“Ringen”: Rhenguldet – rent och rakt

So verfluch ich die Liebe. (Så förbannar jag kärleken.)
Utkast till scenbild för Rhenguldets första scen i samband med att Nibelungens ring uruppfördes i sin helhet i Bayreuth 1876. Konstnär: Josef Hoffmann.

Av Ingemar Schmidt-Lagerholm

Wagner var inte minst genom brodern till sin registrerade fader totalbeläst vad gäller Aristoteles och de grekiska tragöderna. Följden vid dåtidens gammelgrekiska festspel var ju tre tragedier samt ett epilogartat mera lättsamt satyrspel, således utgörande en tetralogi om fyra separata enheter.

Denna ordning använde Wagner i sitt förstorade verk Nibelungens ring, så när som på att han satte satyrspelet först och kallade detta “Vorabend”.

Fortsätt läsa ”“Ringen”: Rhenguldet – rent och rakt”

Ringens återkomst

Det var september 2005 som första delen av Stockholmsoperans åter aktuella uppsättning av Wagners Nibelungens ring avtäcktes, och jämnt två år senare fullbordades projektet med premiären på den fjärde och sista operan. Nyfikenheten var stor, både på det sceniska och på sångarna, och dirigenten Greger Bühl var en relativt oprövad Wagner-kraft.

Av Nils-Göran Olve

En version av denna artikel publicerades i OV-Revyn april 2017 inför nypremiären på Stockholmsoperans uppsättning av Wagners Nibelungens ring.

Regissören Staffan Valdemar Holm och scenografen Bente Lykke Möller hade 2002 satt upp Tannhäuser, kanske som ett slags provprojekt, och något kunde man också gissa från deras många talteateruppsättningar och ett par ytterligare operauppsättningar. Fortsätt läsa ”Ringens återkomst”