Rossinis förtalsaria (La calunnia) greppar oss – Barberaren i Sevilla

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Men alla vet ju att den i olika tonlägen upprepade frasen ”Figaro, Figaro, Figaro” är från Rossinis ”Il barbiere di Siviglia” och inte från Mozarts ”Figaros bröllop”, låt vara att det egentligen rör sig om samma av fransmannen Pierre-Augustine de Beaumarchais (1732-1799) skapade teatergestalt.

Den bästa beskrivningen på svenska av innehåll och musik för ”Barberaren i Sevilla” finns i Radiotjänsts operabok från 1943 och är författad av Julius Rabe. Inte osannolikt att det tredelade bokverket fortfarande finns i magasin hos lokala Stadsbibliotek.

Så här skriver Julius Rabe att Rossini i den så kallade ”Förtalsarian” (it. La calunnia) ”åstadkommer ett tonmåleri av helt oemotståndlig komik, där man hör hur en listigt smekande tongång växer och växer ända till kanonadens brakande (colpo di cannone)  och sedan drar sig tillbaka till lismande inställsamhet.

Skall Rosina sjungas av sopran eller mezzo? Flertalet kvinnliga protagonister i Rossinis operor ligger som original i mezzoläge, delvis med hiskeliga koloraturer. Av den uppskattade norska sångerskan Edith Thallaug har jag fått upplysningen att växlingen mellan sopran (vilket var vanligt) och mezzo (som blir allt vanligare) inte behöver innebära hel transponering av hela partiet. Utan i stället läggs bara vissa enskilda fraser om.

I sin Operahistoria från 2015 skriver Göran Gademan:

Barberarens enastående segertåg måste förklaras med Rossinis starka känsla för komisk tajmning   – det finns inte en takt för mycket i de virvlande farskarusellerna och som ett enstaka exempel kan nämnas andra aktens kvintett. Alvaviva har klätt ut sig till sånglärare under förevändning att den ordinarie Don Basilio skulle vara sjuk. Han undervisar Rosina, övervakad av doktor Bartolo som samtidigt låter sig rakas av Figaro. Då dyker plötsligt Basilio upp, och till en ironiskt smeksam melodi som vandrar mellan Almaviva, Rosina och Figaro försöker de övertala Basilio att gå hem eftersom han är sjuk: ”Gå till vila, bäste herre …” De gör det så övertygande att till och med Bartolo gör allt för att försöka få ut Basilio. Tempot stegras  och till en riktig tungvrickarensemble i rasande fart får de äntligen ut Basilio genom dörren. Musiken stannar upp och publiken tror att ensemblen är slut. I den paus som då uppstår, sticker Basilio åter in huvudet genom dörren och upprepar melodin ”Gå till vila”, varpå den snabba ensemblen upprepas ännu ett varv. Sådana överraskningsmoment var något av Rossinis expertområde.

Fotnot:

Barberaren framförs numera vanligen på italienska. Den av Gademan citerade urgamla svenska texten är på italienska ett för alla parter medvetet odrägligt och ändå godmodigt  ’buona sera, mio signore’. På svenska ungefär ”nå god kväll då, min herre”. Originalet har alltså inte riktigt lika överdrivet befallande nyans som den angivna svenska versionen. ”Barberaren” har getts överallt med många anpassningar och justeringar. Har upplevt en i Sankt Peterburg (obs inget inskjutet -s-) på ryska, och det rörde sig alltså om Rossini och inte om Paisiello, som faktiskt fick sin premiär just där.

När ”Barberaren i Svevilla” i oktober 2016  i Knut Hendriksens regi har reprispremiär på Kungliga Operan i Stockholm så sjungs det på italienska med (anonym?) svensk text på maskin. Ensemblen består av idel relativa ungdomar. En kvinnlig dirigent från Seoul (Sydkorea) Eun Su Kim. Figaro görs av nära nog nyexaminerade Jens Persson från Södra Sandby nordöst om Lund, medan Rosina gestaltas av blott något äldre Vivianne Holmberg-Braathen.

Nämnvärda inpelningar är legio för denna med rätta så populära opera. En fin sopranversion för Rosina i riktig stereo finns med Maria Callas (1923-1977), dirigerad av Alceo Galliera (1957) och Tito Gobbi är det här ett nöje att höra som Figaro. Den varma spanska mezzon Teresa Berganza (född 1935) har gjort stereoinpelningar såväl med Silvio Variso (1964) som med Claudio Abbado (1970) och kanske ännu fler.

Och så har vi förstås den kända videoversionen med det norrländska barytonfenomenet Peter Mattei, dirigerad av Maurizio Benini (Met 2007) och åtskilliga gånger visad i svensk TV. Ett litet frågetecken för dirigenten som ställvis verkar vara ledd av orkestern istället för att leda den.

Rossinis operuvertyrer gled från den ena operan till den andra. Många skivor har gjorts med enbart uvertyrer av Rossini. Man kan gärna rekommendera en med Fritz Reiner i Chicago 1960 (7’07”). När jag hade ett undervisningsupprag i Västberlin 1965 hittade jag i ett skivantikvariat en gammal stenkaka upptagande på två 78-varvssidor blott Barberaruvertyren med Leo Blech från tidig Berlintid. Blech var ju verksam dessutom i Riga och vid Stockholmsoperan. ”Mitglieder der Staatskapelle, Berlin” ’His Master’s Voice’ med hund och allt (7’00”). Lätt och studsigt. Stadigt crescendo, ingen fartökning.

Inlett av frasen ”No? Uditemi e tacete” (Verkligen inte? Lyssna på mig och tig) är här nu hela avnittet om förtalet ”La calunnia”, för säkerhets skull görs tre spalter: vänsterspalten för modern italienska (jag har därvidlag hjälp av en text som har ombesörjts av Serena Caressi  (Bonacci Editore), Rossinis original av Cesare Sterbini står i mittspalten och till höger kommer en svensk översättning anno dazumal.

L’italiano d’oggi                  No? Rossinis original äldre svensk översättning anonym Stockholm 1873
Bonniers  Pris 50 öre
ascoltatemi e fate silenzio.  No? uditemi e tacete (folk nog i sta’n, som förstår det hantverket. )
1) La calunnia è un vento leggero, un’aria fresca assai gentile che invisibile, sottile, leggermente, dolcemente,
incomincia a sussurrare
1) La calunnia è un venticello
un’auretta assai gentile
che insensibile, sottile,
leggermente, dolcemente,
incomincia a sussurar.
 1) Ja, förtalet är en susning,
är en vindflägt , först omärklig,
knapp han hinner  än vårt öra:
men var tyst, skall ni få höra:
re’n han nalkas, långt ifrån –
2) Piano, piano, strisciando,
sibilando, sottovoce,
scorre, ronza;
penetra abilmente
nelle orecchie della gente,
stordisce e gonfia
le teste ed i cervelli.
2) Piano, piano, terra, terra,
sottovoce, sibilando,
va scorrendo, va ronzando;
nelle orecchie della gente
s’introduce destramente,
e le teste ed i cervelli
fa stordire e fa gonfiar.
 2) Piano, piano tätt vid marken,
utan buller han sig smyger; Hör nu brummar han och flyger;
Uti hvirvlar han sig snurrar
och i hopens öron surrar;
stiger sedan upp i hjernan
och gör hufvudet förryckt.
3) Il rumore esce dalla bocca,
cresce e prende forza
a poco a poco,
vola da un luogo all’altro;
sembra il tuono, la tempesta
che in mezzo alla foresta
fischia, rumoreggiae ti fa gelare dall’orrore.
3) Dalla bocca fuori uscendo
lo schiamazzo va crescendo,
prende forza
a poco a poco,
vola già di loco in loco;
sembra un tuono, la tempesta
che nel sen della foresta
va fischiando, brontolando
e ti fa d’orror gelar.
 3) Sqvallret halkar öfver tungan,
går crescendo fram ur lungan
växer till sig och utbreder,
snart ett oväder bereder:
forte det ikring sig griper,
stormen tjuter, hviner, piper,
susar, brusar, knakar, brakar
med förfärligt återskall.
4) Alla fine si riversa con violenza e scoppia, si diffond, si raddoppia e produce un’esplosione come un colpo di cannone, un terremoto, un temporale, ch fa rimbombare l’aria. 4) Alla fin trabocca e scoppia,
si progaga,si raddoppia
e produce un’esplosione
come un colpo di cannone,
un tremuoto, un temporale,
che fa l’aria rimbombar.
 4) Störtande från hundra munnar det sin afgrundskraft förkunnar
nu i luftens regioner,
som en salva av kanoner,
under det att blixten ljungar,
hafvet jäser, jorden gungar.
5) E il poveretto calunniato,
rattristato e offeso, per un destino crudele
va a morire
sotto i colpi della pubblica accusa.
5) E il meschino calunniato,
avvilito, calpestato,
sotto il pubblico flagello
per gran sort va a crepar, ecc,
 5) hörs till slut en ryslig knall.
Och den stackarn som försmädas,
som av allmänheten hädas,
för sitt öde må han rädas:
han undviker ej sitt fall.
          Ah! Che ne dite?
(Å! Vad säger ni om det?)
          Ah! che ne dite?
(Å! Vad säger ni om det?)
 —

Den svenska texten med gammalstavning i högraste spalten är har alltså bortåt hundrafemti  år på nacken. Den är grötrimmad för att stavelsemässigt kunna sjungas. Beundransvärt att den likväl fångar arians essens. Den ersattes på Kungliga Operan sedermara med en text av Oscar Ralf (för närvarande svår att få tag på). Och det ända fram till det man började sjunga Rossinis italienska original.