Ehrling – sträng och flitig musikalisk allätare

Från 40- till 90-tal var Sixten Ehrling en markant del av Stockholms musikliv. Vi som gick på opera och konserter andra hälften av 1900-talet tog intryck av hans tydliga, ofta dramatiska tolkningar av en bred repertoar: på Operan allt från Mozart till samtida uruppföranden, opera så väl som i yngre dar balett; på Konserthuset från Bach och Haydn till (även där) dåtidens avant-garde.

Av Nils-Göran Olve

Sixten Ehrling

Sixten Ehrling växte upp i Malmö där han var född 3 april 1918. Efter studentexamen kom han 1936 till Stockholm för att gå organistlinjen vid Musikkonservatoriet – hans far tyckte att han borde skaffa sig ett yrke. Parallellt anlitades han ofta som pianist i underhållningssammanhang, men också som ackompanjatör och pianosolist. Studierna innehöll offentliga framträdanden, och från 20-årsåldern betraktades han som en synnerligen lovande pianist. Säsongen 1939/40 var han vid sidan av studierna oavlönad repetitör på Operan.

Operans arkiv, sökbart på nätet, uppger att han uppträdde 1 533 gånger i 111 olika produktioner åren 1940-98. Då är turnéer inräknade men där saknas framträdanden som inte helt var i Operans regi, som hans allra första framträdande vid en elevkonsert 27 april 1940. Fortsätt läsa ”Ehrling – sträng och flitig musikalisk allätare”

Operahusens konstnärliga ledare – vad blir kvar?

BOKRECENSION: Att en museichef, stadsteaterchef eller chefdirigent starkt präglar sin institution trots få år som ledare finns det många exempel på. Även om det sker med lite fördröjning: repertoarplanering och trimning av en symfoniorkesters nivå ger effekt först när chefen snart ska avgå.

Hannu Salmi och Lasse Zilliacus (red.) (2014)
Armas Järnefelt. Kompositör och kapellmästare i Finland och Sverige
Atlantis. 325 s. ISBN 978-91-7353-716-2
Jutta Lamprecht (red.) (2015)
Leo Blech. Komponist – Kapellmeister – Generalmusikdirektor
Hentrich & Hentrich. 108 s. ISBN 978-3-95565-091-9

Av Nils-Göran Olve

Annan påverkan märker omvärlden mindre av: rekryterade personer som blir kvar; nya arbetssätt och samarbeten; erfarenheter som följd av att anställda har betrotts med nya uppgifter. Sådana spår kan finnas kvar länge som sediment från avlägsen tid. Fortsätt läsa ”Operahusens konstnärliga ledare – vad blir kvar?”

Schönberg blev Schoenberg – men Arnold förblev

Han kunde på fri hand rita en perfekt cirkel på svart tavla. Det behövdes för undervisningen i harmonilära (Schoenbergs Harmonielehre är på drygt 500 sidor), ty det gällde att behärska alla regler utifrån den konventionella kvintcirkeln innan man borde tillåta sig själv att trotsa dem.

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Svärsonen och kvartettprimarien Rudolf Kolisch visste hemligeter om hur Schoenberg själv arbetade med kompositionen av sin tredje och sin fjärde (amerikanska) stråkkvartett. Det var enligt Kolisch minsann slump och spel med kulramar och räknestickor. Men det skulle man inte skvallra om.

Men innan vi börjar räkna upp Schönberg/Schoenberg:s egna musikdramatiska verk vill jag så långt minnet förmår återberätta något som rör den ofullbordade operan Lulu av Alban Berg. Och jag vill inte be om ursäkt för att jag framhåller Arnold Schönbergs judiska bakgrund. Fortsätt läsa ”Schönberg blev Schoenberg – men Arnold förblev”