Cavallins Klemperer-artikel från 1958

En kommentar av Nils-Göran Olve till artikeln “Ej som en främling”.

Under mina samtal med Ingemar Lagerholm hänvisade han ofta till sina minnen från Lund i slutet av femtiotalet, till Diskofilklubben och till sina vänner Gert Cervin och Bertil Cavallin. Det var tydligt hur han högaktade dem.

Själv köpte jag min första skiva vid den tiden, men som tioåring 1958 hade jag långt kvar till Cavallins perspektiv på Klemperer och Mozart. Mer än sextio år senare fascineras jag av ett par drag hos det han tar upp.

Ett är den analytiska ansatsen. Cavallin försöker belägga sina åsikter om Klemperers då nya lp med Mozarts symfonier nr 38 och 39 genom detaljerade hänvisningar till taktnummer, framför allt när det gäller balans mellan olika instrument och tempomodifieringar. Det är sällan vi läser sådant ens i fackpress numera. Fortsätt läsa “Cavallins Klemperer-artikel från 1958”

Ej som en främling

Hemmalyssnarna kommer säga sig att det inte är av okunskap med alla de ädla recensions-uttrycken som de avstår från att tala om ett i sitt slag ojämförligt Mozart-uppförande, utan i känslan av att sådant tal inte passar sig denna gång.

Tidigare publicerat i ”Meddelande från Diskofilklubben i Lund”.
Årg 4:2 Nov 1958. 

TEXT: Bertil Cavallin (1958)

Den som med hjälp av stockholms-tidningarnas recensioner ville bilda sig en uppfattning om OTTO KLEMPERERs insatser vid besöket i Konsertföreningen i vå­ras (1958) bör ha blivit rätt förbryllad. Det var den knutna högerhandens forte här, en mjukt sjungande Mozart där, den nästan siste av de store här, fortfarande den inbitne revolutionären från Kroll-Oper där. Fortsätt läsa “Ej som en främling”

Metoorörelsen och dess dirigenter

“Oönskad intimitet” har blivit ett nypåfunnet slagord. Innan vi går vidare till att kommentera bilden med fem dirigenter anno 1929, låt oss gå tillbaka drygt tvåtusen år.

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Den så kallade grekiska demokratin för åtskilligt mer än 2000 år sedan. Som gällde för manliga elitmedborgare i Aten. Pedofili (gossekärlek) var det normala och utövades såväl fysiskt som intellektuellt. De äkta fruarna fick inte gå med till teatern utan skulle hålla sig hemma i den särskilda kvinnosalen (gynaiceion). Men på teatern fanns det helt polygamt många hetärer (prostituerade) med sexuell och/eller intellektuell kompetens.

Ovanstående är ett berömt foto från 1929. Tio år före andra världskrigets utbrott. Dåtidens livligt kulturella Berlin. Från vänster Bruno Walter (1876 – 1962), Arturo Toscanini (1867 – 1957), Erich Kleiber (1890 – 1956) , Otto Klemperer (1885 – 1973) och Wilhelm Furtwängler (1886 – 1954).
Går det att karakterisera dem individuellt? Ett tunt försök:
Furtwängler: alltid finns det något på djupet, förvisso en puka
Toscanini: ömt tolererad prestationsfanatiker
Walter: resultatinriktad vänlighet
Kleiber: energisk noggrannhet
Klemperer: obevekligt rak i ryggen.
Alla har de bemärkbart dirigerat Wagneroperor, exempelvis:

Fortsätt läsa “Metoorörelsen och dess dirigenter”