Kategori: SKRIBENTER

Av Hugo Rosén

Viljan eller  jaget, som för filosofen Fichte varit den transcendentala förutsättningen för fenomenvärlden, drogs av Schelling och Schopenhauer in i denna värld såsom dess intimaste och mest centrala erfarenhet. Och denna dunkla, halvmedvetna, genom hela tillvaron böljande aktivitet var för dem ˮtinget i sigˮ, den objektiva verkligheten, som alltså var direkt åtkomlig för erfarenheten. Därmed hade de lämnat Kants kunskapsteori och återvänt till den religiösa mystikens, enligt vilken verklighetens väsen gör sig känt för oss såsom makt, vilken vill gripa oss helt. Därmed hade de också funnit nyckeln till den hela livet genomgående spänningen mellan självbevarelse och självhängivelse, mellan moral och religion.

Av Hugo Rosén

Den som vill känna Wagner som andlig makt bör gå direkt till hans levande konst; är någon okänslig för den kan han knappast förstå de långa utredningar, varmed Wagner omkring år 1850 försökte motivera den för sig själv och samtiden. Om dessa skrifter har han tio år senare yttrat sig med uppfriskande självironi; den stora motvilja han har mot att åter läsa igenom sina teoretiska skrifter är honom ett bevis för att de författats i ˮett abnormt tillståndˮ – abnormt därför, att ingenting kan vara för en konstnär mera främmande och pinsamt än att behandla det i hans konstnärliga intuition och produktion omedelbart vissa som ett teoretiskt problem.

Av Hugo Rosén

Inledningsord

Nästan alla musikverk för scenen handlar på ett eller annat sätt om kärleken mellan könen. Men i regel tas den som något givet. Den kan ge anledning till en massa tragiska konflikter, men själv är den inget problem. Och den tas inte alltid på allvar; ofta kan den få en lekfull behandling. Men för Richard Wagner är könskärleken eller sexualiteten det allvarligaste av alla personliga problem. Och dess problematik utreds inte i torra begrepp utan i ord och toner, som skälva av liv och lidelse. Därför bör man väl vad gäller Wagner, helst inte tala om ˮerotikˮ; det ordet leder tanken till vad man kallat ˮkärlekskonstˮ, och med det har Wagners konst ingenting gemensamt. Hans sångare på Wartburg äro inga trubadurer.

Av Hugo Rosén

1. Konstnärens önskedrömmar

Wagner biktar sig i sina verk. Huvudpersonen är därför alltid han själv, en gestalt som jag vill kalla ˮbekännarenˮ. Denne saknas aldrig, men i ett par av de tidigare verken uppfattar han sig själv uteslutande som konstnär, ja identifierar sig med sitt konstnärliga allvar och har därför ingenting att ångra. Det har inte ens ˮholländarenˮ; fastän han dunkelt antyder en hemlighetsfull och förfärlig skuld, får ingen klart för sig, vari denna egentligen består. Han är den hemlöse Wagner, som har blivit martyr för sin konst och nu bara längtar att från alla stormiga irrfärder komma i hamn hos en älskande kvinna, som är honom obetingat trogen.

Av Hugo Rosén

2. Ynglingens bikt

Den avlägges öppet och hänsynslöst av den medeltida sångaren Tannhäuser i det verk som bär hans namn och som är Wagners rättframmaste. Utan långsökt symbolik går han rakt på saken: det sexuella nödläget hos den unge man som av hjärtat dras åt ett håll, av sinnena åt ett annat.

Av Hugo Rosén

3. Sången om frihet från träldom under lagen

När Tannhäuser vill tillbaka till Venusberget, är det enligt Wagner icke av längtan efter glädje och lust utan av hat mot denna kalla, konventionella värld, som icke förstår hans hjärtas glöd. Det är detta hat, som gör Wagner till revolutionär d.v.s. inblandar honom i de politiska oroligheterna 1849-49.

Av Hugo Rosén

4. Kris

ˮHeil dem Tranke, Heil seinem Saft, Heil seines Zaubers hehrer Kraftˮ
(Välsignade brygd! Välsignade dryck! Välsignad vare dess magiska kraft!) (Tristan Akt II)
ˮVerflucht sei, furchtbarer Trankˮ (Förbannad vare du hemska dryck!) (Tristan Akt III)

ˮDryckenˮ, den s.k. kärleksdrycken, är sexualitetens symbol. Den prisas, emedan den frigör individen från världsligheten; den förbannas, emedan den, tömd ända till dräggen, gör honom omöjlig i denna världen d.v.s. i vanlig mening livsoduglig.