Metoorörelsen och dess dirigenter

“Oönskad intimitet” har blivit ett nypåfunnet slagord. Innan vi går vidare till att kommentera bilden med fem dirigenter anno 1929, låt oss gå tillbaka drygt tvåtusen år.

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Den så kallade grekiska demokratin för åtskilligt mer än 2000 år sedan. Som gällde för manliga elitmedborgare i Aten. Pedofili (gossekärlek) var det normala och utövades såväl fysiskt som intellektuellt. De äkta fruarna fick inte gå med till teatern utan skulle hålla sig hemma i den särskilda kvinnosalen (gynaiceion). Men på teatern fanns det helt polygamt många hetärer (prostituerade) med sexuell och/eller intellektuell kompetens.

Ovanstående är ett berömt foto från 1929. Tio år före andra världskrigets utbrott. Dåtidens livligt kulturella Berlin. Från vänster Bruno Walter (1876 – 1962), Arturo Toscanini (1867 – 1957), Erich Kleiber (1890 – 1956) , Otto Klemperer (1885 – 1973) och Wilhelm Furtwängler (1886 – 1954).
Går det att karakterisera dem individuellt? Ett tunt försök:
Furtwängler: alltid finns det något på djupet, förvisso en puka
Toscanini: ömt tolererad prestationsfanatiker
Walter: resultatinriktad vänlighet
Kleiber: energisk noggrannhet
Klemperer: obevekligt rak i ryggen.
Alla har de bemärkbart dirigerat Wagneroperor, exempelvis:

Fortsätt läsa “Metoorörelsen och dess dirigenter”

En novis nalkas Verdis Aida – en rekommenderad väg

BLOGGENS ANDRA AIDA: Vad gäller en för honom ny opera har Ingemar alltid (sedan 1955) först lyssnat på musiken utan att alls bry sig om något dramaturgiskt innehåll. Genom olikartad läsning får man ju lätt reda på huruvida sådan lyssning borde ”löna” sig såsom blott och bar musikupplevelse.

1) Lyssna på ljudfiler utan kännedom om handling. Finns såsom helhet två gånger här på bloggen. Med Jussi Björling sist efter bloggens första Aida – en musikalisk analys av Henrik Nebelong. Mer om det nedan.

Samt Toscaninis ljudupptagning, vilken genom omtagningar anses vara förbättrad jämfört med den Toscanini-film från 1949 som finns på Youtube. Vi har hållit oss till fulla vinylskivesidor om genomsnittligt 25 minuter. Repetera gärna dessa klanger när nålen har gått till skivsidans slut.

(Jag tänker inte här berätta att just Aida i grammofonskivans barndom utsattes för den ”älskvärda” behandlingen OPERA WITHOUT WORDS. Det vill säga martialisk trumpet för Radamès, ljuv klarinett för Aida, gnällig oboe för Amneris, förstärkt cello – eller var det trombon – för Amonasro. Men för att förtälja detta har jag inte just nu slösat några allafingrars tangentnedslag.) Fortsätt läsa “En novis nalkas Verdis Aida – en rekommenderad väg”

Toscanini inspelad

När han slutade dirigera hade lp-skivan bara funnits i några få år. Trots det hör Arturo Toscanini (1867-1957) till de dirigenter som gjort flest inspelningar och finns dokumenterade i störst repertoar.

Hela Toscaninis Aida på VHS. Den enda opera som finns fullständigt videofilmad med Toscanini (utgiven på VHS och DVD) är Verdis Aida televiserad konsertant av NBC 26 mars och 2 april 1949 i Studio 8H.

TEXT: Nils-Göran Olve

Bland de få dirigenter födda före 1870 som gjort viktiga upptagningar är han helt utan konkurrens vad gäller mängd och kvalitet, även om Pierre Monteux (född 1875) och Bruno Walter (född 1876) också hann göra många skivor och radioupptagningar. Även de var verksamma upp i 85-årsåldern, vilket betyder att de till skillnad från Toscanini också finns i många stereoinspelningar.

När Toscanini slutade dirigera 1954 var det bara hans sista två konserter som på prov spelats in i stereo. Till dessa kommer en ganska lyckad stereoutgåva av hans Verdi-Requiem från 1951, där två olika källor som tagits upp med olika mikrofoner med dator har kombinerats till att ge rumsverkan.

Här vill jag kort räkna upp de olika kategorier av Toscanini-inspelningar som finns. Fortsätt läsa “Toscanini inspelad”

Toscanini-musik vald och kommenterad av Ingemar Schmidt-Lagerholm

I anslutning till Nils-Göran Olves översikt över Toscaninis inspelningar väljer bloggutgivaren innehåll för några exemplifierande ljudfiler. Och kommenterar urvalet med en del utvikningar.

Omslaget (LP-cover) till den klassiska Camden-utgåvan av Toscaninis Beethovensjua med New York Philharmonic anno 1936.

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Shakespeare var tidigt känd och beaktad inom den tyska kulturkretsen, under 1700-talet av teoretiker som Lessing och av författare såsom Goethe och Schiller. Evenemang för teatrar blev Shakespeares verk dock först en bit in på 1800-talet och främst genom översättningar av Wieland, Schlegel, Tieck.

I detta sammanhang tillkommer scenmusikvinjetterna till ”A Midsummer Nights Dream” av Felix Mendelssohn i etapper med början från 1826. Tonsättarens tyska titel lyder ”Ein Sommernachtstraum”, och några inslag med tysk sångtext ingår. Fortsätt läsa “Toscanini-musik vald och kommenterad av Ingemar Schmidt-Lagerholm”

Den viktigaste dirigenten?

“Quando sarò morto, avrò più vita che voi altri tutti!” När jag är död kommer jag att vara mer levande än alla ni andra!

TEXT: Nils-Göran Olve

Så lär den 84-årige Arturo Toscanini ha utmanat sin NBC-orkesters medlemmar vid en repetition 1951, en ensemble som hade grundats för honom fjorton år tidigare. Yttrandet är på många vis betecknande för förra seklets mest ryktbare orkesterdirigent, född för i år jämnt 150 år sedan. Fortsätt läsa “Den viktigaste dirigenten?”

Mitt första Wagner-år – en skivsamlares andra resa

Vintern 1960/61 fyllde jag 13 och började gå på Operan på allvar. Pappa vikarierade ofta i Hovkapellet och sedan han talat med någon vaktmästare fick jag smyga mig in till en av de väggfasta fällstolarna på parkett vänster. Eller också kunde jag som nybliven realskoleelev utnyttja studentrabatt: 9 kronor på parkett eller 2 kronor på tredje raden.

TEXT: Nils-Göran Olve

Skivor som samlarobjekt – en skivsamlares första resa
Mina första piratskivor – en skivsamlares tredje resa

Wagner hade jag vaga begrepp om, fast det jag läst i Klas Ralfs Operakvällar lät lockande. Den tionde opera jag såg blev Valkyrian vid en söndagsmatiné den 9 april 1961. Den fanns inte i Ralfs bok, men sedan ett halvår läste jag tyska så jag lyckades få några idéer om handlingen ur ett referat på sju-åtta rader i Das Atlantis Buch der Musik på föräldrarnas bokhylla. Fortsätt läsa “Mitt första Wagner-år – en skivsamlares andra resa”