Av Anders Neld
Vi som uppskattar att gå på operaföreställningar njuter av föreställningarnas konstnärliga kvaliteter, och lägger gärna tid på att fundera och diskutera kring regi, scenografi, och musikaliska prestationer. De medverkandes situation funderar vi sällan eller aldrig på.
Den här artikeln är ett blygsamt försök att bringa reda i hur det rent karriärmässigt är att bli operasångare.
Jag har intervjuat personal från de fem lärosäten som utbildar i operakonsten, operavänner, operastudenter och aktiva operasångare, läst vad lärosätena själva har att säga, samt studerat statistik från Universitets- och högskolerådet och Universitetskanslersämbetet.
Innehåll:
Operautbildning
Många yrkeskategorier kräver en viss utbildning för att få utöva yrket. För att till exempel kunna undervisa på grund- eller gymnasieskola krävs det en lärarlegitimation som i sin tur bygger på en akademisk examen med inriktning på pedagogik. Så fungerar det inte inom operavärlden, där den sökandes lämplighet vanligen bedöms genom provsjungning, så kallad audition, genom rekommendation från en agent eller genom tidigare erfarenhet av den sökande.
Även om operasångaryrket inte kräver någon formell utbildning är det i praktiken oerhört svårt att utveckla den speciella röstteknik som krävs för att sjunga opera utan en långvarig utbildning i klassisk sång. De utbildningar som ges av akademiska institutioner innehåller också andra ämnen som kan vara av stor nytta för den blivande operasångaren, såsom musikteori, gehör, piano och scenisk interpretation.
För att kunna komma in på en akademisk institution med inriktning på klassisk sång krävs normalt att vederbörande vid en audition kan uppvisa en röst som har de grundläggande kvaliteter som krävs. För att uppnå detta räcker det inte med till exempel gedigen erfarenhet från körsång. Praktiskt taget alla blivande operasångare börjar med ett par år på en folkhögskola eller liknande med ett studieprogram inriktat på klassisk sång, till exempel Stockholm Operastudio, Musiklinjen Kapellsberg på Härnösands folkhögskola eller Vadstena Sång och Pianoakademi, alternativt åt att ta enskilda röstlektioner hos en erfaren sångpedagog. Två års studier på denna nivå är vanligt, men det kan ta kortare eller längre tid.
För en kandidatexamen krävs tre års studier på högskolenivå och därefter ett års studier för en magisterexamen alternativt två års studier för en masterexamen. Vilka nivåer undervisningen bedrivs på varierar något mellan de olika institutionerna. Hur länge den blivande operasångaren väljer att studera beror på många faktorer, varav den viktigaste är när vederbörande bedömer att den röstliga utvecklingen nått en tillräckligt god nivå. När det gäller de dramatiska röstfacken krävs det mer tid och mer skolning för att rösten skall tillåtas nå sin fulla potential.
De allra flesta operasångare som lyckas i karriären har minst två år på folkhögskola, tre år för kandidatexamen och två år för masterexamen, alltså totalt minst sju år. För många studerande blir det tre olika skolor för de tre nivåerna. Därefter följer inte så sällan ett par år på ett young artist program på en operascen i exempelvis Tyskland, med mycket låg lön. En läkarutbildning är i jämförelse kort.
För den blivande operasångaren är den långa utbildningen en stor kostnad i form av utebliven inkomst och ökade studielån under ett antal år. Samtidigt behöver sångaren ofta betala ur egen ficka för sådant som inte ingår i undervisningen, till exempel extra sånglektioner, pianist vid instudering av auditionmaterial, konsertkläder, språkstudier, master classes och sommarkurser.
Svenska utbildningar i klassisk sång / opera
Det finns flera akademiska institutioner i Sverige som erbjuder utbildning i klassisk sång på olika nivåer. Några av dessa är mera inriktade på opera än andra. Vilka som ingår i kategorin operautbildning beror lite på vem man frågar.
Utbildningsdepartementet har en definition som innefattar två högskolor:
Stockholms konstnärliga högskola (SKH) bildades 2014 genom en sammanslagning av Dans- och cirkushögskolan, Operahögskolan i Stockholm och Stockholms dramatiska högskola. Från 2020 används namnet Operahögskolan inte längre officiellt. På SKH finns utbildning på kandidat- och magisternivå. Det får maximalt finnas 42 studerande samtidigt.
Högskolan för scen och musik (HSM) vid Göteborgs universitet bildades 2005 genom en sammanslagning av Musikhögskolan, Teaterhögskolan och Operahögskolan i Göteborg. På HSM finns utbildning på kandidat- och masternivå. Det får maximalt finnas 22 studerande samtidigt.
De berörda skolorna och studenterna har ofta en annan definition. På akademisk nivå finns utöver ovanstående åtminstone följande fyra institutioner som utbildar i klassisk sång, vanligtvis med scenisk inriktning:
Musikhögskolan i Malmö är sedan 1977 en del av den konstnärliga fakulteten vid Lunds universitet och ger utbildning på kandidat- och masternivå. Malmö Opera Academy är ett samarbete mellan Musikhögskolan i Malmö och Malmö Opera som erbjuder masterexamen genom en kombination av teori och praktik. Denna utbildning tar in cirka fyra studenter vartannat år.
Musikhögskolan i Piteå grundades 1978 och är en del av Luleå tekniska universitet. Här utbildar man i klassisk sång med operainriktning på kandidat- och masternivå.
Musik- och operahögskolan vid Mälardalens universitet i Västerås utbildar i klassisk sång på kandidatnivå. Därutöver finns en tvåårig utbildning i kammaropera på avancerad nivå, som dock inte ger en masterexamen.
Ovanstående fem skolor kan vi räkna till svenska operautbildningar på akademisk nivå. Därutöver finns Kungliga Musikhögskolan (KMH) i Stockholm som utbildar i klassisk sång på kandidat- och masternivå, men inte specifikt i operakonsten.
Att komma in på någon av de fem operautbildningarna är inte lätt, ungefär var femte sökande kan börja sin utbildning ett normalt år. Många söker flera gånger innan de blir antagna, så utslagningen är något mindre än det ser ut vid första påseendet.
Kostnaden för samhället i att tillhandahålla utbildningen är inte obetydlig. Enligt Regeringskansliets regleringsbrev för budgetåret 2022 avseende universitet och högskolor är operautbildning den dyraste av alla akademiska utbildningsområden, med en ersättning per helårsstudent om 335 888 kronor att jämföra med till exempel 33 811 kronor för en student inom de humanistiska, teologiska, juridiska och samhällsvetenskapliga utbildningsområdena. Därtill kommer ett belopp kallat helårsprestation om ytterligare cirka 60 procent som baseras på hur många poäng studenterna presterar under året.
Totalt blir ändå samhällets totalkostnad för operastuderande ganska liten eftersom antalet operastudenter bara är 0,02 procent av alla studerande på akademisk nivå, att jämföra med knappt 41 procent för de senare nämnda grupperna. För att hålla nere totalkostnaden för de dyra konstnärliga utbildningarna anger Regeringskansliet varje år hur många studenter som maximalt får utbildas på varje skola inom respektive dans, design, konst, media, musik, opera och teater.
SKH och HSM erhåller den mycket höga ersättning per helårsstudent som nämnts ovan, medan övriga institutioner får nöja sig med betydligt mindre, 140 946 kronor per helårsstudent. Utbildningen rubriceras då som musikutbildning och inte operautbildning. Varför denna skeva fördelning existerar har jag inte lyckats få klarhet i. Kanske är det bara en kvarleva från en svunnen tid då Operahögskolan i Stockholm var en egen högskola och Operahögskolan i Göteborg var en egen institution vid Göteborgs universitet. Det finns dock inget i regelverket som hindrar en högskola från att omfördela den statliga ersättningen så att till exempel operautbildningen får kosta mer än utbildningen i flöjtspel.
Etablering på arbetsmarknaden
Olika skolor tycks ge olika chans att få jobb. I en debattartikel på GP Kultur daterad 16 juni 2020 har Madeleine Jostedt Ulrici räknat ut att av 484 solistroller vid Sveriges fem största operahus besatta med helt eller delvis svenskutbildade operasångare under säsongerna 2018-2019 och 2019-2020, sjöngs totalt 96,5 procent av Stockholmsutbildade sångare, och dessa stod också för 80 procent av alla castingar totalt. Vad detta beror på är oklart och det finns sannolikt olika förklaringar. En av Jostedt Ulricis intervjupersoner menar att det handlar om att Stockholm har pengarna, kontakterna, öppningarna.
Bland de större operahusen i Sverige är det bara tre (Norrlandsoperan, Folkoperan och Opera på Skäret) som har öppna auditions för att rollbesätta operauppsättningar. Det betyder att den nyblivna operasångare som vill jobba på Kungliga Operan, Drottningholms Slottsteater, GöteborgsOperan, Malmö Opera eller Wermland Opera måste ha kontakter av ett eller annat slag för att kunna få ett jobb. I betydande utsträckning finns det i Stockholm, Göteborg och Malmö ett symbiotiskt förhållande mellan operautbildning och operahus på orten.
Det finns tre professionella operakörer i Sverige. 54 korister jobbar på Kungliga Operan, 46 på Göteborgsoperan och 36 på Malmö Opera, totalt alltså 136 professionella korister. En kandidat- eller masterexamen från en operautbildning garanterar långt ifrån en plats i en operakör. Exempelvis sökte 120 hoppfulla män från flera länder till tre utlysta platser i Göteborgsoperans kör i november 2021, och på Kungliga Operan består kören när detta skrivs av korister av 13 olika nationaliteter. Svenska operasångare konkurrerar numera med duktiga sångare från hela världen, framför allt när det gäller fasta jobb.
Enligt statistik från Universitetskanslersämbetet (UKÄ) var 84 procent av alla de studenter, oavsett utbildningsinriktning, som tog ut en examen från högskola på grundnivå eller avancerad nivå under läsåret 2018/19 etablerade på arbetsmarknaden 1–1,5 år efter examen. Hela 98 procent var sysselsatta. För att räknas som etablerad måste man vara sysselsatt i oktober, uppnå en viss miniminivå för inkomst och inte ha några händelser som indikerar perioder av arbetslöshet.
Etableringsgraden var samtidigt blott 33 procent för studerande med konstnärlig kandidatexamen och 46 procent för konstnärlig masterexamen, sammantaget 40 procent. För elever med examen från SKH var etableringsgraden 38 procent, 24 procent hade en osäker ställning på arbetsmarknaden, 36 procent en svag ställning och 2 procent var utanför. Etableringsgraden var bättre för kvinnor än för män, med 44 procent jämfört med 27 procent. Dessa siffror gäller inte specifikt för elever som studerat opera, men situationen torde vara likartad.
Den låga etableringsgraden förklaras av att arbetsmarknaden för operasångare i stor utsträckning är vad som numera kallas en gigekonomi, så som fallet är med dem som jobbar för exempelvis Uber eller Foodora. En operasångare som jobbar i gigekonomin har inte ett fast jobb, utan är uppdrags-/visstidsanställd och måste själv vara aktiv för att hitta arbetstillfällen, ensam eller med hjälp av en agent. Det finns många typer av jobb, till exempel roller på etablerade operahus, solistinsatser i körverk, och roller på de allt vanligare sommaroperorna som bara ger ett fåtal föreställningar.
Många operasångare kombinerar sina kortare uppdrag med att undervisa. Andra vidareutbildar sig till exempelvis logoped för att kunna ha två yrken att stödja sig mot. Ytterligare andra tar timanställningar i till exempel butiker för att kunna få en inkomst mellan operauppdragen. Det skämtas om att få arbetsgivare har så många duktiga operasångare som McDonalds. Oavsett hur vederbörande tar sig fram i denna osäkra tillvaro fordras ett stort mått av eget driv.
Att bara en mindre del av de som har en konstnärlig examen är etablerade på arbetsmarknaden betyder inte nödvändigtvis att de inte kan försörja sig. De operasångare jag talat med menar att de flesta av deras gamla kurskamrater på ett eller annat sätt är verksamma inom opera. De menar också att många trivs bra i den något osäkra tillvaron. Många önskar sig inte ens ett fast jobb.
Operasångare har en röstutveckling som gör att de sällan kan sjunga på högsta nivå upp till det som nu räknas som normal pensionsålder, 67 år. Det leder i många fall till karriärbyten till någon närliggande profession. Det finns operasångare som uppbär riktigt höga löner, men det är undantag. De flesta har högst ordinära löner eller trixar sig fram i tillvaron med låga och osäkra inkomster som beror på hur arbetstillfällen uppenbarar sig.
Utbildning och jobb utomlands
Operautbildning i Sverige är det normala, men ett inte obetydligt antal blivande svenska operasångare väljer att studera helt eller delvis utanför Sverige. Skälen till detta kan variera, men vanligt är att vederbörande söker sig till en viss sångpedagog, önskar förbättra ett eller flera språk, eller vill skapa större kontaktytor inför den kommande karriären. Det finns många, många operautbildningar i främst Europa och USA, varav de populäraste för unga svenskar just nu verkar finnas i Köpenhamn, Wien och London.
Det finns ingen officiell statistik på hur många svenska operasångare som är solistiskt verksamma helt eller delvis utanför Sveriges gränser. Baserat på egna iakttagelser och med några tillägg från andra operavänner har jag identifierat 45 sångare som mestadels är verksamma utomlands, men det är sannolikt en kraftig underskattning. Vissa av dessa har Sverige som bas, medan andra är fast bosatta utanför landets gränser. Av dessa 45 sångare är 22 sopraner, medan de tre manliga röstfacken tillsammans bara representeras av tolv sångare. Nästan tre fjärdedelar har fyllt 45 år, så utlandsengagemang tycks i stor utsträckning vara något för sångare som redan kommit en bit i karriären.
Enkät om frilansande klassiska sångsolisters arbetssituation
Kring årsskiftet 2020/2021 genomförde fackförbundet Scen & Film en mycket ambitiös enkät bland alla solistiskt verksamma svenska klassiska sångare man kunde identifiera, alltså både fackanslutna och icke fackanslutna. Tillsvidareanställda korister med mindre solistuppgifter ingick inte i målgruppen, inte heller amatörsångare med tillfälliga konsertuppdrag i kyrkor eller liknande. Enkäten gick ut till 430 personer och svarsfrekvensen var 49 procent.
Knappt 60 procent av de som besvarade enkäten är kvinnor, och knappt 60 procent är föräldrar. Den genomsnittliga eftergymnasiala utbildningen är sju år, men genomsnittsinkomsten är trots detta låg. Omkring 90 procent har arbetat utomlands och omkring hälften har jobbat i sju länder eller fler. En tredjedel har blivit dubbelbeskattade eller haft konflikt med Skatteverket vid engagemang utomlands. Löneutvecklingen jämfört med andra branscher upplevs generellt sett som mycket dålig.
Lönespridningen är stor. En tredjedel tjänar mindre än 200 000 kronor om året, medan fem procent tjänar mer än en miljon. De som har en stor del av sin verksamhet utomlands har också de högsta inkomsterna. Visstidsanställning med lön är den vanligaste anställningsformen, men ungefär hälften fakturerar från enskild firma eller aktiebolag. Över hälften angav att brist på närhet till familjen var en nackdel vid visstidsanställning. Andra nackdelar med visstidsanställning är att det blir svårare att få en hyreslägenhet eller ett banklån, då det saknas en fast inkomst.
Många sångare upplevde problem med att få ut A-kassa och sjukpenning till följd av att dessa system är utformade i första hand för tillsvidareanställd personal. Instudering och repetitionstid räknas inte in som arbetstid. Många anser inte ens att det är värt mödan att ansöka om sjukpenning. Som en följd av uppdragens karaktär upplevde många att det är svårt att ta ut VAB (vård av barn), föräldraledighet eller föräldrapeng. 60 procent har inte möjlighet att ta ut semester. Lika många anger att akuta och snabba specialistläkarbesök relaterade till yrket är dyra. Drygt 70 procent av sångarna upplever otrygghet inför pensionen.
Drygt en av tre upplever att de blivit diskriminerade på grund av utseende eller vikt, och många anser att åldersdiskriminering är ett problem. Många menar att det bör finnas fler öppna auditions, vare sig man har en agent eller inte.
Samtidigt upplever många att det frilansande livet har fördelar. Man framhäver bland annat möten med främmande kulturer och givande samarbeten med nya kollegor. Möjlighet till högre gager framhävs också som en fördel.
Reflektioner
Som en aktiv besökare och stor vän av Kungliga Operan kan jag inte låta bli att reagera starkt på det som har framkommit i mina intervjuer om avsaknaden av öppna auditions.
Kungliga Operan är som synes inte ensam om detta, men andra svenska operahus är inte nationalscener. Kungliga Operan bekostas till största delen med statlig skatt och då bör man också ge alla svenska operastuderande samma möjligheter, samt oss i publiken förmånen att lyssna på de allra bästa unga sångarna. Jämför detta med the Met som inte uppbär en cent i federal finansiering, men ändå sedan 1954 årligen ger alla unga operasångare upp till 30 års ålder i USA, Kanada och Mexiko möjlighet att visa upp sig i the Laffont Competition, för att identifiera de mest lovande och kunna hjälpa dem i deras karriärer.
Många jag talat med framhåller Malmö Opera Academy som en mycket positiv utveckling, eftersom det är ett strålande sätt att överbrygga från tillvaron på en akademisk institution till livet som praktiserande operasångare. Nere på kontinenten och inte minst i Tyskland är en eller annan form av Young Artist Program mera regel än undantag på operahusen. Även i USA är det mycket vanligt. För att åter ta the Met som exempel har the Lindemann Young Artist Development Program funnits sedan 1980 och unga operasångare från hela världen är välkomna att söka. Detta är något jag hoppas att Kungliga Operan snart anammar.
Utomlands finns ett antal mentorprogram för unga operasångare på tröskeln till professionell karriär. Några av de mest kända är Barbara Hennigans Equilibrium och Plácido Domingos Operalia. Någon direkt svensk motsvarighet finns inte. Här finns det goda möjligheter för hugade mecenater att göra en viktig insats för svenskt kulturliv.
Return on investment
Så, lönar det sig då att utbilda sig till operasångare? Nej, i normalfallet lönar det sig inte ekonomiskt, men jag kan inte påminna mig att jag träffat en operasångare som ångrat sitt yrkesval. En av de sångare jag intervjuat för denna artikel har en civilingenjörsexamen som sannolikt skulle ha givit betydligt bättre ekonomiskt utfall än operakarriären, men tycker att det är som en drog att stå på scen och sjunga opera.
I likhet med så många andra konstnärliga yrken handlar det inte om pengar, eller åtminstone inte så mycket om pengar. Den som verkligen brinner för att sjunga opera kommer antagligen att utbilda sig och förhoppningsvis kunna försörja sig alldeles oavsett den förväntade relationen mellan kostnad för utbildning och ekonomiskt utfall. Gott så!
Anders Neld
Artikeln publicerades första gång i april 2023 i OV-Revyn, medlemstidning för OperaVännerna vid Kungliga Operan.
Anders Neld är född i Göteborg 1952 där han också växte upp. Han är utbildad civilekonom vid Handelshögskolan i Stockholm och har en MBA från Stanford i USA.
Efter arbete i byggbranschen med bland annat tre år i Vietnam och lika mycket i Peru jobbade Anders i ett par decennier som konsult i eget bolag med framför allt interimsuppdrag som ekonomi- och finansdirektör.
Anders intresse för opera väcktes redan i Göteborg när hans föräldrar tidigt tog med honom på Stora teatern, föregångaren till GöteborgsOperan. Efter flytt till Stockholm blev det tätare mellan operabesöken. Tillsammans med sin fru Margareta har Anders nu besökt operascener i 25 länder. Operaintresset delas också av dottern Antonia som satsar på en karriär som operasångerska.
Numera ägnar sig Anders mest åt resor, opera och friluftsliv.