Ehrling – sträng och flitig musikalisk allätare

Från 40- till 90-tal var Sixten Ehrling en markant del av Stockholms musikliv. Vi som gick på opera och konserter andra hälften av 1900-talet tog intryck av hans tydliga, ofta dramatiska tolkningar av en bred repertoar: på Operan allt från Mozart till samtida uruppföranden, opera så väl som i yngre dar balett; på Konserthuset från Bach och Haydn till (även där) dåtidens avant-garde.

TEXT: Nils-Göran Olve

Sixten Ehrling

Sixten Ehrling växte upp i Malmö där han var född 3 april 1918. Efter studentexamen kom han 1936 till Stockholm för att gå organistlinjen vid Musikkonservatoriet – hans far tyckte att han borde skaffa sig ett yrke. Parallellt anlitades han ofta som pianist i underhållningssammanhang, men också som ackompanjatör och pianosolist. Studierna innehöll offentliga framträdanden, och från 20-årsåldern betraktades han som en synnerligen lovande pianist. Säsongen 1939/40 var han vid sidan av studierna oavlönad repetitör på Operan.

Operans arkiv, sökbart på nätet, uppger att han uppträdde 1 533 gånger i 111 olika produktioner åren 1940-98. Då är turnéer inräknade men där saknas framträdanden som inte helt var i Operans regi, som hans allra första framträdande vid en elevkonsert 27 april 1940. I maj det året dirigerade han vid balettelevskolans uppvisning på Operan. En av dansarna, Gunnel Lindgren, skulle sju år senare bli hans maka. I början var han främst med som pianist. Äldst i databasen är ett balettprogram 14 november 1940 då han dirigerade något nummer – resten skötte Nils Grevillius – men framför allt var han solist i Gershwins Rhapsody in Blue. Fortsätt läsa “Ehrling – sträng och flitig musikalisk allätare”

Herbert Blomstedt och “Måndagsgruppen”

Måndagsgruppen växte fram i en liten Stockholmsbostad från 1940-talets mitt. Tonsättare, instrumentalister och kanske någon musikolog sällade sig efter hand till gruppens ideal. Andra var knappast formellt tillhöriga men visade stort samförstånd.

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Man ville för konstmusikens del fjärma sig från diverterande och romanticism. Man ville utveckla konstmusiken progressivt. I samklang härmed studerade man ”Unterweisung im Tonsatz” av Paul Hindemith.  Men man sträckte sig sällan så långt som till ”Harmonielehre” av Arnold Schönberg och inte alls till serialismen hos Pierre Boulez lika lite som till aleatorismen hos John Cage. Fortsätt läsa “Herbert Blomstedt och “Måndagsgruppen””