Av Göran Tegnér
Under våren har Folkoperan spelat en uppskattad uppsättning av Antonio Vivaldis opera Olympiaden, med en scenografi som nästan gav Medelhavsdoft – marmor, blått hav och blå himmel. Den svängda marmorbänken, kring vilken allt utspelades, vändes i mellanakten och blev utsidan på en arena. Utan att fråga scenografen vågar jag fundera över förebilder.
Då får vi ge oss in i konsthistorien. I april 1874 hölls den första impressionistutställningen i Paris, och efter det var ingenting sig likt. Läser man i stort sett vilken konsthistorisk framställning som helst, så verkar konsten utvecklas på en helt ny väg. Men det är inte riktigt sant.
Den akademiska konsten lever kvar
Inte alla gillade konstriktningen. Impressionismen var inte mycket att ha när man skulle smycka en ny operabyggnad eller en järnvägsstation. Så den akademiska konsten tuffade på, i Europa och över hela världen, man utbildade konstnärer som kunde måla som man ska. Förutom att perfekt behärska perspektiv kunde de måla glänsande siden, hur ljuset speglar sig i olika metaller, fluffiga pälsar, lugnt vatten och brusande vågor.
Sina motiv sökte de i samtiden eller i historien, och Konstakademien i Paris fortsatte att föreskriva högstämda ämnen utlysa för tävlingen om det åtrådda Rompriset ända till 1968. 1875 var ämnet ”Uppenbarelsen för herdarna” efter Jesu födelse, 1876 ”Priamus vid Akilles fötter”.
En del specialiserade sig på vissa motiv – det gällde ju att försörja sig. Några målade galanta scener från 1700-talet, andra specialiserade sig på att måla kardinaler (i praktfulla röda dräkter) som tittade på konst spelade kort, åt och drack. Porträttkonsten fortsatte. Stadsvyer, krigsskildringar.
Svensken Nils Forsberg, som deltagit som sjukvårdare i fransk-tyska kriget 1870–71 målade sin stora tavla ”En hjältes död” 1888; den fick medalj på Parissalongen 1888 och på världsutställningen 1889. Fransmannen Charles Chaplin specialiserade sig på att måla lättklädda unga kvinnor, som ofta visade brösten, och bland de 15 elever, alla kvinnor (!), som räknas upp på Wikipedia, återfinns den amerikanska impressionisten Mary Cassatt.
Antiken som motivvärld
En nisch var den antika världen i Grekland och Rom, man kunde skildra dramatiska händelser i den antika historien, eller visa antikens vardagsliv, med all kunskap som arkeologin vunnit. Mötet mellan vit marmor, hav och himmel var något som särskilt engelska konstnärer ägnade sig åt, med Lawrence Alma-Tadema (1836–1912) och John William Godward (1861–1922) som främsta företrädare. Det betecknas som Viktoriansk nyklassicism. Man talar t.o.m. om ”The marble school”.
Lawrence Alma‑Tadema och antikens vardag
Privat ägo. Public domain (Wikimedia Commons).
Lawrence Alma-Tadema var född i Holland 1836, men började sina konststudier i Antwerpen; det var historiemåleriet han ville ägna sig åt. På sin bröllopsresa besökte han Italien, där han fick sitt intresse för antikens vardagsliv. Efter fransk-tyska kriget 1870–71 flyttade han till England, och han betraktas som en del av Englands konsthistoria.
Han tycks ha besökt Italien bara tre gånger, men han hade en ateljé i Rom en tid, och han besökte Pompeji flera gånger och studerade utgrävningarna. Där lärde han också känna den italienske konstnären Geremia Discanno, som hade till uppgift att dokumentera det man fick fram, framför allt freskerna.
Han samlade också fotografier och annan dokumentation, som han använde för att få sina målningar så exakta som möjligt, och han rådgjorde också med Discanno. Alma-Tadema målar inte bara romerskt vardagsliv, utan också historiska scener, som t.ex. en audiens hos konsuln Agrippa, eller historien (antagligen inte sann) om när den utsvävande kejsaren Heliogabalus överöser gäster med rosor, så många att några gäster kvävs. Medan tavlan målades fick sig Alma-Tadema under fyra månader rosor tillskickade från Nice . Han blev mycket uppskattad, och blev mycket förmögen.
John William Godward – skyddsling och efterföljare
Public domain (Wikimedia Commons)
John William Godward föddes i England 1861, som den äldste bland fem syskon, i en relativt förmögen familj. Han förväntades följa sin far i bank- och försäkringsbranschen. När han hellre ville bli konstnär tyckte fadern att arkitektyrket var mera hedervärt. Han sattes i lära hos en arkitekt, vars son inte bara var arkitekt utan också målade.
Man vet inte var Godward fick sin utbildning. Det finns bevarade målningar som visar att han i tjugoårsålderna hade blivit en skicklig målare. 1887 fick han en tavla accepterad till Royal Academys sommarutställning, vilket gav honom mod att hyra en ateljé i Bolton studios, ett kluster av konstnärsateljéer i Chelsea (som fortfarande finns kvar).
Här träffade han också andra konstnärer. Mot slutet av 1880-talet inriktade han sig på antika motiv, och han fick kontakt med en gallerist. Det uppges att han var Alma-Tademas skyddsling, och han är hur som helst påverkad av honom. 1889 fullbordade han 25 oljemålningar.
Vid det här laget hade han funnit sin motivvärld, framför allt unga kvinnor i gärna genomskinliga dräkter i perfekt återgiven arkitektur. Han börjar bli framgångsrik, men detta torde inte ha blidkat hans föräldrar, som var mycket negativa till hans val av bana. 1893 betraktas som det år då han slår igenom.
Godward gjorde sin första resa till Italien 1905, sedan fadern dött och han fått ärva. 1912 reste han till Italien med en av sina modeller, en italienska till vilken han hade en obesvarad kärlek. Han slog sig ned i Rom och kom att stanna i 11 år. När han 1921 återvände till England var han 60 år, sjuk och deprimerad. Hans konst hade blivit mindre efterfrågad.
Följande år tar han sitt liv, det sägs att han i ett självmordsbrev skrev att världen inte kunde rymma honom och Picasso samtidigt. Familjen brände alla hans papper, och han är utraderad från alla foton; det finns inte ett enda foto av honom.
Ett motivvärld som återvänder
Under en stor del av 1900-talet var Alma-Tademas och Godwards konst helt ute, även om de var representerade i museisamlingar. Idag går deras konst för miljonbelopp.
Och nog har deras motiv återuppstått och väcker glädje i Folkoperans Vivaldiopera!
Göran Tegnér
Folkoperans uppsättning av Olympiaden våren 2026
Fler artiklar av Göran Tegnér på vivaopera.se