Pianisten Peter Friis Johansson om att färdigställa och framföra Ludvig Normans pianokonsert och om en konstnärlig process som utmanar vedertagna uppfattningar om vad man får göra med en annan tonsättares verk.
Av Astrid Haugland
När pianisten Peter Friis Johansson sätter sig vid flygeln är det inte alltid bara för att spela. Ofta handlar det lika mycket om att undersöka, ifrågasätta och ibland till och med skriva vidare på musikhistorien.
Som när han 2023 färdigställde en komplett version av den svenske 1800-talstonsättaren Ludvig Normans ofullbordade pianokonsert. För att göra den spelbar och tillgänglig fick han inte bara testa sina färdigheter som kompositör och kämpa med ett bristfälligt material utan även utmana den klassiska musikens kanske mest heliga föreställning: att partituret är orubbligt.
– Min skyldighet är inte i första hand mot upphovspersonen, säger han. Min skyldighet är mot musiken.
Ett lopp mot Beethoven
Peter Friis Johansson beskriver sig själv inte bara som pianist, utan också som entreprenör inom musiklivet. Han driver festivaler och konsertserier och söker aktivt nya sätt att möta publiken. Ett uppmärksammat exempel är Running for Beethoven, ett motionslopp där deltagarna springer fem kilometer ackompanjerade av en symfoniorkester som spelar Beethovens femte symfoni live i en konsertsal. Längs hela löparbanan kan man höra musiken via högtalare, och utmaningen är att nå målet innan symfonin tar slut. Musiken blir därmed något man förhåller sig till både fysiskt och mentalt, inte bara något man lyssnar på.
Running for Beethoven är ett inslag i Peter Friis Johanssons festival Fair Play Chamber Music, i folkmun kallad Järnafestivalen, som äger rum i Järna i Södertälje kommun och den 26 juni i sommar även som en endagsfestival på Konserthuset i Stockholm.
Sedan ett drygt år tillbaka är han även doktorand.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING:
Att färdigställa – eller att skriva vidare?
Det började med Laura Netzel (1839–1927)
– Jag har fått ett stort intresse för svensk musik, berättar Peter när vi träffas en eftermiddag i januari hemma i hans villa i Hässelby, jag tycker att det är jätteviktigt att spela den och att lyfta fram okända verk.
Ur den övertygelsen uppstod även engagemanget för ofullbordade kompositioner. Det började med ett projekt kring den finlandssvenska tonsättaren Laura Netzels pianokonsert, där den tredje satsen saknade slut.
– Jag såg ju direkt när jag tittade på det att det här är ett verk som har någonting speciellt som är värt att fördjupa sig i, säger Peter.
Samtidigt lockade möjligheten att få spela verket med orkester.
Traditionellt försöker den som färdigställer eller kompletterar en annan tonsättares verk göra det på enklast möjliga sätt, utan att sätta något eget avtryck, berättar han. Fokus ska ligga på den ursprungliga tonsättaren; kompletteringen ska bara göra verket möjligt att framföra.
Peter Friis Johansson valde en annan väg.
När ett verk behöver mer än en komplettering
Det finns en väldig potential i det här stycket – vad krävs för att den ska förverkligas, frågade sig Peter Friis Johansson som berättar att han nog har en liten latent kompositörsgen i sig.
Många verk har en stor och imponerande första sats följt av en vacker, långsam andra sats, medan finalen inte motsvarar förväntningarna som har byggts upp. Så får det inte bli med den här konserten, tänkte Peter. Han valde därför att skriva ett fyra minuter långt slut till Laura Netzels pianokonsert – ungefär en tredjedel av hela finalen – betydligt längre än den korta komplettering som två finska musikforskare samtidigt skrev.
Peter betonar att arbetet inte handlade om att hitta på fritt. I stället studerade han hur man komponerade i Paris vid den tiden, vilket material som rimligen kunde återanvändas från tidigare i konserten och hur Netzel själv arbetade i sina andra verk.
Den orienteringen gav honom en stilistisk ram – men inom den blev ändå åtskilligt färgat av hans egen kompositoriska röst, anser Peter.
Den färdigställda pianokonserten fick han framföra först med det Norrköpings Symfoniorkester 2020 och därefter med Kungliga Filharmonikerna i Stockholms Konserthus 2022. Pianokonserten gavs dessutom ut på CD samma år, i en inspelning med Göteborgs Symfoniker under ledning av Ryan Bancroft. [1]
Ludvig Normans pianokonsert – ett ungdomsverk med ovanlig kvalitet
Efter Netzel-projektet fortsatte Peter Friis Johansson att leta efter svenska pianokonserter. Det var inte självklart att även nästa verk skulle vara ofullbordat, men i sökandet stötte han på Ludvig Normans pianokonsert – tillsammans med flera andra verk som också väckte hans intresse.
Dock var det något med Norman som fångade honom särskilt. Via Levande musikarv läste han in sig på tonsättaren och upptäckte en produktiv och synnerligen mångsidig kompositör, med verk som märkligt nog sällan spelas. Bland dessa finns något så ovanligt som en altfiol-sonat.
Ludvig Norman var född 1831 i Stockholm och hans pianokonsert är ett ungdomsverk som finns i två versioner. Den första, en ensatsig konsert för piano och stråkorkester, skrev Norman som femtonåring och redan i den visar han en anmärkningsvärd formsäkerhet. Ett par år senare reviderade han verket: första satsen byggdes ut, en ny andra sats för full symfoniorkester tillkom, och en tredje sats påbörjades – men blev aldrig fullbordad.
Eftersom fristen för att söka medel för att slutföra pianokonserten gick ut inom några dagar hade Peter inte möjlighet att i förväg studera partituret som finns på Musik‑ och teaterbiblioteket. I stället fördjupade han sig i andra verk av Norman. Det övertygade honom om musikens kvalitet. Via Levande musikarv kunde han också se hur mycket av konserten som finns bevarat. Han bestämde sig för att söka bidrag från Nils‑Göran Olves stiftelse. Ansökan beviljades.
När han väl fick partituret i sin hand kunde han snabbt urskilja hur Norman arbetade med orkestern: med texturerna, instrumenteringen och pianots funktion, och se att det rörde sig om ett verkligt intressant verk. Genom att analysera formen, hur delarna hänger ihop och hur harmoniken utvecklas, fick han en klar bild av hur första satsen var uppbyggd och hur Norman tänkte som tonsättare.
– Det syntes även direkt att konserten var i en mer klassicistisk tradition än den musik Norman skrev senare. Samtidigt känner man att han har ett romantiskt anslag som han senare kommer utveckla mer, säger Peter.
Stycket kan påminna om Beethoven, berättar han, men med ett mer utsmyckande pianospel som för tankarna till Chopin där pianot får orkestern och musiken att glänsa.
– Det är också intressant med Norman att trots att det var ett ungdomsverk, och trots att verket är skrivet i klassicistisk stil, så börjar andra satsen med en cellotersett, berättar Peter.
– Jag vet inte något annat verk från den tiden som är skrivet på det sättet och absolut ingen pianokonsert. Det är otroligt vackert! Det är liksom en stark identitet i att han gör det. Jag kan inte se varifrån han har fått idén – mer än från sig själv.
Ett oavslutat verk i en brytningstid
Peter Friis Johansson beskriver Normans ofullbordade pianokonsert som ett verk som kom till mitt i en pågående konstnärlig utvecklingsprocess. När Norman började skriva konserten arbetade han fortfarande i en tydligt klassicistisk stil, men 1848 reste han till Leipzig för att studera, och mycket talar för att han inte hann färdigställa verket före avresan. När han sedan kom till Leipzig och mötte den modernare kontinentala musiken började han skriva på ett annat, mer samtida sätt. Den stil som konserten representerade kändes sannolikt föråldrad. Därför, spekulerar Peter, lämnade Norman den estetiken bakom sig och återvände aldrig till den ofärdiga konserten.
Ett vägskäl: hitta ett tema eller skapa ett nytt
Den ofullbordade tredje satsen skulle visa sig bli en större utmaning än Peter Friis Johansson hade tänkt sig. Han visste att satsen skulle omfatta ungefär 150 takter, och med den längden borde det finnas utrymme både för ett huvudtema och ett sidotema.
– Och om det finns två teman i en sonatsats, då finns alla byggstenar som man behöver, säger han. Det visade sig dock att Ludvig Norman endast komponerade tredje satsens huvudtema som är långt och i väldigt snabbt tempo, vilket förklarar de många takterna.
Det blev tydligt att verket inte kunde färdigställas genom en enkel komplettering – materialet räckte helt enkelt inte till.
Nu stod han vid ett vägskäl. Antingen skulle han behöva hitta på ett tema själv, eller så fick han leta efter något som Norman hade skrivit.
Att instrumentera, skriva övergångar eller arbeta med befintliga teman kändes okej, berättar han, men att skapa något helt nytt skulle förändra verket i grunden. Den centrala frågan var även den här gången vad verket behövde för att fungera.
Det gällde alltså att hitta något tema som Norman hade skrivit och som gick att använda. Han gick därför systematiskt igenom allt tillgängligt material som fanns på Musik- och Teaterbiblioteket: Normans manuskript, anteckningar och andra verk från samma period. Förhoppningen var att hitta ett tema, en skiss eller ens en antydan som kunde fungera som motpol till huvudtemat i finalen. Men arkiven förblev tysta – tills han kom över en ofullbordad orkesterskiss med titeln Fjälluft, skriven av Norman senare i livet.
Två ofullbordade verk – en möjlig helhet
– Då resonerade jag som så, säger Peter, att här har vi ett jättefint verk av Norman, pianokonserten, som är omöjlig att framföraoch som ingen kan ha glädje av förutom en sån som jag – en riktigt nörd som sitter och studerar i arkiven.
– Och här har vi ett annat verk av Norman som är jättefint och som är i exakt samma situation. Det kanske är möjligt att sätta ihop dem och göra något som faktiskt är tillgängligt och kan bli till glädje för människor, resonerade han.
Genom att bearbeta och omforma orkesterskissen Fjälluft – ändra tonarter, utveckla fraser och skapa tydliga tematiska bågar – kunde Peter Friis Johansson använda den som grund för ett sidotema i pianokonsertens final.
Resultatet blev en sats där Normans ungdomliga, klassicistiskt präglade huvudtema möter ett mer moget uttryck från hans senare skapande. I stället för att dölja spänningen mellan dessa världar arbetade Peter Friis Johansson med den som en musikalisk drivkraft. Finalen kom därför att i någon mån spegla Normans egen utveckling som tonsättare.
Form som bärande idé
Ett centralt inslag i Peter Friis Johanssons arbete är hans starka fokus på form och proportioner. Hans fullbordade tredje sats är uppbyggd enligt klassiska principer med exposition, genomföring, återtagning och koda. Teman får mötas, kollidera och förändras, och återkomsten är aldrig en enkel repetition utan resultatet av en musikalisk process.
Här är det tydligt att målet inte har varit att låtsas som om Norman skrev färdigt verket, utan att skapa en final som fungerar musikaliskt och dramatiskt – och som både musiker och publik kan uppleva som meningsfull.
Pianokonsertens väg till publiken
Lärdomar inför uruppförandet i Berwaldhallen
Den färdigställda pianokonserten fick sitt uruppförande i Berwaldhallen fredagen den 3 november 2023 med dirigenten Christian Reif och Sveriges Radios Symfoniorkester.
En del av förberedelserna innebar att omvandla ett spretigt och motsägelsefullt notmaterial till ett spelbart orkesterpartitur. Här är Peter Friis Johansson självkritisk.
För att skapa ett färdigt partitur för hela konserten arbetade han utifrån Normans manuskript och det bevarade stämmaterialet. Själva överföringen till nya notfiler gjorde han inte själv, utan anlitade en skicklig bekant, LeoGavel, som tog på sig transkriberingen och utförde den med stor noggrannhet.
De gick tillsammans genom manuskriptet och skrev av det omsorgsfullt, men snart dök det upp frågetecken kring frasering, artikulation och ibland till och med enskilda toner. För att reda ut oklarheterna gick de vidare till stämmaterialet där det fanns avsevärt mycket mer information. Allt detta fördes sedan in i partituret i hopp om att skapa en tydligare helhet.
– Det var bara det att det inte står likadant i de olika stämmorna, berättar Peter, så till slut var det så många olika instruktioner i notmaterialet att det fanns en stor risk att det skulle låta mezzoforte genom hela verket. I vår vilja att vara verket troget och att representera Normans idé så fattade vi dåliga beslut i editeringsarbetet, och de besluten var helt mitt eget fel, säger han.
Resultatet blev att dirigenten fick ägna en betydande del av sin tid åt att rensa i notbilden – att stryka instruktioner, ändra artikulationer och ta bort oönskade legaton.
Problemet berodde nog delvis på att notmaterialets status var oklar, eftersom stycket ännu inte var avslutat. Men svårigheterna bottnade också i Peters erfarenhet som pianist där han lever med ett verk under lång tid och har möjlighet att själv räta ut frågetecken under en längre inlärningsprocessen. En orkester fungerar annorlunda; den har inte samma tid för reflektion och behöver ett material som redan är färdig tolkat. Lärdomen blev tydlig: som editörer skulle de ha rätat ut frågetecknen i förväg, så att orkestern kunde fokusera på musiken i stället för på rättelser.
– Så det var en jättebra läxa, reflekterar Peter, men om man bortser från det så kände jag att det var en väldigt positiv stämning i orkestern, och gensvaret från publiken var fantastiskt. Folk var jätteglada och det skrevs så fint i tidningen.
En inspelning från uruppförandet finns på Youtube. [2]
När tradition saknas: att lyfta bortglömda verk
När jag drygt två år senare, i januari 2026, träffar Peter Friis Johansson kommer han direkt från en cd-produktion med Malmö Operaorkester och dirigenten Patrik Ringborg. Han har spelat in Ludvig Normans pianokonsert samt två ännu mer sällsynta verk: en sats av Sara Wennerberg-Reuter och en hel konsert av Ruth Almén.
– Vi hade en första repetition i december, där vi började med att öva in de två mest okända verken, berättar Peter. Det var ganska svårt och tog många timmar – och så kan det ofta vara med okända verk, att tills man har förstått estetiken och vet vilken metod man ska använda så kan de vara svår att spela.
Här berör Peter Friis Johansson ett problem som han menar drabbar många högkvalitativa svenska verk från 1800‑talet och framåt – musik som sällan eller aldrig framförs. För att bryta det mönstret krävs långsiktighet och mod att satsa på dem, men också en vilja att acceptera att inte varje framförande kan vara perfekt från början. Om det inte finns en tradition kring att framföra ett verk är det svårare att göra riktigt bra tolkningar.
Han jämför med Brahms första pianokonsert. Musikerna kan ha spelat stycket tjugo gånger, under olika dirigenter och med ett antal solister, och den solist som kliver in har kanske framfört verket ett tiotal gånger bara under den aktuella säsongen. Den samlade förförståelsen blir gedigen – och just det gör att framförandena kan nå en mycket hög nivå.
Men han berättar också att när det bara återstod tio minuter av repetitionstiden och de spelade igenom första satsen av Normans pianokonsert, lät det plötsligt som om alla hade spelat verket tidigare – ett resultat, menar han, av Normans påfallande stora formsäkerhet.
Normans pianokonsert mellan uruppförandet och inspelning
Har det hänt något med Normans pianokonsert mellan uruppförandet och din inspelning?
– Ja, det tycker jag – absolut, svarar Peter på min fråga.
Han berättar att han nu ser pianots roll i första satsen som mer dynamisk och integrerad i orkesterklangen än tidigare. Pianot får på ett annat sätt dyka ner och träda fram ur orkesterns klang, medan det ibland får vara ett tydligt pianosolo. Samtidigt försöker han hålla ihop första satsen lite mer.
I den andra satsen eftersträvar han en större konstnärlig frihet i de omfattande arpeggiona, vilket skapar en känsla av improvisation mot en atmosfärisk orkesterbakgrund.
– Och så har det hänt något med sidotemat i den sista satsen, lägger han till.
För att strama åt helheten och förstärka det dramatiska flödet valde han att korta ner tredje satsens sidotema när det återkom andra gången. Resultatet blev att Normans pianokonsert på den kommande skivan kommer att vara ungefär en minut kortare än i sitt ursprungliga utförande – ett medvetet grepp för att få bitarna att hänga ihop med ännu större precision.
Är din version av Normans pianokonsert den slutgiltiga …
… eller kan någon annan komma på att göra sin egen?
– Ja, absolut! Det hoppas jag, svara Peter,
– Jag hoppas att folk ska spela min version och man får gärna kritisera den – och gärna säga att så här skulle Norman aldrig har gjort. Man får gärna hitta på egna versioner eller ändra i min,det skulle väl vara fantastiskt.
– Då har det ju ändå varit så att det som jag har gjort har öppnat en dörr.
Mot ett mindre musealt musikliv
I ett bredare perspektiv ifrågasätter Peter Friis Johansson det han ser som ett alltför konservativt förhållningssätt till klassisk musik. Han jämför med teater och opera, där nytolkningar och dekonstruktioner är en självklar del av praktiken, och menar att musik också borde tåla förändring, olika versioner och alternativa läsningar.
Som exempel nämner han Anders Hultqvist, kompositör och professor i musikalisk gestaltning i Göteborg, som för omkring femton–tjugo år sedan gjorde något han kallade en ”ny uppsättning” av Beethovens femte symfoni. [3]
Hultqvist utgick från teaterns värld, där man kan välja mellan en traditionell uppsättning – trogen texten, med klassiska kulisser och iscensättning – eller en dekonstruerande tolkning som flyttar handlingen i tid, ändrar perspektiv eller lyfter fram dolda betydelser. Så arbetar man ofta på operascenen, men nästan aldrig i den symfoniska världen, menar Peter. I stället behandlas musiken som ett museiföremål: något som ska visas upp i sin ”rätta” form, utan att sättas in i nya sammanhang eller utsättas för konstnärliga ingrepp.
Hultqvist bröt radikalt mot detta. Han klippte isär Beethovens femte symfoni i små delar och satte ihop dem på nya sätt, vilket skapade en helt annan berättelse än den traditionella resan från mörker till ljus. Resultatet väckte starka reaktioner: musiker blev arga, artiklar skrevs, och många ansåg att han hade gått för långt.
Peter menar att just denna reaktion avslöjar något märkligt i vårt förhållningssätt till musik: att en enda ändrad ton i en Beethoven-sonat kan få människor att hävda att verket inte längre ”är” Beethoven. Han ifrågasätter idén att musiken skulle vara så skör. Tvärtom, säger han, borde vi våga utmana gränserna för vad ett verk kan tåla – mycket mer än vi gör i dag.
Historien visar dessutom att många verk vi idag betraktar som ”heliga” redan har genomgått omfattande bearbetningar.
Han nämner som exempel Dvořáks cellokonsert: den lät inte alls som den gör i dag förrän en cellist skrev om hela solostämman. Ännu tydligare är fallet med Tjajkovskijs Rococo-variationer, där cellisten Wilhelm Fitzenhagen inte bara ändrade i stämman utan också tog bort variationer och bytte ordning på dem. Det är Fitzenhagens version som alla spelar i dag – inte Tjajkovskijs. Trots att Fitzenhagen gjorde omfattande ingrepp skulle ingen musiker i dag få för sig att ändra i Fitzenhagens version.
Att insistera på en absolut originaltrohet är, enligt Peter Friis Johansson, både historiskt tveksamt och konstnärligt begränsande.
Om han i sin doktorsavhandling kommer att utmana etablerade konventioner lika långtgående som Anders Hultqvist gjorde med Beethovens femte symfoni återstår att se.
”Beyond Schubert” – forskning som konstnärlig praktik
Om jag har uppfattat rätt är ditt doktorandprojekt ”Beyond Schubert” en vidareutveckling av ditt arbetet med Netzel och Norman.
– Det är absolut så att doktorandprojektet är en fortsättning av mitt arbete med Norman och med Netzel. Man kan ju tro att det handlar om Schubert, men det gör det inte – utan det är mer så att jag använder Schubert, berättar Peter Friis Johansson.
I sitt projekt utgår Peter från elva ofullbordade satser av Schubert. De motsvarar fem sonater och två ensatsiga verk som han använder för att utforska hur man kan arbeta konstnärligt med musik som aldrig har färdigställts.
Det som intresserar Peter är den konstnärliga processen. Den traditionella synen är att ett ofullbordat verk betraktas som fullbordat fram tills det inte längre är det, och att kompletteringen sker från den punkt där manuskriptet bryts, men så fungerar inte allt skapande i praktiken. Precis som när man skriver en text kan idéer som uppstår sent i arbetet förändra hur början borde se ut.
– Men om man då behandlar ett ofullbordat musikaliskt verk som att det är fullbordat fram tills att det inte är det längre är det, då finns ju inte den processen, säger han. Då fortsätter man bara från där det har tagit slut.
Han tar ett exempel från Schuberts stora pianosonat i A dur, D. 959, där Schubert visar hur en enda musikalisk idé kan bära ett helt verk. Sonatens karakteristiska oktavsprång fungerar som ett återkommande motto: i andra satsen ligger det inbäddat i vänsterhandens ackompanjemang, i tredje satsens Scherzo dyker det upp i en ny gestaltning, och genom alla satser håller just denna idé samman sonatens uttryck och form.
Men i de tidigaste utkasten saknas det karakteristiska oktavsprånget helt. Först när Schubert närmar sig slutet av första satsen dyker motivet upp, och då går han tillbaka och arbetar in det i hela verket. Det avslöjar att Schubert inte arbetade strikt kronologiskt, utan lät en sent funnen idé omforma och fördjupa det redan skrivna – ett tydligt exempel på hur hans kompositionsarbete rörde sig fram och tillbaka i tiden.
Med detta som utgångspunkt vill Peter Friis Johansson pröva ett mer radikalt sätt att arbeta med Schuberts fragment. I den stora, ofullbordade C-dur-sonaten, även kallad ”Reliksonaten”, planerar han att låta idéer som uppstår i sitt eget arbete med att fullborda verket påverka även de delar som Schubert faktiskt skrev färdigt – att gå tillbaka, omforma och inarbeta nytt material i redan existerande satser. Det är ett kontroversiellt grepp, men också ett sätt att undersöka var gränsen går mellan respekt för tonsättaren och konstnärlig frihet, och vad som händer när man behandlar ett fragment, inte som ett heligt dokument, utan som ett råmaterial.
Avhandlingen kommer att bli en kombination av text, noter, inspelningar och framföranden. Det handlar inte om att fylla i det som saknas, utan om att utmana den praktik som styr hur vi vanligtvis arbetar med historiska verk.
Genom att experimentera på detta sätt hoppas Peter Friis Johansson kunna öppna nya perspektiv och se det som ligger vid sidan av den invanda blicken, det som annars riskerar att förbli osynligt.
Och det är min förhoppning att kunna återkomma till Peter Friis Johanssons doktorandprojekt i en senare artikel.
Astrid Haugland
[1] Laura Netzels Pianokonsert | Konserthuset Stockholm:
https://www.konserthuset.se/play/laura-netzels-pianokonsert/
Nezels pianokonsert gavs ut på cd 2022. https://naxosdirect.se/items/netzel-sandstrom-tarrodi-piano-concertos-592647?utm_source=copilot.com
[2] Uruppförandet av Ludvig Normans pianokonsert, på Youtube: https://youtu.be/tGt3iMQ7FjE
[3] Beethoven and Albinoni/Towards an expanded field of art music | Anders Hultqvist: https://andershultqvist.com/hem/beethoven-and-albinoni-towards-an-expanded-field-of-art-music
Om Beethovens femte Symfoni i nyuppsättning av Anders Hultqvist: https://gupea.ub.gu.se/items/4ca9c5cf-7436-402d-8a6e-013f4dc49bae/full
Fler artiklar av Astrid Haugland på vivaopera.se