Kompositörer | vivaopera.se

TEMA: Wagners Ring

Wagners Ring är förstås ingalunda något slags allmän variant på någon Saga om någon Ring. Saga kan Wagners mäktiga skapelse knappast kallas, ty det mesta har direkt och konkret relation till verkliga livet. Möjligen är det en mytologi efter gammalgrekiskt mönster.

Det finns en person av Nibelungarnas släkte, och det gäller den ring denne Nibelung gör anspråk på såsom varande sin, därför beteckningen ”Nibelungens ring”. Tysk originaltitel: ”Der Ring des Nibelungen”. (genitiv av femte deklinationen slutande på -n i stället för -s; grundform der Nibelung/e för den som kommer ihåg sin tyska), Men det är ju också en cirkel, en cykel, en ring, där allt skulle kunna börja på nytt. Den korta benämningen ”Ringen” hänför sig alltså till ett värdefullt guldföremål vanligtvis att träda på någons finger. Ordet Ringen kan också bli genretiteln på något cykliskt, något som kan börja om från början, något som går runt liksom en ringdans.

Vivaopera presenterar i ett antal kommande inlägg texter relaterade till Wagners Ring samt ljudfiler huvudsakligast med äldre inspelningar i mono. En given uppdelning är

1) Allmänt om hela Ringen
2A) Rheingold 2B) Walküre 2C) Siegfried 2D) Götterdämmerung

På bloggen ges inga direkta innehållsreferat för handlingen i Wagners Ring. Därav finns en mångfald på nätet, på bibliotek eller eljest i handböcker som den intresserade kan förväntas redan inneha. Den som vill ha det riktigt utförligt och välskrivet kan gå till sidorna 62 – 118 i boken ”Ringen” av Hackzell och Kask, Sohlmans 1976.

Rusalka utan avskuret huvud

“Den lille havfrue” i det yttre av danska huvudstadens hamnområde fick sitt vackra huvud avskuret. Kanske utfördes deliktet på 1970-talet av drakabyggaren Jørgen Nash, eller så skrävlade han bara. Ovisst om det kunde löna sig att leta i trakten av Örkeljunga efter denna metallbit.

Anonym omslagsbild (31,5 x 31,5 cm) till ett fyraskivors tjeckiskt vinylalbum i stereo (Supraphon, Prag 1961), Dirigent: Zdeněk Chalabala (1899-1962); Milada Šubrtová (Rusalka sop), Ivo Žídek (Prinsen ten), Eduard Haken (Vattenanden bas).

Fjorton år senare (1975) gjordes en tjeckisk teveversion med denna audioinpelning som grund (nästan in extenso). Alltså filmade mimande skådespelare i studio och externt. Stillbilder från denna tjeckiska teveversion följer nedan – efter mödosamt redigeringsarbet av Astrid och Ingemar – såsom bildspel i femton episoder. Allt för att befrämja äkta tjeckisk miljö.

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Havfrue-fabeln av H C Andersen från 1837 lästes av Dvoraks blivande librettist under en ferievistelse på Bornholm i slutet av 1800-talet. Till det folkloristiska i temat kan vi återkomma. Dvoraks Rusalka är ju en med H C Andersens skapelse besläktad vattendam. Och kanske har det hänt att regissörer har utsatt även henne för välmenta dock ej välbetänkta nidingsdåd. Fortsätt läsa

Glada änkan (Die lustige Witwe) – helt intim på Maxim

Die lustige Witwe (Glada änkan) av Franz Lehar från år 1905 är en absolut höjdpunkt inom musikdramatiken. Så tycker Birgitta Svendén i toppen för Kungliga Operans nuvarande ledning. Och det tyckte också Ingmar Bergman år 1954 och år 1974.

Operett av Franz Lehár (1905)
Danilo av börd och Hanna från folket
Danilo Danilowitsch, Hanna Glawari
(obs växling av betonad stavelse för grevenamnet)
/jfr  också slaviskt: Vladimir Vladimirovitj Putin  - som det annonseras innan guldörrarna slås upp i Kreml för Rysslands potentat/

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Ingmar Bergman hade i sin ungdom på 1930-talet upplevt ”Glada änkan ” med hovsångarparet Einar Beyron – Britta Herzberg. (Var det Nils Grevillius som tolkade takten?) Genrebeteckningen spelar därvidlag ingen roll. Operett – trivsam liten opera – ja visst. De flesta italienska ’opere liriche’ har tillkommit under stressiga produktionsförhållanden som har liknat dem som rådde för Franz Lehár i Wien år 1905. Fortsätt läsa ”Glada änkan (Die lustige Witwe) – helt intim på Maxim”

“Nabucco” på Met-Biografer 7 januari 2017

Det var en åtminstone delvis stimulerande kväll. Men jag hade många invändningar. Och jag är inte så kär i Nabucco.

TEXT: Nils-Göran Olve

Åtminstone en stor teater som Metropolitan sporrar till att det är decibel som gäller. Den här uppsättningen som jag tror är från 2001 (Moshinsky) har massor av trappor och ganska anslående helhetsbilder, men med tungviktiga damer (och tenor), och ett väldigt gammaldags agerande bortsett från inramningen, så var detta inget för närbilder. Fortsätt läsa ”“Nabucco” på Met-Biografer 7 januari 2017”

Flyg på Nabuccos gyllene vingar från Italien till periferins Norge!

Nabucco – Verdi var tjugonio år när han skrev verket

Av Ingemar Schmidt-Lagerholm

Nåväl, protagonisten Nabucco – och vi skall här inte besvära oss med hans längre ”irakiska” namn Nabucodonosor / Nebudkanessar – har ju inga vingar precis. Dennes klumpiga bidrag till operan med hans namn består i en våldsam blasfemi, hädelse, vilken omgående bestraffas med förlust av förstånd, dvs med dårskap. Fortsätt läsa ”Flyg på Nabuccos gyllene vingar från Italien till periferins Norge!”

Giordanos Fedora ingen deckare

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Giordanos ”Fedora” är ingen deckare eller ”krimi”. Det är ett drama om sexuell besatthet, och åtrån bara ökar genom medvetenheten om kontrahentens mord och får ännu högre potens när det blir klart att även konkret otrohet – alldeles purfärsk, in flagranti – finns med i bilden. Här gives inte spåret av ömhet, endast fullbordad sexualakt vid ankomst direkt till sängkammaren en timme efter festen med eller utan levererad rumsnyckel – fra un’ora. Fortsätt läsa ”Giordanos Fedora ingen deckare”

Brecht och kommissarierna

Få författare har haft så trassliga politiska affärer som Bertolt Brecht, men ingen har väl heller njutit så av att spela den gåtfulles roll på den politiska scenen som den store dramatikern och regissören. Detta har lurat många aningslösa exegeter att antingen prisa honom som kommunistiskt helgon eller hånfullt jämställa honom med den norske Hitlerbesökande författaren Knut Hamsun.

Av Stig Jonasson

Ord och bild (kulturtidskrift för de nordiska länderna)   nr 1 / 1964

Det har också gjorts enfaldiga försök att helt avpolitisera Brechts diktning. Det är emellertid omöjligt att ge en definitiv bild av Brechts förhållande till marxismen av den enkla anledningen att hans omfattande litterära kvarlåtenskap fortfarande ligger oåtkomlig i Östberlin. (Måhända annorlunda år 2016, inflikar ISL) Hans opublicerade dikter, brev, dagböcker och notiser lär innehålla åtskilligt av sensationell politisk karaktär. Fortsätt läsa ”Brecht och kommissarierna”

Wagners tre tidiga operor “Die Feen”, “Das Liebesverbot” och “Rienzi”

Lägesrapport från wagnerfestspelen i Bayreuth jubileumsåret 2013. Inte på Wagnerteatern men väl innanför stadsmurarna spelades för första gången i officiellt sammanhang Wagners tre första fullbordade operor ’Féerna’, ’Kärleksförbudet’ och ’Rienzi’. Rubriken ger verkens kronologiska ordning. Men 2013 års svit blev en annan. Ur “OV-Revyn”, augusti 2013. Rapportör var Nils-Göran Olve.

TEXT: Nils-Göran Olve

Die Feen (Bayreuth, 9 juli 2013)

Bayreuthfestspelen ger bara Wagners tio mogna operor. Till hans 200-årsfirande skedde ett undantag i samarbete med Leipzigoperan. Festspelhuset anses inte lämpat för mästarens tidiga verk: de är kanske inte fina nog, men framför allt är akustiken fel. Dessutom pågick förstås repetitioner där inför festspelens öppnande några veckor senare. Alltså inreddes Bayreuths idrottshall som operahus genom påkostade akustiska och sceniska förändringar – lyckade, tycker jag. Fortsätt läsa ”Wagners tre tidiga operor “Die Feen”, “Das Liebesverbot” och “Rienzi””

Brechts Mahagonny – en opera som ”svidande konsumtionskritik”

Kurt Weills och Bertholt Brechts ”Staden Mahagonnys uppgång och fall” är ett paradoxalt verk. Formmässigt påminner det om ”Enleveringen ur seraljen” eller ”Trollflöjten”: ett tjugotal musiknummer som delvis åtskils av talade dialoger, delvis går i varandra, och med riktiga aktfinaler.

Ingemar Schmidt-Lagerholm har kompletterat med några enskildheter markerade ISL

Av Nils Göran Olve

Musiken blandar lättsamma ballader i typisk Weill-stil, varav några nästan blivit schlager, med kantiga kör- och orkesternummer som låter Hindemith. Att den tillkom i Weimar-republikens Tyskland hörs även om vi inte visste det. Fortsätt läsa ”Brechts Mahagonny – en opera som ”svidande konsumtionskritik””

SIEGFRIED WAGNER – hunsad medelmåtta eller djärv förnyare

I DET EVIGT pågående krönikespel som är dynastin Wagners historia intog mästarens ende son, Siegfried, länge en gåtfull och undanskymd plats. Siegfried Wagner (1869 -1930) var i sin tillbakadragna stillhet en avvikande särling, den svage lite världsfrånvände och smått handlingsförlamade, familjens väluppfostrade men ändå svarta får.

Tidskriften Opera nr 3/2010

TEXT: Erik Graune

Trots sin motvilja mot Bayreuthklanens mer och mer extrema stortyska ideologi och osunda sektbildning och med tiden tilltagande nazifiering, hade han inte styrka nog att hävda sig mot det gigantiska fadersarvet, ännu mindre mot modern Cosima och inte heller senare mot den 28 år yngre hustrun Winifred.

Att detta bara är en del av sanningen framkommer nu då fler av hans operor blir tillgängliga för en bredare allmänhet. Här växer istället fram en konstnärspersonlighet med en lågmäld men stark integritet. Han som visar att han, trots det monumentalt kvävande familjetrycket, lyckades gå sin egen väg och, ofta utan uppmuntran, hävda sig både personligt och konstnärligt. Fortsätt läsa ”SIEGFRIED WAGNER – hunsad medelmåtta eller djärv förnyare”

Nystroems “Herr Arnes penningar”

Gösta Nystroem är mest känd för sina symfonier och sånger, men han befann sig också hela livet på flera sätt i närheten av det sceniska – bland annat som operarecensent och teatertonsättare. Vid mer än 60 års ålder fullbordade han sin första och enda opera.

Ett avsnitt ur Anders Edlings biografi Gösta Nystroem, Gidlunds 2016, redigerat av författaren.

AV Anders Edling

Idéer till egna operor hade han haft långt tidigare. På 1920-talet hade han varit intresserad av att göra opera av ”Gösta Berlings saga”, och han hade vid samma tid satt igång men aldrig avslutat en tonsättning av den franske författaren André Obeys Shakespeare-baserade pjäs ”Le viol de Lucrèce”. Det blev i stället andra kompositörer som gjorde operor av de verken – Riccardo Zandonai med ”I cavalieri di Ekebù” och Benjamin Britten med ”The Rape of Lucrecia”. Fortsätt läsa ”Nystroems “Herr Arnes penningar””

Così fan tutte – Så göra de alla

– det vill säga alla kvinnor gör så

Av Ingemar Schmidt-Lagerholm

Den första operan i Kungliga Stockholmshuset på utrikiska. För första gången i svensk operahistoria en flerordstitel på idel italienska. Innan vi berör denna nätta skapelses pendling mellan skräpförklaring och fullständigt superlativ uppskattning, låt oss klä av rubriken dess bokstäver och konstatera vilken som är den exakta betydelsen. Det sista ordet ”tutte”, med ändelsen -e, är en femininform i flertal, vilken alltså alldeles utesluter att det skulle röra sig om vad männen sysslar med. Fortsätt läsa ”Così fan tutte – Så göra de alla”

Schönberg blev Schoenberg – men Arnold förblev

Han kunde på fri hand rita en perfekt cirkel på svart tavla. Det behövdes för undervisningen i harmonilära (Schoenbergs Harmonielehre är på drygt 500 sidor), ty det gällde att behärska alla regler utifrån den konventionella kvintcirkeln innan man borde tillåta sig själv att trotsa dem.

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Svärsonen och kvartettprimarien Rudolf Kolisch visste hemligeter om hur Schoenberg själv arbetade med kompositionen av sin tredje och sin fjärde (amerikanska) stråkkvartett. Det var enligt Kolisch minsann slump och spel med kulramar och räknestickor. Men det skulle man inte skvallra om.

Men innan vi börjar räkna upp Schönberg/Schoenberg:s egna musikdramatiska verk vill jag så långt minnet förmår återberätta något som rör den ofullbordade operan Lulu av Alban Berg. Och jag vill inte be om ursäkt för att jag framhåller Arnold Schönbergs judiska bakgrund. Fortsätt läsa ”Schönberg blev Schoenberg – men Arnold förblev”

Sanningen i Debussys opera

I Debussys enda opera, “Pelléas och Mélisande”, råder enligt texten mänsklig blindhet. En nyckel i librettot är franskans “aveugle”, vilket är en person som inte kan se.

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Enligt sökmaskinen till min dator förekommer ordet “aveugle” inalles 18 gånger och i varje av verkets fem omkring halvtimmeslånga akter. En fransman som är litterärt orienterad – då inkluderande den belgiske nobelpristagaren (1911) Maurice Maeterlinck – associerar gärna ”aveugle” till ett i fransk tradition välkänt ordspråk: Au royaume des aveugles le borgne est roi, vilket formulerat på svenska ger ”i de blindas rike är den enögde kung”. Fortsätt läsa ”Sanningen i Debussys opera”

Barberaren på “Amiralen” i Malmö

Det bästa av de verkligt skrattretande numren i Rossinis opera ”Barberaren i Sevilla” är kanske den så kallade förtalsarian (La calunnia).

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Artikeln publicerad i tidningen Arbetet (Malmö) den 2 juli 1961

Till intrigmakaren Basilios redogörelse för skvallrets förödande verkan har Rossini med oemotståndlig komik använt sin uppfinning crescendot, börjande med ett viskande sus och växande till en kanonskott. Fortsätt läsa ”Barberaren på “Amiralen” i Malmö”

Rossinis förtalsaria (La calunnia) greppar oss – Barberaren i Sevilla

Den verkliga franska grevinnan Germaine Sparre på slottet Kronovall (Österlen) brukade för gästande Lundadiscofiler berätta om sin ungdoms upplevelse med Beaumarchaiskomedin ”Il barbiere di Siviglia” omgjord till ’opera lirica’ av såväl Giovanni Paisiello (1782) som Gioacchino Rossini (1825) i följd efter varandra på samma dag.

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Men alla vet ju att den i olika tonlägen upprepade frasen ”Figaro, Figaro, Figaro” är från Rossinis ”Il barbiere di Siviglia” och inte från Mozarts ”Figaros bröllop”, låt vara att det egentligen rör sig om samma av fransmannen Pierre-Augustine de Beaumarchais (1732-1799) skapade teatergestalt. Fortsätt läsa

Allan Pettersson och Christian Lindberg i Norrköping 2010

Rytmiska serier hamrar i stråkarna. En fagottslinga blir till en ropande röst. Sugande oroshärdar mullrar, samtidigt som staccatomeddelanden sipprar in som från en annan värld. Så bryter sången igenom och orkestersatsen landar i ett ögonblick av frid.

TEXT: Cecilia Aare

Den 14 januari uruppförde Christian Lindberg och Norrköpings symfoniorkester Allan Petterssons ofullbordade första symfoni. Och Pettersson-vänner som hade infunnit sig i De Geerhallen i Norrköping bör ha känt igen terrängen: här restes de melodiska bågarna mot en matta av larmande anrop. Fortsätt läsa ”Allan Pettersson och Christian Lindberg i Norrköping 2010”

Parsifal är Wagners stora drama om sexualiteten

Parsifal (1910) och Kundry (1906). Målad av den spanke konstnären Rogelio de Egusquiza. Wikimedia commons.

AV Ingemar Schmidt-Lagerholm

Wagners sista opera “Parsifal” brukar ses som ett liturgiskt spel i sagomiljö. Men i själva verket handlar det om en modern uppgörelse med könsdriften och om skräcken för sjukdomen syfilis, skrev Wagnerkännaren Ingemar Schmidt-Lagerholm i en artikel i DN 19 mars 2012.

Fortsätt läsa

Storsvenska tenorer – Idomeneo

Följande text om Mozarts Idomeneo (1781) är framsprungen i etapper under tiden strax före och strax efter Göteborgspremiären den 24 september 2016

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Två storsvenska glanstenorer. Någon minns Set Svanholm som avled år 1964. Någon minns Nicolai Gedda som är retirerad sedan 2001. Men just så grandiost var det när Mozarts opera Idomeneo hade sin Sverigepremiär på Kungliga Operan i Stockholm den 10 januari 1957. Elisabeth Söderström och Aase Nordmo hette tjejerna. Jag skulle kunna rapportera om detta ty jag såg evenmanget tio gånger med då bruklig ungdomsrabatt plus genrepet den 9:e där jag slank in gratis. Jag förde som tjugotvååring barnsligt protokoll efter Bernhard Paumgartners då nyutgivna klaverutdrag. 0.50 0.35 0.55 var akttiderna inklusive applåder. Fortsätt läsa ”Storsvenska tenorer – Idomeneo”

Adams, äreräddaren

John Adams: Nixon in China. Premiär Stockholm den 1 oktober 2016

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Var Nixon månne den ende amerikanske president som tvingats avgå i skam och nesa. Det var den 9 augusti 1974, och snart kom alla verkligt avgörande politiska skandaler att benämnas med ändelsen -gate, vilket fortfarande syftar på Watergate, platsen där underhuggarna begick sitt brott.

Men jag skall ändå inte gå vidare med att fräscha upp minnet av USA:s historia. Endast nämna att dåvarande svenska TV2 på midsommarafton i Nixons dödsår 1994 gav operan ”Nixon in China” av John Adams som kommenterad föreställning under hela eftermiddagen och som ett led i att belysa uppvärderingen av Richard Milhous Nixon.

Tonsättaren John Adams bidrog alltså till äreräddningen av denne republikanske president icke utan karisma. Enligt min mening bidrog Adams även till en äreräddning av den stagnerade operakonsten. Fortsätt läsa ”Adams, äreräddaren”