Wilhelm Peterson-Berger (P.-B.)
– tidsfenomen eller alltjämt relevant?

Carl-Gunnar Åhlén har gett ut gamla ljud på lp och cd i nästan 50 år, alltid i egna överföringar av mödosamt inventerade unika upptagningar från radioarkiv och privata källor. Hans viktigaste utgåvor utgör en egen serie på Caprice, Collector’s Classics, som nu har nått fram till volym 14.

Wilhelm Peterson-Berger 1867 – 1942. “Musikfynd i P.-B:s lönnlåda”.
2019 Caprice Records, Stockholm, Sweden.

Av Nils-Göran Olve

I de flesta fall rymmer varje volym ett flertal cd och utförliga texter av Åhlén, som oftast är minst lika värdefulla som upptagningarna. Till exempel har han kartlagt svenska stråkkvartetter, pianister och körer. Flera volymer i serien ägnas särskilda tonsättare, och på andra skivmärken finns dessutom antologier med till exempel dirigenten Tor Manns Nielsen-inspelningar, violinisten Endré Wolf och alla bevarade inspelningar av Armas Järnefelt. Totalt måste det röra sig om långt mer än 100 cd.

Den senaste utgåvan dök upp tidigare i vår (2019) och var möjligen från början ämnad som en 150-årshyllning till Wilhelm Peterson-Berger, född 1867.

Fortsätt läsa ”Wilhelm Peterson-Berger (P.-B.)
– tidsfenomen eller alltjämt relevant?”

Ehrling – sträng och flitig musikalisk allätare

Från 40- till 90-tal var Sixten Ehrling en markant del av Stockholms musikliv. Vi som gick på opera och konserter andra hälften av 1900-talet tog intryck av hans tydliga, ofta dramatiska tolkningar av en bred repertoar: på Operan allt från Mozart till samtida uruppföranden, opera så väl som i yngre dar balett; på Konserthuset från Bach och Haydn till (även där) dåtidens avant-garde.

Av Nils-Göran Olve

Sixten Ehrling

Sixten Ehrling växte upp i Malmö där han var född 3 april 1918. Efter studentexamen kom han 1936 till Stockholm för att gå organistlinjen vid Musikkonservatoriet – hans far tyckte att han borde skaffa sig ett yrke. Parallellt anlitades han ofta som pianist i underhållningssammanhang, men också som ackompanjatör och pianosolist. Studierna innehöll offentliga framträdanden, och från 20-årsåldern betraktades han som en synnerligen lovande pianist. Säsongen 1939/40 var han vid sidan av studierna oavlönad repetitör på Operan.

Operans arkiv, sökbart på nätet, uppger att han uppträdde 1 533 gånger i 111 olika produktioner åren 1940-98. Då är turnéer inräknade men där saknas framträdanden som inte helt var i Operans regi, som hans allra första framträdande vid en elevkonsert 27 april 1940. Fortsätt läsa ”Ehrling – sträng och flitig musikalisk allätare”

Turandot är brutal och kall men inte vulgär och snuskig

“Jag kan inte bättre”, sade Richard Strauss om sin sista opera ”Die Liebe der Danae”. Puccini kunde på dödsbädden ha sagt det samma om sin ädelt finspunna Turandot – ‘opera lirica’ såsom den adekvata termen lyder på mästarens eget språk.

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Birgit möter Jussi.  //  Björling möter Nilsson.
Jovisst var det PUCCINIS TURANDOOT och endast en gång seriöst i studio för audioupptagning under juli 1959 i ett nära fyrtiogradigt Rom. Den som ställde reglerna för denna makalösa konfrontation var ingen mindre än Erich Leinsdorf, mångfaldig dirigent på Met och elev till Toscanini.

Hur denna svenska tvekamp i sommarheta Rom avlöpte kan envar bloggläsare själv ta del av genom de ljudfiler som strax följer i original från vinylare på tyska RCA   – låt vara ursprungligen otympligt automatkopplade. (De tre skivorna fördelar sig sidvis 1/6 2/5 3/4 för en skivväxlare) Fortsätt läsa ”Turandot är brutal och kall men inte vulgär och snuskig”

Stefan Johansson: Wagners Ring på Kungliga Operan.

Regi och framförandetraditioner under ett sekel

Blogganpassad version av Stefan Johanssons omfattande essä, vilken ingår i antologin ”Operavärldar”, redigerad av Torsten Pettersson och utgiven år 2006, alldeles innan Staffan Valdemar Holms Stockholms-Ring gick av stapeln. I det sammanhanget var Stefan Johansson – vad man förstår – välbehövlig, ständig dramaturg, vilket flitigt även dokumenterades.

TEXT: Stefan Johansson

RICHARD WAGNERS operatetralogi Nibelungens ring har en snart hundraårig svensk scenhistoria, räknat från den första kompletta  Ringen på Kungliga Operan 1907. Under den tiden har verket hun­nit bli en central del av svensk operarepertoar. Det har sitt intresse att behandla dess scenhistoria utan anspråk på uttömmande utförlighet för att ge en bakgrund till kommande nyupp­sättningar av verket och antyda rikedomen i ett för teater- och musikforsk­ningen ganska oplöjt fält. Fortsätt läsa ”Stefan Johansson: Wagners Ring på Kungliga Operan.”