande läkare för Lund med omnejd och landsbygd och för hel värld, globetrotter. Prefererar klassisk musik och opera i synnerhet.

I sin framställning tangerar Frank Wollheim Alban Bergs opera Lulu. Men vi får också ta del av tillvaron på ett högt beläget slott i Schweiz. Samt en del detaljer om en libertins tillvaro. Bert Brecht kommer med på ett hörn. Det kommer i ett senare bloggkapitel att bli en del operaanknutna fotnötter av Nils-Göran Olve, Stefan Johansson och Ingemar Schmidt-Lagerholm. Men nu tar vi språnget rakt in i den kreativa kulturradikala värld som så levande skapas och beskrivs av Frank Wollheim. (ISL)

TEXT: Frank A. Wollheim, MD, PhD, Lund University Hospital, Sweden

German-born American citizen and gynecologist Friedrich Wilhelm Wedekind (1816–1888) was born into a family of lawyers in what then was the kingdom of Hannover. He studied medicine in Göttingen and Würzburg, where he defended a PhD in 1839. In 1843 he graduated as MD in Hannover. Dr. Wedekind worked as a doctor for mining industries in several European countries, including Turkey, where it is said that he also served as the sultan’s physician. 1) Fortsätt läsa “Dr. Wedekind’s son: a Frank story”

Schönberg blev Schoenberg – men Arnold förblev

Han kunde på fri hand rita en perfekt cirkel på svart tavla. Det behövdes för undervisningen i harmonilära (Schoenbergs Harmonielehre är på drygt 500 sidor), ty det gällde att behärska alla regler utifrån den konventionella kvintcirkeln innan man borde tillåta sig själv att trotsa dem.

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Svärsonen och kvartettprimarien Rudolf Kolisch visste hemligeter om hur Schoenberg själv arbetade med kompositionen av sin tredje och sin fjärde (amerikanska) stråkkvartett. Det var enligt Kolisch minsann slump och spel med kulramar och räknestickor. Men det skulle man inte skvallra om. Fortsätt läsa “Schönberg blev Schoenberg – men Arnold förblev”