Wagners livsverk – en studie. II INNEHÅLLET (5 – IV)

Av Hugo Rosén

5. Rik höst. Del IV. (Sista delen.)

När hörde Wagner i sin själ första gången denna ton – tonen från himlen? Det är, strängt taget, omöjligt att säga, men vi ha dock en bestämd hållpunkt. Långfredagen 1857 vandrade Wagner ut till den gröna kullen vid Zürichersjön, där hans vän Otto Wesendonk, ordnat åt honom en fristad, som skulle ge honom ostörd arbetsro under hans återstående dagar. Han kände sig försonad med livet och fylld av vördnadsfull ömhet mot allt levande.

I dessa ögonblick föddes väl den lilla, underbara melodien. Men hur långt dess grundstämning går tillbaka, är svårt att säga. Barn ha stundom ett häpnadsväckande säkert sinne för religionens hemligheter, vilket givetvis hänger samman med deras av Jesus själv beprisade omedelbarhet. Det finns en och annan (t.ex. som Kierkegaard), som tidigt nog vet sitt liv tillhöra Gud, viger sitt liv till hans tjänst och ˮförsakar sig självˮ d.v.s. i princip avstår från alla pretentioner, alla trotsiga krav och anspråk. Detta sker i så fall under inflytande av puberteten, då individualitetens portar slås upp mot oändligheten, och behovet att ge ut sig själv vaknar. Men det kan ej heller ske, förrän den unge genom ˮtronˮ, d.v.s. den innerliga överlåtelsen åt Gud kommit ˮovanförˮ den obändiga längtan efter förening med det andra könet, som kan vara så plågsam: ˮDas Sehnen, das furchtbare Sehnenˮ, klagar Parsifal. ˮAuch dir bin ich zum Heil gesandt, bleibst du dem Sehnen abgewandt,ˮ (Trånaden, den fruktansvärda trånaden, klagar Parsifal. Också för din frälsning är jag sänd om du avstår från din trånad,) säger han till Kundry. Endast i fridens rena och stilla luft kan verklig godhet blomma.

Men under alla förhållanden innebär ˮövergångsåldernˮ att barnet känner sin självklara, naturliga egoism skakas i sina grundvalar och att detta framkallar fruktan. Det var det som Siegfried inte kunde lära sig − förrän han stod inför den sovande Brünnhilde: ˮIm Schlafe liegt eine Frau; die hat ihn das Fürchten gelerntˮ (Sovande ligger en kvinna; − det är hon, som lärt honom fruktan!). Han glömmer det åter snabbt i Brünnhildes famn, därför att hans kärlek till henne är het och personlig, men om han i stället stått inför Kundry, skulle han med avsky vänt sig bort från den opersonliga sinnlighet, som genom henne griper efter honom. Om den unge mannen icke nöjer sig med mindre än hel, personlig kärlek, så bevisar det ingalunda, att han saknar normal sexualitet.

Textavsnitt 2 som upprepas senare börjar.

Det låter icke blott på Nietzsche utan på själve Thomas Mann, som om han ansåge något dylikt.

ˮDurch die asketisch-christlichen Ideen und Lehrmeinungen seines Alters – – wird unlengbar der Sinnlichkeitsrevolutionarismus von Wagners jungen Tagen, der die Atmosphäre, den Gesinnungsgehalt des Siegfried bildet, von Grund aus dementiert, durchstrichen und widerrufenˮ.

(Genom de asketisk-kristna idéerna och doktrinerna från hans äldre dagar – – går det inte att förneka att den sinnlighetsrevolution som den unge Wagner verkade för och som gav sin atmosfär och sitt tankeinnehåll till Siegfried grundligt förnekas, stryks över och återkallas.)

Ja, så långt är det rätt. Med ˮParsifalˮ återkallar Wagner sin sexualoptimism; egentligen har det redan skett genom Siegfrieds otrohet mot Brünnhilde. Men han för naturligtvis icke krig mot sexualiteten själv utan påpekar blott, att den måste ha något över sig för att icke bli farlig. Mann har icke rätt att fortsätta som han gör: ˮWäre es dem Künstler im geistigen Sinne ernst mit den neuen, späten, und doch wohl endgültigen (!) Wahrheiten, so müssten die Werke der früheren Epoche, da sie als irrtümlich, sündig, verderblich erkannt sind, verleugnet und getilgt, von ihres Schöpfers eigner Hand verbrannt werden um nie wieder die Menschheit ihren das Heil verhindernden Wirkungen auszusetzen.ˮ

(Om konstnären menar allvar, i andlig mening, med de nya, sena och väl ändå slutgiltiga (!) sanningarna, så borde han själv handgripligen bränna sina verk från den tidigare epoken, eftersom de nu erkänns vara felaktiga, syndiga och avskaffade, så att de aldrig mer utsätter mänskligheten för sin verkan och förhindrar dess frälsning.)

5. Rik höst. Del IV. Sidan 1