So verfluch ich die Liebe. (Så förbannar jag kärleken.)
Utkast till scenbild för Rhenguldets första scen i samband med att Nibelungens ring uruppfördes i sin helhet i Bayreuth 1876. Konstnär: Josef Hoffmann.

Wagner var inte minst genom brodern till sin registrerade fader totalbeläst vad gäller Aristoteles och de grekiska tragöderna. Följden vid dåtidens gammelgrekiska festspel var ju tre tragedier samt ett epilogartat mera lättsamt satyrspel, således utgörande en tetralogi om fyra separata enheter.

Denna ordning använde Wagner i sitt förstorade verk Nibelungens ring, så när som på att han satte satyrspelet först och kallade detta “Vorabend”. Och vi har “Rheingold” med en riktig satyrfigur, nämligen Loge, gemensamt eldens och lögnens apostel. Kanske Set Svanholms favoritroll. Var helst denne uppträdde i en hel Ring-cykel: Siegmund kunde han avvara, men han släppte aldrig Loge. “Bedenken will ich’s, wer weiß was ich tu’. (Skall tänka på saken, vem vet vad jag gör.)

Glänsande Rhen-guld

Ingemar Schmidt (-Lagerholm), Vestmanlands läns tidning, Västerås (VLT) 1968-04-24

STOCKHOLMSOPERANS NYUPPSÄTTNING av Rhenguldet (1968) är säkerligen den mest samstämmiga Wagnerinsceneringen på länge. Det är scenografin av Jan Brazda som så ypperligt fint bryggar över vad som nästan alltid har varit ett gap mellan den smidiga musiken och den sceniska stelheten. Fortsätt läsa ”“Ringen”: Rhenguldet – rent och rakt”