Jenny Linds jul och nyår 1850

Av Harald Henrysson

Under Jenny Linds amerikanska turné 1850–52 gjorde hon 1850 ett kort jul- och nyårsuppehåll i sydstatsstaden Charleston. Med utgångspunkt i samtida tidningsmaterial, memoarer och tidigare forskning undersöker Harald Henrysson hur den svenska sångerskan mottogs i en stad präglad av ett rikt musikliv, starka sociala konventioner och tydliga politiska motsättningar.

Artikeln belyser Phineas T. Barnums moderna PR‑apparat, Jenny Linds konserter och publikens reaktioner, de lokala hyllningarna, hennes välgörenhetsinsatser samt hur minnet av ”den svenska näktergalen” skulle leva kvar i Charleston långt efter att hon hade rest vidare.

Bakgrund

Ingen lär bestrida Jenny Linds roll i operahistorien och som den första världsberömda svenska sångerskan. Mycket har skrivits om henne, och en hel del om hennes amerikanska turné 1850-52. Jag har nästan varje år sedan 2001 tillbringat några månader i Charleston, kuststaden i South Carolina, som nu är ett av Amerikas främsta turistmål med sin välbevarade sydstatsmiljö. Därför var det en naturlig tanke att forska om Lind-turnéns tiodagars uppehåll där 1850, med konserter och helgfirande efter en dramatisk båtresa.

En sådan redogörelse, med några källor som inte använts tidigare, kan kanske vara av värde som komplement till beskrivningarna av hela turnén. Denna artikel visar också att Jenny inte var den första svenska kvinnliga artisten i Charleston, men en av de allra första och givetvis den mest hyllade.

Tack för synpunkter och annan hjälp till Roger Alderstrand, Christer Eklund, Sue Flaster, Calle Friedner och Nils-Göran Olve.

Planering för Amerika

Barnum, mannen bakom turnén

I en artikel nyligen om julfirandet i Charleston beskrevs Jenny målande som ”sin tids Taylor Swift, Beatles och Elvis”, och till det bidrog i hög grad P. T. Barnums väldiga reklamkampanj.

Phineas T. Barnum, född 1810, var 1849 USA:s mest kände “showman”, en underhållningsentreprenör med enastående sinne för reklam. Han utnyttjade tidens intresse för det som avvek från det normala och till hans ”stjärnor” hörde en slavkvinna som uppgavs vara 161 år gammal och en gång ha varit barnsköterska för USA:s första president, George Washington.

Det mycket populära “Barnum’s American Museum” på Manhattan i New York förevisade bland mycket annat en mumifierad “sjöjungfru” (”The Feejee Mermaid”, sammansatt av en apa och en fisk) och dvärgen “General Tom Thumb”, som på den turné till Europa Barnum inledde 1844 rent av beviljades audiens hos drottning Victoria i London. Barnum försökte flera gånger ”ta en stor risk för att få ett möjligt monopol på ett kulturellt fenomen”, och i Jenny Linds fall utföll detta lyckligt.

Kontraktet

Tre månader efter att Barnum återvänt från Europa till Amerika våren 1847 fick Londonpubliken uppleva en ny sensation. Det var den på kontinenten mest berömda och högst betalda sångartisten, Jenny Lind, som tog även England med storm. Innan hon lämnade London gav hon där i maj 1849 sin 678:e och sista operaföreställning för att i fortsättningen ägna sig åt konserter och oratorier. Den drygt ett år äldre drottning Victoria var en av hennes största beundrare. Jennys framgångar rapporterades naturligtvis även i den amerikanska pressen, men hon var ändå rätt okänd för den amerikanska publiken.

Många tvivlade på att det skulle gå att intressera den breda amerikanska publiken för en operasångerska, och Barnum hade inte själv hört henne. Men för honom räckte det med Jennys rykte för att dra slutsatsen att en turné, rätt skött, kunde bli högst lönsam. I en av sina självbiografier skrev han också, att trots att hans museum och andra förehavanden hade riktat sig till den stora massan, “uppskattade jag själv underhållning på en högre nivå”. Säkert ville han också höja sin status när han började tänka på att arrangera en amerikansk turné för Jenny Lind, som han insåg borde ha en särskild attraktionskraft med sin personlighet i den protestantiska amerikanska miljön.

Därför sände Barnum 1849 en agent till Europa för att söka upp Jenny Lind, med befogenhet att skriva kontrakt. Han fann henne i Lübeck, där Jenny visade sig redan ha fyra erbjudanden om en amerikansk turné. Men sedan hon förvissat sig om att Barnum var en respektabel och pålitlig person, signerade hon hans kontrakt den 9 januari 1850 och avsåg (med ändringar senare) 150 konserter i Förenta Staterna och Kuba inom högst 18 månader, med möjlighet att mot viss ersättning bryta kontraktet efter 60 eller 100 framträdanden och frihet att ge välgörenhetskonserter.

Barnum åtog sig att betala Jenny 1000 dollar per konsert (som till slut bara blev 95 stycken), alla omkostnader för henne och dessutom för en manlig solist, en musikalisk ledare, sekreterare, sällskapsdam, kammarjungfru och betjänt samt vagn och alla utlägg för sällskapet i samband med resor och konserter. Den tio år äldre Barnum lovade också att själv medfölja på turnén.

I Amerika ändrades kontraktet så att Jenny dessutom garanterades halva vinsten för en konsert om den översteg en viss summa. I kontraktet ingick också på Jennys begäran att ersättningen till de tre artisterna skulle deponeras i förväg i en bank i London. Barnum måste sälja en del tillgångar och ta lån för att få fram dessa 187 500 dollar (motsvarande ungefär 7 miljoner dollar eller 60 miljoner kronor idag). Jenny var förståeligt nog nöjd med kontraktet, bland annat för att hon tänkte sig kunna inrätta en musikakademi för flickor i Stockholm.

Övriga musikaliska huvudpersoner

Den tysk-engelske dirigenten och kompositören Julius Benedict (1804-85), engagerades som dirigent på turnén mot ett gage på 25 000 dollar. Han hade 1848 dirigerat när Jenny för första gången sjöng Mendelssohns oratorium Elias i London, till minne av tonsättaren som gått bort året innan och sörjdes djupt av henne.

Barnum hade tänkt sig en tenorpartner till Jenny, men hon insisterade på den italienske barytonen Giovanni Belletti (1813-90), som hon länge samarbetat med. Han var utbildad i Italien och hade genom skulptören Johan Niclas Byströms förmedling 1838 kommit till Stockholm. Belletti debuterade i november samma år vid en konsert på Kungl. Teatern (Operan), och sjöng redan då en duett med Jenny Lind.

När han 1839–44 var anställd vid teatern, framträdde han med henne både i sin första föreställning 1840 (Lucie / Lucia di Lammermoor) och sin sista 1844 (Anna Boleyn / Anna Bolena). Jenny hjälpte honom till engagemang i London, där han hade stor framgång innan hon såg till att han engagerades av Barnum till hennes amerikanska turné med 12 500 dollar i gage; de sjöng också tillsammans i Liverpool före avresan.

De tre musikaliska huvudpersonerna syns på bild 5 och arrangören Barnum på bild 6.

Förberedelser

I februari 1850 tillkännagavs Jenny Linds turné i Amerika, och Barnum började sin väldiga reklamkampanj. Han skrev till New York-tidningarna och beskrev henne som ”en kvinna vars sångbegåvning aldrig någon annan mänsklig varelse ens kommit nära, och vars karaktär är välgörenhet, enkelhet och godhet personifierade”.

Barnum försåg sedan flitigt pressen med nya uppgifter om gaget, planeringen av turnén och triumferna i Europa – han betalade t. ex. en kritiker i Liverpool för en recension av en konsert hon givit där före avresan, och ordnade att den sändes till New York för att publiceras på hennes ankomstdag.

Han utlyste också en tävling om texten till en sång, ”Welcome to America”, som med musik av Benedict skulle sjungas av Jenny vid den första konserten i New York. Vinnaren hette Bayard Taylor; en parodi av sångtävlingen, pamfletten Barnum’s Parnassus”, gavs ut av en välkänd satiriske poet, William A. Butler (en av de tolv verserna ur ”The Manager and the Nightingale” kan ses nedan i samband med kritiken i Charleston).

Turnén inleds

Ankomsten till Amerika och de första konserterna

Litet mer än ett halvår efter att Barnum fick veta att kontraktet var underskrivet, inleddes söndagen den 1 september 1850 den trettioåriga Jenny Linds amerikanska turné. Hon anlände till New York från Liverpool på hjulångaren Atlantic, och Barnum ville givetvis vara den förste att välkomna henne i Amerika.

Eftersom han kände ”karantäninspektören”, som skulle gå ombord vid Staten Island innan skeppet tilläts lägga till, fick han följa med i hans båt, men tvingades sedan klättra uppför en lejdare med sin rosenbukett stucken innanför västen. Han fann också att han för en gångs skull blivit förekommen. Rederiets ägare hade sett till att få gå ombord redan tidigare, vid Sandy Hook, och överlämnat en tre gånger så stor bukett!

Landstigningen vid kapten Wests arm på bild 1 visade att Barnum hade gjort Jenny Lind till en megastjärna också i Amerika redan innan hon landat: omkring 30 000 personer beräknades ha samlats i New York för det största mottagandet där någonsin, som blev kaotiskt. Folkmassan trängde på och polisen tvingades ingripa.

När vagnen med Jenny, Josephina Åhmansson, Belletti och Benedict och med Barnum bredvid kusken skulle börja röra sig, klättrade åskådare upp på hästarna och på vagnens tak. Vid midnatt tågade tvåhundra musiker till hotellet tillsammans med tjugo kompanier ur brandkåren och gav en hälsningskonsert. Att många tvivlade på Barnums avsikter med turnén illustreras av bild 2-3.

En som verkligen förutsåg hur Jenny skulle mottas var Fredrika Bremer, som 1849 inlett sin resa i Amerika och i januari 1851 skulle återse Jenny i Havana på Kuba, som sångerskan besökte efter Charleston (dit Fredrika kom flera gånger). I ett brev från New York den 23 augusti 1850 skrev Fredrika: ”Och Jenny Lind är verkligen på väg till Amerika ! Ett förskräckligt välkommen väntar henne här. Om hon kommer med lifvet härifrån, så är hon lycklig.

Ryktet om hennes välgörenhet och karakter, mer ännu än om hennes konstnärsgåfva, öppnar här alla hjertan och armar för henne, och en engel från himmelen är ej så fullkomlig, som man tänker sig Jenny Lind, och vore ej hälften så välkommen. Amerikanarne äro födda enthusiaster; och icke skall jag träta med dem för det.” Bild 4 är ett av de första porträtt som togs av Jenny i Amerika.

Första konserten ägde rum den 11 september i Castle Garden, ett gammalt fort (nu kallat Castle Clinton) som byggts om till en samlingslokal för mer än 5 000 personer. Benedict ledde en 60-mannaorkester och Belletti inledde sången före Jenny, som var som vanligt klädd i en enkel vit dräkt. Bifallet blev väldigt och recensionerna därefter.

Efter fem ytterligare konserter i samma lokal gick turnén vidare till Boston, Providence och Philadelphia. Jenny fick också tillfälle att besöka Iranistan, Barnums berömda palats i orientalisk stil i Bridgeport i Connecticut, som hon sagt honom var ett av skälen till att hon ville komma till Amerika. Turnén återvände sedan till New York för femton konserter i en ny lokal, Tripler Hall, där Jenny förmått Barnum att sänka priserna.

Mot Charleston

Resan till Charleston

Charles G. Rosenberg var en engelsk journalist som redan bidragit till en biografi som på våren började säljas i Charleston, Jenny Lind: Her Life, Her Struggles, and Her Triumphs. Han följde sällskapet och gav senare i boken Jenny Lind in America åtskilliga skildringar som citeras här.

Den 25 november inleddes turnén söderut. Jenny åtföljdes av sin sekreterare Max Hjortsberg, sin biljettkassör Charles Seyton och väninnan, Hjortsbergs kusin Josephina Åhmansson (av Moses Pergament beskriven som ”en strängt religiös person av läsartyp och särdeles bibelsprängd”). Barnum tog med sig sin dotter Caroline, hennes väninna fru Lyman, scenmästaren Le Grand Smith, kassören L. C. Stuart, sekreteraren Cody, två assistenter och tre ytterligare herrar.

Utöver Jennys och Barnums direkta följen, Belletti och Benedict omfattade sällskapet också en orkester, sammansatt av dirigenten och annonserad som ”de främsta solisterna från Jenny Linds konserter i New York”. Besättningen var ursprungligen två violiner, en viola, en violoncell, en kontrabas, två flöjter (nödvändiga för ett av paradnumren, en trio av Meyerbeer), en oboe, en klarinett, ett horn och en trumpet. En extra andra violinist medföljde till Charleston. Förste violinist var Joseph Burke. som sedan behöll kontakten med Jenny. En gång hade han varit ett irländskt underbarn som 1838, vid tolv års ålder, etablerat sig i USA – också som skådespelare och dirigent.

Först gavs konserter i Philadelphia, Baltimore och Washington, där Jenny också sjöng för och mottogs i Vita Huset av president Millard Fillmore. Från Washington gick turen till Richmond, där Jenny sjöng den 20 december och nästa morgon deponerade 1 200 dollar till tre välgörenhetsorganisationer.

På lördagsmiddagen den 21 december tog man tåget till Wilmington i North Carolina för att resa med båt söderut till Charleston i South Carolina. På tågresan gjordes uppehåll för middag i Weldon, där Rosenberg chockerades av det antal nyfikna som trängde sig fram till Jennys plats: ”Salen tömdes omedelbart efter henne – Stjärnan lyste inte längre”.  Sedan berättade han att ”vi stuvades in i ett slags karavanseraj, en väldig och obekväm låda med hyllor för sovplatser” för en nattlig, obekväm färd genom skogarna. Järnvägslinjen från Weldon till Wilmington byggdes redan 1840 och var då världens längsta, och den skulle få historisk betydelse under inbördeskriget som ”Konfederationens livlina” då Wilmington var sydstaternas enda öppna hamn.

Sällskapet anlände söndagen den 22:a, omkring klockan 2 på middagen, till Wilmington för att resa vidare till Charleston en och en halv timme senare med hjulångaren Gladiator. Bland de omkring 120 passagerarna fanns alltså ”the Queen of Song and the King of Showmen”, som en passagerare uttryckte det i Charleston Mercury.

Vid 8-tiden på kvällen började det blåsa, och vinden hade vid 10-tiden ökat till storm, som avtog något först vid 4-tiden på natten. På måndagsmorgonen blev situationen kritisk när roderkedjan slets av och skeppet drev in mot stranden. Kaptenen J. B. Smith stod hela natten vid rorkulten på det översköljda däcket, där även fyra hästar, tjudrade mellan styr- och maskinhytterna, kämpade för att hålla sig på benen.

Resan var avsedd att ta 17 timmar men kom att ta mer än dubbelt så lång tid. New York Herald skrev fredagen den 27:e att tidningen kunde ”sällan rapportera om en så vidsträckt eller så häftig storm” och att ”staden kastades i går eftermiddag in i ett tillstånd av plågsam upphetsning vid publicerandet av ett telegram som påstod att fröken Jenny Lind och hennes sällskap gått under i den svåra stormen…

Det stora uppseende som ryktet skapade uttryckte samhällets djupa känsla av kärlek och uppskattning för den fagra svenskan”. Tidningen ansträngde sig genast att få ryktet bekräftat eller vederlagt, men eftersom telegrafförbindelsen med Charleston avbrutits, var det först sent på torsdagskvällen som ”meddelanden av högst glädjande karaktär” kommit från bl. a. Richmond; överst på första sidan publicerades nu två telegram om ”Jenny Lind i säkerhet”.

Rosenberg uttryckte sin beundran för Jenny, som när hon mådde litet bättre besökt de andra i sällskapet i deras hytter och förhört sig om deras tillstånd. Han trodde att Benedict led mest, följd av Belletti; Barnum hade klokt nog gått till sängs när han märkte att ovädret drog in och sågs inte till förrän strax före landningen.

Även ett annat skepp var nära att gå under i samma storm, och Jenny och Barnum och det övriga sällskapet fann anledning att efteråt till besättningen, särskilt kaptenen och maskinchefen, publicera sitt ”innerliga tack för det berömliga sätt som de skötte ångaren på under färden, som var av väldigt våldsam natur”.

I februari publicerade Home Journal ett brev till Jenny från en präst som hon tidigare träffat, F. L. Hawks. Han berättade om hur han tackat Gud för att i stormen ha bevarat henne, som förenade sådan stor talang med ”hjärtats känslighet”; Hawks ”hade inte velat låta världen förlora er förebild”. Prästen föreställde sig att hon en gång skulle ”föras till en värld där ni kan lära nya sånger från de heliga änglarna”.

Bild 7 visar ett samtida panorama över Charleston, där Jenny kunde gå i land i Charleston med de övriga vid niotiden på kvällen den 23 december ”mycket sjösjuk, men inte dränkt”.

Rosenberg var förvånad hur snabbt sjösjukan vek vid åsynen av staden. Han mindes bara fyra som verkat någorlunda oberörda och inte vaxbleka. En av dem var Hjortsberg, som ”i grov sjömansrock och dito mössa rökte cigarr efter cigarr och påminde avsevärt om en pirat”. På däcket stödde Hjortsberg sedan damerna Lind och Åhmansson, och ”inom en kvart beträdde vi Charlestons jord, som njöt den uppfriskande svalkan av en decemberkväll i den varmare Södern”.

Jennys känslor under ovädret försökte någon tolka i en dikt, publicerad efter hennes avresa från Charleston:

“My voice is potential in raising the wind / But oh! that it now, with the power was bles’t / To stay its wild fury, and sing it to rest.” Fritt översatt: “Min röst har förmågan att skapa av känslor en storm / Men ack, att den nu skulle krafterna ha / Att stormen stilla och sjunga till vila “.

En skämtare passade på att påstå att Jenny inte längre ville kallas ”nightingale” (näktergal) efter denna ”night in gale” (natt i storm). Själv skrev hon om färden i ett brev från New Orleans den 1 mars 1851 till sin förmyndare och goda vän Henrik Mattias Munthe (hög jurist och musikälskare, senare preses i Kungl. Musikaliska Akademien): ”Vi voro i slutet af Dec. i stark storm och lifsfara på sjön, också hade man annonseradt vår undergång, men Herran hjälpte oss underligen”.

Charleston förbereder sig

Medan Jenny företog sin turné, rasade en våldsam debatt om slaveriet och unionens framtida öde. En ”kompromiss” antogs av kongressen samma månad som hon ankom, men den lyckades inte lösa problemet. (1860 blev South Carolina den första stat som lämnade unionen och det var i ”slaveriets huvudstad” Charleston som inbördeskriget inleddes.)

I början av 1850-talet fann den svenska resenären Rosalie Roos att bland svenskar hon träffade i sydstaterna var det ingen som tog direkt avstånd från slaveriet. Givetvis fanns förhoppningar om att få Jenny Lind att göra det, men hon var inte bekant med problemet utan förblev länge avvaktande. Hon gav pengar också till välgörenhet för svarta, men Barnum hade sett till att hon inte skulle förknippas med abolitionister, något som kunnat påverka mottagandet i sydstaterna.

När Jenny strax före sin avresa från Amerika 1852 kunde läsa boken Onkel Toms stuga, påverkade den henne emellertid starkt. Hon sände då ett tackbrev till författaren Harriet Beecher Stowe och skänkte pengar till hennes insamling för friköpande av en slavfamilj i Washington.

Charleston hade före inbördeskriget ett rikt musikliv och var en stad där turnerande artister gärna stannade.  Under perioden 1800-1860 noterades drygt 1 100 musikprogram, 22 av dem år 1850 (Jennys tre inräknade). Den mest ryktbara artist som kommit till Charleston före henne var också en skandinav, den norske violinisten Ole Bull. Han uppgavs vid sitt första besök 1844 ha mottagits med större entusiasm än någon annan och kallades rentav ”den störste levande artisten” (han återkom 1853, 1854 och 1856). 

Flera av tidens berömda pianovirtuoser hade också framträtt, som Henri Herz och Leopold de Meyer. Bland utländska sångartister i Charleston före Jenny var den mest kända nog engelskan Anna Bishop, kanske 1800-talets mest beresta artist. Hon kom dit första gången 1848 med den franske harpisten Nicolas-Charles Bochsa (som hon sammanlevde med trots att hon var gift med kompositören Henry Bishop) och var i mars 1849 den sista som sjöng på Charlestons teater före Jenny Linds konserter påföljande år.

I Charleston fanns vid denna tid två dagstidningar, The Charleston Courier och Charleston Mercury. Första gången som Jenny Lind nämndes var kanske i januari 1847 när Courier tryckte rapporten från en londontidning om hennes framgångar i Tyskland, följd nästa månad av uppgiften om hennes engagemang i London.

Men en känd travhäst och ett fartyg som regelbundet anlöpte Charleston bar också hennes namn. Den 16 februari 1850 meddelade Courier att Jenny skulle komma till Amerika, och efter hennes ankomst i september följdes hon noga. Den 19:e publicerades en hyllningsdikt tillsammans med två notiser om hennes första konserter i landet. Den 1 oktober meddelades att hon skulle komma till Charleston i december, på väg till Kuba, men först den 20 november att hon då även skulle ge konserter. ”Lindomanin” i staden beskrevs som rätt stark, fast tidningen inte ville utesluta att de överväldigande beskrivningarna i norr av Jennys ”magiska krafter” kunde ha påverkats av att Barnum betalt journalisterna.

Utöver rapporter från Jenny Linds konserter i andra städer, utgåvor av hennes sånger, den nämnda biografin av Rosenberg och The Life and Genius of Jenny Lind med illustrationer av S. P. Avery, annonserades före konserterna i Charleston också t. ex. solfjädrar och konserthandskar samt byster, caper, örhängen, bröstnålar, näsdukshållare, brevpapper och sirap med Jenny Linds namn, och det hade utnyttjats kommersiellt redan före hennes ankomst till Amerika.

Ankomst, julfirande och förberedelser

Mötet med Charleston

Sällskapet tog in på Charleston Hotel (bild 8) på Meeting Street, som i sitt dåvarande skick hade öppnat 1839. Det var ritat av arkitekten Charles F. Reichardt; med 14 väldiga korintiska pelare i fasaden och 170 sovrum var det då en av de mest monumentala byggnaderna i staden.

”Ryktbart för överdåd och elegans, var Charleston Hotel en ikonisk symbol för stadens glans före inbördeskriget.” Det blev dock rivet 1950, och där ligger nu i stället ett bankpalats.

På hotellet hade ett Bacon & Raven-piano ställts till Jennys förfogande av musikhandlaren George Oates, som hon tackade vid avresan för ”det helt utmärkta instrumentet”. Ett bevis på musikintresset i Charleston var att på King Street, affärsgatan som löper parallellt med Meeting Street, fanns fyra musikhandlare. Tre av dem, Oates, Siegling och Zogbaum, annonserade sånger i Jennys repertoar; den fjärde, Cole, bidrog till utgivningen av en sång hon inte sjöng i Charleston, ”Oh, Summer Morn”, med hennes bild på omslaget.

Jennys sällskap anlände till hotellet samtidigt som Charlestons avdelning av The New England Society, ett av de äldsta sällskapen i USA för välgörenhet och samvaro, hade en festlig sammankomst. Mercury noterade att stämningen höjdes ytterligare vid meddelandet att sångerskan hade anlänt.

En kapten Tucker reste sig och föreslog med stort bifall en skål ägnad ”den ideala skönheten i melodi och kvinnlighet. Hennes vackra toner förtrollar sinnena, men mycket mer rörs hjärtat av hennes karaktär. Hennes ädla generositet slår an en välbekant sträng i mannens bröst, och vi glömmer sångerskan i beundran för kvinnan.”

På promenad följande morgon förvånades Rosenberg av att finna staden ”så skild till karaktären från alla städer i Staterna som vi dittills hade besökt – här var allt så stilla och prydligt och ordningsamt. Gatorna var inte fyllda av folk, utan jag kom att tänka på någon av de gamla och halvt övergivna städerna i Gamla Världen … en stad som verkade gradvis sjunka in i glömskan … Gatorna är breda – det finns en fin gångväg på The Battery [En mur mot hamninloppet med gångväg och utsikt mot Fort Sumter, där inbördeskriget inleddes].

Kyrkorna är många – storleken är planerad för åtminstone dubbla invånarantalet. Det har en fin teater och några mycket kapabla musiker, och är i varje avseende uppenbarligen en mycket lugn och ganska värdig stad, där jag helt säkert skulle njuta av att slå mig ner [på ålderdomen].”

Rosenberg föreställde sig också Jennys lättnad över att efter en intensiv turné och påfrestande sjöresa Charleston ”var den första plats där vågen av besökare inte hade närmat sig med en alarmerande kraft som nästan gjorde henne till fånge i sina rum. En eller ett par gånger mötte jag henne vandrande ned till The Battery, med fröken Åhmansson och signor Belletti eller herr Hjortsberg, utan att uppmärksammas eller föregås av den hop som skulle ha förföljt varje steg hon tog i Baltimore, Boston eller någon annan av städerna vi dittills besökt.”

Courier bestyrkte Rosenbergs intryck av stadens goda seder: ”Medan det inte i Charleston har visats något av den opassande upphetsning som har kännetecknat denna dams färd genom andra städer, är det ändå en stark önskan hos våra stadsbor i allmänhet att höra henne”.

Konserterna förbereds; en svensk familj i Charleston

Den 23 december skulle biljettförsäljningen till den första konserten, ursprungligen planerad till julaftonen på Charleston Theatre (bild 9), men på Jennys önskan under omständigheterna uppskjuten till den 26:e, ha börjat.

Försäljningen måste dock uppskjutas till den 24:e eftersom den av arkitekten P. H. Hammarsköld beställda planen över teatersalongens sittplatser inte hunnit färdigställas. Detta är den enda notis som hittats som sätter paret Hammarsköld (Hjalmar och hans hustru Emilie) i samband med Jenny Lind. Hjalmar var en brukspatron på Surahammars bruk som råkat på obestånd och tillsammans med hustrun flytt till Amerika. Emilie (bild 10), som i Sverige varit främst känd som kompositör under flicknamnet Holmberg, hade 1845 i New Orleans återupptagit sin karriär som pianist och sångare.

Hon hade musikaliska anknytningar till några av dem som redan nämnts: som elev till Henri Herz, som pianist vid konserter i Stockholm där också Belletti deltog, och som pianist och sångerska i New Orleans med Ole Bull. 1848 bosatte sig paret Hammarsköld i Charleston, där de bodde och verkade till 1853, han som arkitekt och hon, utöver mycket uppskattade konsertframträdanden, som musikpedagog. Efter att de flyttat till South Carolinas huvudstad Columbia avled Emilie där 1854. (Hennes öden skildras i min bok Tonsättare i Sverige, musiker i Amerika.)

Jenny Lind och Emilie Hammarsköld var båda medlemmar av Kungl. Musikaliska Akademien i Stockholm, Jenny sedan 1840 och den ett halvår yngre Emilie sedan 1841. Att Emilie beundrade Jenny, och att paret Hammarsköld kände sig som svenskar, visades av att de på väggen i hemmet hade porträtt av kung Oscar I, drottning Josefina och Jenny Lind. Detta framgick av ett brev från Rosalie Roos, som tio månader efter Jennys konserter inledde sin fleråriga amerikanska resa med att tas emot av Hammarskölds. Rosalies resa skulle få en fascinerande skildring i breven, långt senare utgivna både på svenska och engelska.

Ingen annanstans i Amerika hade Jenny kunnat möta en annan aktiv svensk musiker, liksom hon akademiledamot i Stockholm, och om hon inte träffade Emilie Hammarsköld vid detta tillfälle, kan man anta att det berodde på Jennys beslutsamhet att vara ostörd. Musikhandlaren George Oates bekräftade för en vän, Emily Sinkler, att sångerskan undvek att träffa charlestonbor eller ens besvara inbjudningar, men gjort ett undantag för honom.

Oates ansåg för övrigt om Jenny att hon var en lika god affärsman som Barnum och hade ”det klaraste och klokaste huvud man kan tänka sig”. Han mindes också att hon med tanke på favoritmelodin ”Home! Sweet Home!” skulle ha sagt ”Jag älskar mitt hem men tvingas vandra ensam i världen”. Kanske tänkte hon på att hon, trots två brutna förlovningar, ännu var ogift och längtade efter en familj – men hennes bröllop skulle stå senare under turnén.

Jennys önskan att avstå från umgänge utanför sitt sällskap gjorde många besvikna. Dottern till en plantageägare nära Augusta (många i publiken kom från grannstaten Georgia) var så ivrig att träffa henne att hon mutade en uppasserska för att få låna kläder av henne och själv bära in tebrickan. Men när Barnum berättade vad som hänt för Jenny och föreslog att hon skulle belöna sådan beundran med ett samtal, svarade hon att hon tyckte det snarare var nyfikenhet än beundran, och det ville hon inte uppmuntra.

Julfirandet

Jenny Lind ville fira julen som hon gjort i Sverige och Tyskland; förra julen hade hon arrangerat julgransplundring med bal på hotellet i Lübeck. Hon beställde ett träd som kunde tjäna som julgran, prydd med ljus och olika gåvor. Courier rapporterade på juldagen att Jenny ”hade uppsökts av ett antal damer och igår var där hon bodde ett träd ställt vid fönstret, dekorerat med olikfärgade lampor [antagligen levande ljus i glas], som väckte mycket uppmärksamhet”.

Med detta anses Jenny Lind också ha varit den som introducerade julgranen i Charleston, något som tidningarna där ofta påmint om. Stor betydelse för att julgransseden spriddes i Amerika hade annars säkert det faktum att den på 1840-talet togs med av prins Albert från Tyskland till hustrun, den populära drottning Victoria i England, ett furstepar som också hörde till Jenny Linds vänner.

Barnum beskrev julfirandet i Charleston: ”Från [trädets] grenar hängde olika presenter för medlemmar av sällskapet. Gåvorna var inslagna i papper med mottagarnas namn påskrivna. Efter att vi tillbringat en angenäm afton i hennes vardagsrum, bjöd hon in oss i salongen, där ’överraskningen’ väntade oss. … Fastän alla hade en eller flera vackra presenter, hade hon förberett ett skämt för var och en.” Benedicts paket var lika stort som hans huvud, ”men efter ha tagit av kanske fyrtio papper, hade det minskat till att bli mindre än hans hand, och det sista omslaget visade sig innehålla ett stycke Cavendish [pip-]tobak”.

En annan av Benedicts julklappar var en taktpinne (som så småningom skulle förvärvas av den brittiske kronprinsen Edward som en julklapp till kronprinsessan). En av presenterna till Barnum var en skrattande ung Bacchus i parianmarmor, ett skämt med hans helnykterism (som han börjat praktisera strax före turnén och som Jenny upptäckt när hon i New York efter ankomsten velat skåla i vin men han bytte ut det mot vatten). Kvinnliga gäster vid julfirandet var fröken Åhmansson, Caroline Barnum och fru Lyman.

Teatern och biljetterna

Charleston Theatre, där Jennys tre konserter ägde rum, var en byggnad i tidens populära klassiska stil (”Greek revival”), med stilfull och enkel fasad och sittplatser för 1 200 personer. Den låg nära hennes hotell, på andra sidan av Meeting Street, och hade samma arkitekt, Charles Reichardt. Teatern hade öppnats 1837, två år före hotellet. En tidigare teater på annan plats hade sålts 1833 och fått annan användning, och efterföljaren kallades därför från början ”New Theatre” eller ”Meeting Street Theatre”. Den var en av de bästa i Södern, men blev inte långlivad utan förstördes i en katastrofal brand i december 1861, som ödelade nära 600 hem, däribland det som varit familjen Hammarskölds. (Den var en vådeld och inte, som man kunnat tro, förorsakad av bombardemangen under det pågående inbördeskriget.)

Säsongen 1849/50 hade varit inställd på teatern (i stället användes främst Hibernian Hall, där bl. a. Emilie Hammarsköld brukade framträda). En tillfällig ny ledning öppnade den åter för musik i december 1850 med Jenny Linds konserter. Courier rapporterade att biljettförsäljningen på teatern hade skapat stor trängsel. Flera herrar blev bestulna av ficktjuvar, en av dem på hela 124 dollar; en misstänkt greps men släpptes efter förhör. När det på julaftonen blev klart att den första konserten skulle bli utsåld, blev även en tredje bestämd, där behållningen skulle gå till välgörenhet. För Jennys konserter hade musikhandlaren Siegling ställt till förfogande en Chickering-flygel.

Medan det normala biljettpriset på teatern i Charleston var en dollar för alla platser (tillämpat både när Anna Bishop sjöng där 1849 och när Ole Bull spelade 1853), kostade vid Jennys konserter de dyraste platserna åtta dollar, de billigaste tre (Barnum erbjöd också platser på scenen för fem dollar). Till tidigare konserter hade biljetter sålts av Barnum på auktion; för debutkonserten i New York hade då betalats 225 dollar, och i Providence nåddes rekordsumman 650 dollar (av en köpare som inte kom till konserten!)

Med anledning av de höga biljettpriserna är det kanske inte förvånande att ett satiriskt angrepp på Barnum publicerades i Mercury under pseudonymen ”Anti-Humbug”. Denne ansåg det ”välkänt att Barnum (den verklige humbugfursten) tar hand om skörden”, fastän Lind alltid ser till att ”en stor del av intäkterna ägnas välgörande ändamål” och för det välförtjänt får ”beundran och applåder som sådana ädla gärningar alltid bör ha”.

Skribenten undrade om det verkligen var Barnums förtjänst att turnén kom till stånd, och trodde att framgången skulle ha varit ännu större ”åtminstone vad hjärtlig sympati och verklig entusiasm beträffar (som för hennes generösa natur måste vara oändligt mycket dyrbarare än dollar), om hon aldrig (fastän ovetande och oavsiktligt, tror vi) ställt sig till hans förfogande”. Till slut föreslog ”Anti-Humbug” att trafikbolagen, ”för att ta vara på det raseri Barnum har orsakat”, höjer sina priser åtta eller tio gånger, något som skulle ”ge allt sina rätta proportioner” och att ”de som inte skyr några utgifter vad snobberi eller tillfredställelse av de egna behoven beträffar, åtminstone ska veta att de samtidigt bidragit till att gynna det lokala näringslivet”.

Varken pseudonymen eller den skoningslösa kritiken av Barnum var nog en överraskning för några av läsarna. I januari 1843 hade nämligen Barnums ”Feejee Mermaid” (Sjöjungfrun från Fiji) kommit till Charleston på en turné ledd av Barnums morbror (och en gång även den faderlöse pojkens förmyndare), Alanson Taylor.

Tillsammans med sjöjungfrun reste en buktalare, en glasblåsare, en automatisk docka och en orangutang! Sjöjungfrufalsariet avslöjades då i en så skarp insändare till Courier av ”Anti-Humbug”, att tidningen vägrade publicera den. Skribenten skickade då insändaren till Mercury som tog in den tillsammans med hans protestbrev till Courier. ”Anti-Humbug” avslöjades som en luthersk präst i Charleston som även var naturforskare med internationellt rykte, John Bachman. En stor tidningsdebatt utbröt, ”Anti-Humbug” fick stöd av lokala sakkunniga och Barnum fann det bäst att avbryta turnén. Det var rimligen samme Bachman som nu 1850 återkommit med ännu ett angrepp på Barnum.

Jenny Linds besök i Charleston inspirerade till de hyllningsdikter som återges längre fram, men det skulle dröja många år tills också en samtida dikt om turnén i ”Anti-Humbugs” anda återpublicerades där. Den ingick 1920, det år då hundraårsjubileet av Jennys födelse firades, i en större minnesartikel på 70-årsdagen av hennes debut i Charleston. Det var en vers ur den tidigare nämnda pamfletten Barnum’s Parnassus, som kan vara värd att citera:

”So, Jenny, come along! You are just the card for me. / And quit the kings and queens for the country of the free; / They’ll welcome you with speeches, and serenades and rockets. / And you’ll touch their hearts, and I will touch their pockets; / And if between us both the public isn’t skinned. / Why, my name isn’t Barnum nor your name Jenny Lind.”

Biografen Joan Bulman uttryckte det omaka förhållandet så att Barnum kunde presentera Jenny som ängeln i vitt, ”eftersom han eget rykte för fräckhet var så skilt från hennes för godhet och kryddade det hela. De var perfekta partner.”

Konserterna och deras mottagande

Första konserten

Jenny Linds första konsert i Charleston och hennes 46:e i Amerika (bild 11) ägde alltså rum torsdagen den 26 december.

Musik ur operor eller oratorier skulle dominera de tre Lind-konserterna, men Jenny och Belletti hade även sånger på programmet, och två av hennes var svenska. Konserterna hade en viktig social funktion, och var när en så ryktbar artist framträdde givetvis förbundna med hög status. Courier ansåg att sedan teatern uppfördes, hade ”den aldrig prytts av aldrig en mera elegant, uppmärksam och ordningsam samling, än den som hälsade musikens vackra och hängivna tjänare, vilkens visit kommer att skapa en era i vårt musikälskande samhälle”.

Rosenberg såg att teatern var fullsatt (många hade trots priserna också måst avvisas), men han tyckte att publiken först verkade ovanligt reserverad och kylig liksom den varit vid den första konserten i Philadelphia. ”Men detta var bara kortvarigt. Känslorna hos dem som hörde henne töade snart, förtrollade av hennes briljanta toner och den underbara och förfinade melodin i hennes stämma, och när hon avslutade den sista sången ’The Herdsman’s’, fann de sitt uttryck i de varmaste och hjärtligaste tänkbara jubelrop. Hennes triumf här, liksom i Philadelphia, var fullständig.”

Konsertens båda avdelningar inleddes med uvertyrer av Boieldieu resp. Auber. På Jennys program stod först ”Perché non ho” ur Lucia di Lammermoor av Donizetti. Sedan kom en trio för röst och två flöjter, skriven särskilt för henne av Meyerbeer i rollen som Vielka i Fältlägret i Schlesien (i Wien reviderad som Vielka).

Skriven för henne var också ”The Bird Song” (bild 14; ”Vöglein” i original), som hon sjöng i alla tre konserterna. Kompositör var Wilhelm Taubert, som hon hade umgåtts med i Berlin.

Att ”Home! Sweet Home!” (musiken ur operan Clari av den förut nämnde Henry Bishop) var förbunden med Jenny Lind, visar notomslaget (bild 15).

Den första svenska sången i Charleston var slutnumret, ”The Herdsman’s Song” (också kallad ”The (Celebrated) Echo Song”; bild 16). Denna ”Herde Sång” var komponerad av teaterkapellmästaren Jacob Niclas Ahlström, som 1845 följt Jenny på turné i Tyskland. Mellan numren bidrog Belletti med två arior och Tarantella napoletana, alla av Rossini, samt Burke med en fantasi för violin av Charles-Auguste de Beriot.

Mercury delade Rosenbergs intryck att sångerskan ”till en början hälsades med mindre entusiasm än hon kanske var van vid”, något som  i någon mån tycktes ha påverkat henne, men det varade inte länge utan när ”känslorna smälte under hennes briljanta toner och den okonstlade förtrollningen i hennes uppträdande och fann sitt uttryck i ohejdbara utbrott av entusiasm, lystes hennes ansikte upp av ett vänligt leende och ström efter ström av utsökta toner vällde fram med en glädje och otvungenhet som tjusade och hänförde publiken”. Tidningen hade också beröm för Bellettis ”rika och anmärkningsvärt rena tenor (sic!) av stort omfång” och hans artistiska förmåga, liksom för Benedict och orkestern.

Courier ansåg om debutkonserten att ”de högst ställda förväntningarna alla infriades. ’The Bird Song’ och ’The Echo Song’ måste repriseras, men juvelen i föreställningen var den enkla, vemodsfyllda ’Home, Sweet Home’ – fast den är välkänd för alla, hade vi aldrig hört den riktigt sjungen förrän den kom från Jenny Linds välljudande läppar”. Recensenten manade sina vänner att inte missa ”den rikaste musikaliska upplevelse som någonsin bjudits i vår stad … Vi har aldrig tidigare hört den mänskliga rösten hålla en publik under sådan kontroll eller så fullständigt hålla fången den glänsande samling av skönhet och dräktprakt som bevistade konserten.”

Andra och tredje konserterna

Den andra konserten, den 27 december (bild 12), var inte helt utsåld, vilket kunde skyllas både på det dåliga vädret och de höga biljettpriserna. Som vanligt inleddes båda avdelningarna av uvertyrer, denna gång av Auber. Jennys första nummer var ”Come per me sereno” ur Bellinis Sömngångerskan och en ballad som Benedict själv hade tillägnat henne, ”Take this lute”.

Tillsammans sjöng hon och Belletti duetten ”Per piacere alla signora” ur Turken i Italien av Rossini, och hon avslutade med samma tre nummer som förra gången: ”Home! Sweet Home!”, ”The Bird Song” och ”The Herdsman’s Song”. Belletti bidrog solo med ”Vi ravviso” ur Sömngångerskan och en ballad av Michael Balfe, ”Il Postiglione”. Burke och Benedict spelade också en duett för violin och piano av Charles A. de Beriot och Benedict.

Recensenten i Courier, överförtjust redan första gången, tyckte att ”intresset snarare ökade än minskade när man åter hörde hennes oöverträffade toner”. Publiken ”hölls i andlös tystnad medan hon stod på scenen”. Och han underlät inte att framhålla att ”hon var enastående inte bara som sångare, utan även för sin godhjärtade och generösa natur”.

Även Mercury fann denna konsert lika framgångsrik som den första, men fann att överraskningen då nu gav plats för en mer ingående bedömning. Särskilt fäste recensenten sig vid ”Home! Sweet Home!”, en favorit för både Jenny själv och publiken, där hon ”gav utlopp för sina känslor med en intensitet och ett patos som gick över gränsen för bara konst, och med sitt strålande och livfulla ansikte, upplyst av leenden, tycktes hon vara en personifiering av allt som behövs för att göra hemmet till ett paradis”.

Även välgörenhetskonserten den 28:e (bild 13) drabbades av mycket dåligt väder, men salongen var ändå fullsatt, utom en del av platserna på scenen. De båda avdelningarna inleddes med franska operauvertyrer. Jenny sjöng då för första gången i Charleston två oratoriearior, ”I know that my Redeemer liveth” ur Händels Messias och ”On mighty pens” ur Haydns Skapelsen.

Lind och Belletti förenades sedan i ett komiskt stycke, ”The Singing Lesson” (bild 17; ”Con pazienza” ur Valentino Fioravantis opera I virtuosi ambulanti).

”The Last Rose of Summer”, den välkända irländska folkmelodin med text av Thomas Moore, sjöng Jenny för första gången på turnén. ”The Bird Song” återkom, och som slutnummer hade hon här den andra svenska sången i Charleston, ”The Mountaineer’s Song” (”Herdegossen” – ”Fjerran i skog,,,”), komponerad av hennes lärare Isak Berg. Belletti hade som sina solon en Messias-aria och en sång av Rossini, och ett flöjt- och ett violoncellsolo kompletterade programmet.

Couriers recensent styrkte sina omdömen genom att förklara att han ”samtalat med ett antal musikpedagoger med högt anseende i konsten, som haft tillfälle att höra alla de största sångarna i gamla och nya världen, och åsikten i den gruppen av kritiker, som verkligen är de enda kompetenta domarna, är att i alla de främsta kännetecknen på utomordentlig förmåga i ’den gudomliga konsten’, naturlig begåvning, teknik, inlevelse och volym, det inte finns någon som framgångsrikt mäter sig med Jenny Lind”.

Han fann ”Mountaineer’s Song”, inledd med uthållna noter medan ett horn ljuder på avstånd, vara ett slående exempel på hennes förmåga. ”Den är först klar och tydlig, men blir gradvis svagare och svagare tills den dör bort helt.” Han såg sig omkring under dessa smekande toner och tyckte det verkade som om alla höll andan för att inte ”den minsta viskning av något genljudande eko skulle gå förlorad”. Duetten ”The Singing Lesson”, ”en humoristisk version av en välkänd scen mellan musikläraren och hans elever”, lät sångerskan visa ”några av sina mest anmärkningsvärda vokala egenskaper”. Belletti fick också beröm som ”oöverträffad baryton”.

Recensenten uppgav sig sakna ord för att beskriva framförandet av de båda oratorieariorna, men ansåg om den irländska balladen ”The Last Rose of Summer”, som fick allra mest bifall av publiken, att ”det är i den ljuva rörande enkelheten och innerligheten hos sådana juveler som denna, som hon triumferar mest”.   

Dr Irvings minnen av Jenny Lind i Charleston

John B. Irving var en läkare, även verksam som risodlare, som 1823 också började skriva kritik för Courier. Hans ”minnen av scenen i Charleston” blev först återpublicerade 1857 i samma tidning och sedan med början 1950 i en lokal tidskrift. Han gav då sina sammanfattande intryck av Jenny Lind, försökte beskriva hennes sångkonst och gav ett porträtt av personen som knappast kunde ha skrivits mer panegyriskt av Barnum själv.

”Ingenting kunde vara finare än anpassningen av hennes stil till musikens ämne och karaktär. Hon frossade inte i utsvävningar – införde ingen svulstig utsmyckning. Hon gav tonsättarens text med yttersta enkelhet, men med utomordentlig finess, förfining, sanning och variation i uttrycket. En mer tilltalande röst kan inte finnas. Den ägde alla kvaliteter, volym, charm, rörlighet och egalisering av tonerna över ett väldigt omfång, utan minsta kärvhet till sopranens högsta register.

Artikulationen [var] klar, intonationen perfekt och sann som det finaste instrument, och [hon] rundade av sina kadenser på det mest konstfulla sätt.  Och ändå var det ingen påtaglig förkonstling i det hon gjorde. Hennes framförande visade skillnaden mellan vad som kan förvärvas och vad som är en gåva från ovan – en fågel sjunger utan ansträngning, med hjälp av endast den högre makt, som gav den förmågan. Det är natur, inte konst – Gud gav fågeln röst, och så gjorde han med denna underbara skapelse, Jenny Lind. … ingen bättre artist besökte någonsin en konsertsal, ingen renare, bättre kvinna var någonsin en prydnad för samhället. … Hon har inte bara välsignats av Försynen med artistisk förmåga, som ställer henne vida över hennes medtävlare, utan som en kvinna … omgiven av dyrkare … vilkens liv har varit nästan helt oförvitligt och hon själv en personifiering av välgörenhet, enkelhet och godhet”.

Vilken stor roll även den personliga vandeln tillmättes i Charleston i en tid då sångerskor ofta förknippades med låg moral visades av hur Emilie Hammarsköld och hennes barytonpartner hade presenterats i Courier före deras första konserter där 1848: ”De kommer till vår stad med de mest smickrande omdömen, inte bara om sin förmåga som artister, utan också om sitt korrekta uppträdande i privatlivet”. Säkert bidrog Jenny Lind med sin stora berömmelse till att synen på kvinnor på scenen förändrades.

Poetiska hyllningar, välgörenhet, nyårsfirande och avresa

Jenny Lind hyllad av lokala poeter

Att skriva poesi var en omtyckt hobby i Amerika. Det är ganska meningslöst att försöka översätta de fyra här återgivna hyllningsdikterna till Jenny Lind från Charleston i tidens överlastade stil, men de djärva liknelserna i utdragen nedan visar uttrycker de känslor hon utlöste i Södern (och inte bara där; Sven Dorphs bok har ett kapitel om ”Jenny Lind och poeterna”). Två av dikterna är skrivna av samma författare och publicerade i Charleston redan innan hon sjungit där, och där trycktes även en lång hyllningsdikt av engelskt ursprung.

Sedan slutet av sin operakarriär var Jenny starkt påverkad av den puritanska väckelsevågen, och hon såg själv sin begåvning som en gåva från Gud. Den särskilda attraktionen i föreningen av from karaktär och enastående sång, som Barnum så väl förstod att utnyttja, framgår särskilt tydligt i två av dikterna från Charleston.

”M. P.” ville i en första dikt (bild 18) föreställa sig att hemlandets näktergalar suckade ”när sångarrivalen triumferande gick förbi” och att harmonin (Harmonia) först kom till jorden när naturen förklarade filantropin född, men eftersom ”otämjda passioner” härskade där, återvände den till himlen. ”Manteln och välsignelsen” lämnades dock kvar för att nu tas över av en som i ande och ton förenar ”universell kärlek och gudomlig musik”.  Hon välkomnas i Amerika till ”det valv som rests av smaken i Frihetens eget hem”.

Samma författare såg i en annan dikt (bild 19) i Jennys ansiktsdrag snarare än konventionell skönhet upplysande av ett himmelskt väsen; det var en röst från himlen som ”välsignat svenskan i hennes barnsliga drömmar” och förebådat när ”sångens kejsarinna” skulle höja ”kärlekens spira”.

”A Lady” (bild 21) var i liknande stil ”säker att en utomjordisk ande tagit [hennes] bröst i besittning”, denna ”jungfru med rent hjärta och en ängels röst”.

”Philomel” (bild 20) framhöll liksom Courier gjort att Charleston skulle visa  exempel på Söderns fina seder; välkomnandet av ”fågeln från det fjärran Norden” skulle i detta ”land av solsken och blomster” inte innebära ”trängsel och tumult”, här skulle man inte ”stirra in i dina milda ansiktsdrag” men ”din blygsamhet ska tala till varje hjärta”. Jenny skulle erkännas som ”Sångens överstepräst” och man ska ”bringa hyllningar till dina altaren”. ”Våra hänförda själar ska insupa tonerna av din underbara sång, än ljuva som en kärleksdikt, än svällande till mäktig storm”.

Välgörenhet, nyårsfirande och avresa

Jenny fortsatte i Charleston att ge donationer till välgörenhet, med intäkterna från den tredje konserten fördelade på olika organisationer. De var (belopp i dollar): Firemen’s Charitable Association: 500; Ladies’ Benevolent Society: 500; Sisters of Our Ladies of Mercy (och föräldralösa i deras vård): 500; Charleston Port Society: 500; Apprentices’ Library: 300; Ladies’ Fuel Society: 200; Ladies’ Garment Society: 200; Female Charitable Association: 200; Total Abstinence Society: 200; French Benevolent Society: 100; Hebrew Benevolent Society: 100; Masonic Benevolent Society: 100; Privat välgörenhet: 40. Den totala summan av 3 440 dollar skulle motsvara nästan 140 000 dollar eller omkring 1,3 miljoner kronor idag.  

Det var inte bara musikaliskt som Jenny Linds sällskap berikade Charleston. Barnum var som nämnts absolutist och på kvällen den 30 december var han talare vid ett nykterhetsmöte i Hibernian Hall, som varade i över en och en halv timme. Arrangören Charleston Total Abstinence Society fanns också bland Jennys bidragsmottagare.

Innan Barnum på nyårsaftonens kväll infann sig hos Jenny för att fira årsskiftet, var han sysselsatt med att förbereda fortsättningen av turnén. Från Kuba skulle den gå tillbaka till New Orleans på det amerikanska fastlandet, där Solomon Smith (känd som ”Old Sol”) var en av dem som skötte arrangemanget på teatern. Barnum skrev till honom och bifogade dokument, som han inte haft tid att läsa, men som han ändå var övertygad om skulle vara god reklam och därför bad Old Sol att sprida.

Ett citat ur brevet är värt att citera – det säger mycket om personen och hans formuleringssätt: ”Jag behöver inte tala om för dig att även Vår Frälsare behövde Johannes Döparen som avant courier. Varför skulle då inte en ’ängel’ behöva de himmelska strålarna från ’Old Sol’ för att lysa på hennes väg in i ’The Crescent City’? [New Orleans kallades ”halvmånestaden” eftersom den äldsta delen ligger i en krök av Mississippi.]  Ängeln Gabriel använder ’en trumpet’ och du vet att du måste göra detsamma. Men var snäll och var diskret!”

Barnum berättade om nyårsaftonen hos Jenny att den ”tillbringades i hennes våning med stor uppsluppenhet. Upplivade av musik, dans och historieberättande, gled timmarna snabbt förbi. Fröken Lind frågade mig om jag ville dansa med henne. Jag svarade att min utbildning varit försummad i det ämnet och att jag aldrig dansat i mitt liv. ’Desto bättre’ sade hon, ’dansa nu en kotiljong med mig. Jag är säker att ni kan göra det’. Jenny är en fin dansös, och jag såg henne aldrig skratta mera hjärtligt än hon gjorde åt min bortkommenhet. Hon sade att hon skulle ge mig betyget som den sämste dansare hon någonsin sett. Omkring en kvart i tolv avbröt Jenny plötsligt vår munterhet genom att säga: ’Be nu, låt oss vara tysta, för om femton minuter kommer detta år att vara gånget för alltid!’ Hon satte sig genast och vilade huvudet i händerna i tystnad. Vi följde alla hennes exempel, och under en kvart härskade den djupaste tystnad i våningen.”

För resten av scenen citerade Barnum en beskrivning nedtecknad nästa dag av fru Lyman, som återges i utdrag: ”Klockan i den närliggande kyrkan ringde ut det döende året. Alla var tysta … det böjda huvudet och tårfyllda ögat berättade att minnet upptogs av det förgångna. … Ännu ett ögonblick – det sista klockslaget hade nått örat… ännu en tidsperiod hade gått för alltid, en ny hade grytt i vilken var och en kände att de skulle leva och verka. … Alla reste sig och gav varandra stilla men hjärtligt välgångsönskningar för säsongen. När den förtjusande värdinnan tryckte gästernas händer, var det uppenbart att även hon hade gråtit – hon, den begåvade, den beundrade, den nästan helgonförklarade.”

På morgonen onsdagen den 2 januari bordade Jenny Lind och hennes sällskap på 35 personer ångaren Isabel för att resa till Havana på Kuba, där hon också skulle komma att tillbringa några dagar tillsammans med en annan känd svensk resenär, Fredrika Bremer. Rosenberg skrev att ”det var bitter köld, och det var problem att komma ut på grund av den tjocka dimma som spridit ut sig över vattnet”. Men båtresan från Charleston blev ändå betydligt behagligare än ditresan.

Minnet i Charleston, turnéns avslutande och de senare åren

Jennys minne i Charleston

Länge fanns Jenny Linds triumfer i Charleston kvar i medvetandet som en av 1800-talets främsta musikupplevelser, och länge förblev hon måttstocken för sångare. Före inbördeskriget gavs flera pjäser om henne på teatern där hon sjungit: 1851 Jenny Lind in Charleston, or Fanatico della Musica (operamellanspel); 1853 Jenny Lind at Last; 1854 Irish Thrush and the Swedish Nightingale; 1854, -67 & -58 Jenny Lind (1858 troligen också kallad Swedish Nightingale, burlesque extravaganza). Av dessa är Jenny Lind at Last Or, The Swedish Nightingale. An Apropos Operatic Bagatelle, in One Act en ganska popular pjäs från 1847 av engelsmannen Angus Reach, men det är oklart om andra titlar också kan syfta på den, eftersom inga upphovsmän angavs.

Den 4 januari 1851 annonserades också i Charleston Vala, a mythological Tale av Parker Godwin, en bok ”inspirerad av Jenny Linds underbara begåvning och karriär”. En del som marknadsfördes i Jennys namn redan vid hennes ankomst har nämnts tidigare. På nyårsdagen meddelade en handlare att han fått in en ”mycket elegant och i ny stil utförd Jenny Lind-vagn”, och kring avresan fanns annonser t. ex. för Jenny Lind-hattar, klockor och champagne.

Minnet av ”den svenska näktergalen” Jenny Lind (jämförelsen hade uppkommit redan i Sverige) drogs ibland fram av recensenterna när Jussi Björling, en av Jennys mest berömda efterföljare i både Sverige och USA, turnerade i Amerika omkring ett sekel senare. Då kallades Jussi t. ex. på ett ställe ”en verklig manlig näktergal”, och på ett annat påpekade en zoologiskt kunnig skribent att det är hanen som sjunger, och att därför Jennys titel med all rätt borde övergå till honom!

Till 100-årsminnet av Jenny Linds födelse den 6 oktober 1920 gavs i Charleston en serie ”Jenny Lind Centennial Concerts”, och konserter gavs på många andra ställen i landet. Jussi Björling var för övrigt då – 9 år gammal – på turné i svenskbygderna tillsammans med fadern och två bröder; den 5 oktober sjöng de till Jennys minne i Duluth i Minnesota. 1920 publicerade också vad som då blivit Charleston News and Courier på 100-årsdagen av hennes första konsert 1850 en utförlig artikel, från vilken redan en dikt citerats.

Idag är ”Jenny Lind Street” (bild 22) i grannkommunen North Charleston (ett av ett tiotal liknande gatunamn i USA) det enda synliga minnet av hennes besök i Charleston. 

Men Jennys minne i Amerika lever också kvar i en då och fortfarande populär ”Jenny Lind Spool Bed” (bild 23). Det antogs att Jenny ofta sov i en sådan och säkert gör några i Charleston det även idag! Detta Lindska varumärke är nu utvidgat till t. ex. barnsängar och skötbord.

Epilog

Efter deras 93:e konsert, den 9 maj 1851 i Philadelphia, enades Jenny Lind och Barnum om att avbryta samarbetet. Barnum, som tjänat 535 000 dollar på turnén mot Jennys 177 000, var nöjd. De var nog båda utmattade, men skildes som goda vänner och behöll kontakten. Att de kanske skulle komma att gå skilda vägar antyddes i ett brev redan i oktober 1850 från Barnum till en vän på banken i London där hans ersättning för turnén deponerats. Han intygade sitt goda förhållande till Lind och Benedict, men uttryckte farhågor för att turnén kanske skulle komma att avbrytas och beklagade att ”nästan varje dag” personer hade släppts in som ”tillbringar timmar med att förtala mig”; särskilt nämnde han Jennys advokat John Jay. Barnum förklarade sig tacksam om adressaten ville skriva till Benedict och Jay och antyda problemet.

Jenny kunde nu ha ett lugnare tempo och ta lägre biljettpriser, och sekreteraren Max Hjortsberg trädde in i Barnums ställe. Hon fortsatte med 40 ytterligare konserter, den sista i Philadelphia den 13 december 1851. Eftersom Benedict skulle återvända till London i slutet av maj för att ta upp en dirigentpost, skrev Jenny till den nio år yngre pianisten, dirigenten och kompositören Otto Goldschmidt, som hon träffat och gett ett par konserter med i Tyskland 1849, och bad honom komma över som ackompanjatör. Han kom, och vänskapen fördjupades så mycket att hon i ett brev kallade honom ”den finaste, ädlaste menniska jag råkat”. Jenny och Otto gifte sig i stillhet i Boston den 5 februari 1852 efter att han konverterat från judendomen till den evangeliska läran. Sedan de givit sina sista konserter i Amerika i New York i maj återvände paret till Europa den 29 maj på samma skepp som fört Jenny till Amerika. Omkring två tusen personer bevittnade avresan. I Europa fortsatte paret att turnera – Jenny sjöng allra sista gången offentligt 1883. De gjorde flera besök i Sverige men bosatte sig först i Dresden i Tyskland, sedan i London med ett sommarhus nära Malvern i sydvästra England, där Jenny avled 1887. Efter sitt omvittnat lyckliga äktenskap sörjdes hon närmast av maken och tre barn, men annars av många vänner och hela musikvärlden.

Om henne och maken, som avled först 1907, minner ett monument på graven i Great Malvern (bild 24).

Källor

a) Monografier

• Barnum, Phineas Taylor: The Life of P. T. Barnum, written by himself. New York, 1855.
• — Selected Letters of P. T. Barnum. Edited and introduced by A. H. Saxon. New York, 1983.
• Bremer, Fredrika: Hemmen i den nya verlden: En dagbok i bref, skrifna under tvenne års resor i Norra Amerika och på Cuba. Andra delen. Stockholm, 1853.
• Bulman, Joan: Jenny Lind: A Biography. London, 1956.
• Cope, Liam: ”What Is a Jenny Lind Bed: A Look at Its History and Design”
• (https://engineerfix.com/)
• Dorph, Sven: Jenny Linds triumftåg genom Nya Världen och övriga levnadsöden. Uppsala, 1918.
• Dunsmure, Sarah: Jenny Jenny Lind – The Story of the Swedish Nightingale. 2015.
• Farkas, Andrew: Opera and Concert Singers: An Annotated International Bibliography of Books and Pamphlets. New York & London 1983.
• Hedwall, Lennart: På sångens vägnar: Om svenska sånger och romanser från Joseph Martin Kraus till Josef Eriksson samt några Tankar om sång. Stockholm, 2018.
• Henrysson, Harald, & Hedwall, Lennart: Tonsättare i Sverige, musiker i Amerika: Emilie Holmberg Hammarsköld (1821-1854) – en kvinnlig pionjär. Borlänge, 2023.
• Hindman, John Joseph: Concert Life in Ante Bellum Charleston. Chapel Hill, 1971.
• Holland, Henry Scott, & Rockstro, William Smyth: Memoir of Madame Jenny Lind-Goldschmidt: her early art-life and dramatic career, 1820-1851. London, 1891.
• Hoole, William Stanley: The Ante-bellum Charleston Theatre. Tuscaloosa, 1946.
• Lind, Jenny: Jenny Lind utom scenen: förtroliga brev till hennes förmyndare H. M. Munthe / i urval och med kommentarier utgivna av Lotten Dahlgren. Stockholm, 1928.
• —   The lost letters of Jenny Lind / translated from the German and edited with commentaries by W. Porter Ware and Thaddeus C. Lockard, Jr. London, 1966.
• Miles, Suzannah Smith: ”Relive the Magic: When Jenny Lind Serenaded Charleston in 1850”Charleston Magazine, December 2024).
• Robinson, Emmett (ed.): ”Dr. Irving’s Reminiscences of the Charleston Stage” (South Carolina Historical and Genealogical Magazine 52:1, January 1951).
• Roos [Olivecrona], Rosalie: Resa till Amerika 1851-55 / Brev utgivna av Sigrid Laurell. Stockholm, 1969.
• Rosenberg, Charles G.: Jenny Lind in America. New York, 1851.
• Sinkler, Emily Wharton: Between North and South: The Letters of Emily Wharton Sinkler 1842-1865. Columbia, 2001.
• Tägil, Ingela: Näktergalen: En biografi över Jenny Lind. Stockholm. 2020
• Ware, W. Porter, & Lockard, Thaddeus C., Jr.: P. T. Barnum Presents Jenny Lind: The American Tour of the Swedish Nightingale. Baton Rouge & London, 1980.
• Wilson, Robert: Barnum: An American Life. New York, 2019.

b) Tidningar

• Charleston Courier
• The Charleston Mercury
• Charleston News and Courier
• Frank Leslie’s Illustrated Newspaper
• New York Herald

---

Fler artiklar av Harald Henrysson på vivaopera.se