Ehrling och Berwald

Sixten Ehrling – Berwald nog spännande för honom?

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Först publicerad den 17 september1968 i Vestmanlands läns tidning

Vid en ofta omtalad konsert i Wien 1849 dirigerade Franz Berwald tre egna orkesterfantasier: ”Erinnerungen an die norwegischen Alpen” (’Minnen från norska fjällen’. Detta var under ’unionstiden’) samt ”Elfenspiel” (”Älvalek”) och eventuellt uvertyren ”Golconda”. Dessa tre stycken utgör ena sidan av en Berwaldskiva, som Nils Castegren har producerat med Radioorkestern under Sixten Ehrling. Uppenbarligen har Castegren velat ge just Ehrling det här uppdraget trots dennes kolporterade uttalande: ”Berwald är fyrkantig och inte nog spännande för mig”. Fortsätt läsa “Ehrling och Berwald”

Ehrling – sträng och flitig musikalisk allätare

Från 40- till 90-tal var Sixten Ehrling en markant del av Stockholms musikliv. Vi som gick på opera och konserter andra hälften av 1900-talet tog intryck av hans tydliga, ofta dramatiska tolkningar av en bred repertoar: på Operan allt från Mozart till samtida uruppföranden, opera så väl som i yngre dar balett; på Konserthuset från Bach och Haydn till (även där) dåtidens avant-garde.

TEXT: Nils-Göran Olve

Sixten Ehrling

Sixten Ehrling växte upp i Malmö där han var född 3 april 1918. Efter studentexamen kom han 1936 till Stockholm för att gå organistlinjen vid Musikkonservatoriet – hans far tyckte att han borde skaffa sig ett yrke. Parallellt anlitades han ofta som pianist i underhållningssammanhang, men också som ackompanjatör och pianosolist. Studierna innehöll offentliga framträdanden, och från 20-årsåldern betraktades han som en synnerligen lovande pianist. Säsongen 1939/40 var han vid sidan av studierna oavlönad repetitör på Operan.

Operans arkiv, sökbart på nätet, uppger att han uppträdde 1 533 gånger i 111 olika produktioner åren 1940-98. Då är turnéer inräknade men där saknas framträdanden som inte helt var i Operans regi, som hans allra första framträdande vid en elevkonsert 27 april 1940. I maj det året dirigerade han vid balettelevskolans uppvisning på Operan. En av dansarna, Gunnel Lindgren, skulle sju år senare bli hans maka. I början var han främst med som pianist. Äldst i databasen är ett balettprogram 14 november 1940 då han dirigerade något nummer – resten skötte Nils Grevillius – men framför allt var han solist i Gershwins Rhapsody in Blue. Fortsätt läsa “Ehrling – sträng och flitig musikalisk allätare”

En novis nalkas Verdis Aida – en rekommenderad väg

BLOGGENS ANDRA AIDA: Vad gäller en för honom ny opera har Ingemar alltid (sedan 1955) först lyssnat på musiken utan att alls bry sig om något dramaturgiskt innehåll. Genom olikartad läsning får man ju lätt reda på huruvida sådan lyssning borde ”löna” sig såsom blott och bar musikupplevelse.

1) Lyssna på ljudfiler utan kännedom om handling. Finns såsom helhet två gånger här på bloggen. Med Jussi Björling sist efter bloggens första Aida – en musikalisk analys av Henrik Nebelong. Mer om det nedan.

Samt Toscaninis ljudupptagning, vilken genom omtagningar anses vara förbättrad jämfört med den Toscanini-film från 1949 som finns på Youtube. Vi har hållit oss till fulla vinylskivesidor om genomsnittligt 25 minuter. Repetera gärna dessa klanger när nålen har gått till skivsidans slut.

(Jag tänker inte här berätta att just Aida i grammofonskivans barndom utsattes för den ”älskvärda” behandlingen OPERA WITHOUT WORDS. Det vill säga martialisk trumpet för Radamès, ljuv klarinett för Aida, gnällig oboe för Amneris, förstärkt cello – eller var det trombon – för Amonasro. Men för att förtälja detta har jag inte just nu slösat några allafingrars tangentnedslag.) Fortsätt läsa “En novis nalkas Verdis Aida – en rekommenderad väg”

Herbert Blomstedt och “Måndagsgruppen”

Måndagsgruppen växte fram i en liten Stockholmsbostad från 1940-talets mitt. Tonsättare, instrumentalister och kanske någon musikolog sällade sig efter hand till gruppens ideal. Andra var knappast formellt tillhöriga men visade stort samförstånd.

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Man ville för konstmusikens del fjärma sig från diverterande och romanticism. Man ville utveckla konstmusiken progressivt. I samklang härmed studerade man ”Unterweisung im Tonsatz” av Paul Hindemith.  Men man sträckte sig sällan så långt som till ”Harmonielehre” av Arnold Schönberg och inte alls till serialismen hos Pierre Boulez lika lite som till aleatorismen hos John Cage. Fortsätt läsa “Herbert Blomstedt och “Måndagsgruppen””

Mitt första Wagner-år – en skivsamlares andra resa

Vintern 1960/61 fyllde jag 13 och började gå på Operan på allvar. Pappa vikarierade ofta i Hovkapellet och sedan han talat med någon vaktmästare fick jag smyga mig in till en av de väggfasta fällstolarna på parkett vänster. Eller också kunde jag som nybliven realskoleelev utnyttja studentrabatt: 9 kronor på parkett eller 2 kronor på tredje raden.

TEXT: Nils-Göran Olve

Skivor som samlarobjekt – en skivsamlares första resa
Mina första piratskivor – en skivsamlares tredje resa

Wagner hade jag vaga begrepp om, fast det jag läst i Klas Ralfs Operakvällar lät lockande. Den tionde opera jag såg blev Valkyrian vid en söndagsmatiné den 9 april 1961. Den fanns inte i Ralfs bok, men sedan ett halvår läste jag tyska så jag lyckades få några idéer om handlingen ur ett referat på sju-åtta rader i Das Atlantis Buch der Musik på föräldrarnas bokhylla. Fortsätt läsa “Mitt första Wagner-år – en skivsamlares andra resa”

Stefan Johansson: Wagners Ring på Kungliga Operan.

Regi och framförandetraditioner under ett sekel

Blogganpassad version av Stefan Johanssons omfattande essä, vilken ingår i antologin ”Operavärldar”, redigerad av Torsten Pettersson och utgiven år 2006, alldeles innan Staffan Valdemar Holms Stockholms-Ring gick av stapeln. I det sammanhanget var Stefan Johansson – vad man förstår – välbehövlig, ständig dramaturg, vilket flitigt även dokumenterades.

TEXT: Stefan Johansson

RICHARD WAGNERS operatetralogi Nibelungens ring har en snart hundraårig svensk scenhistoria, räknat från den första kompletta  Ringen på Kungliga Operan 1907. Under den tiden har verket hun­nit bli en central del av svensk operarepertoar. Det har sitt intresse att behandla dess scenhistoria utan anspråk på uttömmande utförlighet för att ge en bakgrund till kommande nyupp­sättningar av verket och antyda rikedomen i ett för teater- och musikforsk­ningen ganska oplöjt fält. Fortsätt läsa “Stefan Johansson: Wagners Ring på Kungliga Operan.”

Ringentolkningar i Stockholm 1904-2007

TEMA: Wagners Ring.
Följer ljudfiler från cd-skiva kompilerad av Stefan Johansson. Ursprungligen en skiva som hörde till det 96-sidiga rikt bildbestyckade häftet ”Nibelungens Ring, Kungliga Operan 1895-2007”. Sammanlagd speltid 1h20. Med Stefan Johanssons uttryckliga tillstånd.

Rhenguldet
  1. Lugt, Schwestern (Rhendöttrar, Alberich), scen 1, 1968-04-20 (5’57)
    Margareta Hallin, Dorrit Kleimert, Ileana Peterson,
    Anders Näslund / Silvio Varviso
  2. So weit Leben und Weben (Loge), scen 2, 1904 (3’12)
    Otto Briesemeister
  3. Weiche, Wotan (Erda, Wotan), scen 4, 1968-04-20 (5’27)
    Unni Rugtvedt, Erik Saedén / Varviso
  4. Aftonljust skimrar solens öga (Wotan) 1905/06 (2’41)
    Åke Wallgren

Resterande Ringexempel från CD-skivan får man via länken “fortsätt läsa”. Fortsätt läsa “Ringentolkningar i Stockholm 1904-2007”