Den amerikanska jazzkompositören och pianisten Carla Bley avled den 17 oktober 2023, 87 år gammal. Med anledning av det återger vivaoper.se en intervju som publicerades i programboken för Stockholm Jazz 2000 där hon var en av huvudartisterna.
Av Johan Scherwin
Att sätta etikett på söndagens andra programpunkt, Carla Bley, låter sig inte göras i en handvändning. Som ingen annan har hon tagit total kontroll över hela ”apparaten”. På ett visitkort skulle hon kunna trycka pianist, organist, bandledare, skivbolagsdirektör, producent, manager, förläggare, distributör, arrangör … och sist men inte minst kompositör.
För det är som kompositör Carla Bley har skrivit in sig med självlysande bläck i den moderna jazzhistorien. Hon började komponera under 60-talets första år – på uppmaning av sin dåvarande man, pianisten Paul Bley. Ryktet spred sig snabbt, och inom kort skrev hon regelbundet för såväl mindre grupper som storband. Till de som tidigt spelade hennes kompositioner hör George Russell, Jimmy Giuffre och Art Farmer.
I skarven mellan 60- och 70-talen tog hon ett avgörande steg när hon komponerade och på eget bevåg spelade in operan ”Escalator over the hill”.
Sin egen stil ringar hon lakoniskt in med ett enda ord:
– Uneducated. Oskolad. Jag har aldrig studerat musik och aldrig lärt mig några regler. Kanske förklarar det något av min originalitet. Jag har helt enkelt inte gjort på rätt sätt. Men det där håller på att ändra sig. I dag skriver jag inte alls på samma sätt som för trettio år sedan. Jag vet för mycket.
I mer uttömmande beskrivningar av Carla Bleys egensinniga musik återfinns ord som swing, bebop, rock, vals, fusion, marschmusik, tango … och namn som Kurt Weill och Nino Rota.
Till Stockholm Jazz 2000 kommer hon med en av de grupper hon regelbundet arbetar med: 4 x 4. Den är liktydig med trumpetaren Lew Soloff, trombonisten Gary Valente, altsaxofonisten Wolfgang Puschnig, tenoraxofonisten Andy Shepherd, basisten Steve Swallow, trumslagaren Dennis Mackrel, organisten Will Boulware och Carla Bley själv på piano.
– 4 x 4 präglas av samma anda och personlighet som mitt storband. Det är ju samma solister och samma rytmsektion. Det är bara det att soundet är något mindre. Och så är det mycket lättare att turnera med 4 x 4.
En annan sak som utmärker Carla Bley är att hon i princip vet vad hon ska spela – långt före en turné eller konsert. Publiken på Konserthuset kommer bland annat att få höra ”Chicken”, ”La Paloma”, ”Baseball”, ”Battleship”, ”Sidewinders” och den gamla slagdängan ”Old McDonald had a farm”.
– Valet av och ordningen på låtarna är oerhört viktigt! Ett sånt beslut tar jag aldrig på scen. Jag tänker alltid igenom det månader i förväg och försöker verkligen länka samman allt till en helhet.
Utrymmet för solisterna är också begränsat, medger Carla Bley något motvilligt.
– Jag önskar att jag kunde säga att de har fritt spelrum men svaret är nej. Jag sätter gränser, för jag ser solot som en del av kompositionen. Jag arbetar ju mycket med bakgrunder och arrangemang, och skulle någon helt plötsligt vilja spela tio chorus i stället för tre rubbas balansen mellan delarna. Men visst, vill någon spela längre så kan jag ändra i arret och testa idén. Sen har vi ju några låtar på repertoaren där det är fritt fram solisterna att spela hur länge som helst.
Att Carla Bley inte satsat på en karriär som organist eller pianist beror på att hon är ”musikaliskt långsam”.
– Jag gillar verkligen inte att spela eftersom jag spelar som jag gör. Jag kan ju aldrig bestämma vilken ton jag ska slå an härnäst och resulterar i många och stora misstag … Det är verkligen tortyr, speciellt om jag spelar duo med Steve. Vid skrivbordet däremot har jag all tid i världen. Då kan jag sitta med pennan i hand och tänka så länge jag behöver för att det ska bli perfekt.
När hon komponerar gör hon det med speciella musiker i åtanke. Hon säger att det bästa materialet kommer till i ett svep – ”one piece, one feeling, one take”, att arrangemanget växer fram parallellt med kompositionen.
– Sen går varje stycke att orkestrera eller orkestrera om för vilken sättning som helst – även om de oftast låter bäst i den sättning de ursprungligen skrevs för.
Carla Bleys tidigaste influenser är den musik hon hörde i kyrkan där hennes far var organist. Jobb i en skivaffär följdes av ett arbete som cigarrettflicka på den legendariska jazzklubben Birdland i New York. Där kunde hon lyssna till Ornette Coleman, Don Cherry, Thelonious Monk, John Coltrane …
Nästa stora musikaliska upptäckt var:
– The Beatles. De fick mig att inse att man kan hämta idéer från den vita, europeiska traditionen likväl som från den svarta. “Sergeant Pepper´s” däckade mig totalt.
I dag är det livet utomhus som ger henne den största inspirationen.
– Fåglar. Och andra naturljud. Har jag inga idéer går jag ut. Ljudet från en avlägsen bildörr som slår igen eller en groda som kväker kan ge mig impulsen jag saknat. Faktum är att låten ”Chicken” skrevs av två kycklingar. Jag lyssnade på dem varje morgon och noterade bara deras kacklande.
Under turnéer skriver hon ingenting. Resorna och konserterna tar all kraft. Sammanlagt är hon borta ungefär tre månader om året. Hennes roll i de olika konstellationerna är ”hundra procent olika”.
– I duon med Steve spelar jag hälften av alla solon och sköter halva snacket. I de större grupperna tar jag mindre utrymme. När vi turnerade med ”Escalator over the hill” häromåret dirigerade jag bara. Ju större band desto roligare har jag. Då slipper jag ansvaret.
Ansvar ryggar hon inte för i andra sammanhang. Hennes imaginära visitkort vittnar om ett musikaliskt och affärsmässigt oberoende. I gengäld kräver det att hon ägnar en del av sin tid åt affärer.
– Jag är både affärskvinna och konstnär och det är inte alltid som den ena säger ja till den andra. Ibland måste jag ställa mig frågan: Är detta verkligen vettigt?
Carla Bleys imperium är en utlöpare av organisationen Jazz Composer´s Guild och storbandet Jazz Composer´s Orchestra och skivbolaget JCOR som hon var med att starta på 60-talet tillsammans med bland andra Archie Shepp, Charlie Haden och Don Cherry.
Som den svenskättling Carla Bley är ser hon fram mot sitt Sverigebesök. Hennes föräldrar härstammade bägge från Småland och hon växte upp i en svenskkoloni i Kalifornien. Av de svenska traditionerna lever åtminstone några vidare i det Bleyska hemmet i Woodstock utanför New York:
– Vi öppnar julklapparna på julafton i stället för på juldagen. Och så älskar jag sill.
Johan Scherwin (2000)
Skivtips:
- Carla Bley: Big Band Theory (Watt)
- The Carla Bley Big Band: Goes to church (Watt)
- Bley/Sheppard/Swallow: Songs with legs (Watt)
- Carla Bley/ Steve Swallow: Are we there yet? (Watt)