Ett bidrag till REPRISERNAS FILOSOFI

Av Gert Cervin (1958)

Diskofilklubben i Lund: Ingenting kunde i princip vara enklare; ett avsnitt som markeras med repristecken skall spelas två gånger. Som alla vet råder i praxis den yttersta grad av förvirring och godtycke. Vår första uppgift blir att se frågan i historiskt perspektiv.

Vad betydde repristecknet, och hur pass bindande var det för t.ex. Haydn och Mozart och deras sam­tid? Ivriga att vinna information slår vi upp artikeln ”Repeat” i den nya upplagan av ”Grove’s Dictionary of Music and Musicians” – och blir bittert besvikna.

Fortsätt läsa ”Ett bidrag till REPRISERNAS FILOSOFI”

1871 års män – Mahlerpionjärer på skiva

Oskar Fried (av Nicola Perscheid, Berlin 1910), Leo Blech (av Nicola Perscheid, Berlin 1910), Willhelm Mengelberg (av Jacob Merkelbach). Alla från Public domain, Wikimedia Commons

Av Nils-Göran Olve

Den här artikeln är en hyllning till tre grammofonpionjärer som är de tidigast födda vars inspelningar av Mahlersymfonier vi har möjlighet att höra: Oskar Fried (1871–1941), Leo Blech (1871–1958) och Willem Mengelberg (1871–1951).

Fortsätt läsa ”1871 års män – Mahlerpionjärer på skiva”

En kort belysning av en dirigents utveckling

Låt det vara klart: vill man uttala sig om en musikalisk prestation, får man tillstå, att ett sådant uttalande måste grundas på fasta, åtkomliga och åtminstone delvis kontrollerbara omdömen.

Av Bertil Cavallin (1958)

DISKOFILKLUBBEN I LUND. Bertil Cavallins artikel om dirigenten Bruno Walter (1876 – 1962) är hämtad ur “Meddelanden från Diskofilklubben i Lund”. Årgång 4:2. Mars 1958.

Skulle det inte vara möjligt att med en viss säkerhet kunna säga något i hithörande frågor, vore det, tycks det, lika så gott att avstå med en gång; och samtidigt avsvärja sig all den analytiska inställning som får mången att vid t.ex. ett skivinköp vilja välja mellan olika prestationer.

Fortsätt läsa ”En kort belysning av en dirigents utveckling”

Metoorörelsen och dess dirigenter

“Oönskad intimitet” har blivit ett nypåfunnet slagord. Innan vi går vidare till att kommentera bilden med fem dirigenter anno 1929, låt oss gå tillbaka drygt tvåtusen år.

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Den så kallade grekiska demokratin för åtskilligt mer än 2000 år sedan. Som gällde för manliga elitmedborgare i Aten. Pedofili (gossekärlek) var det normala och utövades såväl fysiskt som intellektuellt. De äkta fruarna fick inte gå med till teatern utan skulle hålla sig hemma i den särskilda kvinnosalen (gynaiceion). Men på teatern fanns det helt polygamt många hetärer (prostituerade) med sexuell och/eller intellektuell kompetens.

Ovanstående är ett berömt foto från 1929. Tio år före andra världskrigets utbrott. Dåtidens livligt kulturella Berlin. Från vänster Bruno Walter (1876 – 1962), Arturo Toscanini (1867 – 1957), Erich Kleiber (1890 – 1956) , Otto Klemperer (1885 – 1973) och Wilhelm Furtwängler (1886 – 1954).
Går det att karakterisera dem individuellt? Ett tunt försök:
Furtwängler: alltid finns det något på djupet, förvisso en puka
Toscanini: ömt tolererad prestationsfanatiker
Walter: resultatinriktad vänlighet
Kleiber: energisk noggrannhet
Klemperer: obevekligt rak i ryggen.
Alla har de bemärkbart dirigerat Wagneroperor, exempelvis:

Fortsätt läsa ”Metoorörelsen och dess dirigenter”