Mussolini får spöka på LaScala

Verdis opera Attila här och där. Hösten 2015 ledde Giovanni Impellizzerri Sveriges enda föreställningar av Verdis opera Attila. Sparsamt och effektivt – ändå sprudlande – på Estrad i Södertälje. Var annars? Lars Sjöberg, minsann, hade ett finger med i spelet.

TEST: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Likväl tar sig sympatiske mästerdirigenten Riccardo Chailly och ressigören (förlåt regissören skall det vara) Davide Livermore före att göra just Verdis Attila i full Mussolini-mundering såsom öppningsföreställning i december 2018 på Milanos LaScala. Dirigat, orkester, kör sångsolister voro ”nästan” lika bra som i Södertälje tre år tidigare.

Vad skall man då säga om regikonceptet med handlingen flyttad till den stad där Mussolini i april 1945 efter partisanernas grepp; upp och ner ”hängde lik” ihop med sin sista älskarinna. Ja sådan måste kanske modern regiopera vara. Den aktuella Milanoföreställningen av Verdis Attila televiserades 2018-12-07. Nationalsång. Italienske presidenten Sergio Mattarrella vördnadsbjudande i publiken. Men ur den antikulturella trojka som nu styr Italien  – och elakt men inte helt utan fog benämns ’i piccoli Mussolini’ – syntes ingen med barn och blomma.

Är det månne filmen ’Salò’ från 1975 av Pier Paolo Pasolini som har inspirerat till regiupplägget? Där har vi i form av ’Mussolinis sista dagar uppträngd i sitt lands nordligaste hörn’ en mixtur av Henry Millers pornografi och Dantes sexuella helvete. Attila/Mussolini görs alltså nu till en inkräktare som italienarna egentligen alls inte ville ha. Det som sker på scenen går ofta helt på tvärs mot librettot. Och vi får på detta sätt ingenting veta om den avlägset forntida storstaden Aquileia, som så småningom skulle ersättas av Venedig/Venezia några landmil väster därom. Vilket nog var Verdis mening vid urpremiären 1846 på ’Teatro La Fenice’ i Venezia med full fart på ’risorgimento’, nationens enande.

Låt dig i detta fall inte störas av skribentens raljanta tenor och tonläge. Dirigenten Riccardo Chailly levde förvisso upp till de förväntningar som ställs på den som rimligen kan räknas in bland samtidens tjoget bästa. De glansröstade sångarna voro Ildar Abdrazakov, Saioa Hernandez, Simone Piazolla, Fabio Sartori. Utom Abdrazakov alla ännu inte så överdrivet kända men torde bli det inom kort.

Don Carlo(s) av Verdi i fem eller fyra akter – franska eller italienska?

Huruvida den inledande scenen i fjärran Fontainebleau-skogen skall vara med eller ej i Verdis opera Don Carlo(s). Därtill kan många förståndiga och känslomässiga argument anföras. Först då lite teaterhistoria sådan Ingemar har inhämtat den hos professor Ingvar Holm i Lund.

Denna sommar 2018 från den 28 juli ger ’Operan på Skäret’ vid Kopparberg i Västmanland Verdis “Don Carlo” i fyra akter på italienska. Tågresor från Stockholm erbjuds. Läs mer på hemsidan http://www.operapaskaret.se/ .
  1. För att inte gå alltför långt bakåt i tiden kan vi börja med Shakespeare på 1600-talet. Vildvuxet, stort persongalleri, många platser, överlång berättad tid.
  2. Den så kallade fransk-klassisimen på 1700-talet. Och här erinrar sig Ingemar desslikes sina lärare vid Kungsholmens gymnasium i Stockholm: Ivar Dahlberg och Gunnar Kjellin.
    Stränga tre enheter:  a) platsens   b) tidens   c) handlingens.
    Alltså ej för en teaterscen orealistiskt många platser, helst inom ett dygn (24 timmar) samt få närstående personer. Det kunde bli den perfekta teaterpjäsen.
  3. Mot detta reagerar tidig tysk ”Sturm und Drang”. Exotism. Fjärran länder. Fantasieggande romantiska egendomligheter skulle det i stället vara.
  4.  Mot slutet av 1800-talet återkommer de stränga enheterna med bland andra Ibsen och Strindberg. Fjärde väggens dramatik. Ridån är rummets fjärde vägg. Ridån går upp och publiken tittar realistiskt och naturalistiskt in i en vardagstillvaro med laddade repliker.

Friedrich Schiller (1759-1805) som ju står för förlagan till Verdis opera finns hos punkterna två och tre. Sin Don Carlos avfattar Schiller dock inom den huvudsakligast enhetliga fransk-klassiska ramen. Det betyder att en scen i Fontainbleau-skogen nära Paris från Schillers synpunkt i detta fall är otänkbar. Det är det centrala Escorial i Spanien som gäller. Fontainbleau-scenen återfinns alltså inte hos Schiller. Den är ett tillägg i Verdis libretto-fabrik. Fortsätt läsa “Don Carlo(s) av Verdi i fem eller fyra akter – franska eller italienska?”