– svensk orkestermusik och manskörsång
Av Göran Tegnér
År 1900 Paris ägde en stor utställning rum i Paris, av för oss ofattbara dimensioner. I Frankrike kallades dessa internationella utställningningar Expositions universelles – de gällde inte bara världen, utan hela universum! Under 212 dagar sågs utställningen, som täckte 216 hektar, och hade 83.047 utställare från 40 länder, av 51 miljoner besökare. Här ska vi undersöka hur man tog emot den svenska musik som presenterades vid en orkesterkonsert, och en svensk paradgren, studentkören.
En förutsättning för utställningar av de här dimensionerna var den engelske arkitekten Joseph Paxtons innovation för den första av dessa gigantiska utställningar, The Great Exhibition i London 1851, en konstruktion av järnstomme och glas, som möjliggjorde en utställningsbyggnad med en längd av 564 m och en takhöjd på 39 m.
1800-talet – de stora utställningarnas århundrade
Man kan säga att allt började med den utställning som ägde rum i Prag 1791, i samband med kröningen av Leopold II som kung av Böhmen – till den komponerade Mozart sin sista opera, La clemenza di Tito.
Sedan följde en industriutställning i Paris 1798, och därefter, med ojämna mellanrum, 11 utställningar i Frankrike till 1849. Man kan säga att det handlade om marknadsföring av nationen, att visa tekniska framsteg. Men det var nationella utställningar.
1851 kom så the Great Exhibition i Londons Hyde Park, som ändrade allt, den var en världsutställning; i Frankrike ordnades en rad utställningar (1855, 1861, 1867, 1878 och 1889), där också andra länder var representerade, och det var inte bara teknik som visades, utan också konst. Vid utställningen i Paris 1867 visade t.ex. Sverige en medeltida dopfunt (funten från Tryde i Skåne, som fick en bronsmedalj!).
Allt bättre kommunikationer gjorde att fler och fler kunde besöka utställningarna. Utställningen i Paris 1900, då man bl.a. firade det nya seklet, var den dittills största och mest besökta; utställningsbyggnaderna Grand Palais och Petit Palais och Alexander III-bron finns ännu kvar, man invigde den första tunnelbanelinjen, och allt gick i jugendstilens tecken. Och man hade t.o.m. en rullande trottoar, med två hastigheter, på vilken man kunde förflytta sig på utställningsområdet.
Musik på utställningen 1900
Sverige informerades om Parisutställningen bl.a. av signaturen C.F. i Svenska Dagbladet, som jag här huvudsakligen följer. För orkesterkonserter på utställningen hade man engagerat Pariskonservatoriets orkester, sannolikt förstärkt; den skulle innehålla 24 första och 24 andra fioler, 16 altfioler, 16 violonceller, 14 kontrabasar, samt blåsare och slagverk, inalles 130 musiker. Den svenska konserten skulle inleda raden av konserter, den skulle dirigeras av hovkapellmästaren Conrad Nordqvist, och med sig hade han operasångaren John Forsell.
Konserten ägde rum den 2 juni i stora salen i Trocaderopalatset, byggt för världsutställningen 1878, och rivet 1935. Salen kunde rymma 4.600 åhörare. Programmet för konserten omfattade orkesterstycken och tre sånger till orkester av äldre och yngre svenska tonsättare, romantiker och nationalromantiker, kan man säga. Programmet var organiserat i kronologisk ordning, inlett av Franz Berwalds Sinfonie sérieuse, skriven 1842 och avslutat med sista satsen av Hugo Alfvéns andra symfoni, komponerad 1897─98.
Hur den svenska musiken togs emot
Enligt Svenska Dagladet 1900-05-29, när repetitionerna börjat, så hade ”enligt till kammarherre Burén ingånget telegram … första repetitionen gjort stor lycka. Orkestern applåderade Nordqvist och Forsell flera gånger”. Programmet var tydligen väl instuderat, musiken var ju garanterat ny för alla musiker.
Den 14 juni kan Svenska Dagbladet återge en recension från Le Figaro, av Albert Bruneau, dirigent, tonsättare och musikkritiker i Le Figaro:
”Deras verk gåfvo snarare intryck af att vara improviserade än frukten af reflektion, men äro nästan allesammans fina, förnäma, förtjusande och poetiska samt bevara på samma gång något af djupt svårmod. Det hvilar ett visst töcken öfver dem, som gör att de ofta förefalla något obestämda. Dessa komponister, som hämta sin inspiration från sina nationalsånger, sitt fosterland och dess natur och luft, drömma, sjunga med snarare lyriskt än instrumentalt välljud. Därför vill jag framför de tre lifliga satserna i Frans Berwalds symfoni [1842], där Mendelssohns inflytande är alltför märkbart, sätta det ädla allvarliga adagiot, så uppfylldt af tung nordisk dysterhet, och därför ha Albert Rubensons stycken [Tre symfoniska stycken, 1871] , Ludvig Normans uvertyr till ’Antonius och Kleopatra’ [1881] samt August Södermans Offertorium [Katolsk Mässa, 1875] emelllanåt förefallit mig ytterligt osammanhängande. Däremot är Hugo Alfvéns preludium, koral och fuga [egentligen bara preludium och fuga] byggda med en öfverlägsen soliditet och utförda med stor säkerhet. Men det egentliga intresset af konserten var fästadt vid de tre ballader, som hr Forsell, baryton vid K. Teatern i Stockholm, föredrog mästerligt. Vilhelm Stenhammars ’Flores och Blanzeflor’ [1891] var af en utsökt finhet och behag, i Andréas Halléns ’Skogsrået’ [1888] gjorde sig gällande en ytterlig kraft och sträfhet, samt i August Södermans Tannhäuserballad [1856] en sällsynt lidelsefullhet och smärta samt intensitet i känslan.”
Utställningsbesökarna hade bjudits på ett representativt urval av de sex närmast gångna decenniernas svenska musik, framförd av en orkester av en storlek som man i Stockholm bara kunde drömma om (hovkapellet var fortfarande Sveriges enda professionella orkester, som 1909 hade 68 musiker); jag hade gärna varit där!
Konserten var i princip utsåld. Kung Oskar infann sig till andra avdelningen, och hälsades av kungssången. ”Vid utträdet från konsertlokalen hälsades konungen med lifliga rop af ’Vive le roi!’ och ’Vive la Suède!’”, rapporterar signaturen C.F. i Svenska Dagbladet. Dagen efter konserten gav presidenten Loubet en fest för ”Frankrikes förste suveräne gäst vid världsutställningen” (dvs. Oskar II) i Élyséepalatset. Bland gästerna fanns inte bara div. honoratiores och dirigenten Nordqvist och John Forsell, utan också konstnärer, som då var verksamma i Paris, som Alfred Wahlberg, Anders Zorn, Nils Forsberg, August Hagborg och Fritz Thaulow.
Uppsalasångarna i Paris
Bland de musikaliska evenemang, som utställningens besökare kunde ta del av var också konserter med den svenska specialitet som studentkörsången utgjorde. Redan vid världsutställningarna 1867 och 1878 hade svenska studentsångare uppträtt, och i god tid förberedde man nu i Uppsala kören för utställningen år 1900. Man siktade på en kör med ca 100 sångare, äldre och nuvarande studentsångare, med erfarenhet från Allmänna sången och Orphei Drängar.
En jury bedömde sångarna, men de som som deltagit i tidigare sångarfärder antogs utan juryprövning. Bland de äldre fanns flera operasångare. Den 2 juni var kören färdigbildad, och sångarna samlades i Uppsala för repetitioner under ledning av director musices vid Uppsala Universitet, Ivar Hedenblad.
Repertoaren var Allmänna Sångens och Orpehi Drängars repertoar, svenskt, finskt, norskt, danskt och internationellt. Solister var den legendariske Carl Fredrik Lundqvist, som i början sjöng tenorroller, men sedan var Sveriges förste Hans Sachs i Wagners Mästersångarna, och barytonsångaren Herman Brag, båda från Kungliga Teatern. En av sångarna i kören, Knut Nyblom, har i en bok beskrivit sångarfärden (”Uppsalasångarnas Parisfärd 1900”, utgiven 1900, en tredje upplaga publicerades 1901), enligt Nordisk Familjebok ”med rosenrödt studenthumör”.
Programmen för de båda konserterna såg ut såg här:
Repertoar och resa till Paris
Repertoaren var stor, att användas både vid de två konserterna i Paris och under den långa resan dit, genom Sverige och via Tyskland (tre konserter), och omfattade även extranummer och sådant som sjöngs i olika sammanhang utanför konserternas ram.
Förutom numren i programmet nämns ett antal andra sånger, som sjöngs vid olika tillfällen, effektiva slagnummer: Dåne liksom åskan, bröder av Joseph Hartman Stuntz, med svensk text, Kan det tröste av Halfdan Kjerulf, Glad såsom fågeln och Studentsången av Prins Gustav, Otto Lindblads Dalkarlasång samt Jacob Axel Josephsons Vårt land (med text av Johan Ludvig Runeberg). Den var länge en allmänt sjungen ”fosterländsk sång”, av Nils Hasselskog i Grönköpings Veckoblad 1929 översatt till transpiranto (veckobladets parodi på esperanto) som Va paj, va paj, va farsipaj (Vårt land, vårt land, vårt fosterland).
Carl Fredrik Lundqvist sjöng ett flertal gånger som solo Du gamla du friska (som det då hette); om han var ackompanjerad eller inte framgår inte. Till sist Marseljäsen, i ett för resan nytt arrangemang av Ruben Liljefors (med ett solo för förstebasstämman).
Det är till stor del patriotiska sånger, från Sverige, Norge (som ju ännu var i union med Sverige), Danmark och Finland (en samhörighetskänsla som fanns kvar från tiden före 1809?).
Mycket av repertoaren ingår fortfarande i det som sjungs av studentkörerna i Sverige, och den var säkerligen väl känd av de flesta av sångarna, för redan den 6 juni skulle kören framträda i Gävle, därefter i Uppsala, Stockholm, Västerås, Linköping, Jönköping, Skara, Göteborg (då hade kören redan fått in 35000 kr), Borås och Helsingborg, för att därifrån resa till Berlin, och därefter också till Hannover och Köln.
Före Paris hade kören alltså framträtt med konsertrepertoaren 13 gånger; den måste ha varit mycket samsjungen! Kören anlände till Paris den 24 juni, där den togs emot på Gare du Nord av svenska kolonin, med generalkonsul Nordling och legationspredikanten Nathan Söderblom (som 1914 skulle väljas till svensk ärkebiskop) i spetsen. Hundramannakören tackade med att stämma upp Otto Lindblads ”Dalkarlasång” i stationshallen, och ”ett öronbedöfvande jubel bröt ut”, berättar Knut Nyblom.
Den första konserten skulle äga rum i Trocaderopalatsets stora sal (där ju också den den svenska orkesterkonserten ägt rum) den 27 juni, för att följas av en andra den 29 juni. Före konserterna ordnade franska studenter en fest på Café Voltaire, där Marseljäsen för första gång sjöngs i Paris i sin nya sättning.
Journalisten Johan Christian Janzon, kallad Spada (hans signatur), var Svenska Dagbladets korrespondent i Frankrike sedan 1874, och hans kontakter med fransk press gjorde att kören redan före konserten blivit hade mycket omskriven,
Knut Nyblom skildrar timmen före första konserten så här: ”…och strax för klockan half tre samlades vi i tvenne förmak för att ’klara struparne’ med den af Cederlund till oss sända punschen och vidtaga de allra sista anordningarna med klädseln, nämligen handskpådragningen”.
Entusiastiskt mottagande i Trocadéro
Så här skildras den första konserten i Svenska Dagbladet den 29 juni:
”Alla numren följdes af uthålliga applåder, hvilka ofta stego till fullständig entusiasm. Flera nummer måste gifvas da capo och åtskilliga extranummer sjöngos. Musikkritikerna voro allmänt förtjusta. Lundqvist applåderades frenetiskt. Då efter ’Bondbröllopet’, som utjorde programmets sista nummer och hälsades med en storm af handklappningar, sångarna uppstämde ’Marseljäsen’, reste sig publiken och beredde kören en entusiastisk hyllning.” Ett ögonvittne beskriver det så här: ”…reste sig hela publiken, en åska av bifall rullade genom salen, och tusen näsdukar viftade mot oss, besvarade af ett lika intensivt viftande från hundra vita mössor”. Till sist sjöngs Josephsons ”Vårt land”.
”Efter konsertens slut ordnade sig sångarna i led och aftågade, föregångna av marskalkar med blågula skärp, till Elyséepalatset. Vid inträdet uppstämdes ’Dåne liksom åskan bröder’… Fyra sånger sjöngos i fria luften.” I Elyséepalatset, där en buffélunch serverades, överlämnade Frankrikes president Loubet insignierna som Officier de l’Instruction publique till dirigenten, Ivar Hedenblad, och till Carl Fredrik Lundqvist insignierna som Officier de l’Academie franҫaise. När sångarna sedan tågade ut från Elyséepalatset, sjöng de ”Sjungom studentens”.
Knut Nyblom refererar vad Pierre Lalo (son till tonsättaren Édouard Lalo) skriver i Le Temps:
”Uppsalakören har erbjudit oss på en gång ett mera egendomligt skådespel och en mera sällsynt musikalisk njutning. Bland de olika utländska körsångare, som vi hittills fått höra på utställningen, äro dessa förvisso de yppersta; och de två konserter, som de gifvit, ha varit de mest angenäma uppbyggelsestunder i denna säsong, då musiken öfversvämmar.
Först och främst var deras yttre mycket tilltalande, dessa studenter med unga, allvarliga anleten, grupperade rundt omkring sin anförare, stående med den hvita mössan i handen och sjungande med en hängifvenhet, en öfvertygelse, en påfallande uppriktighet, och sjungande utantill, utan något partitur, utan ett textblad. Men äfven den repertoar, som de tolkade, var av ett helt annat intresse, hade en långt starkare och omedelbarare doft än den, som bjöds af sångkörerna från Wien och Köln.”
När körens framträdanden var avklarade, bjöds medlemmarna till en stor fest på hotell Continental av den svenska kolonin i Paris. Sammanfattningsvis kan sägas att Uppsalasångarnas Parisfärd var en stor succé. När kören på hemresan den 8 juli kommit med båt till Malmö, mottogs den med hurraropp av en stor skara, och kören sjöng ”Vårt land”. Här gav den en sista konsert i Sankt Petri kyrka, som ”var till trängsel fylld”, skriver Svenska Dagbladet. Som extranummer sjöngs Marseljäsen, var våldsamma text stämmer illa med det kristna budskapet.
Sverige i Paris – mer än musik
Sverige representerades förstås inte bara av musik, där fanns en mycket lovordad svensk paviljong, ritad av Ferdinand Boberg, och förutom allt som rörde teknik, visades konst av många svenska konstnärer i det som nu kallas Grand Palais, men under utställningen benämndes Grand Palais des Beaux Arts; Anders Zorn var kommissarie för den svenska avdelningen. Många svenska konstnärer, med Zorn i täten, fick medalj.
Det är svårt att säga om det svenska deltagande som jag här har redovisat, skapade något bestående intryck, men svensk musik recenseras i alla fall i dag av väl insatta skribenter i tidskrifter som Diapason, och svensk konst är väl representerad på Musée d’Orsay, det Parismuséum som har hand om den period den här texten handlar om.
2024 visades en stor omskriven och uppskattad utställning på Patit Palais av Bruno Liljefors konst, och i år har Musée d’Orsay visat svenska teckningar ur sina samlingar.
Göran Tegnér