Av Nils-Göran Olve
1965 sjöng en känd operasångare alla sex tävlingsbidragen i den svenska Eurovisionsfestivalen. Den vinnande låten skrevs av en våra mest kända ”klassiska” tonsättare och fick fler poäng än de övriga fem sammanlagt. Vid Europafinalen i Neapel hamnade den dock i mittfältet. Vad säger det om public service då och nu, och om publikens smak?
Vi brukade kalla programmet Melodifestivalen eller Eurovisonsschlagern. Schlager = en melodi som slår, fastnar i minnet. På engelska talar man om earworm: en mask som via örat äter sig in i hjärnan.
EBU:s Eurovision Song Contest började i liten skala 1956. Sverige anslöt 1958 och har varit med 64 gånger. Bläddrar man via arkiven i dagspressens bevakning av de tidiga tävlingarna inser man hur fjärran populärmusik då var från dagens kommersiella massfenomen.
SVT hade en enda kanal och dess musikansvariga stod hösten 1964 inför utmaningen att på ett rättvist sätt välja ut Sveriges bidrag till nästa års tävling som skulle hållas i Neapel den 20 mars. Public service borde förstås ge lika chanser till ett urval av våra bästa tonsättare i olika genrer. Därför lade man beställningar i god tid hos sex ledande tonsättare av såväl lättare som mer seriös musik: Bobbie Ericsson, Torbjörn Iwan Lundquist, Bo Nilsson, Georg Riedel, Owe Thörnqvist och Dag Wirén.
Ericsson och Thörnqvist brukade skriva bra, populära melodier, och Riedel var en känd jazzbasist som även samarbetat med Bobbie Ericsson i Melodifestivalen och med Jan Johansson – skivan Jazz på svenska kom det året. Bo Nilsson var känd som en möjligen lite galen tonsättare av modern musik (”geniet från Malmberget”) och Lundquist som en mer tillgänglig seriös komponist som därtill på tio år hunnit skriva uppskattad musik till minst tjugo långfilmer.
Men Wirén? Han var 60 år och tillhörde en äldre tonsättargeneration. Hans mest spelade verk var hans Serenad för stråkar från 1937. Den var desto mer populär, åtminstone sista satsen Alla marcia som varit signatur för ett långlivat tv-program på BBC, Monitor, och sedan framförts av många orkestrar även i utlandet. Sånger var han inte känd för. Man hoppades nog på en hit lik Alfvéns Roslagsvår, Bernsteins Maria eller Poulencs Les chemins de l’amour. För att bara nämna några exempel där ”seriösa” tonsättare skrivit melodier som ”slog”.
För att få till en rättvis jämförelse mellan de sex bidragen valde SVT att låta Ingvar Wixell (1931–2011) sjunga samtliga. Sextio år senare kan det framstå som ett exotiskt val, men 1965 var skolad sång inte ovanlig i schlagervärlden – tänk på Lasse Lönndahl som kanske hade varit en alternativ möjlighet eller Jan Malmsjö vars version av Snurra min jord hade kommit 1958. Och tävlingen gällde att få fram bra melodier, inte sångare.
Wixell hade under tio år på Kungliga Operan blivit en känd röst även utanför de mest klassiska sammanhangen, särskilt för sin lp med Birger Sjöbergs Fridas visor (1960). Han och operakollegan Busk Margit Jonsson hade sjungit in flera EP och LP på skivmärket HMV, bland annat barnvisor där deras dotter Marit också medverkar. Något av detta finns att höra på Youtube, t ex två minuter från Hylands hörna, men förvånansvärt lite verkar finnas på cd eller hos strömningstjänster.
Att skivorna en gång var populära ser man på att de rätt ofta dyker upp hos Myrorna och liknande butiker. Där kan man också hitta en EP med svenska romanser och en med Schubertsånger där Sixten Ehrling stod för pianoackompanjemanget. Alla dessa spelades flitigt i radio, och förutom på Operan förekom Wixell ofta i konserter, på radio och TV.
Den svenska finalen direktsändes från Cirkus på Djurgården lördag 13 februari 1965. Dag Wiréns sång vann med överväldigande marginal: 50 poäng när de övriga fem bidragen tillsammans hade 49! Han hade tvekat när han fick frågan – var inte detta utanför hans ”sfär”, som han sade i en segrarintervju. Men under en höstvecka hade melodin kommit till. Det framkom senare att det var just en melodi, till vilken Alf Henrikson senare skrev sin text. Eller rättare texter, enligt en intervju först en på engelska och sedan en på svenska.
I Dag Wirén-Stiftelsens arkiv (se Wirén) finns en autograf i blyerts utan sångstämma, och i antologin 12 kapitel om Dag Wirén (Lennart Reimers, red.; Edition Reimers 1995; s. 20) skriver Jan Olof Rudén att ”Kanske är det… symptomatiskt att Alf Henrikson skrev texten… till Wiréns musik och inte tvärt om”. William Lind stod för orkesterarrangemanget. I segerintervjun talade Wirén om att han ”velat göra något enkelt men inte banalt” vilket musikkritikern Runar Mangs instämmer i: ”lagom allmän… [men med] på sina ställen så pass ovanliga harmoniska vändningar att den inte blir banal” (DN 14 februari 1965, s. 20).
På Cirkus och snart i många radioprogram hette sången Annorstädes vals. I Neapel lördag 20 mars användes en engelsk text: Absent friend som går att höra här. Det väckte rabalder. Hittills hade alla Eurovisionsbidrag sjungits på det egna språket, och inför kommande år blev detta obligatoriskt. Som bekant ändrades den regeln senare. Sverige kom tia bland på den tiden endast 18 nationer. Luxemburg vann med Poupée de cire, poupée de son. Sångerskan hette France Gall.
Mellan de två tävlingarna hade Ingvar Wixell gjort två 45-varvsskivor med sånger från tävlingen, båda i Europafilms studio den 11 mars med en orkester dirigerad av Hans Wahlgren. De lanserades förstås så fort det gick. Den ena var en EP (HMV 7EGS 311) med fyra av de sex sångerna från den svenska tävlingen, självklart på svenska. Den andra och mindre vanliga var en singel (HMV X 8659) med bara Annorstädes vals, kopplad med en engelsk version av Bobbie Ericssons tävlingsbidrag Kommer vår, nu med titeln Sleigh ride to spring.
Sannolikt är den engelska versionen en raritet. Skivnumret och singelformatet visar att den sågs som en populär, lokalt skandinavisk utgåva, och när Wiréns sång hamnade i mitten av resultatlistan kan inte många i andra länder ha brytt sig om att skaffa den.
Våren 1965 stod Wixell på tröskeln till en internationell karriär som skulle bli lång och omfattande. Men han var fortfarande en flitigt sysselsatt artist vid Operan som på den tiden hade en stor repertoar. Han var en uppskattad sångare som efter tio år hade samlat på sig minst fyrtio roller och var i elden hela tiden. Det går att studera via Repertoararkivet.
Han hade några dagar ledigt för att förbereda den svenska finalen, men han sjöng Escamillo i Carmen dagen före och Figaro i Barberaren i Sevilla dagen efter. Runt finalen i Neapel hade han exakt en vecka tjänstledigt mellan två föreställningar av Figaros bröllop där han sjöng Greven.
Kanske bidrog uppmärksamheten kring Eurovisionstävlingen till hans berömmelse och självförtroende. Han hade de senaste åren haft ledigt några gånger för att sjunga vid Deutsche Oper i Berlin, och 1967 lämnade han Stockholmsoperan för en anställning där. Fram till 1999 kom han dock ofta åter som gäst. När tävlingen skedde var han knappt 34, och han skulle förbli flitigt verksam fram till sin sista operaföreställning 2003 när han skulle fylla 72.
Livet ut behöll han den lyriska klang som gjorde honom folkligt populär runt 1960, men under Stockholmsåren erövrade han dessutom gradvis en dramatisk volym och skärpa som under flera decennier gjorde honom till en ledande Rigoletto och Scarpia (i Tosca). Särskilt på 1970- och 80-talen uppträdde han på all världens operahus. På cd och som nedladdningar framstår flera bland hans inspelningar av de rollerna och ett dussin andra med motspelare som Montserrat Caballé, Joan Sutherland, Luciano Pavarotti och Plácido Domingo idag som referensinspelningar från operans senaste glansålder.
Det gör det kanske inte så konstigt att Annorstädes vals glömts bort. Snart fyrtio år efter hans död spelas Dag Wirén (1905–86) ganska sällan. Tonsättare försummas ofta decennierna efter sin död, så det kan vara dags för återupptäckt.
1990, 25 år senare medverkade Loa Falkman i den svenska uttagningen med låten Symfoni men kom sist. Malena Ernman, även hon operasångare med nästan lika mångsidig karriär, vann däremot 2009 och fick representera Sverige i Moskva med La voix vilket inte heller ledde till vinst. Hon sjöng i början av 2000-talet opera på många håll i Europa. Vad jag vet är den enda sångare med operabakgrund som har vunnit den europeiska finalen countertenoren Johannes Pietsch (”JJ”) som 2025 faktiskt vann för Österrike. Han har sjungit opera på scen bland annat i Wien, men hur det nu går med hans två karriärer vet jag inte.
Troligen är Ingvar Wixell den mest internationellt framgångsrika bland det fåtal operasångare i världen som tävlat i Eurovision Song Contest, med Malena Ernman på en hedrande andraplats. I varje fall är det bara de som representerat Sverige. Jag vet ingen annan så erkänd tonsättare av klassisk konstmusik som vunnit den svenska finalen – och med en majoritet av alla avgivna röster! En märklig framgång, även om Dag Wirén tyckte att Annorstädes vals låg utanför hans ”sfär”, och det bara var den anslående valsmelodin som var hans.
I år är det 120-årsminne för Wirén och 60 år sedan de händelser jag skildrat här. De är värda att minnas. Ser du någon av skivorna från 1965 bör du ta vara på dem – kanske inte några stora rariteter men ändå rätt unika, och en påminnelse om Eurovisionstävlingarnas barndom.
Dåtidens public service tolkade sitt uppdrag som att även folkliga schlagers borde tas fram på ett välplanerat, genomtänkt vis. Kanske hade konkurrentländerna en mer lättfärdig syn på den saken. Snabbspolar vi till idag har populärmusik blivit till tekniskt avancerad scenshow och miljardindustri. Är det möjligt och rimligt för EBU-bolagen att hänga med ännu längre i den utvecklingen? Hittills verkar de ha lyckats väl och ibland varit pådrivande. Steg för steg i snart sjuttio år.
Fortfarande kan en operasångare tydligen vinna, men hade Wixell och Wirén haft en chans idag? Finns det alltjämt en publik för Annorstädes vals, eller har klassiskt och populärt ohjälpligt glidit isär?
Nils-Göran Olve
På Youtube:
- Ingvar Wixell sjunger Annorstädes vals
- Hela den europeiska Eurovisionsfestivalen 1965. Invar Wixell vid ca 37 minuter.
- Spellista med alla de 18 sångerna i den europeiska finalen som separata videor
Fler artiklar av Nils-Göran Olve på Vivaopera