“Drot og Marsk” – en dansk nationalopera?

Först lite basfakta. Peter Heise hette tonsättaren som levde 1830-1879. Han är mest känd för sina över 300 solosånger, även om det finns en symfoni, kammar- och scenmusik samt körsånger. Och så “Drot og Marsk”, vars titel Det Kongelige Teater i sin förhandsreklam inför årets nyuppsättning fann anledning att förklara: ”Kongen og generalen”.

Peter Heise: “Drot og Marsk”
Det Kongelige Teater i København. 2018-2019
Copyright: Miklos Szabo

Av Nils-Göran Olve

Sedan första framförandet 1878 – året innan Heise dog – har den spelats mer än 200 gånger i Köpenhamn, där Det Kongelige brukar göra nya uppsättningar av den ungefär vart trettionde år.

Två gånger har den kommit på kommersiell grammofonskiva: på lp dirigerad av John Frandsen 1981 och på cd under Michael Schønwandt 1991. Härom året kom en nyreviderad notutgåva som nu användes, återigen med Schønwandt som dirigent, när regissörsparet Amy Lane och Kasper Holten satte upp verket. Amy Lane kommer från England och lär ha kommit in i projektet när Holten inte hade tid att ta hela regiansvaret. Han har ju lockats åter till Det Kongelige Teater där han var operachef 2000-11, för att nu från i fjor vara högsta chef med ansvar för såväl opera som talteater och balett.

Alla danska recensenter gav uppsättningen högsta betyg. Men så rör det sig också om en dansk nationalopera – ja på riktigt, för den ingår i Danmarks officiella kulturkanon som först presenterades 2006. Den omfattar 108 verk i åtta kategorier. I kategorin Konstmusik ingår fyra operor: Kunzens Holger Danske, Nielsens Maskerade, Langgaards Antikrist och så Drot og Marsk. Verken ansågs vara ”essentielle i det danske kulturarv” och syftet “at vi ikke glemmer vores fælles kulturhistorie – og hvordan den altid har været en del af en bredere international kultur.” Fortsätt läsa ”“Drot og Marsk” – en dansk nationalopera?”

Ringens återkomst

Det var september 2005 som första delen av Stockholmsoperans åter aktuella uppsättning av Wagners Nibelungens ring avtäcktes, och jämnt två år senare fullbordades projektet med premiären på den fjärde och sista operan. Nyfikenheten var stor, både på det sceniska och på sångarna, och dirigenten Greger Bühl var en relativt oprövad Wagner-kraft.

Av Nils-Göran Olve

En version av denna artikel publicerades i OV-Revyn april 2017 inför nypremiären på Stockholmsoperans uppsättning av Wagners Nibelungens ring.

Regissören Staffan Valdemar Holm och scenografen Bente Lykke Möller hade 2002 satt upp Tannhäuser, kanske som ett slags provprojekt, och något kunde man också gissa från deras många talteateruppsättningar och ett par ytterligare operauppsättningar. Fortsätt läsa ”Ringens återkomst”