Av Göran Tegnér
Under den katolska medeltiden fanns ingen församlingssång. Mässan i kyrkor och kloster var till stor del sjungen, av präster eller korgossar. De sångliga resurserna har naturligtvis varierat, med en spännvidd från små landskyrkor till stora kloster eller domkyrkor i städerna. Men alla måste förstås kunna sjunga efter noter.
Den äldsta notskriften var inte som vi känner den, med noter i ett system av linjer, utan utgjordes av neumer (uttalas nevmer) – och här citerar jag Wikipedia: ”punkter, linjer, accenter, hakar, kurvor och vridna figurer,” som var placerade över textraderna och genom sin form ”antydde tonernas ungefärliga längd samt genom sitt läge ovanför texten deras ungefärliga höjd eller djup”. De återgav inte melodin exakt, utan var mer ett stöd för minnet. Melodierna måste ha traderats muntligt.
Benediktinermunken Guido från Arrezzo (ca 991/992─efter 1033) ses som den som utvecklade hur musik ska noteras, vägen mot vår nutida notskrift. Han var musikteoretiker och musikpedagog, som skrev åtminstone fyra viktiga verk i musikteori, bl.a. ”Micrologus de artis musicae” (ca 1125; ungefär liten handbok i musik) med instruktion om hur man framför det som kallas gregoriansk sång, från tidig medeltid kyrkans enstämmiga sång, och utvecklade en ny pedagogisk teknik, med stavelsenamn för tonerna: ut (do), re, mi, fa, so, la.
Guido har fått äran av något som kallas Guidos hand, ett minnesverktyg för att lära sig att sjunga från bladet, en bild av en hand, med noternas stavelsenamn på fingertopparna och fingrarnas leder. Handen återges i många medeltida verk, och det tycks inte finnas någon definitiv version. Riktigt hur det fungerat vågar jag inte säga. Guido var inte upphovsmannen men förutsättningen.
Jag blev, på grund av min okunnighet, förvånad när jag fick syn på annonsen ovan. Wilhem, som egentligen hette Guillaume-Louis Bocquillon (1781─1842) var tonsättare och musikpedagog. Han publicerar sin metod 1817, och får några år senare, som professor, ansvaret för sångundervisningen i Paris elementarskolor. Han återuppväcker körlivet i Frankrike, som nästan dött efter franska revolutionen, och hans pedagogik revolutionerar undervisningen.
1833 grundar han ett körsällskap, Orphéon, där han varje månad samlar barn, pojkar och flickor, från elementarskolorna. Rörelsen växte, även arbetare samlades i körsällskap som kallades Orphéon. Man hade tävlingar och stora konserter, ”man kunde samla tusentals körsångare, som sjöng för tiotusentals åhörare” enligt den franska Wikipediaartikeln om Orphéon. Orphéon-rörelsen lever vidare bara lokalt på några håll i Frankrike, men att döma av internet är pedagogiken forfarande aktuell. I det jag kunnat läsa om Wilhem och hans metod nämns inte Guidos hand, som enligt annonsen ändå verkar central.
Göran Tegnér