Jean Kullin, en svensk Liszt, eller Fru Musicas styvbarn

Jean (eller Johan) Kullin är namnet på en pianist, som vågade sig på att leva som frilansande, kringresande musiker i Sverige. Man stöter på hans namn i publicerade översikter över musiklivet i Uppsala och Göteborg, och man förstår att en nämare presentation av honom kan kasta ljus över villkoren för en turnerande musiker i 1800-talets Sverige.

TEXT: Göran Tegnér

Man kan faktiskt säga att han var Sveriges svar på den första romantiker-generationen, tonsättare och pianovirtuoser födda omkring 1810 – Mendelssohn, Chopin, Schumann, Liszt är de i dag kändaste namnen, men störst genomslag i Sverige några decennier in på 1800-talet hade nog Sigmund Thalberg. Andra, i dag närmast glömda storheter i generationen, är Jacob Rosenhain,Theodor Döhler, Alexander Dreyschock och Adolf von Henselt, för att nämna några.

Familj och studier

Johan, egentligen Johannes, Kullin föddes den 13 juli 1821 i Brunnby socken på Kullahalvön i Skåne, där hans far, Jesper Kullin, var klockare i sockenkyrkan. Jesper Kullin var bondson, men studerade i Lund och avancerade – han måste ha varit en välutbildad klockare. Han steg först från klockare till komminister och 1830 blev han av Kongl. Mai:t utnämnd och förordnad att “vara Kyrkoherde uti Brunnby Pastorat af Lunds Stift” (Post & Inrikes Tidningar 1830-04-30). Han föddes som Jeppa Jönsson, men tog redan under studietiden i Lund namn efter bygden. Prästen Severin Cavallin, som vid mitten av 1800-talet gav ut Lunds Herdaminne, och i ett opublicerat manuskript gjort rättelser och tillägg, skriver där: “J.K. var en klen präst och söp. Hustrun var bondklädd. Döttrarna lärde franska och spela klaver” (Lunds stifts herdaminne III, 1856, s. 395 f; ser. 2, Biografier 8, Luggude kontrakt, 1961, s. 106 f). Tydligen utsträckte sig denna utbildning – som väl ägde rum i hemmet – också till sönerna. Fortsätt läsa ”Jean Kullin, en svensk Liszt, eller Fru Musicas styvbarn”

“Ringen”: Præfatio. Anùlus Nibelùngi

Jubeldoktor Lars Rydbeck Uppsala/Lund föreslår Anùlus Nibelùngi som rubrik för förordet Præfatio. Utmärkt så! Mitt urgamla lexikon tillägger svenska betydelserna fingerring, sigillring. Och vidare enligt lexikonet "Rätt att bära guldring hade i Rom endast ämbetsmän, senatorer och riddare." Vi lägger alltså primärt åtsidan föreställningen att det även kunde syfta på en omslutande brinnande figurativ ring.

För bloggens olika Ring-kapitel finns en gemensam återkommande disposition. 1) En bild av vikt 2) Text eller ljudfil av Ingemar Schmidt-Lagerholm, publicerad i det förgångna. 3) Ljudfiler till två versioner av varje enskilt verk. 4) Ytterligare belysning och fokusering. 5) Punkt.

Wagnerringens kronologi

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Mellan smidesscenen i början av Siegfriedoperan och slutet av Götterdämmerung ligger endast få dagar. Det sagda är innehållet i vad Carl Dahlhaus skriver – auktoritativ nestor bland Wagnerforskare. Sammalunda förmedlar den excellente konsertpianisten Stefan Mikisch i sina Bayreuthintroduktioner (även på CD, år 2003).

Vanligen betraktas Wagners Nibelungenring som en svävande myt utanför tid och rum. Just genom att vara utlyfta från en banal vardag får de mänskliga konflikterna allmängiltighet utanför konventioner och brottsbalk. Det är inte ofta som den innehållsliga kronologin alls dryftas ens i de mest vederhäftiga kommentarer. Och det finns ju inte som i teveserier skyltar med angiven epok.

Jag anser dock att frågan har intresse och jag vill framföra ett motförslag till denna tidsmässiga sammanslagning av Siegfriedoperan och Götterdämmerung. Fortsätt läsa ”“Ringen”: Præfatio. Anùlus Nibelùngi”

“Ringen”: Rhenguldet – rent och rakt

So verfluch ich die Liebe. (Så förbannar jag kärleken.)
Utkast till scenbild för Rhenguldets första scen i samband med att Nibelungens ring uruppfördes i sin helhet i Bayreuth 1876. Konstnär: Josef Hoffmann.

Wagner var inte minst genom brodern till sin registrerade fader totalbeläst vad gäller Aristoteles och de grekiska tragöderna. Följden vid dåtidens gammelgrekiska festspel var ju tre tragedier samt ett epilogartat mera lättsamt satyrspel, således utgörande en tetralogi om fyra separata enheter.

Denna ordning använde Wagner i sitt förstorade verk Nibelungens ring, så när som på att han satte satyrspelet först och kallade detta “Vorabend”. Och vi har “Rheingold” med en riktig satyrfigur, nämligen Loge, gemensamt eldens och lögnens apostel. Kanske Set Svanholms favoritroll. Var helst denne uppträdde i en hel Ring-cykel: Siegmund kunde han avvara, men han släppte aldrig Loge. “Bedenken will ich’s, wer weiß was ich tu’. (Skall tänka på saken, vem vet vad jag gör.)

Glänsande Rhen-guld

Ingemar Schmidt (-Lagerholm), Vestmanlands läns tidning, Västerås (VLT) 1968-04-24

STOCKHOLMSOPERANS NYUPPSÄTTNING av Rhenguldet (1968) är säkerligen den mest samstämmiga Wagnerinsceneringen på länge. Det är scenografin av Jan Brazda som så ypperligt fint bryggar över vad som nästan alltid har varit ett gap mellan den smidiga musiken och den sceniska stelheten. Fortsätt läsa ”“Ringen”: Rhenguldet – rent och rakt”

“Ringen”: Vi väljer Valkyrian

Vereint sind Liebe und Lenz! (Sammanflätade är kärlek och vår!) Ur Siegmunds Vårsång.

Astrid Haugland förfärdigade i början på 00-talet ett antal keramikkfiguriner med motiv från operans värld: “The Rake’s Progress” av Straviskij, Beethovens Fidelio. Wagners Ring blev härvidlag en torso. Men Nornorna finns ju att beskåda vid bloggens kapitel Götterdämmerung, och här är ett bakomslingrat par väl så intensivt som några Valkyrians wagnertvillingar framifrån.

Siegmunds Vårsång (Winterstürme wichen)

“Den danske Wagnertenoren Lauritz Melchior (1890-1973) sjöng med den allra största ära världens operascener runt: Lohengrin, Parsifal, Siegmund, Tristan – inte lika gärna och mera sällan Siegfried. Fortsätt läsa ”“Ringen”: Vi väljer Valkyrian”