Wilhelm Peterson-Berger (P.-B.)
– tidsfenomen eller alltjämt relevant?

Carl-Gunnar Åhlén har gett ut gamla ljud på lp och cd i nästan 50 år, alltid i egna överföringar av mödosamt inventerade unika upptagningar från radioarkiv och privata källor. Hans viktigaste utgåvor utgör en egen serie på Caprice, Collector’s Classics, som nu har nått fram till volym 14.

Wilhelm Peterson-Berger 1867 – 1942. “Musikfynd i P.-B:s lönnlåda”.
2019 Caprice Records, Stockholm, Sweden.

TEXT: Nils-Göran Olve

I de flesta fall rymmer varje volym ett flertal cd och utförliga texter av Åhlén, som oftast är minst lika värdefulla som upptagningarna. Till exempel har han kartlagt svenska stråkkvartetter, pianister och körer. Flera volymer i serien ägnas särskilda tonsättare, och på andra skivmärken finns dessutom antologier med till exempel dirigenten Tor Manns Nielsen-inspelningar, violinisten Endré Wolf och alla bevarade inspelningar av Armas Järnefelt. Totalt måste det röra sig om långt mer än 100 cd.

Den senaste utgåvan dök upp tidigare i vår (2019) och var möjligen från början ämnad som en 150-årshyllning till Wilhelm Peterson-Berger, född 1867. Ytterligare fynd och en utdragen produktionstid gör att vi har fått vänta, och det är väl oklart hur många som numera ägnar signaturen P.-B. så många tankar.

Musiklyssnare känner säkert igen några bland pianostyckena Frösöblomster – totalt 21 stycken – och även kanske några av hans mer ambitiösa pianoverk liksom hans utmärkta sånger för solo eller kör. De fem symfonierna eller violinkonserten går visserligen lätt att få tag i på skiva, men de spelas sällan. Ännu värre är det förstås för de fem operorna. Den sista, Adils och Elisiv, gavs konsertant av Stockholmsoperan i januari 2017, gick då i radio och kan därför avlyssnas. Men har något operahus satt upp någon bland dem sceniskt sedan just Adils fick sin premiär på samma scen 1924? Fortsätt läsa “Wilhelm Peterson-Berger (P.-B.)
– tidsfenomen eller alltjämt relevant?”

“Ringen”: Siegfried i Sverige

TEXT: Ingemar Schmidt-lagerholm

Den med mig alldeles jämnårige Lars Lönnroth har ägnat stor del av sitt förnämligt produktiva liv åt fornisländsk litteratur. När Lars Lönnroth i förordet till sin senaste bok i ämnet,   ”Det germanska spåret” (2017), skriver: ”modern forskning har visat att de texter, som ingår i denna tradition, har tagit starka intryck av latinsk, kristen och romansk medeltidslitteratur”, så är det främst hans egna insatsers förtjänst. Alltså inte såsom tidigare hade ansetts självklart: isolerat ’norrønt’, som den norska termen lyder.

“Du har rätt, jag är ingen wagnerian, men jag har dock haft glädje av Ringen.” Mejl från Lars Lönnroth 2018 07 27.

Lars Lönnroth undgår inte att på den ’tunga’ sidan snudda vid Wagner och på den ’lätta’ sidan beröra Tolkien med mera. Den inledningsvis avbildade Ramsundsristningen återfinns exempelvis i nämnda bok, sidan 75. Det framgår ju av det Lars Lönnroth där skriver såsom kommentar att han inte är wagnerian i djupare mening. Men Lars Lönnroth är här mild, inte aggressivt ignorant såsom en Maja Hagerman eller en Anders Carlberg.

Läs och avnjut denna senaste bok i det isländska ämnet av Lars Lönnroth för dess egen fascination. (Och varför inte ta del av dennes rättvisa ungdomsförsyndelse ’Litteraturforskningens dilemma’ från 1963). Indirekt uttalar Lönnroth klart att Wagners ”förlagor” (även allmänt sett) föga förtäljer om det djuppsykologiska innehållet Wagners musikdramer. Fortsätt läsa ““Ringen”: Siegfried i Sverige”

Ehrling – sträng och flitig musikalisk allätare

Från 40- till 90-tal var Sixten Ehrling en markant del av Stockholms musikliv. Vi som gick på opera och konserter andra hälften av 1900-talet tog intryck av hans tydliga, ofta dramatiska tolkningar av en bred repertoar: på Operan allt från Mozart till samtida uruppföranden, opera så väl som i yngre dar balett; på Konserthuset från Bach och Haydn till (även där) dåtidens avant-garde.

TEXT: Nils-Göran Olve

Sixten Ehrling

Sixten Ehrling växte upp i Malmö där han var född 3 april 1918. Efter studentexamen kom han 1936 till Stockholm för att gå organistlinjen vid Musikkonservatoriet – hans far tyckte att han borde skaffa sig ett yrke. Parallellt anlitades han ofta som pianist i underhållningssammanhang, men också som ackompanjatör och pianosolist. Studierna innehöll offentliga framträdanden, och från 20-årsåldern betraktades han som en synnerligen lovande pianist. Säsongen 1939/40 var han vid sidan av studierna oavlönad repetitör på Operan.

Operans arkiv, sökbart på nätet, uppger att han uppträdde 1 533 gånger i 111 olika produktioner åren 1940-98. Då är turnéer inräknade men där saknas framträdanden som inte helt var i Operans regi, som hans allra första framträdande vid en elevkonsert 27 april 1940. I maj det året dirigerade han vid balettelevskolans uppvisning på Operan. En av dansarna, Gunnel Lindgren, skulle sju år senare bli hans maka. I början var han främst med som pianist. Äldst i databasen är ett balettprogram 14 november 1940 då han dirigerade något nummer – resten skötte Nils Grevillius – men framför allt var han solist i Gershwins Rhapsody in Blue. Fortsätt läsa “Ehrling – sträng och flitig musikalisk allätare”

Mitt första Wagner-år – en skivsamlares andra resa

Vintern 1960/61 fyllde jag 13 och började gå på Operan på allvar. Pappa vikarierade ofta i Hovkapellet och sedan han talat med någon vaktmästare fick jag smyga mig in till en av de väggfasta fällstolarna på parkett vänster. Eller också kunde jag som nybliven realskoleelev utnyttja studentrabatt: 9 kronor på parkett eller 2 kronor på tredje raden.

TEXT: Nils-Göran Olve

Skivor som samlarobjekt – en skivsamlares första resa
Mina första piratskivor – en skivsamlares tredje resa

Wagner hade jag vaga begrepp om, fast det jag läst i Klas Ralfs Operakvällar lät lockande. Den tionde opera jag såg blev Valkyrian vid en söndagsmatiné den 9 april 1961. Den fanns inte i Ralfs bok, men sedan ett halvår läste jag tyska så jag lyckades få några idéer om handlingen ur ett referat på sju-åtta rader i Das Atlantis Buch der Musik på föräldrarnas bokhylla. Fortsätt läsa “Mitt första Wagner-år – en skivsamlares andra resa”

Ringentolkningar i Stockholm 1904-2007

TEMA: Wagners Ring.
Följer ljudfiler från cd-skiva kompilerad av Stefan Johansson. Ursprungligen en skiva som hörde till det 96-sidiga rikt bildbestyckade häftet ”Nibelungens Ring, Kungliga Operan 1895-2007”. Sammanlagd speltid 1h20. Med Stefan Johanssons uttryckliga tillstånd.

Rhenguldet
  1. Lugt, Schwestern (Rhendöttrar, Alberich), scen 1, 1968-04-20 (5’57)
    Margareta Hallin, Dorrit Kleimert, Ileana Peterson,
    Anders Näslund / Silvio Varviso
  2. So weit Leben und Weben (Loge), scen 2, 1904 (3’12)
    Otto Briesemeister
  3. Weiche, Wotan (Erda, Wotan), scen 4, 1968-04-20 (5’27)
    Unni Rugtvedt, Erik Saedén / Varviso
  4. Aftonljust skimrar solens öga (Wotan) 1905/06 (2’41)
    Åke Wallgren

Resterande Ringexempel från CD-skivan får man via länken “fortsätt läsa”. Fortsätt läsa “Ringentolkningar i Stockholm 1904-2007”

Storsvenska tenorer – Idomeneo

Följande text om Mozarts Idomeneo (1781) är framsprungen i etapper under tiden strax före och strax efter Göteborgspremiären den 24 september 2016

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Två storsvenska glanstenorer. Någon minns Set Svanholm som avled år 1964. Någon minns Nicolai Gedda  som är retirerad sedan 2001. Men just så grandiost var det när Mozarts opera Idomeneo hade sin Sverigepremiär på Kungliga Operan i Stockholm den 10 januari 1957. Elisabeth Söderström och Aase Nordmo hette tjejerna. Jag skulle kunna rapportera om detta ty jag såg evenmanget tio gånger med då bruklig ungdomsrabatt plus genrepet den 9:e där jag slank in gratis. Jag förde som tjugotvååring barnsligt protokoll efter Bernhard Paumgartners då nyutgivna klaverutdrag. 0.50  0.35  0.55 var akttiderna inklusive applåder. Fortsätt läsa “Storsvenska tenorer – Idomeneo”