“Moses och Aron” – en svår nöt att knäcka?

Den starka ställning Schönberg-eleven Alban Berg har som musikdramatiker genom sitt verk Wozzeck, gör det lätt att dra slutsatsen att Arnold Schönberg själv inte var särdeles intresserad av musikdramatik, att han överlät den saken åt Berg.

Ingemar Schmidt-(Lagerholm) presenterar Arnold Schönbergs opera “Moses och Aron” under en sammankomst på Diskofilklubben i Lund, 1959inkl. kort handlingssammandrag med analys.

Detta vore emellertid grovt felaktigt ty vi har åtskilliga musikdramatiska verk från Schönbergs hand även om inte alla så lätt kan karakteriseras som operor.

Men vi måste veta att det förutom dagens “Moses och Aron” existerar tre enaktare: monodramat “Erwartung” från 1909, den som musikdrama rubricerade “Die glückliche Hand” från 1913 samt den komiska operan “Von heute auf morgen” från 1929.

“Moses und Aron” har dock inget gemensamt med dessa verk. Fortsätt läsa ““Moses och Aron” – en svår nöt att knäcka?”

Schönberg blev Schoenberg – men Arnold förblev

Han kunde på fri hand rita en perfekt cirkel på svart tavla. Det behövdes för undervisningen i harmonilära (Schoenbergs Harmonielehre är på drygt 500 sidor), ty det gällde att behärska alla regler utifrån den konventionella kvintcirkeln innan man borde tillåta sig själv att trotsa dem.

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Svärsonen och kvartettprimarien Rudolf Kolisch visste hemligeter om hur Schoenberg själv arbetade med kompositionen av sin tredje och sin fjärde (amerikanska) stråkkvartett. Det var enligt Kolisch minsann slump och spel med kulramar och räknestickor. Men det skulle man inte skvallra om.

Men innan vi börjar räkna upp Schönberg/Schoenberg:s egna musikdramatiska verk vill jag så långt minnet förmår återberätta något som rör den ofullbordade operan Lulu av Alban Berg. Och jag vill inte be om ursäkt för att jag framhåller Arnold Schönbergs judiska bakgrund. Fortsätt läsa “Schönberg blev Schoenberg – men Arnold förblev”