Hur såg Frédéric Chopin ut egentligen?

Också dagens lyssnare vill gärna veta hur tonsättarna såg ut, vilket blir svårare ju längre tillbaka i tiden man går: så hur såg Frédéric Chopin egentligen ut? Men först en presentation av några av hans samtida kolleger och rivaler.

AV GÖRAN TEGNÉR

I den kvartett av tonsättare, födda omkring 1810, Mendelssohn, Chopin, Schumann och Liszt, som innebar en musikalisk revolution, så är kanske Chopin “populärast” i dag. Det är svårt att säga hur det var i deras samtid; klart är att det fanns samtida som är helt eller nästan bortglömda i dag.

Låt oss se några ur samma generation, på en bild, publicerad i Gazette Musical i Paris 1842, ett antal av de främsta pianisterna i Europa, alltså kolleger och rivaler till Chopin.

1. En handfull framgångsrika pianister verksamma vid början av 1840-talet: Jakob Rosenhain, Edouard Wolff, Theodor Döhler, Frédéric Chopin, Adolf von Henselt, Franz Liszt och Sigismund Thalberg, alla födda 1810 och några år framåt. Gravyr av Nicholas Maurin. Gazette Musicale 1842.

Vi kan nog utgå från att de här har sina “professionella” utseenden, som de ville att deras publik skulle känna igen. De flesta känner nog igen Chopin, och Franz Liszt, med det långa hår han behöll till sin död. De övriga är vi inte vana att se, men sannolikt ser vi dem som de ville ses som professionella artister, med karakteristiska frisyrer eller skägg. Låt mig presentera dem med några ord.

Jakob Rosenhain (1813–1894) var tysk, av judisk börd, vän med Felix Mendelssohn, och komponerade i många genrer. Edouard Wolff (1816–1880) var född i Polen, och sedan han 1835 flyttat till Paris blev han vän till Chopin; har komponerat över 300 pianostycken. Theodor Döhler (1814–1856) var tysk, född i Italien, studerade bl.a. för Carl Czerny och konserterade framgångsrikt 1834–1845. Tysken Adolf von Henselt (1814–1856) studerade bl.a. för Hummel. Han var känd för sitt legatospel, och spelade på sina konserter, förutom egna verk, både Weber och Chopin. Österrikaren Sigismund Thalberg (1812–1871) var framförallt känd för sina fantasier över operateman ur belcanto-repertoaren. Innan man fick upp öronen för Chopin i Sverige var det Thalberg som spelades.

Givetvis är inte ämnet “Chopins samtida” uttömt med detta. Vi kan nämna till exempel Ferdinand Hiller (1811–1885), tysk pianist och tonsättare, med verk i de flesta genrer, bl.a. tre pianokonserter. Han hade studerat för Hummel. Och även ungraren Stephen Heller (1814– 1888), som från 1830-talet levde i Paris; han hörde till Chopins vänkrets.

En annan samtida är den egensinnige fransmannen Charles-Valentin Alkan (1813–1888), som visserligen drog sig tillbaka från offentligheten vid tjugo års ålder för att undervisa och komponera, men ändå betraktas som en framstående fransk representant för den romantiska pianoskolan.

När pianister/tonsättare som dessa konserterade, var det framförallt med egna verk, i konserter som man delade med andra musiker, eftersom man länge föreställde sig att publiken skulle bli uttråkad om man bara hörde till exempel en pianist; konserterna utgjorde ofta  en blandning av instrumentalt och vokalt. Första hälften av 1800-talet är virtuosernas tidevarv. Men som man kan se är det många som tiden sållat bort.                      

I artisternas egen och också förläggarnas marknadsföring var bilder av dem viktiga. Söker man på nätet på Chopin-porträtt hittar man en oerhörd mängd, ofta med mycket avlägsen likhet med Chopin. Bildbanken Getty Images anger att de har 4.817 bilder av Chopin, och man kan inse att alla inte kan ha tillkommit under Chopins livstid.

Också dagens lyssnare vill gärna veta hur tonsättarna såg ut, vilket blir svårare ju längre tillbaka i tiden man går: så hur såg Frédéric Chopin egentligen ut? Låt oss ta det kronologiskt, till en början.

2–3. Två teckningar av Chopin av Eliza Radziwill, utförda i november 1829, då Chopin besökte Antonin, nära Poznan, familjen Radziwills gods. Dateringen till 1826 på den vänstra anses tillkommen i efterhand. Tillsammans med en i kriget försvunnen målning från samma tid är detta de äldsta porträtten av Chopin. Vi ser en ung, välklädd man med rakt hår.

Teckningarna ovan, utförda i november av Eliza Radziwill i hennes album. I ett brev skriver Chopin att teckningarna stod på flygeln i i huvudbyggnaden på Antonin, det radziwillska godset.

Teckningarna visar Chopin under det vi kan kalla hans “första period”, som vi kan säga löper till början av 1830-talet; han har redan fått några verk publicerade, andra var färdiga men väntade på att framföras och slutligen publiceras och åter andra var under arbete. Det är under den här tiden som ett antal verk för piano och orkester kommer till, inte bara de båda pianokonserterna i e-moll och f-moll (efter besöket på Antonin hade han att ta itu med finalen till f-moll-konserten), utan ytterligare ett antal verk, bl.a. det som utgjorde hans genombrottsverk, variationerna över “Là ci darem la mano” ur Mozarts Don Giovanni. Detta hans opus 2 hälsades 1831 med stor entusiasm av den jämnårige Robert Schumann: “Hut ab, Ihr Herren, ein Genie”. Från tiden finns också några hos Chopin sällsynta prov på kammarmusik. 

1830 ger sig Chopin av på en resa som ska föra honom till Österrike och Italien. Men utvecklingen i Polen, med uppror mot Ryssland och sedan krig, gjorde att resan blev upptakten till Chopins livslånga exil. Minst 10.000 polacker lämnade Polen, många av dem tog sig till Paris, som kom att bli också Chopins huvudsakliga hemvist under resten av hans liv.

4 – 5. T.v. Chopin, kopparstick efter en målning av Pierre-Roch Vigneron, 1833, t.h. akvarell av Maria Wodzinska, utfört i Marienbad 1836.

Man kan kanske säga att Chopins “andra period” varade från början av 1830-talet 1830 till ungefär 1847, då hans krafter tog slut. 

Vi har sett att Chopin i slutet av tonåren hade absolut rakt hår. Vignerons porträtt från 1833 verkar vara resultatet av att man lockat detta rätt korta hår med locktång. På båda porträtten anar man ganska tunna polisonger (Chopin klagar i brev på att den ena inte ville sig riktigt). Maria Wodzinska var en barndomsvän till Chopin. Hon var under en tid förlovad med honom, men hennes föräldrar tyckte inte inte att han var något övertygande parti, därtill sjuklig. Hennes brev samlade han i ett omslag, med påskriften “Moja bieda”, min sorg. Men hennes porträtt anses vara bland de mest välliknande. Och här har Chopin nu funnit sitt färdiga “artistutseende”.

Den första riktigt seriösa Chopinbiografin är den som publicerades 1888, av Frederick Niecks, en tysk musiker och musikforskare, som levde större delen av sitt liv i Skottland. Den är tryckt i två volymer på tillsammans närmare 700 sidor. I förordet nämner han sina källor, som förutom skriftliga källor i form av dags- och veckotidningar, småskrifter och böcker, t.ex. utgivna brevsamlingar (han har inte mycket till övers för de tidigare utgivna biografierna) också utgörs av samtal och brevdiskussioner med en mängd av Chopins elever, vänner och bekanta, alltså ursprungliga källor.

Niecks uppehåller sig en del vid hur Chopin sågs, som en person med ömtålig hälsa, som i ungdomen snarare än att ta långa promenader föredrog att ligga och drömma under vackra träd. Chopins syster Emilia dog i lungtuberkulos vid 14 års ålder, och hans mor och systrar uppmanade honom att vara väl påklädd i kallt och fuktigt väder. Niecks sammanfattar att Chopin i sin ungdom väl var ömtålig, men aldrig varit allvarligt sjuk. Stephen Heller träffade honom i Warszawa 1830, och beskrev honom som tunn och med insjunkna kinder. 

Han var, fortfarande enligt Niecks, slank, av medellängd (ca 170 cm anges på andra håll), välformade händer, mycket små fötter, blek, genomskinlig hy, långt, silkesmjukt hår, av “light chestnut colour”,  bruna ögon, intelligenta, snarare än drömmande. Han hade en “finelycurved aquiline nose” och han hade “a sweet, subtle smile”, och hans gester var graciösa. Hans frisyr måste ha krävt regelbunden hjälp av någon med locktången, och han var mycket noga med sin klädsel, och enligt Niecks en sådan kännare av damkläder att han med en blick kunde avgöra om en toilett hade tillverkats av en förstklassig eller sämre skräddare.                      

Men från hans sagesmän var uppgifterna inte samstämmiga: en beskriver hans ögon som blå, en annan som mörkbruna och en tredje som “coleur de bière”, ölfärgade. Likadant med håret: någon säger att håret var blont, en annan att det var mörkblont, en att det var mörkbrunt och ytterligare någon beskriver det som cendréfärgat. Hans polske vän, målaren Teofil Kwiatkowski, målade ett porträtt av Chopin omkring 1844 som enligt Niecks av många ansågs som det trognaste, tillsammans med en porträttmedalj av Jean-François-Antoine Bovy, från 1837. Kwiatkowski har avbildat Chopin, som när porträttet målades var ungefär 34 år, med ganska ljust hår. Bovys medalj har tjänat som förebild för många senare porträtt. 

6 – 7. T.v. porträtt av Teofil Kwiatkowsky, runt 1844, t.h. medalj av J-F-A. Bovy, 1837.

Chopin hade nio olika adresser under sitt liv i Paris från 1831 till 1849, vanligtvis med två rum, utsökt möblerade. Han hade en aristokratisk framtoning. Han hade nog mestadels en egen betjänt, och en egen vagn – om han också hade egna hästar vet jag inte. Kök fanns sannolikt inte utan han har ätit på restaurang. 5 – 6 timmar per dag undervisade han, framför allt damer ur de absolut högsta kretsarna – många återfinner man bland dem han dedicerat verk till. Han hade två svenska elever, sångerskan Henriette Nissen-Saloman 1839 – 1843 och pianisten Fanny Stål på 1840-talet. I rummet där han undervisade hade han två instrument, en flygel och ett upprättstående piano. Betalningen för lektionen skulle diskret lämnas på spiselkransen. Den andra inkomstkällan var vad han fick in på sina kompositioner; hans musik gavs ut av förläggare i flera länder, och han var en hård förhandlare.

Kvällarna tillbringades ofta i salonger, där aristokratin tog emot vänner och bekanta, och där det hände att han improviserade eller spelade egna kompositioner. Vanligtvis var det damer som höll dessa salonger, och de olika salongerna hade bestämda dagar. Med det liv Chopin levde: många elever, sena kvällar i salongerna och sjuklighet, blev hans musikaliska produktion inte särskilt stor, och både Schumann och Mendelssohn uttryckte sin besvikelse över att det inte blev mer.

En för Chopin omvälvande händelse var mötet 1837 med författarinnan Aurore Dudevant, framför allt känd under sin författarpseudonym George Sand. Det är svårt att tänka sig en person mer olik Chopin än George Sand, hon var intensiv, svarthårig, med mörka ögon, ofta klädd i manskläder och rökte cigarr. Från 1838 kom de att på olika sätt leva nära varandra, och detta varade till en brytning som ägde rum 1847. 

Det blev en ny rutin. Vintrarna tillbringades i Paris, och somrarna på George Sands lantgods Nohant i Berry, där Chopin hade mer tid att komponera. Dit kom också gäster, som stannade längre tid. Till Chopins vänkrets hörde också många ur den polska kolonin, som George Sand inte var så förtjust i. I början av parets relation kommer ett av de mest kända porträtten till, som vännen Eugène Delacroix målade 1838. Det var tänkt som ett dubbelporträtt – Chopin sitter vid ett upprättstående piano (som han såg till att pianofirman Pleyel fraktade till Delacroix ateljé), medan George Sand sitter till vänster, med ett sömnadsarbete. Målningen blev aldrig full bordad, utan fanns kvar i Delacroixs ateljé till hans död 1863.

8– 9. Eugène Delacroix, t.v. blyertsskiss till dubbelporträtt av George Sand och Chopin, t.h. Chopin-delen av tavlan, som nu finns på Louvren. 1838.

Vid något senare tillfälle har den ofullbordade tavlan delats i två. George Sand har hamnat på det danska museet Ordrupgaard utanför Köpenhamn. Delacroix hade hunnit längre på Chopinporträttet, nu på Louvren, som genom att det inte är fullbordat får en “modern” prägel, vilket gör det till det mest dramatiska av porträtten av Chopin. 

Chopin och George Sand verkar inte ha sammanbott i Paris, utan hade våningar nära varandra. Från 1842 hade de lägenheter vid den fortfarande existerande Square d’Orléans, och hade gemensamt hushåll med Madama Marliani, den spanske ambassadörens fru. Dessa välbevarade hus i klassisk stil, ritade 1829 av engelsmannen Edward Cresy, blev 1977 förklarade Monument Historique, dvs. byggnadsminnesförklarade. Här bodde, förutom George Sand och Chopin (oklart om alla bodde samtidigt) dansösen Marie Taglioni (född i Stockholm), Alexandre Dumas, skulptören Jean-Pierre Dantan (som gjorde en liten porträttbyst av Chopin 1841), pianisterna Antoine Marmontel och Charles-Valentin Alkan.

10 – 11. T.v. porträtt av Chopin av Ary Scheffer, 1847. Dordrechts Museum, Dordrecht. T.h. Teckning av George Sand, Nohant, 1841. Försvunnen under andra världskriget.

Målaren Ary Scheffer var född i Dordrecht i Holland, men tillbringade från barndomen sitt liv i Frankrike som uppskattad målare i den romantiska rörelsen. Han hörde till Chopins vänkrets. En större version av porträttet ovan blev aldrig fullbordad, och har dessutom skadats, men porträttet vi ser här har varit förebild för många senare Chopinporträtt.

Den lilla teckningen av George Sand (den mätte bara 7,7 x 9,5 cm) föredrog Chopin framför många andra porträtt. Chopin är klädd i en bekväm, vid overshirt. Han ber från Nohant, sommaren 1841, sin vän och tålige sekreterare, polacken Julian Fontana, att i PalaisRoyal köpa en “blouse de chasse fermée par devant, forme de chemise”. 

Men det är inte bara de mer eller mindre officiella porträtten som säger oss något om Chopin utan också karikatyrer som finns bevarade från sommarlivet på Nohant. När Chopin blev en del av George Sands familj bestod den, förutom Sand själv, av hennes två barn i äktenskapet med Casimir Dudevant, som hon skilts från 1835. Sonen Maurice var 15 och dottern Solange 9 när Chopin och Sand började leva nära varandra. 

Maurice var en begåvad tecknare, och blev som vuxen illustratör och dessutom entomolog. Han har gjort ett antal karikatyrer av Chopin och andra på Nohant, med stort informationsvärde.

12. 1760704 Chopin undervisar sångerskan Pauline Viardot-Garcia, teckning av Maurice Sand, Nohant, juni 1844 Credit: © Tallandier / Bridgeman Images

I karikatyren ovan säger Chopin till kvinnan vid pianot: “Det där är som Liszt spelar, och det duger inte när man ska ackompanjera rösten.” Av det kan man, tycker jag, sluta sig till att Pauline Viardot-Garcia, som gästade Nohant den sommaren, ville förfina sitt pianospel för att kunna ackompanjera sig själv på konserter. Vi vet att Jenny Lind sjöng svenska folkvisor till eget ackompanjemang, vilket sannolikt var vad hon gjorde när hon i maj träffade Chopin i London och sjöng polskor för honom.

En av Chopins två svenska elever var sångerskan Henriette Nissen-Saloman, som var Chopins elev 1839–1843, när hon också studerade för den berömde sångpedagogen Manuel Garcia, Pauline Viardot-Garcias far. Sannolikt var det också med tanke på att hon skulle kunna ackompanjera sig själv.

13. 1760655 Chopin promenerar på Nohant (r). Teckning av Maurice Sand, Nohant, juni 1844.
Credit: © Tallandier / Bridgeman Images
14 – 15. Sommarliv på Nohant. T.v. teckningar av Maurice Sand, Chopin, Delacroix och en rökande George Sand, t.h. teckning av Pauline Viardot-Garcia: Chopin och Maurice Sand.

Chopin var en sammansatt person, det framgår klart av Frederick Niecks biografi, inte alltid sympatisk. Det som inte framgår av porträtten är hans humor. Han älskade att imitera personer. Det framgår inte inte riktigt hur, men sannolikt med röst och mimik. Han trivdes bäst i mindre sällskap, både när det gällde sällskapsliv och att framträda som pianist. Under sitt liv höll han inte många konserter.

Vem som gjort nedanstående karikatyr är ännu obekant, kanske Pauline Viardot-Garcia, som tydligen var en driven tecknare. Chopin balanserar våghalsigt på en stol; vad som sägs i pratbubblan går tyvärr inte att läsa, men vi kan se att tecknaren lagt stor omsorg vid tecknandet av Chopins huvud.

16. Karikatyr av Chopin. På glaset står bl.a. St. Louis och 25 Avril 1837. Sammanhanget och upphovsmannen är okända, men karikatyren har tecknats efter detta datum, kanske med Bovys porträttmedalj som förebild..

1847 inträffade en brytning med George Sand, och Chopins hälsa hade då redan försämrat, han hade slutat komponera. Två år senare, dödsåret 1849, tas den enda pålitliga fotografiska avbildningen av Chopin, en daguerreotypi av Louis-Auguste Bisson, tagen hos Chopins förläggare, Maurice Schlesinger, som han ofta besökte. Chopin ser sjuk och trött ut.

17. Kolorerad daguerreotypi av Chopin av Louis-Auguste Bisson, 1849.

Från 1840-talet finns ett antal porträtt av Chopin, som jag inte tar upp närmare, t.ex. av Rudolf Lehmann, som 1839 gjort ett oerhört fint porträtt av Franz Liszt, och Hugo Winterhalter, båda mycket renommerade porträttmålare. Chopin tyckte inte att Lehmanns porträtt var lyckat. 

Man kunde ju tänka sig att sista ordet när det gäller porträtt av Chopin är sagt i och med den kända daguerreotypin från 1849, som jag här tillåtit mig att återge i en försiktigt och övertygande kolorerad version. Men med modern teknik, artificiell intelligens, har man nu börjat göra nya versioner av hur för länge sedan avbildade personer såg. I Chopins fall är förutsättningarna goda, eftersom skulptören Clésinger, George Sands svärson, tog hans dödsmask kort efter att döden inträtt. Den iranske konstnären Hamid Karimi har baserat sitt nästan skrämmande realistiska porträtt på dödsmasken och målade porträtt. Nog sitter Chopin framför oss!

18. Porträtt av Frédéric Chopin med hjälp av AI och 3D-programmet Maya. © Hadi Karimi 2021.
Bilden är publicerad med tillstånd från Hadi Kamiri. https://hadikarimi.com/

Det man slås av när det gäller alla Chopinporträtt är det stora allvar som präglar hans ansikte. Men det är å andra sidan så att det är utomordentligt ovanligt att avporträtterade personer ler, och detta gäller alla tider.

En detalj som saknas på alla porträtt är något som vi ser i några av karikatyrerna som visas här, nämligen pannlocken i Chopins omsorgsfullt friserade hår, som har en tendens att falla fram, vilket den givetvis inte tilläts göra på porträtten.

Men i den sista bilden, en karikatyr av vännen Eugène Delacroix från 1840, ser vi både den ostyriga pannlocken, en livlig blick och ett maliciöst leende som spelar på läpparna. Även om näsan här är enorm, har han nog fångat den verklige Chopin!

19. Karikatyr av Frédéric Chopin av Eugène Delacroix, 1840.

Göran Tegnér