Photo: Strindberg, Nils,1897. Infällt: Magnus Dahlander.
Av Harald Henrysson
Andrée-expeditionen mot Nordpolen 1897 upphör inte att fascinera och har nyligen blivit aktuell igen genom tv-programmet ”Döden på Vitön” och Bea Uusmas Augustbelönade bok ”Vitön”.
Ett rikligt bildmaterial finns bevarat, men det vore också spännande att höra polarforskarna Salomon August Andrée och Nils Strindberg tala om sin expedition. En sådan inspelning gjordes också, tack vare arkitekten Magnus Dahlander. Vi har skildringar av inspelningstillfället – det enda som saknas är själva inspelningen.
Vem var Magnus Dahlander?
Magnus Dahlander är idag mest känd som arkitekt och hembygdsvårdare, men var en mångsidig man. Han kom vid ett tillfälle i kontakt med polarforskaren S. A. Andrée och gjorde den enda kända inspelningen av hans röst, som alltså tycks vara förlorad. Händelsen har omnämnts i litteraturen, men Dahlanders egen redogörelse har varit okänd och ska här diskuteras tillsammans med två andra. Den finns i en opublicerad självbiografi kallad ”Pappas bok”, som han skrev på 1940-talet för adoptivdottern Mildred.
Dahlander föddes 1862 i Säter i södra Dalarna och tog studentexamen i Örebro 1883. Han studerade därefter till arkitekt i Sverige och Danmark till 1888, då han reste till USA för att inleda karriären i Brooklyn.
Efter återkomsten 1896 blev han 1899-1914 stadsarkitekt i Örebro, sedan arkitekt i Kasernbyggnadsnämnden men flyttade 1917 till födelsestaden Säter och var 1920-34 länsarkitekt i först Kopparbergs och sedan även Västmanlands och Gävleborgs län. Han var gift med Naemi Werner från 1888 till hennes död 1913 och med Minnie Westerberg från 1915 tills han själv avled 1951 i Säter. Där hade han varit livligt verksam kommunalt och i hembygdsrörelsen.
Löftet
Planerna för den Allmänna Konst- och Industriutställningen 1897, den så kallade Stockholmsutställningen, som anordnades till 25-årsfirandet av Oscar II:s uppstigande på tronen, hade väckt stor genklang hos Dahlander. Den hade fått honom att tycka att ”Sverige vaknat ur sin törnrosasömn” och bidrog till att han och hustrun Naemi återvände till Sverige från Amerika i september 1896.
Då hade han blivit amerikansk medborgare och röstat på Grover Cleveland i presidentvalet 1893, men blev naturligtvis åter svensk medborgare. Dahlander hade varit flitigt verksam i olika svensk-amerikanska organisationer, och tidningen Nordstjernan skrev vid avskedet att ”Brooklyn förlorat en framstående arkitekt och den svenska kolonin en av sina mest aktade och verksamma medlemmar”.
Han nämnde i självbiografin att han före avresan hade givit ”ett par löften, som inte blevo alldeles så lätta att infria, som jag inbillat mig”. Ett av dem var att ”skaffa några fonogramrullar, intalade av framstående personer i Sverige, att spelas upp på en stor basar till förmån för det svenska sjukhuset i Brooklyn … som iscensattes av kusin Rudolf”. En inspelning med deltagare i den planerade ballongfärden till Nordpolen blev av, men försenades och försvann. Här ska omständigheterna kring det tidiga kommunikationsförsöket belysas.
Kontakter i Stockholm och inspelningsplaner
Efter ankomsten till Stockholm 1896 blev Magnus Dahlander oväntat snabbt införd i arbetet med den utställning som väckt sådan entusiasm hos honom. Han och Naemi råkade redan följande dag stöta ihop med arkitektvännen Carl Westman, som tog dem till Stockholmsutställningens ritkontor i Arvfurstens palats. Där anställdes Magnus omedelbart av chefsarkitekten Ferdinand Boberg.
Men paret Dahlander besökte en av dessa dagar också grosshandlare Oscar Strindberg, för att lämna hälsningar från Oscars söner i USA. En av dem, Erik, var arkitekt medan Sven senare återvände till Sverige och bland annat blev chef för Liljevalchs konsthall. Oscar var kusin till författaren August Strindberg, som ska ha gjort en egen fonografinspelning, också mycket eftersökt men inte funnen.
Magnus och Naemi blev också inbjudna till en middag hos Oscar Strindbergs, högst troligt den som ägde rum den 25 oktober 1896 och behandlas i Tyrone Martinssons biografi över Oscars son Nils (men av helt andra skäl: sonens förlovning med Anna Charlier i anslutning till middagen).
S. A. Andrées nordpolsexpedition hade på sommaren 1896 gjort ett första misslyckat försök att lyfta med sin ballong, och var när Dahlander återkom mycket uppmärksammad både i Sverige och utomlands. Utöver alla tidningsskriverier presenterades t ex ”Andrée med följeslagare” i oktober på vaxkabinettet Svenska Panoptikon på Kungsträdgårdsgatan i Stockholm ”med fullständig original-ballongutrustning af honom sjelf för vår räkning bestäld och till modeller begagnade”. En annan aktualitet, den nya grafofonen, demonstrerades i samma lokal.
Om middagen hos Strindbergs berättade Dahlander: ”Äldste sonen, Nils, hade tillsammans med Andrée och Frænkel föresatt sig att upptäcka nordpolen. Jag gjorde dessa herrars bekantskap hos Strindbergs på en middag och begagnade tillfället att intressera dem för fonogramupptagningen. Andrée hade varit i Amerika. Hans namn och färdplan voro kända över hela vår värld. Han lovade beredvilligt att intala en hälsning till landsmännen därute.”
Dahlander ville också ha ett musikaliskt inslag och fortsatte: ”Vidare inbjöd jag en storsångare, allas vår Lunkan, som även varit därute och sjungit sig in i svensk-amerikanarnas hjärtan, samt fru Carolina Östberg, som gjort en turné till USA. Hon avböjde emellertid, ty hon ansåg sig icke nog uppskattad. Lunkan lovade däremot gärna sin medverkan.” (”Lunkan” var smeknamnet för den uppburne opera- och konsertsångaren Carl Fredrik Lundqvist.)
Inspelningen
Av ett brev som Oscar Strindberg skrev den 19 april 1897 till sonen Sven framgår att inspelningen kommit till stånd först den 17 april, vilket var långt efter den avsedda sjukhusbasaren, som arrangerades i november 1896. Oscars utförliga redogörelse för inspelningstillfället är återgiven i biografin över Nils Strindberg:
”Påskafton var en arbetsam dag: arkit. Dahlander, you know, hade från Amerika blivit anmodad att anskaffa några fonogram härifrån att sändas över Oceanen och hasplas upp vid någon tillställning till förmån för fattiga landsmän; bland de anmodade var även Nisse – och Brita [oidentifierad person som talade och sjöng] och Andrée och så tyckte jag att jag kunde vara med om ’intalandet’; som skulle äga rum i ett rum på ’café Riche’ kl 1:30. Där samlades vi så småningom och hade ganska skämtsamt, vilken stämning ökades när champagnen kom fram; den förste som startade var tjocka Lunkan; han sjöng in några glada bitar och sade några vänliga ord; så kom Brita, så talade Nisse om den blivande expeditionen, slutade med en hälsning och en önskan om att få resa hem över USA.
Nu blev jag livad att få vara med på ett hörn och anmälde mig till Dahlander som tacksamt antog anbudet – och så föste jag fram ”Pianisten” – till de övrigas munterhet. [Den blivande konsertpianisten Anna Charlier var Nils Strindbergs fästmö.] Slutligen kom Andrée och talade helt kort om sina Amerikanska sympatier. Efter varje ”inläsning” fingo vi höra fonografens ”uppläsning” av det sagda och vi skrattade gott åt varje litet ”hack” som förekommit och som troget återgavs av den snillrika apparaten.”
Dahlanders minnen av inspelningstillfället är nedskrivna omkring ett halvsekel senare, och det är inte märkligt att de därför avviker en hel del från vad Oscar Strindberg skrev i sitt brev bara två dagar efter inspelningstillfället. I stället för Café Riche vid Birger Jarlsgatan mindes Dahlander ”Restaurant Monopol” som inspelningslokal. Han skrev att han lät ”en expert” göra inspelningarna efter att han låtit servera champagne och att han själv inledde dem med en hälsning från Sverige.
Sedan kom Andrée ”som berättade om sina upplevelser därute, huru han till en början inte kunde få något arbete, slet ont och t.o.m. led nöd och tvangs att till slut ta plats som – gatsopare. Han lyckades dock till slut få en ritareplats.” Som tredje inslag kom i Dahlanders minne musikinslaget: ”Som sista nummer sjöng Lunkan ”Du gamla du fria” med fulla lungor, så att rullen sprack. Han fick dra sig tillbaka och stämma ned tonen åtskilligt, innan det lyckades få en rulle, som gjorde rättvisa åt hans välljudande jättestämma.”
Dahlander angav alltså en annan lokal, lade till sig själv bland de inspelade men nämnde varken Nils eller Oscar Strindberg, ”pianisten” Anna Charlier eller ”Brita” och hade ett helt annat minne av vad Lunkan sjöng. Samtidigt mindes han detaljer i vad Andrée sagt, som bekräftas nedan i utskriften av talet.
Fonografen i Stockholm
Fonografens historia i Stockholm och övriga landet är väl och mycket detaljerat beskriven i ”Den talande maskinen”, men om Dahlanders inspelning finns bara ett okommenterat tillägg efter att man under tryckningen sett Oscar Strindbergs brev publicerat. I boken finns dock inget annat omnämnande av Café Riche som inspelningslokal.
Att fastställa vem som gjorde Dahlanders inspelningar och på vilket slags apparat verkar omöjligt, men några kandidater ska nämnas nedan. Att försöka hälsa över Atlanten på detta sätt var naturligtvis en pionjärgärning, fast inom några år (1899) rapporterade tidningen Vårt Land att grafofoncylindrar blivit uppskattade som talade jul- och nyårshälsningar mellan släkt och vänner i olika länder.
Första gången hade det nya ljudmediet förevisats i Stockholm redan i oktober 1878, men då gällde det Edisons ursprungliga modell med inspelning på stanniolremsor. I december 1889 presenterades hans betydligt förbättrade version med inspelning på vaxcylindrar först för kung Oscar, som själv talade in sin röst (och sjöng!), i januari 1890 på Svenska Panoptikon för allmänheten.
Några månader senare fanns fonografer till salu, men de första åren användes de främst som en attraktion vid förevisningar då inspelad musik och tal spelades upp. Tidigt gick dessa också på turné över stora delar av landet. Ytterst få inspelningar från denna tid finns bevarade.
Fonografen vidareutvecklades inte bara av Edison utan också under namnet ”Graphophone” av ett konkurrerande amerikanskt bolag. Grafofoner annonserades i Stockholm från sommaren 1896 av Gustaf Dacker, som innehade ”Grafofon Companyets Agentur” på S:t Paulsgatan, och det är känt att han erbjudit allmänheten på annat håll i landet att göra egna inspelningar.
Numa Petersons handels- och fabriksaktiebolag på Hamngatan sålde tidigt fonografer men annonserade från sommaren 1897 också grafofoner. År 1900 hade han en inspelningsstudio på andra sidan gatan. Eftersom Café Riche inte annars är känt i inspelningssammanhang, verkar det troligt att en grafofon eller fonograf medfördes dit för inspelningen i april 1897, antingen av en firmarepresentant eller en privat ”expert”.
Cylindrarna på de båda märkena var likartade och kunde spelas på det konkurrerande bolagets apparater, så det blev lätt förväxlingar i pressen. (Nämnas bör att Numa Peterson även gjorde en specialkamera för Nils Strindberg att ha med på expeditionen.)
I sammanhanget kan nämnas att i boken ”Den talande maskinen” nämns Hotel Monopol på Stora Vattugatan 8, som Dahlanders lokaluppgift måste syfta på, i samband med en demonstration i april 1895 av urmakare K. A. Björksells egenkonstruerade ”mimeofon”. Den liknade mycket en fonograf med tratt, driven av ett elektriskt batteri, och även Björksell hade ”Lunkan” på repertoaren, men spår av mimeofonen saknas efter 5 maj 1895, alltså två år före den aktuella inspelningen.
Olika minnen av Dahlanders inspelning
Hur ska man då förklara skillnaderna mellan Dahlanders och Strindbergs redogörelser för inspelningen? Dahlanders minnen av den ett halvsekel senare kan ha koncentrerat sig kring den berömde Andrée, så att övriga talare utelämnades, samtidigt som han kunde komma ihåg att han själv talat in en kortare hälsning, medan Strindbergs var av mindre intresse.
Att Dahlander hade ett så klart minne av Lunkans ”Du gamla du friska” (som texten då ännu löd) kan tyda på att det kom från ett annat tillfälle. Sångaren gjorde flera inspelningar av sitt paradnummer, den första redan 1889. Kanske gjordes inspelningar på Hotel Metropol även efter 1895? När Dahlander i juni 1897 infriade det andra löftet han givit i USA, att arrangera en svensk turné för Svenska Sångarförbundet i Amerika, följde för övrigt Lunkan med som solist – och den småvuxne Dahlander tvingades på resorna sitta mellan den väldige sångarens ben i baksätet på bilen!
Nils Strindbergs tal
Nils Strindbergs tal, som han den 30 april 1897 skickade en utskrift av till brodern Sven, och som finns återgivet i Tyrone Martinssons bok, löd som följer:
”Mina damer och herrar!
Jag har blivit anmodad att till landsmännen på andra sidan Atlanten sända några meddelanden om Andrées polarexpedition och om jag därigenom på något sätt främjar ett behjärtansvärt ändamål vore det mig kärt.
Som bekant misslyckades vi förra året tillfölje motiga vindar. Det beslöts emellertid genast att göra ett nytt försök detta år och tack vare H.M. Konungens, svenska statens och enskilda mecenaters frikostiga understöd blev företaget snart ekonomiskt tryggat. Expeditionens plan är oförändrad och endast i personalen och några utrustningsdetaljer ha ändringar gjorts.
I stället för Dr. Ekholm har i år inträtt ingenjör Knut Frænkel, en 27 års ung man med friskt mod och friska krafter. Han har just återkommit från Paris, där han tillsammans med löjtnant Svedenborg, vilken som suppleant medföljer expeditionen till Spetsbergen, gjort 7 mer eller mindre äventyrliga men alltid lyckade övningsfärder i luftballong. Själva ballongen som under vintern förvarats hos fabrikanten Monsieur Lachambre i Paris har gjorts något större genom insättande av en meterbred våd runt ekvatorn…
I den instrumentala utrustningen har en viktig förbättring gjorts … varigenom ortsbestämningarna under resan torde kunna göras betydligt noggrannare och bekvämare. En stor fördel … är att mycket arbete redan är undangjort då expeditionen anländer till stationen på Spetsbergen i det att ballonghuset står kvar så gott som färdigt.
Härigenom vinns åtminstone 2 veckor och som expeditionen avreser 2 à 3 veckor tidigare i år torde vi ha grundade förhoppningar om att få realisera vår plan. I så fall är det ej osannolikt att återfärden anträdes genom Förenta Staterna vilket vore oss synnerligen kärt. Ty Amerika är ju för oss svenskar nästan såsom ett andra fädernesland. – Jag slutar med ett leve för landsmännen i Amerika!”
Andrées tal
Vad sade då Andrée till svenskamerikanerna? Faktum är att hans tal publicerades på engelska i en amerikansk tidning, McClure’s Magazine, i mars 1898, i ett osignerat stycke rubricerat ”Letters from the Andrée party”. Där beskrevs det som ”a little speech spoken by him into a gramophone … while he was preparing for his journey to the Pole”, och texten lyder:
”It is a great honor for me to be able to contribute to the Swedish Aid Society’s Fair. I have been in America myself, and have experienced how hard it is to be without work. I was glad many times to make my living wielding a broom. In spite of that, I have many pleasant recollections from that time, because I learnt a great deal while staying there.
It was there I met the old aëronaut John Wise from Philadelphia, and it was there that I got the first lesson in the manufacturing of balloons. For me is America, therefore, indeed memorable, and the Americans can rest assured that I should like very much, if I could, to visit them with my balloon via the North Pole.”
Det osignerade stycket i den amerikanska tidningen innehåller även brev från Oscar Strindberg till sonen Sven i Amerika, och både Oscar och Nils skrev till honom om inspelningen. Allt är översatt till engelska, och nästa inslag i tidningen är en artikel ”Where is Andrée?” av journalisten och polarforskaren Walter Wellman.
De tre ballongfararna var ju fortfarande försvunna efter att de slutligen gett sig av den 11 juli 1897. Först 1930 skulle deras kvarlevor hittas av en slump på Vitön i Svalbard. Där hade de i oktober 1897 slagit läger efter en strapatsrik vandring, sedan ballongen tvingats ner efter drygt två dygn.
Många spekulationer om var expeditionen fanns framfördes, och en av Wellmans teorier var att den kunde befinna sig på Frans Josefs Land, något som han undersökte när han samma sommar kom dit på en ny expedition mot polen. Det verkar troligt att Wellman även stod bakom publiceringen av Nils Strindbergs tal, och att han genom någon i familjen Strindberg fått ta del av manuskriptet och en översättning.
Planerna för uppspelning i USA
För vilket ändamål var då inspelningarna ämnade, och vilket blev det efter omkring fem månader fördröjning jämfört med Dahlanders planer? Han måste ursprungligen ha tänkt på en ”Stor Svensk National Bazar”, som arrangerades av Svenska Hospitals Föreningen för dess byggnadsfond den 21-30 november 1896 i Universal Building på Washington Street.
Hans kusin Rudolf Dahlander var ”general manager” för denna, den största tillställning som svenskarna i Brooklyn – fram till 1898 en egen stad – dittills anordnat. Påminnelser om Andréexpeditionen saknades ändå inte där. Vid ett stånd hade t ex Ungdoms Föreningen Linnéa ”sjelfva nordpolsballongen som var draperad i svenska och amerikanska flaggor”, och säkert såldes någonstans ”den nu så populära Nordpolsbadgen” i sex färger och med Andrées namn. För behållningen från denna basar kunde en tomt inköpas, men själva sjukhuset (som Dahlander gjort ett ritningsförslag till, vilket dock inte användes) invigdes först midsommardagen 1906.
Vilket tillfälle inspelningarna nu i stället blev avsedda för framgår av Andreés tal som det återgavs ovan. Det måste ha varit den ”Fair och Maj Fest” som Svenska Hjelpföreningen (Swedish Aid Society) anordnade den 29 april – 1 maj 1897 i Maennerchor Hall på East 56th Street. Tillställningen hade ”alla de vanliga attraktionerna vid en bazar”, samt naturligtvis en majstång.
Föreningen var en av flera arbetsförmedlingar för svenska immigranter, men den kunde också ge understöd och tog inga avgifter, utan denna årliga fest var den främsta inkomstkällan. Det nya ändamålet gjorde det naturligt att Andrée sade vad som stannade i Dahlanders minne om hans arbete i Amerika. Men Nordstjernans detaljerade reportage från evenemanget, som tyvärr inte hade ”den framgång som man väntat för det värdiga ändamålet” nämner ingenting om en fonografuppspelning med ballongfararna, och inte heller har något annat spår hittats i den svensk-amerikanska pressen, som annars tryckte många spekulationer om expeditionens öde.
Hjelpföreningen kunde alltså av okänd orsak inte utnyttja inspelningarna som Dahlander planerat, men nästa år stod ändå Andrée-expeditionen på dess program. Kemiingenjören Axel Stake, som flyttat till New York efter att ha varit ansvarig för expeditionens gasverk och närvarat vid ballonguppstigningen från Danskön, höll den 24 april 1898 i den stora konsertlokalen Chickering Hall ett föredrag om ”Andrées ballongfärd till Nordpolen” till förmån för föreningen.
Där visade han också fotografier han tagit, men om ljudinspelningar nämndes ingenting. Hade Dahlanders inspelningar kommit för sent till det tidigare evenemanget, hade detta varit ett tillfälle att spela dem. Men vi vet alltså inte om de aldrig blev avsända, skadades eller förlorades eller av någon annan anledning inte användes, och inte heller varför Dahlander inte gav någon kommentar till deras öde i självbiografin. Det tidiga försöket till talförmedling över Atlanten fullföljdes tydligen aldrig, och att någon av fonografcylindrarna skulle återfinnas idag måste betraktas som högst osannolikt.
Harald Henrysson
Källor
- Dahlander, Magnus: Pappas bok (opublicerat manuskript i Säters kommunarkiv).
- Franzén, Tony, Sundberg, Gunnar & Thelander, Lars: Den talande maskinen : de första inspelade ljuden i Sverige och Norden. Helsingfors 2008.
- Henrysson, Harald: Magnus Dahlander (1862-1951). Ur Sätersmeden 2018.
- Martinsson, Tyrone: Nils Strindberg: en biografi om fotografen på Andrées polarexpedition. Lund 2006.
- McClure’s Magazine
- Nordstjernan
- Scandinavia
- Svenska Dagbladet
Mer om Andrées polarexpedition på Wikipedia.
Carl Fredrik ”Lunkan” Lundqvists skivinspelning några år senare av Du gamla du friska