“Moses, det är jag det” – en minnesstund i tolv toner

Medan han låg i sängen på palliativ avdelning på Långbro Park i december 2019 och visste att döden obarmhärtigt närmade sig, började min man Ingemar Lagerholm att planera en helt speciell minnesstund för sig själv.

Av Astrid Haugland

Ingemar ville samla människor som var och en hade betytt mycket för honom under kortare eller längre tid, någon gång i livet. Alla utvalda var personer som delade hans intresse för musik. Temat vi skulle samlas kring var Arnold Schönbergs opera ”MOSES och ARON”.

Det var med en känsla av högtid och vördnad jag tog emot en handskriven lista med namn på inbjudna gäster och uppdraget att genomföra minnesstunden. Den skulle äga rum i vårt hem ”Villa Vodano”. Datum blev bestämt till söndagen den 9 februari 2020. Det var då klart att Ingemar inte själv skulle kunna närvara.

Strax före klockan 15 den aktuella söndagen samlades femton personer på Vrånvägen 1A. Fortsätt läsa ”“Moses, det är jag det” – en minnesstund i tolv toner”

“Moses och Aron” – en svår nöt att knäcka?

Den starka ställning Schönberg-eleven Alban Berg har som musikdramatiker genom sitt verk Wozzeck, gör det lätt att dra slutsatsen att Arnold Schönberg själv inte var särdeles intresserad av musikdramatik, att han överlät den saken åt Berg.

Ingemar Schmidt-(Lagerholm) presenterar Arnold Schönbergs opera “Moses och Aron” under en sammankomst på Diskofilklubben i Lund, 1959inkl. kort handlingssammandrag med analys.

Detta vore emellertid grovt felaktigt ty vi har åtskilliga musikdramatiska verk från Schönbergs hand även om inte alla så lätt kan karakteriseras som operor.

Men vi måste veta att det förutom dagens “Moses och Aron” existerar tre enaktare: monodramat “Erwartung” från 1909, den som musikdrama rubricerade “Die glückliche Hand” från 1913 samt den komiska operan “Von heute auf morgen” från 1929.

“Moses und Aron” har dock inget gemensamt med dessa verk. Fortsätt läsa ”“Moses och Aron” – en svår nöt att knäcka?”

”Moses och Aron” – imponerande men osensuell

Schönbergs opera “Moses och Aron” hade svensk premiär på Kungliga Operan i Stockholm 26 oktober 1973 som ett gästspel av Deutsche Oper am Rhein. Leif Aare recenserar i Dagens Nyheter den 28 oktober och jämför med Götz Friedrichs uppsättning i Wien samma år.

Operans programhäfte till “Moses och Aron”1973 med Ingemar Lagerholms anteckning på omslaget.

Tidigare publicerat i ”Dagens Nyheter” den 28 oktober 1973.

TEXT: Leif Aare

Arnold Schönbergs ofullbordade kolossalopera “Moses och Aron” handlar ytligt sett om judarnas uttåg ur Egypten och deras väg mot det förlovade landet. Men viktiga­re är det inre dramat, som beskri­ver motsättningen mellan två gudsbegrepp: Gud som en otänkbar tanke, som omöjlig att beskri­va och föreställa sig, Gud som ren abstraktion mot Gud som bild och föreställning, som sensuell makt. Fortsätt läsa ””Moses och Aron” – imponerande men osensuell”

Schönbergs opera “Moses och Aron” en omskakande upplevelse

Götz Friedrichs uppsättning på Wienoperan av Schönbergs opera “Moses och Aron” var en av de mest överväldigande och omskakande upplevelser någon scen kan bjuda, skrev LEIF AARE i sin rapport från festveckorna i Wien 1973.

Tidigare publicerat i ”Dagens Nyheter” den 28 maj 1973.

TEXT: Leif Aare

Arnold Schönberg, tolvtonsexpressionismens mästare, är fortfa­rande inte erkänd i hemstaden Wien, och hans utsikter hos den konservativa publiken kunde inte gärna förbättras av att hans verk iscensattes av en känd vänsterintellektuell. Trodde jag. Men jag trodde fel. Fortsätt läsa ”Schönbergs opera “Moses och Aron” en omskakande upplevelse”

Metoorörelsen och dess dirigenter

“Oönskad intimitet” har blivit ett nypåfunnet slagord. Innan vi går vidare till att kommentera bilden med fem dirigenter anno 1929, låt oss gå tillbaka drygt tvåtusen år.

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Den så kallade grekiska demokratin för åtskilligt mer än 2000 år sedan. Som gällde för manliga elitmedborgare i Aten. Pedofili (gossekärlek) var det normala och utövades såväl fysiskt som intellektuellt. De äkta fruarna fick inte gå med till teatern utan skulle hålla sig hemma i den särskilda kvinnosalen (gynaiceion). Men på teatern fanns det helt polygamt många hetärer (prostituerade) med sexuell och/eller intellektuell kompetens.

Ovanstående är ett berömt foto från 1929. Tio år före andra världskrigets utbrott. Dåtidens livligt kulturella Berlin. Från vänster Bruno Walter (1876 – 1962), Arturo Toscanini (1867 – 1957), Erich Kleiber (1890 – 1956) , Otto Klemperer (1885 – 1973) och Wilhelm Furtwängler (1886 – 1954).
Går det att karakterisera dem individuellt? Ett tunt försök:
Furtwängler: alltid finns det något på djupet, förvisso en puka
Toscanini: ömt tolererad prestationsfanatiker
Walter: resultatinriktad vänlighet
Kleiber: energisk noggrannhet
Klemperer: obevekligt rak i ryggen.
Alla har de bemärkbart dirigerat Wagneroperor, exempelvis:

Fortsätt läsa ”Metoorörelsen och dess dirigenter”

Schönberg blev Schoenberg – men Arnold förblev

Han kunde på fri hand rita en perfekt cirkel på svart tavla. Det behövdes för undervisningen i harmonilära (Schoenbergs Harmonielehre är på drygt 500 sidor), ty det gällde att behärska alla regler utifrån den konventionella kvintcirkeln innan man borde tillåta sig själv att trotsa dem.

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Svärsonen och kvartettprimarien Rudolf Kolisch visste hemligeter om hur Schoenberg själv arbetade med kompositionen av sin tredje och sin fjärde (amerikanska) stråkkvartett. Det var enligt Kolisch minsann slump och spel med kulramar och räknestickor. Men det skulle man inte skvallra om.

Men innan vi börjar räkna upp Schönberg/Schoenberg:s egna musikdramatiska verk vill jag så långt minnet förmår återberätta något som rör den ofullbordade operan Lulu av Alban Berg. Och jag vill inte be om ursäkt för att jag framhåller Arnold Schönbergs judiska bakgrund. Fortsätt läsa ”Schönberg blev Schoenberg – men Arnold förblev”