Av Göran Tegnér
Vad berättar egentligen Marcel Pourets målning från 1912? Varför sitter en kvinna naken vid pianot, och vilket slags rum skildras? Genom att granska detaljerna söker vi svar på dessa frågor i en ögonblicksbild från det tidiga 1900-talet.
Tavlan ovan är målad av den franske målaren Marcel Pouret, som man inte tycks veta så mycket om. Han föddes 1870 i byn Ars-sur-Moselle i nordöstra Frankrike, och studerade först för Jules Larcher, rimligen vid École des beaux-arts i Nancy, där Larcher från 1886 var rektor, sedan för Léon Bonnat vid École des beaux-arts i Paris.
Pouret bodde i Nancy och blev så småningom själv lärare på konstskolan där. Med dessa konstnärer som lärare bör han ha fått en gedigen akademisk skolning. Det uppges att han mellan 1896 och 1920 ställde ut på den årliga konstsalongen i Nancy. Något dödsår finns inte bland tillgängliga uppgifter om honom. Kanske är 1920 hans dödsår. Man känner inte heller till så många tavlor av honom.
Tavlan har sålts på auktion 2017, då den ska ha kommit från en privatsamling i Aix-en-Provence, under titeln La pianiste. Visserligen är det en kvinna som sitter vid pianot.
Men vad är det egentligen tavlan föreställer?
Vi ser en interiör, där en kvinna sitter vid ett piano. Hon är naken, men har ett tygstycke svept om nedre delen av kroppen. På pianot står en blomvas med en bukett med gula blommor och en vit byst, och till höger om den en liten statyett.
Till höger om kvinnan står en cello, lutad mot ett bord, som är täckt med ett vinrött tyg, som delvis ligger på golvet. På bordet ligger en palett med färgklickar på och ett tiotal penslar är instuckna i urtaget på palettens ena sida; paletten ligger på några böcker.
Kvinnan har sin högra hand på klaviaturen, medan hon böjer sig åt vänster och med vänstra handen tar fram ett notblad ur en liten nothylla med svarvade ben, på hjul. Ovanpå hyllan ligger en pipa i ett askfat av mässing. På väggen bakom sitter en väggfast hylla på vilken det står en liten statyett, kanske en stående Mariabild, och en prydnadsvas; på väggen bakom ser man en landskapsmålning utan ram, och till höger om den ett papper fastsatt med häftstift.
Under vägghyllan ser man två dukar i spännram lutade mot väggen. Bakom pianot ser man något som verkar vara ett fönster med en glasmålning med typiska jugendslingor. På golvet framför nothyllan ligger tre nothäften, där man på det översta kan läsa namnet Grieg.
Men varför sitter hon naken och ska spela piano?
Och vad är det för rum hon sitter i? Ända från 1500-talet hade mer eller mindre nakna kvinnor varit populära motiv, det fanns många historier i både bibeln och den klassiska mytologin som kunde motivera nakenhet, Susanna i badet och David och Batseba till exempel. Under 1800-talet behöver man inte ens en förevändning.
Ett motiv som förkommer då och då är ”konstnären och hans modell”, då konstnären gärna är i färd med att måla just ett klassiskt tema med en naken kvinna. Och ett besläktat motiv var att den nakna modellen tog en paus i poserandet. Är det det vi ser?
Rummet måste var en konstnärsateljé: det hänger en tavla utan ram på väggen, och några dukar står lutade mot väggen, paletten ligger på bordet, konstnären har lagt den ifrån sig en liten stund. Gipsbysten på pianot är en kopia av en marmorbyst i Louvren, av den italienske renässansskulptören Francesco Laurana (1430─1502), som anses föreställa prinsessan Beatrice av Aragonien. Sådana föremål brukar man ofta se i konstnärsateljéer, som rekvisita att användas i tavlor.
Ett piano förekommer ofta i konstnärsateljéer, för avkopplande musik. Cellon trakterades kanske av Marcel Pouret själv. Griegnoterna är ett häfte från det förlag som gav ut hans musik, Peters i Leipzig, och så såg noterna länge ut till all Griegmusik från förlaget.
Det går inte att se vad det är, kanske hans Lyriska stycken, men det kan lika gärna var någon av hans violinsonater eller sånger. Det mesta av den instrumental- och vokalmusik som gavs ut riktade sig till amatörer – man behövde ju inte spela de svåraste, kanske bara de långsamma styckena. Grieg besökte Frankrike flera gången, senast 1903; 1912 är han fortfarande aktuell.
Ytterst i hyllan står noter som man kan identifiera: en fantasi över teman i Verdis Trubaduren för violin och piano av en en belgisk violinist, dirigent och tonsättare, Jean-Baptiste Singelée (1812─1875), utgiven 1856, och är ett exempel på den flora av olika arrangemang av populära operor och annan musik som gjorde det möjligt att lära känna musiken även när man inte hade möjlighet att höra den framföras.
Kanske är modellen vid pianot fru Pouret, eller konstnärens vännina; hon plockar hemvant i nothyllan. Och förekomsten av ett piano, en cello och noter för violin antyder att man spelade kammarmusik hemma hos Marcel Pouret. Det kan inte vara en tillfällighet att han avbildade nothäftena så exakt. Kanske ser vi en kombination av vardagsrum och ateljé i konstnärens hus i Nancy. Hur det förhåller sig lär vi inte få veta.
”Le violon d’Ingres”
12 år senare, 1924, skapar den amerikanske fotografen Man Ray, som från 1921 levde i Paris, sin berömda bild ”Le violon d’Ingres”, som föreställer hans älskarinna, den berömda modellen och konstnärinnan Kiki de Montparnasse. Man Ray beundrade konstnären Jean-Auguste-Dominique Ingres (1780─1867) och bilden är tydligt inspirerad av Ingres målning ”La Grande Baigneuse”, Badaren i Valpinçon (1808). Ingres var en hängiven amatörviolinist, och ”violin d’Ingres” har kommit att betyda hobby.
När Pouret placerar cellon i tavlan, har redan han gjort associationen? Det får vi inte heller veta.
Tack till Daniel Propper för värdefullt bidrag.
Göran Tegnér
Fler artiklar av Göran Tegnér på vivaopera.se